Hagbard 1980 - 1993

Vi var väldigt båtsjuka år 1980, när Bamsefar blev civil. Vi hade naturligtvis inga pengar. Vi blev tipsade om ett skrov, som Högholms Gust använt som form, och som låg på Kassas dynghop.

Vi blev överförtjusta. Ett par bord behövde bytas, men det gjorde inget. Hagbard blev vår för 200 mark.

Vi bytte de översta borden och hammarbanden, riggade, byggde en centerbordslåda, sydde segel och tjärade skrovet.

En ljuvlig dag på vedaback. Solen värmde skönt och tjärdoften blandades med den friska doften från nysågat virke.

Någon lämplig segelduk hittade vi inte, så vi köpte tjock lakanlärft vid Sokos och färgade tyget rött, med nätfärg från fiskboden. Röda segel skulle det vara.

Vi prövade flera motorer. Först en liten Clinton, som vi köpte av Svedlund för en flaska brännvin. Han försäkrade att motorn nog var 3 hästkrafter, tå a var på sitt föörast. Den tiden var dock förbi, för Clinton gick bara på tomgång. Vi såg oss om efter något annat alternativ. Följande försök var Klasas gamla motorsåg, men den vägrade att dra runt propellern. Motorproblemet löstes följande sommar då  Ansjo av sin godhet lät oss överta en gammal Björklund. Vi hade nog problem med den också, men mest beroende på rost- och målflagor i bensinen, från den ryska Jerrykannan.

Hagbard trafikerade flitigt mellan hamnen i Edsevö och Larsmo, Kronoby och Larsmo yttre skärgård i början av 1980-talet.

Enligt loggboken hade vi ofta min då 7-8-åriga brorson Jan med. Jag misstänker han fick sitt båtintresse redan då. Vi grävde bland annat ner en skatt på en ö, en bit från hemmahamnen.

Midsommaren 1984 har stannat i minnet. Jag var höggravid med Malin, som föddes 16.7. Vi startade på torsdag kväll och övernattade vid villan i Kronoby. Jag låg och svettades och vred och vände på mig och tyckte att jag inte fick luft. Barnet sparkade ursinnigt. Vi hade kanske eldat upp allt syre.

Resan fortsatte via Öja till Tankar. Där slog vi upp tältet i riset bland några små björkar. Vårt midsommarfirande var väldigt stillsamt. På midsommardagen seglade vi tillbaka yttre vägen mot Jakobstad.

Malin var inte många veckor när hon fick ligga i vagnskorgen i fören då vi var ute med båten.

I stället för galjonsfigur hade Hagbard en skulptur av sin namne på rodret.

Jag minns också den stilla lyckan att sitta i fören, med ett barn i famnen, och nynna någon melodi som passade ihop med motorns rytm, medan bogvågens vinkel vidgade sig akterut. Då sensommarkvällen blev kylig, steg kalla dimslöjor bland näckrosfält och sävdungar. Lufttemperaturen växlade medan vi körde, det kändes tydligt i ansiktet.

 

Brorsdottern Jenny var också en del av familjen.

Hela familjen på väg på midsommarutfärd med övernattning. Båten låg rätt djupt i vattnet.

En av de sista resorna med Hagbard gick till Mässkär en höst. Bamsefars gubbklubb hade bastukväll, och vi gav oss av hela familjen. Gubbarna trivdes bra och kvällen blev sen. Vi satt och huttrade i båten och väntade på att få åka hem. Barnen bäddade åt sig i seglen i fören. Mörkret föll innan vi kom iväg. Den remmade farleden fram till slussen gav inga problem, men vi fick nog ta det försiktigt och lysa med ficklampan längs de sista fjärdarna fram till Esse å, och rännan in till hamnen i Edsevö.

Hagbards “nya” bord ruttnade snabbare än de ursprungliga. Små björkar spirade i nåten varje höst de sista åren. När vi tog upp båten 1993 ramlade rodret loss. Vi beslöt att Hagbard gjort sitt. Den fick trots allt ett liv till, efter sin snöpliga hemvist på Kassas dynghop. Den fick sin sista vila på katt- och hundgravgården på tomten. Platsen pryds numera av en liten rönn, importerad från den ståtliga klippan vid Sikeå, på svenska sidan.

Rönnen är egentligen tillägnad Josefin, men alla berörda får nog känna sig hedrade.

Publicerad 21.02.2017 kl. 21:15

Ull och ylle - Hagviks menageri del 1

Jag frossar igen i gamla tider. Jag kan avslöja att jag haft en karriär som fårfarmare också. Min brorsdotter Viola hade några tackor mellan 1978 och 1985, ungefär. Då hon skulle åka bort och studera blev det så att jag fick ta över farmen. Jag höll på med den till ca 1995, när vi flyttade. Som mest var det nog ett tiotal tackor med lamm.

Jag hade småbarn då, och jobbade deltid, så det passade utmärkt med lite extra pyssel.

Någon ekonomisk vinning var det inte frågan om – snarare tvärtom. En hel del arbete var det nog med fåren –  att bygga fårhagar, slå gräs och raps, höbärga, stapla halmbalar och mocka ur kättarna. Min bror skötte jordbruket på hemgården, så han drog nog en hel del av lasset.

Lamningstiden var spännande, arbetsam och intressant. Den finska lantrasen har inte mycket kött på benen, och ullen är rätt kort, men fåren är väldigt fruktsamma.

Selma hade femlingar i sin spända mage.

Jag fick ofta agera barnmorska när något lamm låg fel, eller två stycken försökte tränga sig ut samtidigt.

Ofta blev något lamm förskjutet och fick födas upp med flaska.

Fåren klipptes med elsax två gånger om året. Ullen samlades ihop i papperssäckar. Det blev ett helt bröte med åren. En höst staplade jag ihop all ull på bilkärran och körde den till Larsmo Ullförädling. Enlunds kardade och spann både 1-, 2- och 3-trådigt ullgarn. Dessutom blev det många säckar kardade fällar för tovning, och förgarn, kardad ulltråd som är ospunnen. Mängden var överväldigande.

År 1998 höll vi på med Bamses rigg. Båten stod på gårdsplanen. Vi hade rest mesanmasten för att kolla att vinklarna på vanten blev rätt. När masten skulle tas ner igen var min uppgift att stå i aktern och hålla emot med fallet, när Bamsefar lutade masten framåt och sänkte den. Jag orkade naturligtvis inte hålla emot, utan flög framåt med ett fast grepp om repet. När mesanmasten och jag landade på överbyggnaden fick jag en spricka i ett ben i handleden.

Jag tröttnade snabbt på att gå omkring med gips och göra ingenting, så jag kom på att jag skulle växtfärga ullgarn.

Det fanns inte många växter att välja på i slutet av sommaren, men jag tog vad jag hittade. Det blev hur kul som helst att ha sjukledigt.

Det har blivit en del alster av det färgade garnet, både vävda och stickade.

Nu är allt spunnet garn slut. Kvar finns litet förgarn och kardade fällar.

Förgarnet är behändigt att lägga in som en extra tråd när man sticker vantar, t.ex.  Eftersom det är ospunnet fyller det liksom upp och tovar ihop det stickade till ett tätt material.

Det blev naturligtvis en del dråpliga situationer med fåren ibland. Som t.ex. när vi skulle föra ett par småbässar på bete till vår tomt, 500 meter bort. Vi lyfte in dem i Datsun Bluebirds baksäte och åkte iväg. Dess värre råkade den gamla bilens motor fatta eld, (det var inte första gången) och vi fick släppa loss bässarna, som genast sprang hem igen.

För några år sedan blev jag av en arbetskamrat påmind om den gången när jag skjutsade ett par lamm till Sursikbacken på 4-H-utställning. Också då satt de i baksätet. Det tycktes ha blivit ett minne för livet för Ulla, som pratade om det 20 år senare. Flera lånade bässar har också fått åka bil hem till oss för att sköta sitt jobb.

En söndag hämtade vi en bagge från Larsmo. Dagen därpå skjutsade Kjell ett par utländska dignitärer, som besökte hans jobb, i bilen. De lär ha varit nöjda med skjutsen.

Jag har ett par somrar varit på kortkurs i att karda ull för hand och spinna på spinnrock. Så värst skicklig blev jag inte, men jag ska nog träna mera, en vacker dag. Jag njuter av att handskas med ull och känna doften av lanolin. Då och då drömmer jag ännu om att ha ett par tackor, bara för ullen. Men jag ska försöka låta bli. Jag vet precis hur mycket jobb det är att skaffa fram hö och halm, och att se till att de hålls i sin hage. Vissa drömmar gör sig bäst just som drömmar.

 

Publicerad 17.02.2017 kl. 18:05

Gotland runt

Fredagen den 27 juli 2012 var sista arbetsdagen före semestern. På kvällen satte vi kurs mot Vasa skärgård.  Vid midnatt mötte vi höggravida dottern, med mannen och de två pojkarna, ombord på Coomara. De var på väg hem från sina tre veckor vid Höga kusten. Det var roligt att träffa dem och hinna säga hej. Jag längtade ändå efter barnbarnen medan vi var borta.

Det blev morgon innan vi lade till vid Klobbskat. Josefin var lycklig och hade hög svansföring när vi gick på en morgonpromenad. Hunden var 14,5 år. Vi tog henne med för säkerhets skull. Det skulle ha varit så ledsamt om hon dött hemma medan vi var borta. Hellre fick hon dö tillsammans med oss, så kunde vi begrava henne på något fint ställe.

Vi kastade genast loss och gick ut mot Norrskär och havet. Perfekt solbadarväder. Äntligen sommar och semester! Utanför Norrskär friskade vinden i och vi kunde stoppa maskinen och börja med ordentliga vakter. På morgonnatten blåste det så hårt att vi ville ta ner klyvaren. Det lyckas bäst i läns, så vi gjorde en kontrollerad gipp och tog ner den i lä av storseglet. Vi beslöt att pröva en ny hamn, och gick mot Skatan, söder om Sundsvall.

Infarten var intressant; en vasskantad farled som krånglade sig in mellan små öar. Det var morgon innan vi ankrat i den vackra bukten som omgavs av sjöbodar.

Bamsefar hade sin sedvanliga premarinella migrän. Han tog en förmiddagslur medan Josefin och jag gick på promenad. Senare gick vi runt och såg oss omkring alla tre. Skatan är numera ett sommarparadis. Skojigt nog tycks de flesta tro att fiskehamnen fått sitt namn efter fågeln. Många hade skatsniderier och metallskulpturer på sina dörrar. Ursprungligen uttalades säkert namnet med kort a, liksom i Österbotten, och betyder då udde, vägs ände, eller toppen på en gran till exempel.

Viken var inte stor. Det kändes väldigt intimt där. Lamporna tändes då det började skymma, folk höll sig inomhus. Från vår position mitt i viken såg vi in i alla vardagsrum, där folk tittade på TV. Bamsefar vågade inte ens släppa en brakare och störa tystnaden. Då hade nog verandorna fyllts med folk igen.

Med hjälp av plotter och ficklampa sökte vi oss ut mot havet igen efter vilodagen. Nästan ett dygn senare lade vi till vid bryggan vid Grepen Marin, invid Öregrund. Vi njöt enormt av en hel natts sömn efter tre nätter med två timmars lurar mellan vakterna.

Lövbiffarna i Öregrund var ingen höjdare. Josefin fick ett skrovmål när vi cyklat tillbaka till båten.

Följande dag tränade ett par deltagare i Roslagsloppet för racerbåtar att ta sig ur en kabinattrapp, som sänktes invid bryggan. Vi var nöjda att få hålla oss ovanför ytan, när vi smällde igång motorn och styrde mot Grisslehamn.

Promenaden där gick till Albert Engströms ateljé.

Följande dag gick vi genom Väddö kanal och ankrade vid Rödlöga.

Där låg många båtar förtöjda vid klipporna. Kartplotterns mjukvara tog slut på eftermiddagen, så hädanefter var det traditionell navigation som gällde.

Bamsefar har en speciell förmåga att lukta sig till motorfynd och andra glömda metallgömmor.

Vi planerade att tanka vid Sandhamn, men där var en ryslig trafik, och fullt överallt. Slutligen rodde Bamsefar i land med jerrykannorna och hunden, för en snabb rastning, medan jag körde omkring med Bamse på fjärden. Natthamnen hittade vi vid Eknö. Josefin fick massor av kardborrar i pälsen under promenaden.

På morgonen hördes ett tätt droppande under durken i aktern. Det läckte in vatten vid propelleraxeln. Läckan åtgärdades genom att spänna boxen.

Vid Almagrundet fick vi motvind. Långa dyningar levde kvar efter gårdagens hårda vindar. Dagen och natten förflöt med vaktbyten.

Flera fartyg korsade vår väg.

I mörkret passerade vi Gotska Sandön på rätt nära håll. Fyrar blänkte i mörkret. Utanför Lauterhorn på Fårön tog vi ner seglen och sökte oss in mot vågbrytaren, där en ensam lampa lyste.

Vi ankrade i den lilla viken. Morgonen var lugn och stilla. Omgivningen var förförande vacker.

Josefin fick upp vittringen av en kanin och rusade iväg. Ännu var det sprutt i den gamla damen. Kaninerna hade grävt massor av hål i marken. Vi strövade runt i det böljande hedlandskapet mellan enrisbuskarna.

Då vi vilat en stund monterade vi ihop cyklarna och trampade iväg för att titta på ön. Josefin fick stanna ombord. Det hade varit för långt för henne att springa med. Vi hade lagt ett bakplåtspapper över vårt 20 år gamla sjökort och ritat av konturerna av ett glest vägnät. Det visade sig senare att kartan inte var helt förenlig med verkligheten.

Det första stoppet blev i byn Lauter. Vid en gammal ruin åt vi var sin plastförpackning med rökt lax och potatissallad. Nedsköljt med en flaska vitt vin blev det riktigt lyxigt. Mätta och belåtna cyklade vi vidare.

Rauken Hunden var en sevärdhet. Följande paus blev vid kyrkan, där vi hittade Ingmar Bergmans grav.

Vi susade vidare, i hård fart nedför backarna och segt och svettigt uppför. Vid Kutens bensin hade vi kaffepaus. Överallt stod rostiga 60-talsbilar och gamla nostalgiska prylar.

Vid Sudersand började vi fundera på om vi åkt för långt. Vi vände om och svängde in på en väg där det stod Kalbjerga. Vi hoppades att komma över till Langhammars, och fiskeläget Helgumannen.

Vägen blev allt mer anspråkslös, med många fårbroar. Ett tag följde en katt efter oss, men vi lyckades cykla ifrån den. Vi tvivlade på att vi någonsin skulle komma fram till någon större väg. I korsningarna valde vi riktning på måfå. Ofta gick vägarna till någon gård. Småningom träffade vi på några cyklande flickor som visade oss vidare. Vi kom mycket riktigt fram till en enorm kullerstensbukt. Långt borta syntes några öde sjöbodar.

Det var svårt att tänka sig något mer övergivet ställe. Det var som att medverka i en bergmanfilm live. Vi vilade och tömde ett par medhavda ölburkar.

Då vi tvättat upp Bamse litet flyttade vi oss till Fårösund följande dag. Vi handlade, köpte vaselin och diesel.

Nära fiskehamnen stod en gammal kalkugn. Vi hittade också 60-tals bion som visade kvalitetsfilmer. Tyvärr hade de ingen föreställning på måndagskvällen.

Färden fortsatte runt Grauten och till den märkvärdiga ön Fjaugen.

Vi lade till vid en skranglig betongkaj på västsidan. Hettan i lä var tryckande. Vi fick en känsla av att plötsligt befinna oss i Grekland. Ön skulle ha passat mycket bättre där.

Vi passerade en ruin och ett stenbrott i det karga hedlandskapet med höga raukar.

