Oslojollen, del 5

Vi hade lite av julafton här för ett par veckor sedan. Seglen levererades. Det blev lite smolk i glädjebägaren, för lattorna och de betalda fallen fattades ur försändelsen. Den leveransen kom ett par dagar senare, men vi fick betala frakten, fastän säljaren glömt att skicka dem. Nojå, vi är inte de som muckar gräl, utan vi betalade snällt.

Själva seglen var till full belåtenhet.

Det blir mycket spill av virket. De okantade båtbrädorna är 22 mm tjocka. De färdiga borden är 14 mm, så mycket ska hyvlas bort av tjockleken. Kutterspånet uppskattas av grannens höns, som får det som ströbädd. Resten som blir över av virket eldar vi med, så visst blir allt utnyttjat ändå.

Spunningen har orsakat mycket huvudbry. Båtborden ska omärkligt gå över från fjäderbrädan till förstäven. Stäven är smalast nertill och breddas upptill.

Nu är de två första borden klara att limmas och nitas fast. Bordläggningen börjar kanske löpa smidigare vartefter alla rutiner är uttänkta.

Den undre kanten av följande bord kan ritas av från det föregående, så en kurva kommer på handeln i fortsättningen.

18.03.2019 kl. 15:08

Hjärtesak

Natten till tisdag sov jag illa. Det gjorde ont mellan skulderbladen. Jag låg och vred och vände mig för att hitta en ställning där det inte gjorde ont. Somnade om, men vaknade snart och snurrade ett par varv till. Vänster arm domnade. Vänster öra värkte. På morgonen kände jag mig tjock i halsen, inte förkyld, men svullen. När jag var uppe och igång kändes det inte så mycket i ryggen.

Bamsefar har nyligen hört en föreläsning om hjärtinfarkt och tyckte vi skulle åka till akuten. Jag kände mig tveksam och ville vänta och se. De gånger jag blivit undersökt har mitt hjärta fungerat utmärkt. Vid lunchtid blev jag själv bekymrad, för jag hade ingen matlust, och då måtte jag vara sjuk. Jag skyndade mig att diska bort och betala några räkningar som låg och väntade, ifall jag skulle dö plötsligt.

Sedan en parentes: På måndagen hade jag beställt en tvättmaskin och en diskmaskin på nätet. Tvättmaskinen levererades redan på tisdag och diskmaskinen på onsdag. Man baxnar över den snabba leveransen. Den gamla tvättmaskinen har varit slut i många år. Plåten på framsidan har rostat sönder. Den startar inte, innan den får några rejäla knytnävsslag på rätt ställe på luckan. Oftast stannar programmet mitt i, och man måste vrida det vidare för att maskinen ska skölja tvätten. I söndags gav jag upp, för då vägrade maskinen att ta in vatten.

Den gamla diskmaskinen har varit ur funktion i många år. Den torkade fast på något sätt en sommar när vi var mycket ute på sjön. Det kan ha varit redan 2009, när vi prövade Göta kanal. Jag avskyr att diska, och diskbänken fylls jämt i flera dagar innan jag tar itu med faten och glasen. Det har dock inte blivit av att skaffa en ny maskin. Parentesen slut.

På tisdag stod alltså en ny tvättmaskin på gården. Jag tyckte vi skulle bära in den. Bamsefar vägrade, innan jag ringde hvc och frågade om jag borde komma och kolla hjärtat. Det tyckte sköterskan att jag borde, så vi åkte iväg. Det togs EKG, hjärtfilm och blodprov. Det räckte 3 timmar innan proven var klara och läkaren kom. Lite spännande var det nog att vänta.

Alla prov visade entydigt att det inte var något fel på hjärtat. Det kan ha varit så enkelt att jag sträckte mig lite olämpligt under pilateskvällen på måndagen. Eller också var det min icke-galla som inte gillade att jag åt ett kvarts bröd innan jag gick till sängs. Jag råkade vara hungrig efter jumppan. Jag kände mig förstås lättad och glad. Samtidigt var jag lite skamsen, då jag besvärat vår betungade hälsovård helt utan anledning.

Mest känner jag mig dock lycklig och friskförklarad. En molande oro hade säkert dröjt kvar om jag inte fått svart på vitt att jag har ett starkt hjärta. Gott är väl att ta i.