Vi fortsatte till Herrvik efter lunchen. När vi närmade oss udden blev det dimmigt. Vi lyckades undvika fiskebragderna och kom lyckligt in till hamnen. Febril aktivitet pågick i ett litet varv invid kajen trots att kvällen var sen. Många båtar var uppställda på land.

Följande morgon cyklade vi längs en smal väg mot Grogarnsberg. Det var varmt och svettigt. En serpentinväg ledde upp på platån.

Nerförsbacken till Katthammarsvik gick i ett huj. Kajen där var inte användbar.

Vinden ökade och var fortfarande sydlig. Vi beslöt att stanna en natt till. Hundpromenaden gick till Kuppen, genom en gles martallskog.

Framme på udden hängde ett klippflak ut över branten, 10-15 meter över vattenytan.

Onsdagens motorseglade distans blev 43 Nm i dikt bidevind. Sjön var gropig.

Hamnbassängen vid Vändburg  var insprängd i fasta landet. Några fiskare anvisade oss plats. De tillhörde fancluben och kom ombord för att titta på motorn. Gubbarna hade sina laxkuttrar i hamnen och bodde i husvagnar vid kajen. En stund senare kom själva vändburgstrollet cyklande. Han hade långt grått skägg, som var hopbundet och räckte ner till grenen. Det gråa håret var likaledes ombundet och räckte ner till knäna. Han var klädd i blå mysbyxor. Några tänder fattades i munnen. Men han var skärpt och visste mycket om båtar. Vi täcktes inte fotografera honom, tråkigt nog.

På kvällen promenerade vi till gamla hamnen. Den hade slammat igen och gick inte att använda.

Vi hissade seglen igen och fick hjälpa till med motorn, för nu när vi svängde runt Gotlands sydspets, Hoburgen, så vände vinden också, och blev först västlig och sedan nordlig, när vi skulle upp längs västra kusten. Vinden ökade hela tiden och blev 10-13 m/s. Sjön var kort och gropig. Vi guppade upp och ner som ett flöte. Stundom vräktes vi åt sidan så vattnet forsade över skarndäcket. Mastkragen läckte och stuvningsluckan i fören hade spolats till sidan, så att vågorna forsade in i utrymmet längst fram. Småningom sökte sig vattnet akterut till svänghjulsfacket, där det vispades runt av svänghjulet och skvätte högt. Vi fick pumpa med jämna mellanrum. Vi kämpade på i 11,5 timmar innan vi kunde styra in mellan Stora och Lilla Karlsö och gå in till Klintehamn. Det så trångt ut vid infarten, men vi rymdes. Sällan har en ankardramm smakat bättre.

Jag arrangerade ett klädstreck och hängde upp alla genomdränkta kläder på tork.

Samhället var rätt ordinärt, men vi hittade en affär och fick litet färsk mat. En gammal bil stannade på kajen invid oss. En medelålders man med ölburk i handel började fråga om motorn. Vid ratten satt hans magra far. Han pratade inte, för han hade ett metallbeslag på struphuvudet. De bad så ödmjukt att få höra på motorn att Bamsefar gjorde en demonstration. Tacksamma skakade de hand innan de åkte iväg. Bolinders fanclub har filialer i de flesta hamnar.

Havet var lugnt när vi körde vidare mot Visby, en riktig sagostad.

Vi hittade en lummig skogsbrant med en brusande bäck och promenadvägar i flera etager, perfekt för Josefins behov.

Visby medeltidsvecka pågick. Folk vandrade omkring i tidstrogna kläder. Förväntan och glädje låg i luften.

På kvällen promenerade vi genom Almedalsparken och följde folkströmmen längs ringmuren och genom Botaniska trädgården. I en park låg en medeltida marknadsplats med stånd och tält. Ljudnivån var hög och lukten av brända mandlar var markant. På en öppen plats hölls en eldshow, med brinnande facklor och dans, till ackompanjemang av trummor och flöjt. På återvägen stannade vi för att höra gitarrspel och porriga snapsvisor.

Att tanka diesel visade sig bli ett problem. Det var över en kilometer mellan Bamse och tankstället.  Inte fick vi igång pumpen heller, innan en motorbåtsskeppare kom och hjälpte till. Vi monterade ihop en cykel för att inte behöva bära våra 60 liter i händerna. Det gällde att hålla tungan rätt i munnen på hemvägen, för att det övertunga ekipaget med de surrade jerrykannorna inte skulle kantra.

Vi gick runt i stan och var också med på en guidad rundvandring.

På kvällen fick vi se tornerspel, med hästar, riddare och mycket eld. Stämningen var tät.

Lickershamn blev den sista gotländska hamn vi besökte den här gången.

Promenaden gick naturligtvis till Jungfrun. Kalkstensklippan stupade brant ner i havet.

Det var vindstilla när vi fortsatte norrut på eftermiddagen.  Fårö försvann sakteliga bakom oss innan det blåste upp och vi fick börja segla.

27 timmar efter start lade vi till vid Rödhamn söder om Åland. Det var en trevlig ö, med café där man kunde köpa nybakat bröd, och ett lotsmuséum. Vi badade bastu och simmade. Det kokade av fisk i hamnviken.

 

Färden fortsatte via Degerby, Lappo, Räfsö, Kaskö, Gåshällan, Replot och Nykarleby skärgård.

Vi hann precis lägga till vid Mässkär och hissa signalflaggorna innan sjöscouternas 80-årsjubileumsfest började. På tre veckor och 1150 Nm fick vi igen oförglömliga upplevelser.

Och Josefin? Hon levde sitt stillsamma liv ett halvt år till, och hann fylla 15 år innan hon somnade in.

Publicerad 07.02.2017 kl. 19:32

Kasper-Rosita 1980

Min kusin Rosita och hennes familj bodde på Åland på 1970-80-talet. Hennes man Dage var delägare i ett litet båtvarv som laminerade 22 -fot långa Scanperbåtar. Han gjorde en åt sig själv också, och seglade den hem till Österbotten. Vi blev erbjudna att segla ner den till Åland igen och nappade på. Kjell gjorde sin värnplikt då, och blev civil 19.6.1980. Vi kom naturligtvis iväg på seglatsen samma dag.

Dessförinnan gällde det att transportera båten från fähuset i Forsby, där den stått i vinterförvar, och sjösätta den i Jakobstad. Lyckligtvis fick jag hjälp med den detaljen av Dages bror Olof, som fixat fram en lastbil med Hiab, och hjälparen i nöden, Anders. Riggningen lyckades först följande dag, då också Fribbe sällat sig till sällskapet.

Snurran var dock inte samarbetsvillig. En kardel av snöret hade fastnat. Min pappa kom och hämtade hem den för första hjälpen.

Jag bunkrade upp båten med mat och utrustning och njöt av att pyssla ombord, medan jag längtade efter att Kjell skulle bli civil och vi kunde komma iväg.

Dagen D kom förstås, och vi blev skjutsade till hamnen. Efter mycket plockande och sökande måste vi konstatera att två lattor fattades. Vi startade resan med att lägga till vid Slipen för att söka lattvirke. Snart var två lattor tillverkade och vi kunde komma iväg på riktigt. Vi hittade inget namn på båten, men vi kallade den Kasper. När vi kom fram fick vi veta att den hette Rosita.

Mot kvällen åt vi korvsoppa i hällregn. Farten var uppskattningsvis 1-2 knop. Till saken hör att det inte fanns någon fartlogg ombord. Det visade sig också att kompassen hade en rejäl deviation på vissa kurser.

Mot morgonen blev vinden hård. När vi närmade oss Nordvalen blev vi sjösjuka, och turades om att spy/styra. Den interna timingen var ganska bra. Förmiddagen kändes lång. Mot eftermiddagen, ett dygn efter starten, kunde vi angöra Järnäshamn. Vi kände oss rätt slaka. Inte en matbit eller vätskeklunk hade vi fått ner på hela dagen.

Då vi ätit sov vi ett par timmar. Sen var det skönt att städa upp sig och gå på promenad mot byn.

En 22 fots båt känns komiskt liten i dag. Högsjöskepparflaggan ska naturligtvis hänga i styrbords vant när högsjöskepparna är ute till havs.

Utsövda, pigga och nytra avgick vi följande förmiddag.

Vi länsade med god fart mot Skagsudde. Det enda som fördunklade glädjen var en tätnande dimma. När vi enligt besticket borde vara tvärs om fyren gick vi över på västlig kurs mot land. Någonstans hördes ett bölande som vi antog var fyren. Vi blev glatt överraskade att hitta en ostprick. Landkonturen var obehagligt nära då vi fick syn på den. Till råga på allt hade vi hade plötsligt fiskeflöten på alla sidor. Trots en blixtsnabb stagvändning fastnade en lina i kölen. Den sträcktes dock och försvann akteröver till vår stora lättnad. Vi fick syn på fyren. För enbart storsegel strök vi förbi den och styrde mot innerskärgården. Inne mellan holmarna lättade dimman. Här var storslaget och vackert som alltid.

Vi hade ett vaktsystem och turades om att styra för att få vila emellan. Den sena kvällen var vacker och Kjell tog sig en pipa och njöt av att sitta till rors. Han beslöt att inte väcka mig utan ville styra en stund till. När pipan var urrökt knackade han ur den mot båtsargen. Jag tog det som signal om vaktbyte och skyndade upp på däck. Han blev lite snopen när hans planer grusades. 

Småningom kunde vi ankra i den långa viken på Mjältöns nordvästsida. Någon jolle hade vi inte, utan fick sitta ombord och ta igen oss.

Vi vaknade av att kölen dunkade i sandbottnen då och då. Vi tog in på ankarlinan och gjorde oss i ordning att komma i väg. Kryssen söderut förde oss till Barstahamn, där vi åt lunch. Dagen var solig och skön. Vi hade tänkt angöra Högbonden, men det blåste för hårt. Småningom blev vinden byig och upphörde helt ibland. Vi vann just inget på slagen och kom knappt framåt. Det kändes ganska hopplöst. 

Till sist kom vi ändå fram till en fiskehamn på östra sidan av Härnöklubb. Vi lade till vid en låg, fallfärdig brygga. Naturen var fortfarande kuperad och vi tröttade ut oss med en kvällspromenad.

Följande dag satte vi kurs mot Brämön. Det blåste hårt, och vid lunchtid gav vi upp och gick in till Åstön i stället. Där hade vi lite strul med ankringen. När vi skulle starta snurran för att flytta oss en bit gick snöret av. Efter en del mekande var snurran startklar igen. Den här gången bet inte ankaret. Vi lade till vid en fiskebod i stället.

Ett nytt dilemma var att boden var låst, så vi kom inte i land. Det löste sig när vi kröp in genom ett fönster och vadade i land. Vattnet var isande kallt.

Upptäckterna på land var värda besväret. Området var militärt och överallt låg baracker. Till och med ”vår” fiskebod hade nummer 241. Vägbommar, övergivna bondgårdar och fähus med nummer stod här och där. Vid kapellet och telefonkioskerna (!) hittade vi några kanoner. Det var spännande. Jag ringde hem för en krona i telefonkiosken.

Morgonen därpå kryssade vi med korta slag ut ur viken. Det blev en våt och hård kryss när vi kommit ut på öppet vatten.

Vågorna var höga. Vanten var fästa i däcket, som var rätt tunt. Däcket bågnade obehagligt när båten slog ner i vågorna. Vi gav upp vid lunchtid igen och gick in till Sundsvall. Bittert nog gav dagens etapp oss endast 4 Nm i rätt riktning, trots stor påfrestning. Vi duschade vid simhallen och handlade mat.

Följande etapp var vinden oss nådig igen, och vi seglade söderut för halv vind med stor genua. Också här var det gott om fiskebragder. När vi närmade oss Lörudden var dimman över oss igen. Vi lyckades krångla oss förbi näten och hade plötsligt Brämön framför stäven. Det var skönt att se igen. Vi gick in till kajen och åt.

Vid Sanna på Brämön beundrade vi Laura, en Eskil Haldin-ritad båt, som vi träffade på nytt vid Öregrund. Vi drömde om en egen båt och inventerade varje hamn, med bedömningar om båtarna som låg där.

På eftermiddagen gjorde vi loss för att fortsätta, men vände, just som landet försvann i dimman.

Vi gick på en lång promenad och såg på mera militärutrustning och en näpen fiskehamn på norra sidan av ön.

Vid fyren på Brämöns nordöstra sida hittade vi denna häftiga räls.

Dimman låg fortfarande kvar lika tät nästa morgon. Vi tog gitarren och banjon med och gick ut till några klippor för en musikstund.  Sikten blev bättre, och efter en hastig ärtsoppa gav vi oss av.  Efter ett långt slag mot fastlandet gick vi ut i en tät dimbank. Ön Gran borde dyka upp framför oss, men då vi enligt besticket borde ha seglat över ön och ett par sjömil ut till havs, gav vi upp sökandet. Vi vande oss vid den massiva dimman och började slappna av, då plötsligt två fåglar stod på en sten strax föröver. Vi trodde vi var långt ute till havs. Kryssandet fortsatte. Sikten var obefintlig.

Mot kvällen började vi förgäves, med värkande ögon, spana efter Hornslandet. Vi hörde böl och motorljud från ett fartyg utan att se det. Det blev natt innan dimman lättade. Vi såg hägrande öar i söder och startade snurran. Vi körde och körde, utan att komma närmare. Några hällor överraskade oss. Sådana fanns inte i sjökortet. Vi hade kört vilse.

Då vi fick syn på en alldeles riktig ö, med träd på, styrde vi genast dit. Litet väster om ön låg en fin vik med fiskarstugor, och där fick vi äntligen gå till vila vid 2-tiden. Vi var utmattade av allt stirrande och spänningen.

Kl 07.40 vaknade vi av motorljud och röster och en hård duns. Jag rusade ut i turkos pyjamas och med nattrufsigt hår, och hittade tre generationer glada Svenssöner i en fiskarbåt, och en stor fet fisk i vår sittbrunn. Det var bara att tacka. Smått generad frågade jag också var vi hamnat. Stället hette Bergö. Hur vi nu navigerat, så var vi 15 Nm nordligare än vi trodde. Vilken missräkning! Det tog en bra stund innan vi kunde smälta felnavigeringen.

Komforten ombord var lika anspråkslös som kosthållet.

Färden fortsatte till Hölickskär på Hornslandet, där vi ringde hem och handlade mat.

I ösande regn och hård kryss gick vi mot Prästgrundet, en liten ö med en överraskande fin vik. Man hade svårt att se den smala ingången, nästan ett dike, men innanför kanalen öppnade sig en tätbebyggd lagun med båthus ut i vattnet. Vi var överväldigade. Fisken vi fick vid Bergö var troligen en gös. Den var nästan benfri och smakade utsökt.

Det var frestande att stanna över natten, men vi fortsatte vår färd. Kryssen mot Storjungfrun gick fint. Men när vi kom fram låg vinden rakt in i inloppet och där syntes massor av master. Vi kryssade vidare söderut. Då vi identifierat fyrarna gick vi in i en vik vid Sundsmar kl 01.30.

Frisk vind och kryss följande dag igen. Nära Lövgrund blåste det över 6 beaufort. Det var vita gäss överallt och sjön var hög. Viken vid Lövgrund var inte så skyddad som vi hade hoppats, men ankaret bet. Vi hängde de våta kläderna på tork på däck. Till kvällskakaon blev det plättar med bananmos.

Väckning redan kl 04 följande morgon. Just när vi var klara att lätta ankar rullade dimman in över udden. Eggegrund hade nog bölat en stund utan att vi fäst oss vid det.  Förbittrade drog vi av oss igen och kröp till kojs. På förmiddagen orkade vi inte vänta längre utan gav oss ut i dimman, som verkligen var tät. Efter Eggegrund lade vi kurs sydostvart. Ett fartyg bölade. Det var kusligt och spännande tills ljudet äntligen började försvinna. Dunket från motorn hördes länge.

Då vi närmade oss Björn lättade dimman. Vi hissade spinnakern och solbadade näck en stund. Så fint väder hade vi inte haft förut på resan.  Den natten låg vi i Öregrund. Där var grönt och lummigt och idylliskt som alltid.

Duschen gjorde gott. Vi handlade mat och kokade, tankade bensin och vatten och ringde hem. Det var lite spännande att segla genom skyddsområdet. Tillträde för utlänningar var förbjudet. Ingen kontrollerade oss i alla fall, och med god fart styrde vi ut på Ålands hav.

Snart såg vi Signhildskär. Det skymde innan vi närmade oss Mariehamn med kryss. Slagen blev korta och vi startade snurran. Nästan genast började den hacka, och stannade. Det var bara att hissa seglen igen. Vi hittade en kajstump mellan två mattvättningsbryggor kl 01.15.

Färden fortsatte mot Godby. Vid Lemströms kanal kokade vi morgonte. Bron öppnades och motorn tog oss motvilligt genom kanalen. Kjell hade putsat tändstiften.

Vi fick en skön kryss över Lumparn. Vid lunchtid lade vi till vid Färjsundet. På stranden stod Rosita med Viktor på höften. 6-7-åriga Petra råkade vara på simkurs. Det blev ett glatt återseende. De hade spanat efter oss en hel vecka redan, och varit oroliga för oss. Själviskt nog hade vi inte tänkt på att ringa dem och rapportera, samtidigt som vi ringde hem. Det var förstås andra tider när man skulle hitta en telefonkiosk för att få kontakt med omvärlden. Vi räknade med att resan skulle ta cirka en vecka, men den tog två veckor.

Det här fotot av familjen togs följande vår, när vi återkom till Godby för att köpa Bolindern.

Resan bjöd på en hel del dåligt väder och äventyr, men också på många vackra hamnar, som vi inte besökt varken före eller efter denna seglats. Och båten blev levererad till Godby som den skulle.

Publicerad 04.02.2017 kl. 12:19

Estlands nordkust

Sommaren 2011 strök vi söderut längs finska kusten, girade mot ost vid Gullkrona, gjorde strandhugg vid Källviken utanför Ekenäs, Porkala, Byön (Bockhamn) vid Pellinge och Lovisa. Alla dessa hamnar kan varmt rekommenderas.

Efter en busstur till Kotka och sjöfartsmuséet styrde vi söderut mot Vergi i Estland. Fartygstrafiken var livlig på Finska viken.

När vi lagt till vid pontonbryggan kom en ung sjöbevakare och frågade om vi kommer från Finland. Han var nöjd med vårt jakande svar och vi var inklarerade. Vid hamnkontoret/servicehuset fanns en restaurang, där vi avnjöt var sin fiskportion nedsköljd med vitt vin.

Vi fick underhållning där vi satt på uteterassen. I en gummijolle närmade sig en lång, smal kapten med bländande vit skepparmössa, i sällskap med en liten man. Vi smålog åt roddtekniken och det ändlösa manövrerandet innan de kunde stiga i land. Skepparen iklädde sig genast ett par galoscher tillverkade av avskurna  gummistövlar. Efter att ha besett stället lade de ut igen. Snurran ville inte starta trots många försök med samma erotiska knyckteknik som vid rodden. Vi njöt under parasollet och kände att vi hade semester.

Norr om vågbrytaren fanns en simstrand, som också utföll till belåtenhet.

Själva samhället hade inte mycket att erbjuda, annat än otaliga spår från ryska tiden, tegelfasader och vakttorn. Vi gick förbi ett förfallet egnahemshus med väldigt välskött trädgårdsland och väl klippt gräsmatta. Vedlagret var grundligt täckt. En kvinna av obestämbar ålder, med huckle på huvudet och tandlöst leende, kom fram till staketet och frågade vad vi tänker. Vi höll på att bli svarslösa, men hostade fram att vi tycker det är vackert i Vergi. Jag skämdes nog lite. Egentligen tyckte jag det såg fattigt och nedslående ut. Kvinnan försökte säkert odla sin mat så långt som möjligt. Veden var oumbärlig, den låg staplad vid alla hus. Jag kände mig nedstämd när vi gick tillbaka till båten, men tacksam att Finland besparades från Estlands öde år 1917. Men förvisso var naturen vacker.

Följande morgon hissade vi seglen och gick mot Prangli. Solen värmde skönt. Tidvis gick vi genom tjocka, gröna, rabarberkrämliknande algfält. Vi passerade den gamla tegelfyren Mohni innan vi gick in i linjen till Kelnase, fiskehamnen på ön Prangli. Vi fick lägga till utanpå en fiskebåt.

En lummig, sandig väg ledde in mot samhället.

Vi hittade en liten kiosk i en f.d. ladugård, en hemmaverkstad med plåtskrotkonst vid infarten, en stängd butik och vanligt folks vanliga små hus.

Nära hamnen låg en förfallen rysskasern, ett tvåvånings betonghus med källare. Det kändes kusligt att gå omkring i huset; graffityklott på stenväggarna, gallerförsedda celler och sovsalar, källaren var drypande våt. I terrängen låg ryska bilvrak.

Vi tänkte festa till det och grilla var sin köttbit till kvällsmat. Grillen ställde vi på fördäck. Det blåste rätt friskt så vi hade ett vattenämbare till hands, ifall någon gnista skulle förirra sig till fiskebåten invid oss. När köttet var klart vågade vi inte lämna glöden obevakad på däck, utan hällde den i kaminen under däck. Med facit i hand hade det varit klokare att hälla den i sjön, fast det känns ofint att slänga saker i sjön. Vi brukar ha bra drag i kaminen, men den här gången rykte det in något obeskrivligt. Sikten var obefintlig under däck. Vi blåste och hostade.

Då vi vädrat ut röken kunde vi avnjuta våra biffar. De smakade utmärkt trots allt.

Nästa hamn blev Tallinn. Vi sökte oss in i Old Town Marina och anropade på VHF. Vi pratade engelska. Vi förstod inte vad motparten svarade, men styrde in i kanalen. En fåordig gosse tog emot förtampen. Vi pustade ut. Det kändes exotiskt, nästan som att ligga i en atlantisk marina med vajande palmer.

Då duggregnet upphört gick vi till hamnkontoret för att betala avgiften. Det var inte alldeles enkelt att hitta rätt. Efter en skön dusch tog vi vår ölkärra och gick på shopping. Bamse slök välvilligt hela lasten.

Hamnen ligger nära gamla stan och vi gick på sightseeing och återupplivade gamla minnen. Vi var rätt trötta i benen när vi kom tillbaka ombord.

När det var dags att gå vidare anropade vi Tallinn radio 5 på kanal 14 och anmälde att vi är redo. Trafikljuset i kanalen slog om till grönt och vi värmde Bolindern. När vi kommit ut ur den värsta trängseln med färjorna hissade vi segel och satte kurs mot Dirhami. Vi passerade Paldiski, en stor f.d. rysk flottbas. Vinden friskade i allt mer. När vi närmade oss Dirhami började vi fega ur. Varför skulle vi gå in i det smala faret i stenåkern i pålandsvind? Om det skulle det blåsa lika följande dag skulle vi ha svårt att komma ut. Rätt som det var, var vi på väg mot Hangö i stället. Farten var god. I fartygskorridoren mitt i viken var trafiken tät.

Det började skymma innan vi gick in i enslinjen väster om Hangö. Ankaret gick i Kapellhamnen. Efter ett kvällsdopp och en ankardramm infann sig lugnet i den trygga hamnen.

Publicerad 24.01.2017 kl. 20:01

Estlands västra skärgård

I början av det nya seklet fanns det en Colin Archer-klubb, med hemort i Helsingfors. Vi var medlemmar mera i andanom. Ett par gånger var Bamsefar på ett klubbmöte i samband med båtmässan i Helsingfors.

Under vårvintern 2004 inbjöds vi att delta i en eskaderseglats till Estlands västra skärgård. Det kunde vi naturligtvis inte motstå. Ensamma skulle vi inte ha vågat oss dit – nästan till Ryssland. När det kom till kritan blev vi bara två båtar i eskadern. Moonshiner hade skavt mot stenar och sjunkit vid kajen. Renoveringen hann inte bli klar innan starten. Kilin-Kolin drog sig ur. Sari skulle starta lite senare. Kvar blev 30 fot långa Prick och Bamse.

Vi startade hemifrån i midsommarhelgen. Vi hade tänkt lämna hunden hemma, men bara någon dag innan vi skulle åka fick hon en ful inflammation på sidan, i ett gammalt fästingbett. Veterinären instruerade om rengöring och penicillinbehandling och vi beslöt att det var lika bra att hon kom med, så att vi kunde sköta om henne själva. Följaktligen blev det kortare etapper än vi tänkt, med dagliga rastningspauser.

Det första stoppet blev vid Replothamnen.

Följande natt låg vi vid Gåshällan. Enligt loggen träffade vi där en skeppare från Närpes med en kokard stor som en vattenmelon i sin skepparmössa. Det står så, svart på vitt.

I Räfsö träffade vi betongbåtsgurun Jouko Heikola och tittade igenom hans digra sortiment av halvfärdiga projekt och renoveringsobjekt. Det var inte uppmuntrande.

Natten därpå låg vi vid Enskär. Det är en charmig fyrö som vi besökt flera gånger.

En gemytlig och intressant stig går från hamnviken till fyren på västra sidan.

Nagu bjöd på bryggplats och dieseltankning följande kväll.

I Åbo fick vi besök av familjen Österbacka och blev bjudna på exkursion till universitetets fysiklab. Efter lite shopping följande dag (läs en tub gänglåsning, funnen i bortre ändan av staden, till den trilskande färskvattenpumpen) styrde vi mot Pargas port, där vi ankrade i en gäddvik.

I Rosala pratade vi med handelsman Kirsilä och vandrade runt i den gedigna byn.

Vi hittade Wilsons betongbåtar och vikingaby samt Martin Fagerströms båtvarv. Senare på kvällen promenerade vi till Nötholmen. Vi njöt av den härliga miljön.

Följande natthamn blev Hangö byhamn. Dagen därpå anlände Prick, med Steffi och Anne Sjöholm ombord. Vi körde tillsammans till Hangö tulludd för att klarera ut. Tullaren granskade noga Josefins papper så att det inte skulle bli några problem när vi kom till Estland. Han berättade att det hänt att hundar hamnat i karantän, vilket blivit så dyrt att ägaren hamnat att avliva hunden.

Sen kryssade vi söderut. När vinden avtog, tog vi ner seglen och körde. En ubåt passerade akterom oss. Småningom skymtade en låg landstrimma och Köpu fyrs vita bastanta torn. När vi förtöjt vid Lehtma på Hiiumaas (Dagö) norra udde traskade skepparna med alla sina papper till hamnkaptenen. En något rysk atmosfär vilade över stället. Allt gick dock smidigt trots en viss språkförbistring. Estland hade gått med i EU bara ett par månader tidigare, så vi var oroliga för problem med inklareringen.

Josefin njöt av att ha fast mark under tassarna efter överfarten. Lehtmas kaj är inte så inbjudande med sina svarta däck. Åtminstone ännu år 2004 hade inte gästhamnarnas service kommit igång riktigt.

Under kvällspromenaden passerade vi ett imponerande vedlager. Den grå himlen gick i ett med havet. En färggrann regnbåge lyste upp det hela. Färgerna matchade fint den vita sandstranden med det grågröna strandgräset. Det var skönt att krypa till kojs och veta att vi var framme och att allt gått bra så långt.

Måndagen den 5 juli stod sightseeing med bil på programmet. Vi körde via Kärdla ut till Ristna. Det var kul att se fyren som alltid har en vindstyrka på 2 m/s i väderrapporterna. De måtte ha något fel på sin mätare.

Vi sökte oss över sanddynerna och förbi de små tallarna till stranden. Där fanns en surfanläggning med tält, service, linbana och imponerande dyningar som bröt in mot stranden. En stor skräckinjagande hund uppvaktade Josefin. Hunden visade sig dock vara riktigt beskedlig.

Vi körde vidare till Kalana på Hiiumaas västra udde. Vågorna bröt in i halva hamninloppet. Kajerna var rätt förfallna. Här skulle man nog akta sig för att gå in vid sydliga och västliga vindar.

Nästa stopp blev Köpu tuletorn. Fyren byggdes 1531 och ska vara den tredje äldsta i bruk varande fyren i världen. Den var verkligen sevärd.

Vi stånkade oss upp längs långa slingrande stentrappor. Trappstegen var höga och man fick akta huvudet, för det var lågt i tak. I en mellanvåning fanns en utställning om fyrens förfall och renovering. Den hade målats med fel sort färg och höll på att vittra sönder innan den renoverades.

Ute på balkongen fick vi lön för mödan med trapporna.

Vägen till Luidja gick genom en vacker lövtunnel. Där fanns en lång vit sandstrand så långt ögat nådde.

I Körgessaare hittade vi ett matställe inrymt i ett gammalt bryggeri. Det kändes nästan som i Tyskland. Restaurangen fanns i ett stenhus med brant tak, omgivet av stora svalkande lövträd. Framför huset fanns en stor grönslemmig ankdamm.

Mätta och belåtna körde vi en sväng till Körgessaare hamn. Den var sig lik från bilderna i lotsboken vi skaffat. En fiskeskuta var upplyft på kajen. Det såg grunt ut. Också detta var en finvädershamn.

 Estlands hamnbok, Estonian Cruising Guide, har skrivits av Hillar Kukk och Mart Saarso. Farvattnen är ofta grunda, med sandbankar som sträcker sig från land, och hamnarna är rätt öppna. Därför var lotsboken välkommen, när den publicerades år 2003. Boken var också ett led i att locka båtgäster till Estland, och därmed sätta igång en upprustning av gästhamnarna.

Här ett exempel på ett uppslag i boken.

Guidebokförfattaren Hillar Kukk vurmade för Colin Archer båtar och ägde själv en 40 fot lång CA i glasfiber, kallad Martha. Tanken var att eskadern från Finland skulle hälsa på hos honom. Men tillbaka till bilutfärden.

I Kärdla handlade vi mat och öl. Vi körde ut varorna på kajen, där vi enkelt kunde lyfta dem ombord.

Vi steg tidigt upp på tisdag morgon inför den 40 nm långa seglatsen till Vormsi (Ormsö). Vi fick en superb seglats och loggade mellan 5 och 8 knop. Båtarna höll jämn fart med varandra.

Vi började med att svänga in till Suuresadama, där man kunde tanka diesel. Hamnen var fylld med fiskefartyg i stål. Reparationer var i full gång. Vi ankrade med kort kätting och höll motorn i gång medan Bamsefar rodde i land med jerrykannorna. (Foto: Pricks besättning)

Bränsleförsäljningen fanns i ett väl låst korrugerat plåtskjul på bakgården. En överviktig fåordig madam betjänade. En suckande visarförsedd mätare räknade litrarna tills dunkarna var fyllda. Mitt på området fanns en lagerbyggnad i sten där man kunde köpa rökt fisk. Dess värre blev fisken klar först senare på dagen.

Vi hissade alla segel igen och forsade söderöver, nu med kurs på Sviby på Vormsi. När vi gjort till vid kajen friskade vinden i och vi höll på en bra stund och flyttade fendrarna för att undvika de svarta däcken på kajens utsida. Då åskbyn dragit förbi hade Pricks besättning trollat fram en bil med chaufför, och vi fick kliva ombord för en rundtur till öns inre. Vi passerade butik, krog, byskola och en förfallen kyrka med lökkupoler.

Via en utrymd rysskasern fortsatte färden rakt in i skogen, till öns vita stenkyrka. På kyrkogården fanns 343 keltiska kors, det äldsta från 1743. Det är unikt att så många finns på samma ställe.

Färden fortsatte till den nordvästra sidan av ön och chaufförens turistetablissemang. Allt var mycket lummigt, med stora lövträd och höga enar, omslutna av naturliga ängar.