På onsdag morgon vaknade jag utsövd och energisk, och tog itu med att städa ur sophinksskåpet. Det är ett omfattande projekt. Jag utrustade mig med skrapa, borste och skurhink. Jag räknade med att måla om hyllorna då jag fått bort smutsen, men det blev förvånansvärt snyggt redan efter tvättten. Lite genant är det att berätta, men i en av blomvaserna, längst inne i skåphörnet, låg två små, döda möss. De kan ha varit där länge. Den vasen användes senast på min 50-årsdag, för 12 år sedan. Att städa alla skåp inför jul är inte aktuellt hos oss.

Jag hann inte bli klar med skurandet innan den nya diskmaskinen kom. Det tog Bamsefar hela eftermiddagen och kvällen att installera den. Han for till stan efter en ny kökskran också. Den gamla kranens ventil till diskmaskinen gick inte att rubba. Så nu har vi fräschat upp riktigt ordentligt här hemma, och själva är vi friska som få. Vad kan man mer begära!

14.03.2019 kl. 10:26

Trial and error

Jag måste få utgjuta mig om mina garn- och stickvåndor igen. Det hemgjorda garnet är grovt och tungarbetat. Mina rundstickor i trä gick av. Jag vässade och fortsatte. Plastslangen mellan dem nöttes av vid fästet till stickan. Jag skar av och trädde på igen. Stickorna var ursprungligen 80 cm, men de blev allt kortare. På torsdagen hade jag äntligen stadsärende och kunde köpa nya. I aluminium den här gången. Jag delade upp arbetet på båda stickorna för att kunna se hela vidden.

Det var en syn. Nåjo, jag rev upp en bra bit och gjorde intag i sidorna och på bak- och framstycket. Egentligen passade det ganska bra med förminskningen, för garnet gick åt med en rasande fart. Jag kardade och spann det sista av ullen jag hade hemma i slutet av veckan.

På lördag förmiddag tog jag paus från stickningen och tvingade mig att röja upp hemma. Det var av nöden, för läget trotsade all beskrivning. Men sen blev det bråttom med tröjan igen.

Klockan 23 var bålen klar och jag kunde spänna upp den. Arbetet vägde 850 gram. Sorgligt nog blev tröjan för trång upptill och för vid i ryggen.

Jag sov på saken, men det hjälps inte annat än att riva upp igen. Jag borde vara van! Det går jämt så här när jag stickar något. Trial-and-error-metoden är ofelbar. Man bara gör om tills det blir rätt. Men vad gör det nu fastän ett par dagars arbete går till spillo, om jag använder tröjan i 20 år eller så, om jag lever så länge.

Min gröna favorittröja gjordes också om många gånger innan den började passa. Den svarta är alldeles för stor, så den kommer sällan ur skåpet. Jag rev nog upp många gånger med den också, men det berodde mer på att jag hade svårt att se mönstret med det svarta garnet. Jag borde ha rivit en gång till och gjort den smalare.

Nu blir det spännande att se om garnet räcker. Innan ullen var kardad började jag få sjuk axel, så jag skaffar ogärna mera ull. Jag har maskinkardat förgarn på lager, sedan 25 år eller så. Det är gjort av ull från mina egna får.

Det går snabbt att spinna och tvinna tvåtrådigt.

Men nog är det (längst till vänster) slätt och tunt i jämförelse med det handkardade. Jag kanske hamnar att använda det på slutet i alla fall. Jag har ett drygt kilo av det handkardade.

Att den bruna färgen varierar för varje gång jag gör nytt stenlavsbad gör inte så mycket. Garnet har samma färgton i alla fall. Dagens sats (den fjärde) verkar bli mörkare än den föregående.

10.03.2019 kl. 13:38

Feitisdan

I vår by brukar vi fira fastlagstisdagen med brasa. Orterna som ligger längre borta från moderkyrkan, på Kyrkostrand i Jakobstad, eldar i stället påskbrasa. Detta ansågs i tiderna vara hedniskt, och påskbrasorna förbjöds. Det var bara de, som bodde så nära kyrkan att röken kunde avslöja dem, som lydde påbudet. Så vi har fortsatt med feitisdagsfirandet. I Purmo, Esse och Kronoby eldas påskbrasor.

De tre gårdsgrupperna i byn turas om med arrangemanget. I år var det Bredarholmarnas tur. Kvinnfolken bakade fastlagsbullar och en traktorägare med skogskärra samlade ihop ris till brasan. Förr i tiden samlade byns ungar ris till brasor.

Många nuvarande och före detta bybor med ungar och hundar kom och umgicks. (Foto Göran Erkas)

Vi håller så billigt pris på bullarna och grillkorven, så något stort klirr i kassaskrinet blir kvällen inte, men det är roligt när folk samlas.

De senaste åren har brasan placerats på byagårdens gårdsplan, men tidigare eldades det på "Bjergebull", strax invid.

Där står också byns spannmålslånemagasin från år 1872.

För några år sedan träffade jag en amatörhistoriker, som kastade fram en intressant tanke. Han menade att det kanske eldats på kullen redan i förhistorisk tid. Nedanför kullen gick vägen från inlandet ut till kusten. Namnet kan betyda bål-berget. Man kanske blotade här, innan man fortsatte sin resa ut på sjön. Backen ligger på Näse, näset. Backen invid hette Lappnäse, på en karta från 1750, så här har nog försiggått mycket som vi inte vet något om.

Det är en spännande tanke att fundera på, när man står invid den värmande brasan på feitisdan år 2019. Här har folk kanske stått och värmt sig redan för 1000 år sedan. Elden är magisk.

05.03.2019 kl. 22:24

Mera ullförädling

300 gram kååningar är voluminösa i jämförelse med 3 stycken 100 grams nystan. I en bok om spinning nämns att barn brukar förväntas kunna karda 12 tjog kardrullar i timmen förr i tiden. En vuxen kunde karda 65 tjog om dagen, vid sidan av alla hushållsgöromål. Jag får nog lägga på ett kol. Det räcker 40 minuter för mig att åstadkomma 20 stycken. Jag antar att jag har fel teknik eller något. 20 av mina kååningar väger cirka 30 gram. Kanske de gjordes tunnare förr. Det är ju också möjligt att ullen var färdigt grovkardad, och barnen bara kammade lös en liten mängd och rullade ihop den. Så var det säkert... Faktum kvarstår att jag inte riktigt har kläm på kardningen. Jag önskar att jag kunnat fråga råd av mamma. Det är lite sent påtänkt. Hon dog för 23 år sedan. Om hon levat ännu hade hon varit 97 år. Jag har försökt fundera på om jag känner någon gammal kvinna jag kunde be om hjälp, men de är nog döda allihopa. Ofta är det så här – man märker alltför sent vad man borde ha gjort.

Jag hade satt mig i sinnet att klara av 300 gram kååningar under torsdagen, och gav mig inte. Gubben förväntade sig mat klockan halv 5, men fick så lov att vara hungrig till klockan 6. I gengäld dukade jag upp hans livrätt, potatismos och köttbullar.

På fredagen kom 2-åringen på besök. Mina artroshänder är säkert tacksamma för pausen. De brukar inte gilla långvarigt, ensidigt arbete.

Man får ta i ordentligt när man kardar smutsen ur ullen. Man upptäcker massor av små muskler i underarmar och handleder, som har fått vara i fred tidigare.

2-åringen är så rolig. När han tröttnat på att undersöka köksskåpen och lådorna (jag hann ta undan mjölpåsarna i dag), och lekt färdigt med sina traktorer och träbilar, gick vi ut. Vi brukar gå 400 meter till grannen och hälsa på hönsen och kaninerna. Så också i dag. När jag lyfte honom ur kärran satte han av i full fart, vidare.

Jag gick efter, och insåg att han var på väg till en grävmaskin som stod på en åker, flera hundra meter bort. Innan jag vänt om och hämtat hans kärra hade han hunnit väldigt långt. Försök truga dockor och nallar på en maskinkille, den som kan! Vi begrundade naturligtvis grävmaskinen noga, prövade att sitta i hytten och klev omkring på stenarna som den grävt upp. Hönsen hålls väl kvar till en annan gång.

 

 

01.03.2019 kl. 11:51

Ullförädling

Det börjar kanske bli tjatigt, men spinnprojektet fortsätter. Jag började optimistiskt sticka när jag åstadkommit 600 gram garn.

Nu är garnet nästan slut, och jag har fått ihop en tredjedels tröja ungefär. Vad hjälps det annat än att karda vidare! Ull finns det gott om. Fårfarmarna tar inte ens vara på den utan kastar bort den. Nog är det förstås trevligare att sitta och sticka än att hålla på och karda. Men man kan ju inte ha roligt jämt. I förrgår kardade jag från klockan 9 till 16 och spann sedan till klockan 20. Resultatet av 11 timmars arbete var ett garnnystan på 150 gram – knappt värt ens en tia.

Pengar är inte allt här i världen. En hög sysselsättningsgrad ska ju beivras, och jag sysselsätter mig så mycket jag orkar. Jag är vid gott mod. En likadan sats garn till nu bara så räcker det i bästa fall till hela tröjan. Det är en bra årstid att hålla på med sånahär projekt. När det blir vår ska jag städa upp mig med tröjan och bara svassa omkring och se vad som kommer upp i trädgården!