På onsdagen satte vi kurs mot Orjaku, på Hiiumaas sydsida, där vi blev varmt mottagna av Hillar Kukk och hans fru Kati, med välkomstdrinkar.

På kvällen blev det grillparty hos Hillar och Kati.

De hade köpt upp en några år gammal fiskfabrik som blivit tvungen att lägga ner verksamheten. Nu hade de ett stort hus och egen hamn åt sin 40 fot långa Colin Archer, Martha.

Besättningarna från två båtar från Tallinn deltog också i festen. Pricks besättning utökades med Tuija-Kaisa. Hon var finsk men studerade/jobbade i Estland.

Följande dag for vi och Pricks besättning på cykeltur. Det blev nog drygt 10 km genom Käina, Vaemla, Kassari och via Sääretirp. I Käina testade vi framgångsrikt bankautomaten och såg på en kyrkoruin.

I Vaemla besökte vi en ullförädlingsfabrik. Kardningsmaskinens gungande flatremmar susade tätt förbi publiken. Det var intressant att se den ålderdomliga hanteringen. Jag skulle gärna besöka ullfabriken igen. Där såldes både garn och färdiga stickade plagg.

I Vaemlas kapell satt en gumma och stickade i förmaket. När vi skulle gå tog hon oss i armen och drog oss ut på gravgården. Hon ställde oss en i taget framför ett stort järnkors. Vi skulle gunga med huvudet från sida till sida och upp och ner. Då skulle korset börja gunga. Undret fungerade dess värre inte för någon av oss. Vi hoppades att damen inte blev alltför besviken på vår klena tro.

Sääretirp är en lång småstensbank som sträcker sig långt ut i havet. Bland alla vackra slipade stenar fanns också fossil.

På kvällen blev det sits hos Hillar igen.

Det var meningen att hela flottan skulle starta tidigt på fredag morgon. Dock inget liv i hamnen. Steffi föreslog att vi skulle starta motorn så folk skulle vakna.

Redan när gaslågan började väsa dök Hillars glada nuna upp i ruffluckan. Snart sjöd hamnen av aktivitet och den ena båten efter den andra lade ut.

Prick var minst i eskadern med sina 30 fot.

Det blev en härlig seglats söderut. (Fotot är taget av Pricks besättning.) Ett smolk i bägaren var DSC-apparatens pip och meddelande: Safety to all ships: gale warning 15-19 m/s.

Vi kom dock lyckligt fram till Sörus trånga hamn och fick hjälp med förtöjningen. Söru ligger på Hiiumaas sydspets vid ett smalt sund mot Saaremaa (Ösel). En sorts miljö- och båtfestival skulle hållas i helgen. En del stånd var utspridda framför hamnmagasinet.

Eskadermedlemmarna blev bjudna på whisky i tallinnbåten Geetas sittbrunn. 40 fotaren Sari från Helsingfors, också av Colin Archer-modell, byggd i glasfiber,  hade också sällat sig till flottiljen.

Alla gick i land och hörde på när Hillar höll ett anförande om Colin Archer och Håll skärgården ren. Vi köpte varsin portion sallad och grillat kött i ett tält.

På kvällen satt vi inne i hamnmagasinet en stund och försökte koncentrera oss på föredragshållarna, men det blev nog övermäktigt. De andra åhörarna satt andäktigt och tålmodigt och lyssnade på det oengagerade mumlet från talarna, medan vi diskret smög oss ut.

På lördag förmiddag promenerade vi till den lilla byn Emmaste, 5 km bort. Där fanns butik, matställe, post och kommungård. Vi åt på Katis söögituba. Josefin fick en bit revbensspjäll.

Under promenaden hittade vi en gammal offerek, påminnande om Pippi Långstrumps gårdsträd.  Eken var ca 1000 år gammal. Vi åkte tillbaka till hamnen med buss. Josefin fick sitta i famnen.

I hamnen träffade vi Jorma Friberg, som varit med och byggt jaalan (skutan) Vikan, med hemmahamn i Haapsalu. Jorma talade svenska. Han hade gått i träbåtsskola på Skeppsholmen. Hans farfar bodde fortfarande på Ormsö och var den sista som pratade svenska där.

Det regnade hårt på natten. Jorma hade tänkt sova ombord på jaalan, men däcket läckte så förskräckligt, så han försökte sova i sin bil i stället. Han såg rätt hålögd ut när han kom ner till Bamse för att se när vi startade Bolinder och for iväg på morgonen.

Vi blev grundligt avvinkade när vi krånglade oss ut ur hamnen och sökte oss mot Orissaare på Saaremaa. Det blev en frisk bidevindsseglats.

En pigg flicka tog emot förtampen och önskade oss välkomna några timmar senare. Vi gick i land och avnjöt var sin utsökt abborrfilé med vitt vin. Det tänkte bli lite språkförbistring vid beställningen. Vi trodde att vi beställde en hel flaska vitt vin, men servitrisen kom med en frostig liters flaska brännvin. Lyckligtvis fick vi byta.

Medan vi åt kom Prick och Sari in i hamnen. Vi tog en promenad in till samhället. En del pampiga byggnader och många egnahemshus började bli förfallna. Vi handlade lite i en butik.

På kvällen blev vi bjudna på te ombord på Prick. Vi pratade och tittade på intressanta böcker.  Både Steffi och Anne är journalister och skickliga fotografer.

De har gett ut en kokbok också, tillsammans med ett annat par. Efteråt besökte vi Sari. Där var nästan 2,50 i ståhöjd, i motsats till den lilla Prick, men båten kändes ödslig. Vi var nöjda att få återvända till vår egen båt.

Orissaare blev den sydligaste hamn vi besökte på resan. Vi firade detta med bastubad i båten.

Följande morgon skiljdes våra vägar. Prick gick söderut mot Riga och vi norrut mot Haapsalu. Vi revade storen. Norr om Muhu mötte vi gröna sjöar och massor av vita gäss. Sari passerade oss med fullt segelställ.  När vi svängde norrut blev det platt läns. Det var tungt att styra. Jag var rädd för gipp och kände mig otrygg i vågorna och den hårda vinden. Småningom fick vi krångla oss in till Haapsalu.

Följande dag besökte vi tullen innan vi drog norrut längs Vormsis ostkust. Vi passerade Osmussaar. Vinden avtog och vi rullade vidare med hjälp av Bolinder. Småningom dök Russarö upp och snart gled vi in till passkontrollen på Hangö udd. Vi tänkte ankra i Gäddtarmen, men vi rymdes inte in, utan fick fortsätta till Kapellhamnen.

Under kvällspromenaden klättrade vi upp på Kasbergets höga klippor.

Efter en välförtjänt sovmorgon traskade vi in till Hangö, en skön sommarstad.

Vid Kasnäs syntes tre präktiga skutor: Ingalill på väg in, Inga på väg ut och Eugenia vid kajen.

Vi gick in till Kejsarhamnen på Högsåra. Promenaden styrde vi till byn och Farmors cafe, där vi lät oss väl smaka. På kvällen blev det bastubad ombord.

När vi körde norrut följande dag mötte vi Kilin-Kolin. De skulle också ha varit med på eskadern men drog sig ur.

Till natten ankrade vi vid Palva hamn sydost om Gustavs.  En stund efter oss anlände Kharybdis, som råkade ha sin hemmahamn här. Kharybdis är byggd i gediget trä, iroko och furu.

Kvällspromenaden gav vid handen att byn består av en kyrka, en skola och några hus. Där var väldigt stillsamt.

Vi vaknade upp till en fin dag med klarblå himmel och strålande solsken. Dagens mål var Nystad. Där skulle besättningen bytas. Dottern Malin kom dit med bil och jag körde hem. Bamse skulle fortsätta hemfärden via Höga kusten, med Malin och Bamsefar ombord. Fyra veckors semester gick igen alltför fort och mitt jobb väntade.

 Eftersom Josefin också mönstrat av började de med en 36 timmars etapp till Härnösand.

De besökte sedan Docksta med Skuleberget. Vidare gick färden via Örnsköldsvik, Norrbyskär och Ratan, innan de gjorde fast i vår egen boj 23.7.

Vi besökte Estland igen år 2011, då på egen hand. Den gången gjorde vi strandhugg i några hamnar på nordkusten, bland annat Tallinn. De stora öarna på västkusten ligger kvar och bara väntar på att vi ska komma på nytt. Ännu har vi mycket osett.

Publicerad 22.01.2017 kl. 21:50

Alicante - Santa Cruz

Vi fick en ny möjlighet att segla med Geronimo hösten 2008, när båten skulle tillbaka till Karibien. Den här gången behövdes vi bara från Medelhavet till Kanarieöarna. Där tog en ny besättning över. Vi startade hemifrån på lördag eftermiddag 18.10.2008 och blev hämtade vid Alicantes flygfält dagen därpå. Den här gången behövde jag inte koka. Den saken skötte Shelley. Den fjärde besättningsmannen var Chris, en trevlig holländare i vår ålder.

Luften var ljum och härlig. Alicantes hamn var stor och fylld med lyxiga båtar. Vi hade takluckan öppen på natten, det var varmt ändå. Mitt i natten blev jag svettig och gick ut på däck en stund i bara nattlinnet. Det spelades musik på krogarna i land. Geronimos däck var nytt och fint (båten hade blivit renoverad sedan vi senast var ombord), och kändes strävt under mina bara fötter. Vi vaggade stilla mellan monstermotorbåtar som var längre än Geronimo. Jag bara njöt.

Följande dag fick vi i uppdrag att fylla vatten i tankarna och fålla den sönderblåsta holländska flaggan medan de andra for och handlade mat. Just som vi funderade på huruvida den röda eller den blå delen på Hollands flagga skulle vara uppåt kom Chris med taxi. Han visste besked. Den röda randen ska vara uppåt.

Då vi stuvat undan maten och ätit en god lunch och surrat jollen gjorde vi loss och flyttade till macken för tankning. En lagom vind i låringen gav oss härliga 10,5 knop när vi kom iväg. Vi forsade fram. Solen tittade till mellan tunna moln. Vi njöt med breda leenden.

Vinden avtog mot kvällen medan vi strök utefter spanska kusten. Mycket båttrafik, både fiskare och stora upplysta kryssningsfartyg korsade vår väg. Vaktsystemet hade kommit igång. Jag hade två timmar med Kjell och två med Anders. Shelly var sjösjuk och passade bäst i kojen.

Tisdag förmiddag hade jag vakt från kl 10. Strålande sol, lite dis över bergskedjorna om styrbord. Man kunde ana små samhällen vid foten av bergen. En delfin hoppade hastigt förbi.

Vinden tog slut och vi körde för motor med självstyrning. Det blev motorgång hela dagen och lite långtråkigt. Jag började sticka ett par sockor. Karlarna läste,

Shelly tecknade skor. Hon kom från Australien och var designer. Hon hade också sjungit in en skiva. Hon hade temperament men var skicklig att koka. Jag var imponerad över att hon jämt kokade och dukade fint fast hon var sjösjuk. Maten var jämt vackert upplagd. Sånt var inte jag van vid.

På eftermiddagen blev det intressant när en vacker blå fisk nappade på fiskelinan. Chris försökte ta upp den med en krok, men den slet sig.

På natten såg vi många båtar på alla sidor. Det var spännande att försöka hålla sig undan.

När jag gick på vakt på onsdag morgon kl 6 syntes ringlande ljus längs stränderna både på spanska och afrikanska sidan av Gibraltar. Det drällde av fartyg. Det var svårt att besluta i vilken riktning de var på väg. Några små färjor pilade tvärs över farleden emellanåt. Kjell och jag var nog lite bekymrade. Det grydde först efter klockan 8. Vinden hade tilltagit, 7-9 m/s. Då vi närmade oss slutet av sundet började det regna. Tur nog för mig var min vakt slut och jag kunde sätta mig under skylightet.

I diset och regnet avtecknade sig kullarna på afrikanska sidan bara som skuggor. På spanska sidan syntes gles bebyggelse på de gröna, skrynkliga bergen. Ett par små fiskebåtar kämpade sig ut i motvind.

Vi hade många delfinbesök under följande natt. En skrämde Kjell med ett ”flosch” och en torpedrörelse alldeles vid sidan av båten, en meter från honom, där han satt på akterdäck. Vi skyndade till fören av båten och beundrade deras konster. De var vackra, med bubblande skum och lite mareld runt hela kropparna där de susade iväg i samma fart som vi.

Till lunch fick vi en god pumpasoppa med rostat bröd.

Det var jämt spännande att gå till bordet och se vad som serverades.

Armébåtar patrullerade utanför den afrikanska kusten. Det kändes litet kusligt. De letade troligen efter marockanska flyktingar.

Torsdag eftermiddag hade vi många fågelbesök. Ett tag satt fyra fåglar på däck samtidigt; ett par grå flugsnappare, en lärka och flera gulaktiga insektätare.  Det tycktes finnas insekter på havet, för en gulaktig fågel satte sig på mantåget och svalde ett långbent kryp.  Vi var då 80 nm VNV om Casablanca.

Då jag kom upp på däck kl 22 började det blåsa. Vi körde för motor, men Kjell och jag beslöt att släppa ut focken och börja segla. Vi fäste styrbords bardun och gav ut på storen. Ingen av oss visste hur man stängde av motorn. Vi tryckte frejdigt på alla knappar. Jag lyste med ficklampa. Då motorn äntligen tystnat slog seglen back. Vi hade kommit på kontrakurs. Kompassen hade slocknat.  Vi startade motorn igen och körde runt ett varv. Stannade motorn, seglen slog back.  Vi lossade styrbords bardun och spände babords i stället.

Med kompassen mörk försökte jag styra efter den digitala bäringskompassen. Hopplöst. Virrade hit och dit utan någon reda. Anders kom upp på däck i bara pyjamas. Kompassbrytaren fanns bland motorreglagen vi tryckt på. Med kompassljuset tänt var det inget problem att ta kursen. Nu seglade vi. Vinden blev starkare efter hand, 10-13 m/s. Vi surfade fram i 10-11 knop. Härligt!

Här finns ett par seglingsvideor.https://www.facebook.com/ullamaj.hagvik/videos/1422335174444754/

https://www.facebook.com/ullamaj.hagvik/videos/1422431387768466/

Natten till fredag blev det oväder. Regnet piskade. Vindtopparna for fram med 20 m/s. Anders var ensam på däck. Kjell steg upp och hjälpte till. Vi funderade senare på om fåglarna anade att det skulle bli oväder och därför sökte skydd ombord.

När jag gick på vakt klockan 8 hade det lugnat ner sig till 11-14 m/s och slutat regna. Det var hisnande att surfa i 11-12 knop och känna att man kontrollerade båtens rörelser med små rattjusteringar. Det var stora krafter som spelade mot och med varandra.

Inga fåglar den dagen. Månne de alla drunknat i nattens oväder? Kjell fick migrän men tog sina vakter ändå. Natten var stjärnklar och varm. Den fina vinden på 10-12 m/s fortsatte.

Lördagen var solig och fin. Shelley bjöd på läcker pasta med rökt lax-, zuccini- och rödlökssås. På natten lystes himlen upp av ljusen från Santa Cruz, Lanzarote och Fuerteventura. Det var svårt att inse att öarna var lika långt borta som Byviken från Jakobstad. Fast där finns förstås inte lika stark illumination.

Klockan 5 på söndag morgon, 26.10, lade vi till i hamnen i Santa Cruz. Anders, Chris, Kjell och jag tog ett par J&B whisky, öl, chips och salta nötter i sittbrunnen. Lite originell frukost. Det småregnade. En kyrkklocka plingade sprött på land. Nu väntade en ny semestervecka. Vi var euforiska. Den här seglatsen gick alltför fort. Vi hann just komma in i vaktrutinerna så var vi framme.

Resan tog 5 dygn och 16 timmar, distansen var 1100 nm. Det som mest präglade resan var de härliga vågsurfarna, där vi forsade fram i 13,6 knop som mest.