27.02.2019 kl. 15:00

Rocka fett

Ullspinningskursen är slut och jag borde vara fullärd. Det blir nog garn, men ack så ojämnt hårt tvinnat och så klimpigt! Jag är dock väldigt nöjd över att ha fått lära mig om spinnrockens teknik, och hur man ställer in den. Det behöver inte vara en dålig rock om spinnandet inte lyckas. Kanske man bara behöver rikta hjulet, eller spänna snöret lagom hårt, eller rensa ur rullen så att den kan snurra fritt, så är rocken som ny.

För 10 år sedan var jag på en veckoslutskurs till Fagerbacka i Purmo. Två äldre damer, Gertrud och Ruth, var lärare. Enligt dem ska man spinn ansos (motsols) och tvinn rätsos (medsols). På den nu aktuella kursen lärdes vi tvärtom, att spinna medsols och tvinna motsols, S-snodd. Jag förstod inte vad som är fördelen med S-snodden, i jämförelse med Z-snodden, så jag tänker köra vidare enligt purmotanternas visdom. Ett argument som jag förstod var, att när man spinner lin ska det spinnas medsols, eftersom växtfibrerna naturligt vrider sig så. Lingarn är oftast entrådigt och behöver inte tvinnas. Men får, som går ute, brukar svänga sig både hit och dit, så ullen växer väl mest rakt ut från huden, kan man tycka.

På tisdag och onsdag jobbade jag hårt med kardning, och åstadkom ca 300 gram kardrullar, kååningar. Kardandet är ett smutsigt göra. Det går ut på att kamma bort boss, kackapeplor och intorkat kiss ur ullen, och reda upp fibrerna så att de ligger i samma riktning. Ullen är naturligt infettad med lanolin, så man känner sig flottig om händerna under hanteringen.

Jag bredde en gammal vaxduk på golvet för att skydda de obehandlade golvbräderna från smutsen. Det är skönt att sitta framför kakelugnen och jobba.

Spinnandet går snabbare än kardandet, och att tvinna ihop två trådar går i ett nafs.

Jag ville testa att färga garn med sprängticka, och lade 150 gram i blöt. Fastän spadet var mörkbrunt fastnade färgen inte så bra på garnet. Det blev lite gulaktigt. Nåja, det var värt ett försök.

Om garnet skulle vara till salu skulle det vara orimligt dyrt kilopris på det, eftersom många timmars arbete är lagt på varje 100 gram. Men det har varit intressant att få göra allt från grunden, och se att det går. Man känner åtminstone inom sig, hur värdefullt garnet är. Att det finns jämnare och vackrare garn att köpa i affären är en annan historia. Jag kommer nog att fortsätta tillverkningen, åtminstone tills garnet räcker till en tröja.

 

22.02.2019 kl. 14:54

April i februari

Det blåser hårt, är flera plusgrader, solen skiner och sen kommer en regnskvätt. Man kan lätt lura sig själv att vi är i april nu.

Solen lockade mig att plantera om krukväxterna i går. Det har jag inte gjort på närmare 15 år. Saint Pauliorna och den enda Streptocarpus jag har kvar kommer att bli chockade. Det naturliga urvalet i evolutionen har glesat ur mina fönsterbräden. Numera finns bara sådana arter som klarar sig på små vattenmängder med långa intervaller. På somrarna är vi mest borta hemifrån, så då brukar jag plantera mina "dyrgripar" såsom bouganvillean, passionsblomman, murgrönan och pelargonerna utomhus, där jag har automatbevattning. En del av dem tar jag ombord på Bamse. Många av dem gillar inte att flyttas två gånger om året, så sortimentet har blivit rätt smalt. Rätt åt mig.

Jag har faktiskt åstadkommit 150 gram garn. Det blev så kallat effektgarn, med struktur. Väldigt mycket struktur.

Av de två rullar tråd jag spunnit tvinnade jag tvåtrådigt garn med hjälp av "rullstolen" från Kjells mormors släkt.

Garnet fördes över till härvträet.

Härvorna har jag nu färgat bruna med stenlav från Mickelsörarna, plockad för ett par år sedan. Där finns mycket sten. Man varvar stenlav och garn och strör lite grovsalt mellan varven. Fyller på med kallt vatten och värmer till 90 grader. Försöker hålla den temperaturen i 4 timmar. Det är lite svårt, för temperaturen varierar beroende på var man sticker ner skinktermometern. Sen får garnet kallna i badet, och blir då brunt. Man kan färga mer garn i samma bad, det blir då ljusare.

Nu ska jag följaktligen karda mer ull och spinna mer garn, så att jag också får ljusbrunt garn. Till sommaren kan jag satsa på grönt och gult från det som växer då. Jag har äntligen fått kläm på kardandet och spinnandet, och är vid gott mod. Det doftar svamp och höst när man har garnet i stenlavsbad.

Två-åringen var hos oss förra helgen. Jag kom på att han kunde behöva en tröja, och inventerade mitt garnlager. Där hittade jag 4 nystan, som jag köpte på Mallorca för ett drygt år sedan. Jag hade googlat efter handarbetsaffärer, och hittade en välrenommerad. Vi sökte den en hel eftermiddag, så jag kände mig tvungen att handla något. Det blev några nystan ur en fyndkorg, 40 % merinoull och 60 % polyester. Det är mycket mjukt, men elektriskt. Då jag stickat en bit insåg jag att tröjan kommer att bli alltför vid för 2 åringen. Lyckligtvis har jag barnbarn i flera storlekar, och begärde mått från de större årgångarna. 9-åringen verkade mest lämpad för alstret, så jag fortsatte enligt den modellen.

När tröjan var färdig passade den trots allt bäst på 6-åringen. Det är så typiskt. Nåjo, 2-åringen får ärva den när 6-åringen vuxit ur den. 9-åringen får känna sig blåst just nu. En vacker dag hoppar någon idé fram som passar honom.

Denhär lördagen var vikt åt körsång. Det var roligt att vara många, och att få öva sin egen stämma grundligt. Någon kastade fram en idé om en körresa, och nu är vi plötsligt på väg till Lövångers marknad i september! Det ser jag fram emot! Vi har varit till Kallviken med Bamse kanske 4 gånger, och cyklat några kilometer till Lövånger.

Den lilla vita stenkyrkan bara väntar på kyrkokörsångare från Jakobstad och Pedersöre!

Verksamhetslust pirrade i kroppen när jag kom hem från kördagen. Bamsefar hade sin egen kördag med Jakobstads Sångarbröder, så jag kände mig lite ensam hemma, trots djuren. Till Nellis förtjusning gick vi till byahemmet, och slipade ner listerna på borden. Det har irriterat mig att listerna här och där stuckit upp ett par millimeter över bordsskivan. De, som på talko gjorde listerna, fick kanske lite bråttom på slutet. Nu kan vi torka borden som sig bör, inför marthornas smörgåstårtefest på måndag kväll. Vi festar med föreningens härliga 90-åring Britta, pigg som få, och superaktiv i Kållby vävklubb.

Nu får jag försöka varva ner. Kalendern är fullbokad igen i nästa vecka.

16.02.2019 kl. 17:41

Oslojollen, del 4

En dryg månad har igen runnit iväg med alla möjliga sysslor: mycket snöskottning, eldning, service av svarven (för att kunna tillverka nitningsverktyg och försänkare för att sammanfoga båtborden), service av snöslungan och så vidare. Men visst har det varit verksamhet i båtbyggeriet också.

Fjäderbrädan är formad och förstäv och akterspegel limmade och utsågade. Spantmallarna är inpassade. Flera av dem behövde justeras i höjdled när man riktigt fick kolla dem i verkliga livet.

Mäster Lage Sundfors kom på besök en dag, av ren kärlek till konsten. Det var nog lite spännande att få sitt arbete granskat. Han bistod åter en gång med goda råd och tips, och många goda historier. Han bekräftade att det är rätt att lita på ögat när man ger båten linjer. Ritningarna kan ofta luras.

Limfogen putsas innan brädan sågas till ribbor.

Ribborna ger fingervisning om hur båtens linjer ser ut. Någon spantmall behöver kanske ännu justeras i höjdled eller längs fjäderbrädan. När bordläggningen kommer igång är det för sent att korrigera läget. Det är en del hjärnjumppa att tänka ut orsak och verkan innan man gör ändringar.

I båda ändarna av båthuset finns dörrar, som kan öppnas för att ge arbetsmån när man hanterar långa brädor.

Nu har vi ju fått aprilväder, mitt i februari, så kanske snöskottningstiden kan användas till bordläggning småningom.