Vi kravlade oss upp på den höga kajen och tittade oss omkring. Raahen Fiia låg där. Hon skulle västerut och tänkte sig hem i maj 2009.

Efter en riktig English Breakfast gick Chris, Kjell och jag ut på stan. Det var soligt, varmt och härligt. Vi hittade en servering i en liten park och slog oss ner.

Sen gick vi på shopping. Jag köpte mig en ”Kashmirsjal” i polyester/viskos och Kjell köpte shorts för 9 euro i ett skojigt litet krypin. Där såldes förutom kläder, klockor, småprylar och elektronik också tobak och sprit.

Tidvattnet var närmare 1,5 meter, så före den sena lunchen flyttade vi båten till en flytbrygga.

Småningom gick vi alla på stadspromenad. Vi skrattade och pratade och bredde ut oss över hela gågatan. Det var fortfarande lugnt och fridfullt på stan. Många gick omkring med hundar. Tillbaka ombord fortsatte vi att umgås till 1-tiden, då Kjell och jag kröp till kojs. Anders och Chris satt uppe flera timmar till.

Måndag förmiddag gick jag till torget. Jag älskar torgförsäljningen i främmande städer och försöker alltid söka mig dit när vi är på resa. Jag köpte tråd, bananer, bröd, skinka och fikon.

På tisdag gav vi oss av på biltur. Terrängen påminde mycket om både Madeira och Azorerna, men här var torrare och kargare och inte lika frodigt grönt.

Då vi närmade oss Teide blev landskapet ökenartat. Temperaturen sjönk från 24 till 6 grader. Det blåste kallt då vi steg ur bilen. Vi befann oss ovanför molnen.

Jag passade på och tog ett dopp när vi stannade vid Playa de S Marcus. Där fanns en kort strand med svart sand. Vågorna var sugande men vattnet var varmt.

Till kvällsmat fick vi musslor och spagetti. Det var första gången jag åt musslor.

På onsdagen putsade Chris och Kjell skrovet.Chris for hem på kvällen. Vi var glada att ha fått lära känna honom.

Vädret kastade hastigt om från sol till regn, flera gånger om dagen.

Torsdagen den 30.10 vaxade Kjell och jag skrovet tills det började regna. Då tog vi hyrbilen och körde 65 km till Playa de las Americas. Vi hittade en behändig parkeringsplats och sökte oss ner mot stranden.

Där drällde av solbadande kroppar. Vi åt grillad tonfisk och simmade. Sedan blev det en promenad till Playa de Christianos där vi också testade badvattnet. Det blev kväll innan vi var tillbaka ombord.

Inget regn på fredagen. Vi vaxade skrovet färdigt.

Sen gick jag till torget igen för lite mera njutande av atmosfären och kryddhandlande. Kjell och jag besökte också en f.d. oljecistern där det visades videoinstallationer. De hade vägarbeten på gång i området och trottoaren var avspärrad. Av någon anledning tog vi oss in på utställningen genom en bakdörr. Personalen blev rätt paff när vi klev in direkt i salongen. På kvällen tittade vi in i en kyrka med kvällsmässa. Ortsbefolkningen var vänliga och tillmötesgående överallt. Allt var mycket billigare än hemma.

Gatorna och parkerna var välskötta. Här flanerade folk i alla åldrar. Stämningen var helt annorlunda på playorna vi besökte. Där attackerade inkastare folk som gick förbi. Krogarna stod vägg i vägg. Santa Cruz gav mera en bild av vardagsliv än av semester.

Det var lite sorgligt att ge sig av hem. Vi hade inte alls fått nog, varken av seglingen eller av Kanarieöarna. Det blev trots allt en annorlunda och minnesvärd höstsemester som vi har varit mycket tacksamma för.

Publicerad 15.01.2017 kl. 16:54

Atlanten!

För 10 år sedan fick vi en unik chans att segla över Atlanten. Inte med Bamse utan med Geronimo, en 65 fot lång Nautors Swan (sjösatt 1989 som Swan 651 nr 16).

Bamsefars barndoms- och scoutvän Anders jobbade sedan flera år som skeppare på lyxyachten och behövde besättning för överfarten från Karibien till Medelhavet. Han hade plats för tre personer, så vi fick ta vår 23-åriga dotter Malin med också.  Ägaren bjöd på resor och uppehälle men vi fick ingen lön, och det önskade vi inte heller.

Vi klev på det första flygplanet 5.5.2007. Inklareringen på  Sint Maarten i Karibien lyckades inte så bra.  Damen i immigrationsmyndigheten tog våra pass. Båtens kapten måste föra in ett intyg innan vi fick dem tillbaka.

De första dagarna hade vi fullt sjå att handla mat, gas och bränsle och fylla vattentankarna.

Ett par gubbar jobbade med skotvinscharna. Det fattades någon del som de väntade på. Vi stannade kvar en hel vecka innan allt  var fixat.

Värmen var kväljande. Svetten rann dag och natt. Jag köpte mig en solhatt och en luftig kjol. Tidsskillnaden är – 7 timmar. Vi ville krypa till kojs vid 9-tiden och vaknade 5-6 tiden på morgonen.

Här fanns många sorters träd och palmer som blommade i granna färger eller bar konstiga frukter. 

Bebyggelsen i närheten av hamnen bestod mest av ruckel. Asfaltbeläggningen var gropig och söndertrasad.

I små skjul fanns beauty saloons, barber shops, call centers, supermarkets och allt möjligt. Befolkningen var mest svart. Alla var glada och ingen hade bråttom.

Vi fick åka runt på sightseeing i en skraltig Renault Clio med den fjärde besättningsmedlemmen Elina. Hon hade bott några månader på Sint Maarten, eller Saint Martin, som är namnet på den franska delen av ön.

Marigot är huvudstad på den franska delen av ön.

Philipsburg är huvudstad på öns södra del, i Sint Maarten, en del av ögruppen Nederländska Antillerna.

En dag måste Geronimo flyttas då kajgrannen skulle gå ut. Jag fick i uppdrag att agera bogserbåt med jollen och skuffa på vid behov. Redan innan Geronimo börjat flytta på sig hade jag fastnat på ett par bojlinor. Snurran hade stannat och jag höll på och knyckte länge innan jag fick igång den igen. Geronimo hann nästan bli förtöjd igen innan jag lyckats ta mig tillbaka.

På fredag kväll åkte vi dinge tvärs över lagunen till krogen Soggy Dollar som hade happy hour. Vår kapten träffade bekanta och vi blev bjudna på grillfest på Hoppetossas akterdäck. Hoppetossa är den tredje 100 fots Swanbåten. Den blev sjösatt i juni 2006.

Malin har jobbat som sömmerska på Nautor. Hon blev glad när hon ombord hittade sådant hon sytt.

Lördagen den 12 maj kom vi äntligen i väg. Vi längtade att komma ut till havs och slippa värmen. Vårt vaktsystem var bra. Alla hade 4 timmar vakt och 6 timmar ledigt. Vi jobbade två och två, men så att kompisen byttes ut vid halva tiden. Elina och jag turades om att koka mat klockan 12 och 18 under våra vakter.

Seglandet gick bra. Farten var 9-9,5 knop i halvvind/bidevind. Sjön var förvånansvärt lugn fast det blåste 10 m/s. Vågorna var som mest kanske 4-5 meter höga, men flera båtlängder långa, och båten gled vackert över dem.

Det syntes just inget liv på havet, förutom flygfisk. De var roliga. På morgnarna låg ofta några på däck. De hoppade upp ur vattnet och flög mot vinden med fladdrande flygfenor. Rekordsträckan vi såg var ca tre båtlängder, 50 meter.

Då vi varit på väg några dagar hamnade vi i ett lågtrycksområde. Det blåste 10-18 m/s, regnet smattrade och stack som nålar i ansiktet. Det gällde att hålla munnen hårt stängd för att skydda läpparna. Eftersom man andades genom näsan kändes det ibland som om man fått en kallsup. Sikten genom glasögonen var obefintlig. Vinden lättade stundvis och vi släppte ut reven i seglen. Lite senare dog vinden ut och vi körde för motor. Strax därpå blev det hårda vindar och revning igen.

Småningom tittade solen fram och vi fick hänga ut alla våta kläder på tork. Styrmannen hade inte en torr tråd på kroppen efter skyfallet.

Den 16 maj blev en riktig otursdag. På morgonnatten ramlade min koj ner från gångjärnen. Bamsefar hade lyckligtvis vakt och var ute och styrde. Hans koj låg under min och han hade blivit mosad om han legat där. Jag blev mest paff av att trilla ner. Resten av resan fick jag ligga på min madrass på durken.

Senare på dagen var motorn i gång. Plötsligt började det lukta bränt. Ingenjörerna ombord kom småningom underfund med att motorns sötvattenpump hade pajat. En hel del av elektroniken hade slutat att fungera, bland annat  motorns temperaturmätare. Geronimo var trots allt 18 år gammal och hade tillbringat sina år i salt vatten och värme.

Vi fick segelproblem också. Just som vi rullat ut hela focken brast den itu. Hela besättningen engagerades i att bärga den ur sjön, vika, stuva och att sätta ett mindre segel i stället. Allt var undanstädat innan solnedgången. Det var väldigt mörkt på nätterna. Månen var i nedan.

Enda ljusglimtarna, om det inte var stjärnklart, var flygfiskarna. De var ibland självlysande av mareld. Marelden är egentligen plankton som försöker skrämmas genom att ge ifrån sig ett fosforescerande ljus. Anders berättade att det fanns mycket mera mareld när han började segla i de här vattnen för 20 år sen. Då delfiner hoppade skvätte lysande vatten omkring dem. Vi väntade med spänning på delfinerna. De skulle finnas närmare Azorerna.

En eftermiddag fick vi napp på metreven som hängt efter båten. Det var en fågel. Reven hade slagits runt vingen. Vi vevade in och jag höll den lilla liran medan Anders tog lös reven. Fågeln hade gummiaktiga ben och simfötter. Ovansidan var brun och undersidan ljus. Näbben var kraftig och krökt och vingarna långa och slanka. Den hade mjukt och tätt dun, som en päls. Då jag släppt den seglade den iväg en bit och lade sig på sjön. Maken cirklade oroligt omkring under räddningsmanövern. Lirorna håller ihop i livslånga äktenskap. De kan bli 55 år gamla.

En vindstilla dag sade motorns vattenpump upp för gott. Vi låg och skvalpade i bleket hela dagen. Solen stekte oss. Vi drog fram badstegen och tog ett dopp i Atlanten. Djupet var 3500-4100 meter. Vattnet var svalt och skönt men salt. Vi slappade och läste böcker och sov hela dagen. Egentligen var det skönt med en vilodag. Jag bakade semlor.

Mot kvällen blåste det upp och Malin släppte ut genuan som under mycket stök vinschats upp ur förrådet på dagen. Det stora förseglet vägde 300 kg. Den surrade jollen måste också flyttas för att vi skulle få upp genuan. Det var härligt att vara på väg igen. Vinden var frisk, 10-13 m/s och vi seglade i 7-9 knop på kryssbog rakt på målet.

Babords lanterna hade blåst bort/tagits av en våg. Babords fockvinsch funkade inte.

Inomhus var det obekvämt att röra sig på grund av krängningen. Man skulle tro att segling sker ljudlöst, men så var det inte. De hårt belastade vanten inade och durrade i en dov baston av spänningen. Ibland slog fören ner i en våg med en smäll. Sjön bröt över fördäck och vattnet skvalade över ventilen i vår kabyss. Beroende på farten skvalpade eller sorlade bogvågen i fören invid vår koj. Det knarrade lite då bommen vred sig. Hela tiden nigningen för vågorna och krängningen åt lä. I aktern darrade akterstaget och lät ibland som en motor. Om vi förde för mycket segel då det blåste hårt darrade hela båten då den landade i vågorna. Då dieselgeneratorn eller vattenmakaren var igång överröstade de det mesta.

”Sover, äter och har vakt. Soligt och blåsigt” hade jag skrivit 22.5. Livet ombord blev lätt enahanda.

Det såg skrämmande ut då man kom upp på däck till nattvakten vid midnatt.

Mörkt som i en säck. Skumbrämen markerade var båten slutade. Fart- och vindloggens gröna sken belyste Bamsefars ansikte och händer vid ratten.  Däcket lutade mycket och båten rusade förbi skumvirvlarna från bogvågen i lä. Jag trevade mig fram mellan vinscharna på däck och lyfte benet över storskotet i rätt ögonblick mellan vågarna för att inte tappa balansen. Jag ryste till vid tanken på att trilla i sjön. Båten skulle ha hunnit långt innan rorsman hunnit reagera. Lyckligt framme i styrbrunnen. Det var svårt att urskilja horisonten men jag spanade pliktskyldigt ett varv efter fartygslanternor. Vi såg bara några få skepp på hela resan.

En natt passerade Malin och jag en val. Det var lite extra skvalp om babord, och strax efter hördes ett fnys och en liten vattenkaskad skymtade en båtlängd bakom oss. Det hade varit läbbigt att köra på en val.

Om det var klart på natten fick jag aldrig nog av att sitta och titta på stjärnhimlen, planeterna och månens faser medan jag väntade på min tur att styra. Om det var tungt bytte vi rorsman varje halvtimme. Nattetid var vi alltid två man på däck av säkerhetsskäl. På dagarna drällde vi omkring lite mera. Ofta satt också frivakten på däck och pysslade med något eller hörde på musik om vädret var bra.

23 maj började det bli mera liv i havet. Vi var ca 600 nm från Azorerna. Vi såg ett par  50 cm långa sköldpaddor som låg och flöt bara ett par meter från båten.

Portugisiska örlogsmän seglade också omkring. De är maneter med en uppblåsbar mössa som de använder som segel. Under eftermiddagskaffet på däck såg vi två valar akter om oss och en vid sidan av båten. De hade en knöl på ryggen och sprutade och blåste flera gånger. Nu började det bli spännande ombord igen.

Ett par dagar senare kom delfinerna. Ett gäng på 10 stycken simmade invid fören och gjorde höga hopp på läsidan. Man märkte inte att de gjorde simrörelser, de bara flöt fram med samma fart som båten och stack upp ur vattnet ibland.

Vindstilla igen. Ingenjörerna hade i ett par dagar mekat med motorn. De installerade en annan pump för kylvattnet. Under övervakning startade vi och körde för motor. Den verkade funka, men det var spännande utan temperaturmätare.

Vi var nu 55 nm från Horta på Azorerna. Lagom till eftermiddagskaffet med morotskaka, som Elina bakat, kom en flock delfiner.

De var 30-40 stycken och hade en imponerande uppvisning åt oss. De trängdes runt fören och en hel rad hoppade samtidigt vid sidan av båten. Det vimlade av fåglar också. Här fanns säkert gott om mat. Djupet var 300 meter.

16 dagar och 5 timmars seglats efter starten från Karibien kom vi fram till Horta. Gatlyktorna sträckte sina pärlband längs stranden och upp över kullarna. Det var mycket vackert. Stämningen ombord var förväntansfull. Fullmånen lyste.

Horta påminde mycket om Funchal på Madeira; gamla hus, trånga gränder, smala stensatta trottoarer, med mönster av figurer och slingor, vackra parker med skuggande träd, terassodlingar och ängar med kor på sluttningarna.

På kvällen åt vi en fin middag på stan. Men först gick vi via Peters sportbar på öl. Alla seglare samlas där och sitter och kaverar.

Anders hyrde en bil som vi skjutsade honom till flygfältet med. Han skulle åka hem till dotterns studentdimission. Vi fortsatte bilfärden runt holmen.

Vägarna var smala. Hortensior, liljor och massor av andra blommor växte vilt längs vägkanterna. Små potatisland och åkerlappar inramades av vildväxande sockerrör. Några kor gick och betade på många ställen.