15.02.2019 kl. 11:15

Aktuella handarbeten

Det här är inte mina händers verk, det är Guns rosor. Jag visste inte att man kan väva blommor på min väv, med vanlig rosengångsträdning. Jag tycker mattan blir väldigt vacker och är grymt imponerad. Jag är så stolt över mina sonakonor och min måg. Vilken gåva att få vuxna bonusbarn, som till på köpet älskar mina egna barn!

Sockfabriken har avslutat verksamheten för den här gången. Det blev nog drygt 10 par innan restgarnet var urgallrat. Nu har jag övergått till reparationsarbeten. Förutom alla upplagrade sockor som behöver nya hälar eller sulor så fick jag ta hand om evighetsprojektet 80-talströjan. Den har blivit servad många gånger. I själva verket stickade jag den, och en likadan åt Kjell, redan år 1977. Dottern övertog min tröja för länge sen och hon kallar den 80-talströjan. Hon är väldigt förtjust i den, både materialet och modellen.

Det har gått hål på armbågarna igen, så nu stickade jag riktiga förstärkningslappar som kommer att hålla länge.

Ullspinnandet framskrider, om än långsamt. Jag har äntligen åstadkommit två rullar med tråd, så nu ska jag börja tvinna ihop dem till garn.

Hallux gillar kååningarna skarpt. Så är han också expert på att spinna.

En facebookvän påminde här om dagen om det gamla husmorstipset att fräscha upp mattor i kall pudersnö. Det hjälper faktiskt att damma och skrubba dem i snö. När man har hund blir mattorna fort äckliga. Snö, sand och lera dras in både på tassarna och i pälsen. Hunden fyndar något att äta ute och kommer in och spyr på mattan. Eller blir lös i magen av samma anledning, och kommer in och torkar baken genom att sätta sig på mattan och dra sig fram med tassarna. Lita på att jag inte är förtjust! Tacka vet jag Hallux! Han löser hår, men grisar inte ner. Jag är nog mera kattmänniska. Nelli är pappas hund. En fördel med hunden är dock att jag går på en halvtimmes promenad varje morgon, oberoende av om jag vill eller inte.

Det här var för övrigt blogginlägg nummer 200, så grattis bara, till mig och till er som orkat läsa!

 

08.02.2019 kl. 14:20

Bouillabaisse

I går kväll var jag på gubbklubb. Sedan början av 1990-talet har Bamsefar vikt varje tisdagkväll åt gubbklubbens talko. Skeppsrådet – Jakobstads sjöscouter består av bedagade, före detta sjöscouter. De började träffas regelbundet efter ett scoutjubileum för 25-30 år sedan. Förutom trevligt umgänge har verksamheten bestått av renovering av de två gamla sjöscouthusen i trähusstadsdelen Skata i Jakobstad.

Nu är båda husen i trivsamt skick. (Foto Bo Isomaa)

Senast fick det förfallna uthuset ett rejält lyft. (Foto Bo Isomaa) Gubbarna har verkligen gjort ett hedervärt arbete. De senaste åren har också några damer sällat sig till sällskapet. Skeppsrådet har självt ordnat med finansiering till alla projekt, förutom genom kaffekassan även genom sponsorbegäran till olika företag. Ett litet bekymmer är dock att nu när utrymmena är i toppskick är det brist på ledare bland de unga sjöscouterna. En patrull startar nu i vår. Vi är glada att våra två äldsta barnbarn också är med i patrullen. Deras far var även han mycket aktiv sjöscout.

I går kväll tog sig gubbarna ledigt och festade loss med bouillabaisse.

Alla hjälptes åt med tillredningen.

Ju flera kockar..., men soppan blev verkligt delikat.

Medan vi väntade på kaffe efter maten underhöll ett par av herrarna med visor till gitarrkomp.

Receptet på soppan användes också vid motsvarande tillfälle i fjol. Själv testade jag det vid en middag för 8 personer i våras. Alla var väldigt förtjusta i soppan. Det ser ut att vara massor av ingredienser, men man kan improvisera ganska fritt, och mängden räcker gott åt 12 personer:

Bouillabaisse

  • Gul lök 2 st
  • Vitlöksklyftor 8 st
  • Morötter 4 st
  • Röd paprika 3 st
  • Fänkål 2 st
  • Tomater, skållade och skalade 6 st
  • Tomatpuré 3 tsk
  • Haricots verts eller gröna bönor 4 nävar

Grönsakerna skärs i bitar, klyftor eller stavar och fräses i 8 msk olivolja några minuter. Krydda med

  • Timjan 3 kvistar
  • Lagerblad 6 st
  • Chiliflakes, torkade 2 tsk
  • Citronsaft 1 flaska
  • Saffran 1-2 pkt x 0,5 g
  • Salt (inte så mycket i det här skedet)
  • Svartpeppar

Späd med fiskfond, utspädd till 2,5 l och vitt vin 5 dl. Låt koka ca 10 minuter, tills morötterna är knappt mjuka. Sänk värmen och häll i

  • Sej, fryst 2 x 400 g
  • Alaska Pollock, fryst 2 x 400 g (eller annan vit fisk) skuren i 2x2 cm tärningar

Låt småkoka ca 5 minuter. Ta bort kastrullen från spisen och vänd ner

  • Räkor i salt lag 2 x 150 g
  • Blåmusslor i salt lag 2 x 120 g
  • Persilja 1/2 kruka

Smaka till sist av med salt och svartpeppar. Skaldjuren och fiskfonden innehåller salt, så man kan spara avsmakningen tills alla ingredienser är med.

Servera med batongbröd och aioli.

 

 

06.02.2019 kl. 13:34

Gomspalt II

Och hur gick det sen? Jag måste först korrigera ett par felaktiga uppgifter jag gav i förra veckan. Det här var faktiskt den trejde operationen, och benmaterialet togs från höftbenet, och inte från underbenet, som det tidigare varit tal om.

Operationen gick bra. Till vår förfäran sändes patienten hem redan dagen efter operationen. Han var så svag att han orkade gå bara 20 meter, så i stället för att åka spårvagn till hotellet fick de ta taxi. På natten började mamman må illa, och på morgonen den lilla patienten. De hade tågbiljetter till klockan 12.20, så det var spännande på förmiddagen innan de kunde besluta om de skulle åka hem eller tillbaka till sjukhuset. Med 4 mediciner som borde stanna i magen och nyopererad gom, passade det inte med magsjuka. Med en liten tågförsening kom de sig hem på söndag kväll i alla fall. Syskonen längtade efter honom, och han längtade hem.

På tisdag var han glad och pigg och hade inte ont, kanske tack vare värkmedicinen. Han var väldigt upptagen med legobygge. Vi var vederbörligen imponerade över alla de finesser han förevisade på sitt bygge. Den här veckan är han ledig från skolan, men sen ska han tillbaka till vardagen, dock med specialkost ett par veckor framöver. Ett problem blir dock att vilda lekar och motion är förbjudna i 4 veckor. Syskonkärleken sätts på prov när man inte ens får knuffas om man sitter i samma soffa.

06.02.2019 kl. 11:49

Gomspalt

I dag är tankarna hos vårt 9-åriga barnbarn. Han förbereder sig för operationen i morgon fredag vid Husuke, läpp- och gomspaltkliniken vid Helsingfors universitetssjukhus. I dag springer han och hans mamma mellan blodprov, röntgen och undersökningar i Uusi lastensairaala, Mejlans och Husuke. Än så länge är humöret på topp. Men hur mår han i morgon, och veckorna efter operationen? Han kommer att få enbart flytande och mjuk föda i 6 veckor medan såret i gommen läks.

Han föddes med gom- och läppspalt. Han kunde inte ammas, utan fick mjölk med en specialnapp.

Den första operationen gjordes när han var 4 månader. Då syddes mjuka gommen samt läppen, och näsan justerades.

Numera syns inga ärr och han är världens gulligaste unge. Han har humor och är snabbtänkt och har en imponerande motorik, i synnerhet när det gäller att dansa.

Helt enligt den ursprungliga behandlingsplanen ska hårda gommen täppas igen vid 9 års ålder. En benflisa ska tas från underbenet och passas in i spalten i gommen. När benet växer fast får tanden, som nu kommer fram mitt i spalten, något att fästa sig i. Han har också haft tandställning för att vrida en framtand i rätt läge, och bredda gommen.

Men mommo våndas. Det kommer att göra ont både i benet och i munnen. Och den magra stackaren som ska leva på flytande föda kommer att bli bara skinn och ben. Vi får trösta oss med att Husuke specialiserat sig på operationerna sedan 1948. Det här är vardagsjobb för dem. Hoppas att alla är i toppform i morgon och gör ett riktigt proffsigt jobb!

31.01.2019 kl. 13:19

Oväntat besök

Jag fick oväntat främmande i dag och blev så glad. Medan jag jobbade träffades vi mer eller mindre regelbundet, bland annat jumppade vi tillsammans, men nu är det väldigt länge sedan vi råkats. Vi hade så mycket att prata om, och uppdatera varandra med, att orden bara forsade fram.