Det var trångt i hamnen. Båtarna låg förtöjda utanpå varandra. En som låg innanför oss skulle avgå och alla ytterom fick göra loss och köra runt tills den kommit iväg. Eftersom Anders rest bort var Bamsefar ansvarig skeppare ombord. Det var nog spännande att akta alla lyxbåtar och göra an på nytt. Manövern upprepades en gång till mot kvällen.

Vi bunkrade mat och dricka för den fortsatta resan och hann också med en ny biltur. Det blev mycket väntande den dagen. Vi fick besked om att ytterligare en båt skulle avgå men tiden sköts upp hela tiden. Elina hade fört bort hyrbilen och Bamsefar traskade i 3 timmar för att handla 15 liter kylarvätska.

På söndagen for vi på utflykt till ön Pico, 30 minuter bort med färja. Där firade de pingst med processioner, hornmusik, trummor och gevärsskott. Söta småflickor i vita klänningar och med blommor i händerna vandrade först.

Vi städade båten och sjöstuvade. Handlade frukt på torget. 

Snabba strandkrabbor, vackra fiskar, maskar och sjötulpaner fanns att titta på invid kajen.

En serviceman kom och reparerade bommen. Lanternan blev fixad. Skepparen återvände. Vi började vara klara för en ny dust med Atlanten efter en hel vecka på Azorerna. Vi kom iväg sent på kvällen. Då jag gick av min vakt vid midnatt luktade det varm elmotor i salongen. Alla som var vakna rusade runt och sniffade. Slutligen kom kaptenen på att en hydraulpump lämnat påslagen då storseglet hissades. Brandhärden fanns under en koj i förpiken. Någon öppen eld syntes inte, men det rykte.

Vädret blev småningom sämre med störtregn och vindar upp till 20 m/s. Farten var 9 – 10,5 knop med bottenrevade segel. Det var tungt att styra. Flickorna var sjösjuka. Ett dygn senare hade ovädret dragit förbi och vi fick igen hänga våta kläder på tork i solen. Saltstänkta kläder torkar nog i solen, men då det blir fuktigt på kvällen drar saltet i sig fukten och de är lika våta igen. Alla kläder måste därför tvättas i sött vatten. Glasögonen var jämt alldeles kladdiga av saltstänk. Sängkläder, madrasser, allt var fuktigt. Handdukar torkade inte inne. Allt man rörde i på däck hade en kladdig saltyta. Jag miste skinnet mellan fingrarna av allt saltet.

Valar och delfiner kom på besök också på östra sidan av Azorerna.

Efter fem dygns seglats kom vi fram till Portimao i Portugal. Det blev igen en fin middag i land. 

Efteråt satt vi länge och pratade ombord över några vinglas. Vi lyckas inte få lämpliga flygbiljetter, så det blev hyrbil och utflykter en dag till. Vi tankade båten och flyttade den till en annan brygga.

Följande morgon blev vi skjutsade till flygfältet och for hem. Det harmade att vi inte hade möjlighet att vara med ända till Medelhavet. Av olika orsaker drog resan ut på tiden, och vi var borta i över fem veckor. Semestern var egentligen bara fyra veckor.

Vi är enormt tacksamma att vi fick chansen att komma med. Det var en värdefull erfarenhet. Vi lärde oss bland annat

- att det är alltför varmt i Karibien

- att man har samma känsla av att befinna sig i en ostkupa oberoende av hur stort hav man seglar på

- att tiden blir långtråkig på flera veckor långa överfarter (sova, jobba, äta...), men det behövs litet för att tristessen ska brytas

- att man kan hålla liv i en lyxbåtbesättning med vanlig husmanskost

- att delfiner, valar, flygfiskar och sköldpaddor gärna visar upp sig på riktigt

 

Man umgås dygnet runt på en sådan här seglats. Det fordras anpassningsförmåga att acceptera varann utan att komma ihop sig. Nu råkade vi vara tre personer ur samma familj, och Anders var vi också väl bekanta med från tidigare. Elina var den enda outsidern, men hon var en sådan som lätt smälter in var som helst. Flickorna delade kabyss och hade mycket roligt ihop, i synnerhet i land.

Numera börjar vi bli för styva och oviga för att ställa upp på sådana här äventyr. Vilken lycka att vi fick den här möjligheten medan vi klarade av den. Resan blev ett minne för livet.

Etappen från Sint Maarten till Azorerna var 2713 nm lång och räckte 16 dagar och 5 timmar. Från Azorerna till Portimao var det 967 nm. Det räckte 5 dagar. Totalt 3080 nm och 21 dygn på sjön, dessutom en vecka på Sint Maarten och en vecka på Azorerna, samt ett par dagar i Portimao. .

Publicerad 12.01.2017 kl. 20:22

Konsten att bli en riktigt dålig biodlare

Vi köpte vårt första bisamhälle sommaren 1993.  Några somrar har vi varit utan bin då de dött under vintern, men på olika sätt har vi kommit igång igen. Nu har vi alltså 23,5 års erfarenhet. Bina är fortfarande lika fascinerande och intressanta, men honungsskördarna är inget att hurra för. Å andra sidan är det också ett problem om man får 100 kg honung och inte bryr sig om att marknadsföra den. Den egna konsumtionen är dock rätt begränsad.

Vi har verkligen försökt att läsa om biodling och är också medlemmar i Österbottens Svenska Biodlarförening, som har ett par möten i året. Men hur vi än bjuder till känns det som om vi misslyckas hela tiden. Jag hoppas att vi kommer att ha bättre framgång när vi börjar vara hemma från jobben och kan sätta in arbetsinsatserna när de behövs.

Jag upphör inte att imponeras av binas liv och leverne. Låt mig få berätta! Högst i rangordningen i kupan är drottningen. Det är bara hon som lägger ägg. Arbetarbina är också honor. Dessutom finns drönare av hankön. Deras enda uppgift är att flyga omkring och lukta sig fram till en hona som känner för parning. Om det fordras kan de hämta vatten nångång. Tala om drönarliv!

I ett samhälle kan det finnas 50 – 70.000 individer, alla med sina egna uppgifter. Ett ensamt bi blir inte långlivat. De behöver varandra för att klara sig. Samhället har strikta regler som alla instinktivt följer. Alla hjälps åt för att släktet ska fortleva. Det ska finnas mat, innetemperaturen ska hållas på 35 grader. Lagren ska vaktas mot fiender. Man får leta efter något mera osjälviskt än ett bi. Det lever för sitt samhälle.

Det bruna mönstret är täckt yngel.

12-18 dagar gamla arbetarbin bygger sexkantiga celler av vax, som de producerar i sina vaxkörtlar. Drottningen lägger ett ägg i varje cell och befruktar det med den sperma hon lagrat sedan sin enda parningsflygning. Om arbetarna byggt en lite större cell, som är avsedd för drönare, så befruktar hon inte ägget. På så vis utvecklas en drönare. En drottning kan lägga upp till 2000 ägg per dygn. Hennes livstid är 2-3 år.

Efter tre dagar har ett embryo bildats i ägget och en larv kläcks. Den matas av ungbin i en vecka varefter den täcks med ett lock av vax och förpuppas. Ett arbetsbi kryper ut ur sin cell 21 dagar efter äggläggningen, en drönare efter 23 dagar och en drottning efter 15 dagar. Drottningscellen är större än de andra. Drottninglarven utfodras med kraftigare foder.

Då arbetsbiet gnagt sig ut genom vaxlocket i cellen låter det vingarna torka en stund innan det börjar sitt arbetsliv med att städa ur sin cell.

Till de unga husbinas uppgifter hör också att vakta vid flustret (ingången), bygga nya vaxkakor, ta emot nektar och behandla den med enzym så den blir till honung och att utfodra larver. Vid tre veckors ålder flyger arbetarbina ut och samlar nektar och pollen. Beroende på hur långt de måste flyga lever de härefter i 2-3 veckor. De kan flyga flera kilometer för att hämta pollen och nektar, men det är ju mera ekonomiskt om de hittar mat på närmare håll.

Pollen bärs hem i fickor på bakbenen. Det är intressant att stå och titta när de kryper in i kupan. En del har röda pollenbollar och en del har gula. När de kommer hem berättar de för sina kompisar var de hittat sina fynd genom en dans. Dansspråket ger upplysning om näringskällans doft, kvalitet, kvantitet, avstånd och riktning. Sen ger sig många iväg till samma fina ställe.

När nektarn behandlats och fläktats till rätt fukthalt försluts cellen med ett vaxlock, och honungen står sig hur länge som helst. De egyptiska mumierna behandlades med bland annat honung. Honungen har också antiseptiska egenskaper.

Bina är viktiga som pollinerare av frukt och bär. När de kryper in i blommorna för att suga nektar fastnar ståndarmjöl på deras ludna ben, och bärs vidare till nästa blomma.

Under vintern drar bina ihop sig till ett vinterklot. Drottningen är i centrum där det är varmt och gott. De som hamnar i ytterskiktet turas om att krypa längre in och värma sig.

Bina är i princip väldigt fredliga av sig. De har fullt sjå med sitt jobb och bryr sig inte i oss andra. Vi har våra kupor invid syrenbersån och de har aldrig varit till något förfång. När man öppnar kupan för att kolla hur de har det, eller för att skatta honung, blir de så klart arga. Om man då puffar rök på dem får de en instinkt att kvickt tanka honung och flyga iväg. Deras värsta fiende i tidernas begynnelse var skogsbrand efter ett blixtnedslag t.ex. En rökpuff är därför viktig för en biodlare. Vi använder också heltäckande klädsel.

Det gäller att elda en stund i rökpuffen för att få fram rök från glöden.

Efter midsommar får bina ibland för sig att de ska svärma. Det kan bero på att de bor trångt och vill dela upp samhället i två, eller på att drottningen börjar bli gammal och behöver bytas ut. Då föder de upp några nya drottningar och sticker iväg på äventyr med den gamla drottningen.

En svärm. Bina klumpar ihop sig till en tät klunga. Drottningen är längst inne och avger oemotstångliga feromonaromer.

De börjar försiktigt och sätter sig i en buske eller ett träd i närheten av kupan medan ett antal spejare åker iväg och söker efter en ny boplats. När spejarna kommer tillbaka följer de den som ivrigast visar vägen till det nya hemmet. Med lite otur kan det vara grannens skorsten.

Om biodlaren har tur hinner han fånga in svärmen medan den sitter i busken. Man kan lyckas skaka ner hela klungan i en låda. De har ett speciellt brummande ljud när de klumpar ihop sig.

Bara man får drottningen med i lådan så följer alla andra efter. I bästa fall nöjer sig svärmen med den kupa som erbjuds och slår sig till ro, så har man fått ett samhälle till.

När det blir dags att skörda honungen behöver man en slunga.

Bamsefar har konstruerat en honungsslunga.

Vaxlocken på honungscellerna skrapas bort och honungsramarna radas in i slungan. Där centrifugeras honungen ut ur cellerna och rinner ner i en tät sil. Den nyslungade honungen är rinnande som sirap.

Efter någon månad börjar den kristalliseras och blir grynig. Dessförinnan behöver den röras om grundligt för att behålla sin smidiga konsistens. Man brukar samtidigt ympa den med gammal honung av god kvalitet. Då ”löcknar” den, likt fil som silas, och får samma smidiga struktur som ymphonungen.

Den flytande honung som säljs i affärer har värmts upp. Då förstörs en del av enzymerna. 

När man plockar bort binas vintermat måste de få sockervatten i stället. Vi är så blödiga så vi täcks inte ta all honung av dem. Dessutom har de sitt pollenlager, som är larvernas proteinkälla, insprängt i en del av honungskakorna, och det behöver de också få behålla.

Förutom honung producerar bina pollen, som kan kammas av i en pollenfälla vid ingången. (Det brukar vi inte göra.) Kittvax (propolis), som de tätar sitt hus med, innehåller flavonider och är antiinflammatoriskt. Vax används i salvor.

När vi började med bin visste ingen vad varroa var för något. Det blev vi varse år 1999. Varroa är ett kvalster som livnär sig på bin. De kan ha ihjäl ett helt samhälle. Varroan har spridit sig söderifrån och så gott som alla biodlingar är drabbade numera. Man bekämpar dem med Thymol – timjanolja, efter att honungen skördats.

För några år sedan hade båda våra samhällen dött under vintern. Av pur lathet lät vi kuporna stå kvar på gården. Döm om vår förvåning när kuporna var bebodda då vi kom hem från sommarens seglats! Ett par svärmar från ett samhälle ett par kilometer bort hade flyttat in! Ibland lönar det sig att inte vara så ordentlig och städa bort genast.

Ännu har vi som sagt inte blivit några effektiva biodlare. Den intensiva arbetsperioden infaller runt midsommar (då vi vill vara på sjön) och i slutet av augusti (då vi också vill vara på sjön). Eftersom vi slarvat med skötseln har skörden blivit därefter. Vi har låtit bina sköta sig själva. Ibland har de klarat det och ibland har de dött. Vi har nog saknat dem de somrar vi varit utan. Det är gemytligt med deras surr i körsbärsblom och maskrosor. Man blir glad av att se deras ivriga energi.

Publicerad 06.01.2017 kl. 15:51

Att stiga ur sin bekvämlighetszon

För två år sen köpte vi en sommarstuga på en holme i Lepplax skärgård. Vintern 2015-2016 var vi där nästan varje helg, men i år har isen varit osäker. Dessutom har vi haft ett avverkningsprojekt och har hållit till i vedskogen varje helg. Nu är vedskogen avverkad och isen stark. Bamsefar var och kollade läget vid villan ett par dagar för någon vecka sen, men jag har bidat min tid.

Efter julottan började jag packa ihop mat för ett par dagar vid villan. Egentligen tog det emot lite. Vi hade massor av godsaker i kylskåpet. Granen var fin och det skulle ha varit skönt att bara sitta hemma och ta det lugnt, efter allt sjå med julmaten och –kalaset. Man måste faktiskt inte fara till villan bara för att den finns. Den hålls ju kvar. Med lite självdisciplin fyllde jag dock en stor ryggsäck med mat av alla sorter, 4 liter vatten och en vinflaska.

På sommaren åker vi båt från ”vår” hamn, 2 km hemifrån. Båtfärden räcker ca 15 minuter, beroende på hur tungt lastad båten är. Sträckan är 6 km.

Vintertid far vi först med bil 12 km, sen gående eller med sparkstötting några hundra meter ner till min svägerskas villa, därifrån på isen över ett 500 m brett sund, sen 200 meter genom skogen tvärs över vår holme. Det känns lite omständigt, men färden till fots är kortare och isen säkrare än den vore från hemmahamnen.

Utetemperaturen var 0 och innetempen + 3 när vi kom fram. Medan brasan i spisen och värmen från oljelamporna höjde temperaturen gick jag runt på tomten och tittade in i alla husen; bastun, vedhusen och lekstugan. Gick upp på berget ovanför villan och in bland de höga granarna på vedaback. Kände in rummet, som Ernst brukar. Jag känner mig ännu lite förundrad och ödmjukt tacksam över att allt detta faktiskt är vårt.

Eftermiddagskaffet smakar nog bättre här.

Vi kände för en julbastu och eldade i bastuugnen också. I tvättstugan intill bastun finns en gammal bykgryta. Första gången jag såg den blev jag rätt paff. Tänka sig, att börja koka lakan och tvätta kläder vid villan! Bykgrytan ska ut, beslöt jag. Småningom insåg jag att den är ovärderlig, i synnerhet på vintern. Förutom att man får varmt vatten att tvätta sig i så värmer grytan upp tvättstugan till skön innetemperatur.

Bastun, tvättstugan och bastukammaren väntar på renovering. Huset byggdes 1959 och är i ursprungsskick. Där ser rätt sunkigt ut med inrökta hårdkartongskivor på väggarna och ett par smala mörka brädor till bastulave, men bastubadet är fantastiskt. Ugnen är stor, där är högt till tak och cementgolvet ligger direkt på berget. Ventilationen är god. Vi sitter och berättar för varann hur härligt bad det är, varje gång.

Vi hade bara ett litet hål i den 30 cm tjocka isen för att få upp bastuvatten, men bamsefar gick ut på isen och tvättade sig där, fast det fanns varmt vatten i bykgrytan. Jag föredrog värmen inomhus och det uppvärmda vattnet. Sjövattnet innanför slussarna i Larsmosjön är mycket brunt, av all humus från åarna, men det är mjukt. Men blir så len i skinnet.

Efter bastun dukade jag fram julmaten. Lådorna blev värmda i gasspisens ugn. Vi slocknade båda när vi försökte läsa var sin bok i oljelampans sken efter maten. Det blev en tidig kväll. Allt är så tyst vid villan. Det enda ljudet är något brak och råmande från isen då och då.

På morgonen hade vi 14 grader varmt inne. Det var skönt under täcket, men Nelli propsade på en morgonpromenad, så det var bara att dra på sig kläderna och pallra sig ut.

På förmiddagen fick vi fint besök. Barnbarnens far är ivrig isjaktseglare. Nu skjutsade han ett barn i taget ut till ön.

Till sist följde han vår dotter som kom med en egen isjakt. Hon har bara provat en gång tidigare, och tyckte att det gick onödigt snabbt för att vara njutbart.

Bamsefar passade på och tog en tur med DN-jakten. Han har ca 40 år tänkt på att kanske bygga sig en isjakt. Få se om han får blodad tand nu.

Vi andra tog det lugnt inomhus medan gubbarna var ute och luftade sig.

Då ungarna farit iväg var det bara att värma diskvatten, städa bort och plocka ihop den överblivna maten. Ett toabesök hade inte varit fel, men jag beslöt att knipa igen tills vi kom hem. Den dragiga utetuppen lockar inte alls.

Solen hade lust att titta fram när vi sökte oss hemåt. Det blev lite svettigt innan vi kom fram till bilen.

Visst var det behändigt att knäppa på kaffebryggaren och gå på toa när vi kom hem. Samtidigt är jag tacksam för det senaste dygnets upplevelser. Att bära in ved och vatten och vara tvungen att anstränga sig lite, för att sedan få njuta, ger en ny glädje och tillfredsställelse åt det vardagliga.

 

Publicerad 26.12.2016 kl. 17:44

Konsten att bygga en betongbåt

År 1980 var vi 24 år gamla och rätt nygifta. Bamsefar var färsk ingenjör och blev civil från militärtjänstgöringen. Vi drömde om en långfärdsbåt och läste båttidningar och jämförde båtmodellernas seglingsegenskaper och för- och nackdelar. Några pengar hade vi inte och båda var ovilliga att sätta sig i skuld och ta lån.

Förr i världen skulle man själv tillverka det man behövde, om det så gällde hus, redskap eller båtar. Bamsefar skulle gärna ha byggt en träbåt, men var osäker på om han skulle klara det. Med facit i hand är vi glada att han satsade på betongen. Det är inte säkert att vi hade haft någon båt kvar om den blivit byggd i trä, om man tänker på Jacobstads Wapen t.ex. Betongskrovet är så gott som underhållsfritt.

Bamsefar hade läst nånstans om en Wilson på Rosala som byggt betongbåtar och kontaktade honom. Wilson råkade ha en överlopps betongbibel, Bruce Binghams bok Ferro cement – design, techniques and application, som han ville sälja. Detta hände sig alltså på den tiden när det inte fanns internet att googla på. Man läste en artikel eller en annons och kontaktade folk medelst brev som sedermera blev besvarade.

Sen var det bara att läsa hela betongbibeln, och en del andra böcker om båtbyggnad, och börja på. Vi funderade mycket om vi skulle välja att bygga en amerikansk Endurance, som ofta görs i betong, eller satsa på den norska sjöräddningsbåten, ritad av Colin Archer. Den senare hade vi som väggplansch hemma i sovrummet. En linjeritning på brun bakgrund. (Detta var ju 80-talet)

Valet föll på Colin Archern. Bamsefar förstorade upp linjeritningen och spantrutan från planschen.  Ritningen gjordes på papper utbrett på sovrumsgolvet.

Tunna, långa träribbor användes som linjaler för att erhålla jämna kurvor. De hölls på plats av de tyngder som råkade finnas tillgängliga; dragspelet, symaskinen osv. För att få utslagsritningen i full storlek fick vi fara till Byahemmet och breda ut spännpapp på golvet.

Den hoprullade ritningen stacks sedan genom Datsun Bluebirds bakfönster för att kunna transporteras hem.

Jag beklagar att bildkvaliteten inte håller måttet. Det var diabilder som gällde på 1980-talet.

Det gällde också att hitta en inte alltför dyr motor, gärna tidstrogen med båten. Vi annonserade i båda Ålandstidningarna och fick ett svar. För första gången i våra liv åkte vi flyg. Tändkulemotorn var renoverad och hade flera nya delar. Såväl cylindern som kolven var oanvända, lagren likaså.  Säljaren försäkrade att den gick, men ville inte börja starta upp den. Det blev affär. Den kostade 5000 mark plus 500 i frakt. Sen visade det sig att den var fel hopplockad och omöjligt kunde startas, men Bamsefar njöt av att plocka den i smådelar och sätta ihop den igen. Den förvarades många år som delar i lådor i farfars källare. Motorn väger kanske 500 kg. Enbart svänghjulet väger drygt 100 kg. Bamsefar gjorde beräkningar och tillverkade en lagom stor propeller till motorn.

Följande steg var att bygga en ”scaffold”. Båtens spanter ska hänga från takstolarna, och det ska finnas möjlighet att justera dem i förhållande till varandra. Alltså ut i svärfars skog för att hämta ett 30-tal raka, lagom tjocka och långa granstammar, som skulle bära upp takstolarna.

Virket till takstolarna blev vi tvungna att köpa.

Min pappa hjälpte till att resa takstolarna. Han var då i samma ålder som vi är i dag. Om han levat än skulle han fylla 100 år sommaren 2017.

Billig farmarplåt täckte taket. När det blev vinter behövdes väggar på skaffolden. Efter en tidigare praktikperiod på Schaumans löste det sig att få begagnade wiradukar. De var bruna och tjocka och luktade Schaumans. Småningom satte vi in begagnade fönster också.

Skaffolden byggdes invid min farfars hus som stod tomt. Vi drömde om att få köpa huset småningom. Farfar bodde på åldringshem men ville inte sälja. Vi fick hålla till med snickerierna i källarvåningen, vilket var väldigt praktiskt.

Båtens spant gjordes av 12 mm rundjärn. Det kändes stort den dag Hartmans bil kom och kippade av ett knippe kamstål och rundjärn på gården. Nu hade båtbygget börjat.

Spantrutan överfördes på spånskivor, där spikar slogs in för att forma rundjärnen och hålla dem på plats.

Mellan två järn svetsades ett ”Wiggle rod” av 6 mm rundjärn som förstärkning. Betongbibeln var på engelska och vi försvenskade genast fackuttrycken.

Spanten täcktes med kycklingnät.

Vägning innan flytten med Massey Ferguson.

När spanten var upphängda började båtdrömmen materialiseras som en skir vision. Nu var det dags att med bindtråd knyta fast 6 mm kamstål vågrätt över spanten, med 5 cm mellanrum. Därefter knöts lodräta kamstål fast mellan spanten. Ett rutnät på 5 x 15 cm hade bildats.

Ringen till vänster, att hänga upp kamstålen på, för att hålla avståndet, är bara en av alla finesser under arbetet.

Efter att kamstålen borstats rena från rost fortsatte handarbetet med att knyta fast tre lager kycklingnät på insidan och fyra lager på utsidan av armeringen. Nätet formades vid behov med Arvis mejsel. Vi hade nämligen också kontaktat Arvi Hytönen i Jakobstad, som byggt sig en betongbåt några år tidigare.

En kant veks av upptill, för att ha något att fästa däcket i.

Till sist hamrades nätet med trähammare för att få skrovet tunnare.  Det är under 2 cm tjockt mellan de lodräta kamstålen, där det sväller ut en kamstålstjocklek. Spanterna sticker naturligtvis längre ut.

Vi gjöt kölen i lugn och ro för oss själva, endast med hjälp av min svärfar som var murare, men för skrovet behövdes mera folk.

Det var spännande på gjutas-talkodagen, en vacker sensommardag 1982. Vi hade bjudit in ett drygt tjugotal scouter och bekanta, och det kom 30.

Dessutom hade vi tingat tre murare, som skulle jämna upp betongen på utsidan, vartefter den trycktes ut inifrån skrovet. Kvinnfolket var inte betrodda att trycka in betongen, utan fick bära upp den i tunga ämbaren. Arbetarna kryllade likt myror inne i skrovet.

Handelsman Östen fick förtroendet att väga upp ingredienserna till specialbetongen. Den blandades i en stor blandare som vi hyrt för ändamålet.

Den hade vingar i bottnen för att inte röra in luft i massan. Vi använde långsamt härdande, sulfatbeständig betong och fem grovlekar säckad sand.

Talkofolket serverades köttsoppa och kaffe i min syster Guns nybyggda växthus.

Vi var glada och lättade när alla åkt hem. Skrovet såg bra ut. Nu gällde det att vattna det flera gånger om dagen i flera veckor för att det skulle härda bra utan att spricka.

Sen skulle skrovet spacklas och slipas. Eftersom Bamsefar är väldigt noggrann av sig tog det arbetet länge och blev mycket väl gjort, något som vi sedan fått vara glada över. De flesta betongbåtar man ser är rätt buckliga.

Småningom blev det dags att forma däcksbalkar och fästa dem i skrovet. De täcktes med skivor för att få däcket helt tätt. Ribborna till däcket kvartersågades ur prima furuvirke.

En kombinerad cirkelsåg/rikt- och planhyvel underlättade träarbetet. Den har minsann fått göra rätt för sig under åren. Den är faktiskt min favoritmaskin i verkstaden, kanske för att den är den enda maskin jag verkligen förstår mig på efter alla praktiska övningar.

Inredningen gjordes i furu. Det tog sin rundliga tid. Vi var nu i mitten av 1980-talet och jag väntade barn. Vi började bli trångbodda i vindsvåningen hos mina föräldrar och drömde om ett eget hus. Båtprojektet fick vila under de sex år husbygget verkställdes.

Jag har använt ”vi” om bygget. Bamsefar har varit hjärnan och verkställaren och jag har varit assistent, ihållare och bollplank. Men när det gällde jobbet med bindtråden tycker jag faktiskt att jag var väldigt rapp.

Småningom blev det dags att riva skaffolden och transportera båten 500 meter till den egna gårdsplanen. En kraftig trailer blev byggd under båten och den kom iväg på sin första resa. Nu väntade riggningen. Masterna limmades vid Jakobstads Båtvarv, eftersom de var så långa. Alla beslag planerades och formades hemma.

Blocken snickrades i ek. Ett mycket stort arbete som nog skulle ha undvikits i dag genom en enkel beställning på nätet.

23.6.1999 transporterades båten ut till hamnen. Det var spännande. Båtkärrans däck hade sjunkit ner i marken, så det fordrades en del grävande innan traktorn kom iväg. Båten vajade långsamt iväg medan familjen körde efter med bil.

Båten väger drygt 13 ton. De norska originalen hade dubbla ekskrov och skulle ha vägt det samma - vattenlinjen stämde precis.

Hela den sommaren gick åt till riggning och färdigställande. Några små utflykter i närområdet hann vi med i alla fall.

Under åren har vi vartefter gjort förbättringar på riggen. Vi har lärt oss vad som fungerar och vad som bara är jobbigt. En så enkel sak som att ta ner klyvaren i medvind, i lä om storseglet, är en behaglig förändring från slagsmålet med ett tungt och fladdrande segel med svingande mördarkulor. Skotblocken i ek är fästa i meterslånga vajrar. En smäll från dem och det är finito. Strammetaljan på klyvaren är en annan oumbärlig finess. Att försöka kryssa utan en väl sträckt klyvare är att kämpa förgäves.

Bamse har gett oss spänning, njutning och avkoppling under de 18 somrar den varit i sjön hittills. Vi har fått se och uppleva mycket. Betong blir bara hårdare de första 100 åren, så vi har förmodligen mera upplevelser på kommande.

Publicerad 18.12.2016 kl. 14:32

Finska bottenvikskusten

Kemi

I Kemi finns två segelföreningar intill varandra; Kemin pursiseura och Kemin työväen pursiseura. Den senares krog heter fyndigt nog Paapoortti (vänster). Man betalar varannan dag till respektive hamn. De turas om att dejourera. Vi blev varmt välkomnade av hamnvärden med en plastkasse, innehållande karta, information och dagens tidning. Sånt har vi inte upplevat någon annanstans. En regatta var nyss avslutad och bastun varm, så vi blev erbjudna ett bastubad också.

Efter en sikmiddag på högerns restaurang gick vi runt lite i stan.

Några foton från Kemi tycks inte finnas. Vi skaffade digikamera först 2007, och det knäpptes rätt sparsamt den tiden när fotona skulle framkallas. Ännu på 1980-talet var det dia som gällde – de är ännu svårare att fota av så man får ens lite kvalitet på den digitala slutprodukten.

Vatunginnokka

Fiskehamnen Vatunginnokka ligger ca 100 km norr om Uleåborg. Vi hade siktat på Iin Röyttä på vår väg norrut, men den ostliga vinden blåste rakt in i hamnen, så vi fick fortsätta. Vatunginnokka hade inte många sevärdheter att erbjuda, men så var vi också enbart ute efter en trygg natthamn efter en lång dag till sjöss med hård vind. Här fanns vindmöllor och längs kajen rostiga fiskebåtar.

 

Marjaniemi på Hailuoto/Karlö

Ännu år 2005 svischade tre vindsnurror vid Marjaniemi.

År 2014 var två av dem bortmonterade.

Det mest sevärda vid Marjaniemi är nog sanddynerna. Träspångar är lagda för rullstolsbundna. Ett servicehus tillhandahåller dusch.

 

Uleåborg

Ett kanalsystem ledde oss in till centrum av Uleåborg år 2003. Från torget hördes musik. Folk satt uppradade och njöt av kvällssolen, på trappan som ledde ner till kajen. Hamnavgiften var blygsamma 4 euro. Under promenaden i stan vek vi in till en pizzeria och beställde var sin pizza. Bagaren beklagade att en av dem blev för mörk, så han gjorde en ny som vi fick på handeln. Tolvåringens förtjusning visste inga gränser.

På kvällen satt vi vid Packhustorget och lyssnade på en finsk orkester som spelade irländska pubklassiker.

Enbart positiva minnen från Uleåborg alltså. Trots det har vi inte återkommit än så länge. Men staden finns kvar och bara väntar på oss.

 

Brahestad

Det är en bra bit in från havet, men Brahestad är en trevlig stad att angöra. Längs gågatan får man sitt lystmäte på affärer. Det råkade vara något på gång senast vi besökte staden, och grupper uppträdde på scenerna i centrum.

I kaféet nere vid hamnen kan man duscha.

Bamsefar gjorde en hjälteinsats när vi besökte Brahestad sommaren 2014. En vit hund hoppade plötsligt i vattnet från kajen. Den hade ingen chans att komma upp igen. Den simmade fram och tillbaka längs den lodräta träväggen. Ingen gjorde något utan stod bara och tittade. Två gummijollar var förtöjda en bit ifrån men ingen verkade ta notis om dem.

Bamsefar gjorde loss vår jolle, lossade de bundna årorna och rodde över till hundens sida av hamnen. Efter en del stökande fick han upp hunden i jollen och kunde lyfta den upp på kajen.
Ägaren, en liten flicka, grät och kramade om den. Något tack fick han inte, men det kändes bra ändå.

 

Lapaluoto

Lapaluoto fiskehamn ligger lite söder om Brahestad. Det finns tre s.k. gästhamnar i grannskapet. Vi lade till vid fiskehamnen. Vi shoppade dagens lunch i en liten fiskbod. Där kunde man också dricka kaffe och äta färska munkar.

Uppe i skogen finns en lummig trädgårdsstad med kuperade lummiga tomter.

 

Maakalla

Det idylliska Maakalla liknar inget annat. De gamla fiskarstugorna står tätt.

Här finns ett kapell.

Öborna är väldigt stolta över sitt självstyre, en status de förlänades redan år 1771. De är ivriga fiskare. Självbetjäningsförsäljning finns i ett av båthusen.

En gammal fälbåt har legat för bar himmel i åtminstone 35 år, men den är fortfarande något så när intakt.

Hamnen är rätt trång. Man måste också ta hänsyn till turbåten som kommer från Kalajoki ett par gånger om dagen.

Den västra hamnen lämpar sig enbart för fiskebåtar.

När vi angjorde ön år 2014 lade vi till utanpå en dykarbåt. Paret ombord på båten var på bröllopsresa. Både Juha och Päivi hade tre äktenskap bakom sig. Vi ska hoppas de har bättre lycka denna gång.

 

Rahja,söder om Kalajoki

Det var hård motvind med vita gäss på sjön när vi närmade oss fiskehamnen vid Rahja.  Vi frågade en man som jobbade med vinkelslip om vi fick lägga till vid fiskekajen. Det gick bra. Luften vibrerade av stanken av rutten fisk, men vi var lättade att få ligga tryggt vid kajen.

Kvällspromenaden gjorde oss häpna. Området var fyllt av en massa små broar och sund.

Josefin sov på däck den natten. Hon sov nog inte hela natten, för på morgonen stank hon as. Hon hade hittat något kadaver eller gamla fiskar att rulla sig i. En skeppshund förgyller inte tiden varje dag.

 

Publicerad 14.12.2016 kl. 19:01

Mot Kalix

Sommaren 2014 hade vi i några dagar noterat att Nelli hade problem med sina framtassar. Hon haltade. Vi låg vid Seskarö. Efter en del funderingar och googlande beslöt vi att söka oss mot Kalix för att få tag på en veterinär. 

Det började bli kväll när vi kom iväg. Kvällshimlen var vacker, magen mätt och tillvaron mycket njutbar.

Vi sökte oss upp längs Kalix älv förbi pappersfabriken vid Karlsborg. Vi hann inte mer än ett par sjömil innan vi fastnade i bottenslammet. Lyckligtvis gick det att backa loss. Vi vände och styrde in mot en kaj med en bogserbåt i närheten av fabriken. Där rymdes vi inte in.

Vi fortsatte mot väster med tanken att ta en taxi till veterinären från Marahamn.  Då vi kommit in mellan öarna smällde det till. Vi skuttade över grundet och fortsatte över nästa fjärd i en prickad led. Vi lodade med åran, 2,4 meter. Plötsligt hoppade vi över en grustopp till. Dags att vända.

En motorbåt startade från en sommarstuga trots den sena timmen och kom invid oss. Mannen var pratsam. Han hade hämtat en hundvalp från Nykarlebytrakten. Han följde oss en bit ut. Han verkade bekymrad över att djupet inte räckte åt oss. Faktum är att nästan alla här kör med små snurrebåtar. Dessa farvatten tycks inte vara lämpade för mera djupgående båtar, trots att farledsdjupet är angett till 4 meter.

Vi väjde för en hel del fiskebragder. Klockan var över 2 på natten och vi började bli trötta. Närmaste hamn var Trutskäret och vi styrde ditåt. En liten bit av kajen var ledig och vi gick förhoppningsfulla dit. Hopplöst att kunna angöra. Det var alltför liten plats. Vi fick vända igen, men hittade en bra ankarplats strax intill. Slutkörda stupade vi till kojs.

När vi kvicknat till på förmiddagen rodde vi i land till den lilla holmen vi ankrat intill. Vid strandkanten låg något som liknade förstenade trädstammar. 

Något liknande har vi aldrig sett förut. Trädstyckena var lite lättare än sten men tyngre än trä. Det skulle vara intressant att veta hur gamla de kan tänkas vara. Gissningsvis växte de före senaste istid.

Vi gav upp med veterinärbesöket. Nelli fick lov att slicka sina tassar en vecka till. Vi övervägde att besöka veterinär i Piteå, men beslöt att segla direkt hem i stället. Det visade sig småningom att hon lider av en autoimmun sjukdom som heter SLO (Symmetrisk lupoid onychodystrofi). Den går ut på att klokapslarna lossnar likt räkor som skalas. Den fasen är smärtsam. När vi kommit hem drog veterinären bort de lösa klokapslarna under bedövning. När alla lösa kapslar var borta och det nakna köttet på tårna började läka redde det upp sig. Nelli hade länge bara skorviga knölar på tårna, men nu börjar de likna klor igen. De gör inte ont och hon är glad och pigg. Vi ger henne omegaolja och b-vitamin som kosttillskott. Någon medicin mot sjukdomen finns inte.

Vi får räkna med att de nya klorna också lossnar när nästa skov kommer. SLO är en livslång sjukdom. Nästa gång är vi bättre förberedda och vet vad det handlar om.

Publicerad 08.12.2016 kl. 21:53

Haparanda skärgård

Malören

 

Om man ska vara noga så hör Malören till Kalix skärgård, men den ligger så lämpligt söder om Haparanda Sandskär, så den får följa med i samma avsnitt.

Vi hade tur med vädret när vi kom till Malören sommaren 2014. Det var en varm och kvalmig dag med svag vind. Åskan mullrade över fastlandet i norr.

Här kan man angöra bara vid lugnt väder. Vi försökte backa fast ankaret, men det slamrade bara mot stenbottnen. Med massor av kätting ute stoppade vi maskinen i alla fall.

På 1950-talet beslöts att en hamn ska byggas på öns östsida. I dag finns bara sorgliga rester av betongkolosserna kvar, lite påminnande om sovjets storhetstid. Sjön och sanden har undergrävt bygget och störtat det i havet.

Vi ankrade en bit söder om hamnbygget. Bamsefar rodde i land och rekognoserade. Djupet var ca 2 meter vid betongen, men sjöhävningen gjorde angöringen osäker. Vi beslöt att båten fick ligga kvar för ankar medan vi gick i land.

Ön var en trevlig överraskning. Här ligger de forna fiskarstugorna, numera sommarstugorna, tätt längs en betongstig.

En väldigt hög träbrygga leder ut i den hästskoformade bukten.

Ett vackert åttakantigt kapell från mitten av 1700-talet är ännu i bruk. Den stiliga fyren är från 1851.

Fiskare från Torneå och Karlö, på finska sidan, hade egna fiskarstugor där de bodde under strömmingsäsongen redan på 1600- och 1700-talet. Här har också funnits lotsverksamhet.

 

Haparanda sandskär

En ettrig sjö och sydvästlig vind oroade oss när vi angjort en boj vid Sandskärs nordöstra udde sommaren 2010. Vi åt lunch medan vi följde med om bojen skulle hålla oss på plats.

En 5 km lång vandringsled går från nordspetsen till Kumpula fiskeläge på öns sydvästsida.

Förutom över sanddyner fick vi vandra genom vacker urskog, över strandängar och enbuskhedar.

Stigen gick förbi två platta  ”stadion” omgivna av läktare av sand. Det ligger inte en död hund vid stigen. Det är bara Josefin som passar på att ta ett sandbad.

Vid fiskeläget finns ett enkelt kapell. I sitt tidigare liv var det kronomagasin i Torneå, vilket nog märks på arkitekturen. Hamnen vid fiskeläget är för grund för segelbåtar.

Vi var trötta men nöjda med dagen när vi kom tillbaka till båten. Vinden hade friskat i ytterligare och Bamse slet i förtöjningarna när vi hjälptes åt att ro ut till bojen. Bolinder startade snällt och vi kunde styra ut ur den vitskummade bukten.

 

Seskarö

 

Sommaren 2010 krånglade vi oss längst in i Sorttisviken och fällde ankar.  Vi hade hört ryktas att Seskarö Värdshus har en fenomenal buffé och traskade 2 km in till byn för att pröva. Hunden band vi i en björk på gården. Maten överträffade alla våra förväntningar. Vi tog för oss duktigt med renbensspjäll och smusslade benen i servetten. Den bar jag sedan ut till den snällt väntande Josefin. Hon tyckte också att maten var läcker.

 

Ett par år tidigare tänkte vi också pröva menyn, men då var värdshuset bokat för ett bröllop och vi fick snopna gå tillbaka till båten och avnjuta våra konserver.

Då vi harmset konstaterat att vi inte kommer att klara av att smaka på alla tårtor och efterrätter vaggade vi försiktigt ut.  Vi fortsatte vägen fram och uppför backen till kyrkan. Där såg vi ett anslag om en konsert på kvällen. Sådant brukar vi jämt haka på.

På kvällen lämnade vi hunden ombord och gick tillbaka till kyrkan. Vi lyssnade med återhållen anda och ståpäls på sopranen som framförde bl.a. Ninth Gate. Tyvärr noterade vi inte hennes namn.

När vi senare på kvällen gick hem stod en ren mitt på vägen och tittade på oss. Vi tittade tillbaka.

År 2014 var vi tillbaka och åt oss igenom en buffé till. Fortfarande samma överlägsna klass på maten. Efteråt plockade vi ett par geocachar, bl.a vid kyrkan. 

En ren strosade omkring bland gravarna. Möjligen sökte den någon gammal anförvant.

Gravgården består helt av sand. Gravarna är fint krattade i olika mönster.

Publicerad 28.11.2016 kl. 21:26

Kalix västra skärgård

Getskär-Renskär

Sommaren 2005 lade vi till vid bryggan vid Getskär-Renskär. Vi började med att elda bastun. Vid så gott som alla utmärkta hamnar i norra Bottenviken finns en bastu och ved att elda med.  Denna bastu har fönster ut mot viken, och man kan sitta och njuta av utsikten medan man badar.  Badviken har sandbotten men är långgrund.

Morgonen därpå gick jag på hundpromenad. Vi gick och gick. Till sist måste jag inse att jag gått vilse. Ett gammalt sältorn räddade mig. Vi hade hamnat längst ute på södra udden av ön, så långt borta från Bamse som man kan komma. Hundpromenaden räckte en och en halv timme. Det blev en välförtjänt simtur efter den länken.

Vi besökte ön också år 2010. Bamsefar hade fått tips om att det finns kantareller här. Vi vandrade och sökte länge.  Vi var till fiskeläget på sydspetsen. Där består terrängen av kullersten. På hemvägen hittade vi äntligen några kantareller som blev en god sås. Vi hittade också ett par renhorn.

Några bilder tycks vi inte ha knäppt under besöken.

 

Berghamn

Vi ankrade i norra viken på Berghamn och rodde i land till sandstranden. En vandringsled ska gå tvärs över ön men den hittade vi inte, utan sökte oss upp på måfå.

Vi bjöds på en vidunderlig utsikt uppe på berget. 

Naturen var varierande med berg, myrmark och skog.

Uppe på berget fanns grottor.

Vi förundrades över de krokiga tallarna, som envist klamrade sig fast i berget utan någon synlig jord att hämta näring ur. De ger en sinnebild av folket här i norr, gestaltade av Torgny Lindgren. Både folket och tallarna klarar sig på nästan ingenting och ger aldrig upp trots att de kröks av sina livsbetingelser.

 

Huvön

Huvön har en djup naturhamn och simstrand. Ett klapperstensfält sträcker sig över hela ön i nordväst-sydostlig riktning. I mitten av fältet finns en labyrint.  Branta klippväggar störtar ner i havet och raviner skär sönder ön. En stig leder rakt över berget.

Betraktar man bergväggen från nordvästlig riktning en stund, framträder en äldre sammanbiten gubbe som stöttar upp sydvästklippan med sin rygg. Bilden är lånad från Bottenviken.se:s websida.

Bergö - Kohamn

Kohamns lagun påminner om Baggviken på Mjältön vid Höga kusten.

En väl upptrampad stig leder till ytterligare en vik och vidare till Töre båtklubbs hamn en bit norröver.

Bamsefar och sonen prövade lyckan med kastspöet sommaren 2003. De fick en lagom matgädda att hugga, men den slank iväg vid strandstenarna när de skulle landa den. Det blev konserver till middag igen.

År 2010 lade Bamsefar och skeppshunden till vid Gårdsviken. Så fort de angjort bryggan blev de underhållna av en seglare med dragspel och folk som dansade på bryggan, redan innan de hunnit koka kvällsmat. Musikanterna kom också ombord och inspekterade Bolinder. Sent omsider kommer han åt att elda bastun och ta ett kvällsbad.

Om man fortsätter en bit upp i sundet mot Töre hittar man en boj, som märker ut den nordligaste latituden man kan nå med båt i Bottenviken. I synnerhet tyska båtar brukar vallfärda hit.

 

Båtskärsnäs

Vi angjorde Båtskärsnäs år 2003. Det första intrycket var en industrihamn med oljigt vatten. Vi hade lite problem med duschen också, men det ska vi inte skylla på hamnen. Den då 12-åriga sonen smällde in 5-kronorna i bästa flipperstil och en av dem blockerade apparaten så duschen stängdes av. Hamnvärden redde upp problemet och vi kunde skölja av oss.

Vi gick på kvällspromenad i det lilla samhället.

 

Publicerad 23.11.2016 kl. 20:01

<a href="http://www.bloggtoppen.fi/"><img src="http://www.bloggtoppen.fi/button.php?u=Ulla-Maj" alt="bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar" border="0" /></a>

http://http://sevendays.vasabladet.fi/blogoteket/

Det är jag som är Ulla-Maj. Jag fyllde 60 hösten 2016. I och för sig en utmärkt ålder, men det känns som om det börjar bli bråttom att hinna med allt som jag skulle vilja göra, och att förverkliga alla drömmar, innan åldern tar ut sin rätt. Jag gillar att skriva och att fotografera. Den här bloggen materialiserar en av mina drömmar. Fastän ingen skulle läsa bloggen ger den mig själv en stor glädje. Jag njuter av att plocka med vackra foton och minnas.

Vi har tre vuxna barn, tre barnbarn, hund (Nelli), katt (Hallux, eftersom han har extra tår på alla tassar) och ett par bikupor. Vi bor i ett egnahemshus i Pedersöre med stor vanskött trädgård.

Bamse är vår båt. Officiellt är den en 35 fot lång gaffelriggad ketch av Colin Archer-typ. Den är ett hemmabygge från början till slut. Skrovet är gjutet i betong. Inredning och däck är i furu. Bamse har glidit/skumpat omkring på havet 18 somrar, fast egentligen är det 36 år sedan vi började bygga den. Uttrycket ”hemmabygge i betong” får de flesta båtmänniskor att förskräckt rygga tillbaka. Jag vill dock påstå att Bamse utgör ett strålande undantag i denna skrovliga skara. Detta tack vare den eminente upphovsmannen Bamsefar, min gubbe sedan 37 år. Eller 40, om man räknar sedan vi träffades och blev ett par.

 Motorn skulle vara värd en egen blogg. Den heter Bolinder och är en encylindrig tändkulemotor (semidiesel) från 1940-talet med 25 effektiva hästkrafter. Tändkulan ska värmas med gaslåga i ca 4 minuter innan man sparkar igång svänghjulet. Men sen dunkar motorn trofast hur länge som helst, om än rätt högljutt.

Bloggen är tänkt att handla om våra långfärder till sjöss. Vi drömmer om att tillbringa hela sommaren 2017 ute på långfärd. När den drömmen dök upp, under midsommarhelgen 2016, föddes tanken på en blogg om resan. Nu råkar min natur vara så funtad att det är väldigt nära mellan tanke och handling. Därför startar bloggen strax efter midsommaren 2016, och inte sommaren 2017.

Om mig