Vanligen pratas det inte så mycket hos oss. Efter 42 år tillsammans är det mesta sagt, och det behövs inte så många ord. Det blir mest kommentarer om aktualiteterna vi hör i radio och läser om i tidningen.

Men nu fick jag alltså prata loss, ett riktigt kärringsnack. Jag hade inte ens vetat om att jag haft behov av ett storprat. Man borde faktiskt sticka sig in till folk alldeles objuden ibland, och bara sitta och vara till främans en stund. Så gjorde kvinnfolk förr i världen. Grannkärringen tog sticksömmen med och satt och pratade bort en eftermiddag, innan det var dags att gå hem och sätta upp potatiskastrullen. Å andra sidan har vi ju facebook nu för tiden. Där kan man umgås. Fast inte blir det lika personligt som när man sitter mitt emot varann vid köksbordet. Förresten är dagens gäst inte aktiv på facebook.

Kanske det fordras mod att bara gå och hälsa på, objuden. Om man ska börja planera en trerätters middag och ha storstädning innan man bjuder gäster är det nog sällan man får främmande. Den som kommer objuden får ta hemmet som det är, med alla disktravar och skräp på golvet.

Tack min vän att du kom! Det gav guldkant åt min dag.

29.01.2019 kl. 18:49

Vintervånda

Ja, jag vet! Det har gått inflation i vackra vinderbilder de senaste veckorna, men jag vill också presentera en.

I själva verket avnjuter jag helst vintervyerna från insidan av fönstret. Jag blir mera frusen ju äldre jag blir. Jag har något som kallas Raynauds syndrom.

Fingertopparna blir vita och känslolösa när det är kallt. Nu för tiden kan jag knappt ta ut något ur kylskåpet utan att få vita fingrar. När jag sitter inne och stickar får jag då och då gå och hålla händerna i varmt vatten för att få tillbaka känseln i fingrarna. Att köra bil är rena pesten. När man sitter stilla och håller upp händerna framför sig hjälper det inte hur tjocka och varma handskar man har på. Jag hinner knappt ut från gården innan jag märker hur känseln försvinner ur fingrarna.

Luttrad av de många gånger jag blivit att stå på vägen med en krånglande bil undviker jag i görligaste mån att alls åka ut med bilen på vintern. Vi har alltid haft gamla och mer eller mindre skraltiga bilar. Det har inte varit ovanligt med rökutveckling ur instrumentbrädan, kokande kylare, död ackumulator, punktering eller en motor som drabbas av plötslig död. De bilar som nu står på gården är 33 och 24 år gamla. Volvon har dock sällan svikit.

För 10 år sedan vinterbadade jag regelbundet. Det hade en bra inverkan på mina vita fingrar. Blodcirkulationen förbättrades märkbart. Men när sommaren kom och badsäsongen var slut var fingrarna tillbaka på utgångsläget igen. Jag får väl leva med dem. Det gör inte ont, men är opraktiskt att vara utan känsel. Värre krämpor kan man ha. Jag får vara nöjd med min utdelning. Men nog är jag lycklig över att numera få stanna hemma när termometern visar – 28 grader på morgonen.

28.01.2019 kl. 11:46

http://http://sevendays.vasabladet.fi/blogoteket/

Det är jag som är Ulla-Maj. Jag fyllde 60 hösten 2016. Det känns som en utmärkt ålder. Jag gillar att skriva och att fotografera. Den här bloggen materialiserar en av mina drömmar.

Kjell är min gubbe sedan 39 år. Vi har tre vuxna barn, fyra barnbarn, hund (Nelli), katt (Hallux) och ett par bikupor. Vi bor i ett egnahemshus i Pedersöre med stor vanskött trädgård.

Bamse är vår båt, en 35 fot lång, gaffelriggad ketch av Colin Archer-typ. Den är ett hemmabygge från början till slut. Skrovet är gjutet i betong, inredning och däck är i furu. Den sjösattes 1999 och har tagit oss på otaliga äventyr sedan dess. Den encylindriga tändkulemotorn Bolinder från 1940-talet har 25 effektiva hästkrafter. Motorn dunkar trofast hur länge som helst, om än rätt högljutt. Den ger Bamse en måttlig fart på knappt 6 knop vid lugnt väder.

Tanken med bloggen var att berätta om våra långfärder till sjöss. Eftersom båten står på land största delen av året blir det många blogginlägg om en massa andra ämnen också. Det kan gälla vardagsliv och –göromål, husmorstips, dråpliga minnen och vad som råkar vara aktuellt. Välkommen till bamsbloggen!

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar