Goda nyheter

På onsdag kväll fick vi veta att det finns någon skogsägare som hett önskar sig överlopps granplantor. Vilken lycka!

Vi har satsat hårt de två senaste dagarna, och fått ner tre lådor (360 plantor) per dag, och nu är hygget täckt! De fem återstående lådorna fick vi föra tillbaka till skogsvårdsföreningen för vidare befordran. Härligt! Jag är så tacksam att våra skamfilade kroppar höll för påfrestningen. Fötter och ben värker när vi kommer hem. Handleder och fingrar värker på nätterna. Kjell har stått på knä och stoppat om plantorna, så han har sjuka knän också. Jag har stått med ändan i vädret, så mina knän har hållit bättre. Och jo, vikten gick ner ett kilo på två veckor. Det är 17 år sedan dagens notering senast var aktuell. Ännu en anledning att glädjas åt att ha fått byta ut det stillasittande arbetslivet mot en friare och rörligare tillvaro.

Egentligen är det inte tråkigt att plantera, men tungt för kroppen. Vi fick ner 2.280 plantor på 9 arbetsdagar. Det är säkert skrattretande för ett proffs. Till vårt försvar måste nämnas att marken är hopplöst stenig.

Nelli har vakat över oss på dagarna. I dag gav hon skall två gånger.

Minsann fanns det nya älgspår i det torrlagda diket. Vi var lite oroliga för att träffa på varg, men de var säkert någon annastans de här veckorna.

Nu får vi återgå till vardagen. Jag minns knappt vad vi brukar hålla på med. Äpplena ruttnar bort och trastar och skator kalasar på dem som är kvar på träden. Man ser knappt ut genom de flugskitna fönstren. En höststädning skulle säkert vara på sin plats. Men först ska jag ha alla ungar och barnbarn på kalas på söndag. Jag fyller 62, och det ska firas. Vi ska va glad tå vi får va mee, som scouterna brukar säga.

20.09.2018 kl. 21:56

Längre in i skogen

Den uppmärksamme har kanske märkt att bloggen bytt namn. Jag har aldrigt gillat namnet riktigt, men drog till med något för att komma igång, då för drygt två år sedan.

Vi har faktiskt inte varit så värst äventyrliga de senaste åren, utan tvärt om försökt färdas så tryggt och planerat som möjligt, med ett dagligt getöga på väderprognoserna. Numera har vi ju möjlighet att sticka iväg nån dag när prognoserna lockar och stanna tills vädret blir lämpligt för nästa etapp. Det är ett privilegium som vi utnyttjar till fullo.

Jag måste väl bekänna hur det går med skogsplanteringen också. Hmm. Vi har fått ner hälften av plantorna i dag, men marken håller på att bli täckt. Det betyder att någon merkonom bland oss har haft väldigt långa metrar. Avståndet mellan plantorna skulle vara 2 – 2,4 meter, egentligen. Konstigt att det jämt är mitt fel när något går åt skogen. De överlopps plantorna, 600-800 stycken, kan inte returneras. Följaktligen får vi traska omkring i planteringen och trycka ner dessa där avståndet är för stort. Det blir jobbigt. I synnerhet som det är de stenigaste ställena som blivit glest planterade. Jag hann redan glädja mig åt att vi har bara två dagar kvar att plantera. Vi får ner två lådor (240 plantor) per dag och är helt slutkörda när vi kommer hem på kvällen. Sen vi fick veta att allt måste ner i jorden betyder det att vi får gå runt och hitta ställen i minst 6 dagar till. Jag är nog besviken.

Meenn, nu får vi njuta av frisk luft i några dagar till och går garanterat ner i vikt. Vi är genomsvettiga dagarna i ända. Man blir det av att kliva från sten till sten, och sen ner i ett meterdjupt hål emellan, varvat med rishögar från kvistningen, när vi avverkade för ett par år sedan.

Lunchen består av en uppvärmd ärtsoppsburk, så den blir man inte fet av heller. Vårt gamla Trangiakök har fått komma till heders igen.

Men visst ser de tuffa och livskraftiga ut där de står, väl omstoppade! Ännu har de inte insett livets allvar i sin nya biotop. En del av dem står på en sten och en del står i mossan mellan stenarna. Det återstår att se vilka som drog vinstlotten.

18.09.2018 kl. 18:21

Åt skogen

Ja, ja, ja, jag vet! Man ska inte göra så här när man planterar skog. Jag var så glad att skogsbruksingenjören inte kom och kollade hur det går för oss. Han skulle ha skrattat ihjäl sig, och det hade varit synd på en trevlig karl.

Vi fick i alla fall ner en låda plantor, 120 st, på eftermiddagen. Nu har vi bara 23 lådor kvar. Vi mårar på. Vi har ju inte så bråttom. Nu har vi både seglat och varit vid villan, så det är väl dags att göra lite rätt för sig nån gång.

Det är närmare 25 år sedan de första träden blev huggna på det 3 ha stora skogsskiftet. De sågades till byggvirke.

Sedan dess har vi huggit ved för husbehov, och nu är nästan hälften av träden borta. Det är hög tid att förnya.

Skogen har delvis förnyat sig själv på det först huggna området. Nu kan vi bara komplettera.

Kanske vi hinner få mera rationella rutiner innan alla plantor är nedplockade. Men faktum är att marken är så stenig att man av ren medkänsla måste stoppa om de små liven för hand, om man hittar någon jordplätt där planteringsröret kan föras ner,

Det har varit många om och men innan vi kom till skott med planterandet. Vi beställde plantor redan våren 2017, men då insjuknade Kjell i en streptokockinfektion, så vi sköt upp projektet till hösten 2017. Då fanns det plötsligt inga plantor att fås, så vi fick en ny chans våren 2018. Då var marken så torr att vi inte trodde att plantorna skulle överleva. Följande utlovade datum var i slutet av augusti. Nu blev förseningen bara en vecka, och här har vi dem nu.

Det är väldigt vackra plantor, så vi har bara oss själva att skylla om det inte blir en vacker skog av dem, om 30 år eller så. Vi ska tro att någon får stor glädje av dem, liksom vi fått av skogsgenerationen innan.

 

10.09.2018 kl. 21:06

Hösttur IV

Väderprognoserna började visa hårda ostliga till sydliga vindar till slutet av veckan, och sådana var vi inte så intresserade av. Hellre lämnade vi Kallviken, med blåbären på Tulterberget och det idylliska Lövånger, åt sitt öde.

På torsdag morgon styrde vi hemåt. Den måttliga vinden var nordlig, och gav oss runt 6 knops fart för fulla segel. Sjögången från sidan gjorde igen tillvaron obekväm under däck. När man styr ser man hur och varför båten kränger,men under däck kastas man planlöst och omotiverat omkring. På frivakten är det säkrast att ligga i kojen, så hålls man åtminstone på plats.

Dagen var solig och fin. Efter 10 timmar lade vi till vid Köpmanholmens brygga i Larsmo skärgård. Nelli var lycklig att seglatsen var över och låg som en trasa på kajen.

Det fanns gott om bär på ön. Vi satsade fredag förmiddag på bärplockning.

Så blev höstturen en provianteringsresa ändå. Jag höll på med rensandet hela eftermiddagen. Det var varmt, soligt, lugnt och tyst. Helt ljuvligt. Vi hade inte alls lust att åka hem. Det var ett enkelt beslut att stanna en natt till. Under natten trummade regnet på däck. Det var skönt med en brasa i kaminen medan morgonkaffet kokade. Inomhustemperaturen är 10-13 grader när man stiger upp så här års. Men under täcket är det gott att vara. Vi brukar sova djupt på nätterna.

När vi körde hem på lördag förmiddag sken solen igen. Vi kände oss lyckliga och nöjda med den veckolånga färden. Nu var vi redo att ta itu med både skogsplantering och äppelskörd igen.

Väl hemma blev vi dock varse att också paradiset Köpmanholmen har sina ormar. Vi plockade 50 fästingar ur pälsen på Nelli, och ytterligare 15 dagen därpå. Själva hade vi också varsin, som vi inte fick ut hela, utan huvudet blev kvar i skinnet. Nelli har inte fått någon behandling mot fästingar i sommar, hon har bara haft ett par stycken på hela säsongen. Kanske det dröjer ett tag innan vi vågar oss till Köpmanholmen igen. Men det var roligt så länge det varade.

08.09.2018 kl. 22:58

Hösttur III

Vinden var mycket riktigt sydlig på måndag morgon. Vi hissade alla segel och satte kurs mot nordväst. Det blåste friskt och vi hade god fart, 6-8 knop. Det gick inte så tungt att styra när vinden kom in lite från sidan (slör). Tillvaron under däck var dock bökig i sjögången.

När vi närmade oss Byviken på Holmöns norra sida började vi fega ur. Senast gick vi på grund strax invid förtöjningsbojarna. Sanden har en tendens att fylla hamnbassängen.

Vi styrde mot trygga Ratan i stället. 8 timmar efter start kunde vi förtöja vid bryggan. Det var ljuvligt med en varm dusch.

På kvällen jagade vi kantareller på Rataskäret, men där gick vi bet också i år.

Morgonen var dimmig, men innan vi ätit och gjort oss klara tittade solen fram. Vi körde norrut, till Sikeå, på ett par timmar.

Nelli log stort när vi närmade oss land. Hon gillar inte sjögång.

Eftersom vi hade bara en funktionsduglig cykel stannade Kjell och Nelli kvar ombord medan jag cyklade till Robertsfors. Nelli gnällde olyckligt hela tiden jag var borta. Kjell gick på en länk med henne för att distrahera, men han måste hålla henne kopplad för att hon inte skulle sätta iväg efter mig. Det är jobbigt när flocken inte är samlad om man är vallhund.

Jag hade inte så vidlyftiga ärenden, men det var skönt att komma iväg en stund. Jag shoppade billig getmesost på ICA och handlade enligt "köp 3 – betala för 2"-principen vid systembolaget.

Det är frestande att köpa mer än man behöver. Den finska alkoholskatten tycks vara åtskilligt större än den svenska.

På kvällen jobbade jag vidare med mitt evighetsprojekt – "stick-å-riv-upp så är du sysselsatt". Jag ska försöka att inte köpa svart garn flera gånger. Jag ser inte vad jag gör och så blir det fel igen. Det är tröjans framkant som vållar problem nu.

Vi tampades med en svag nordanvind under etappen till Lövsele på onsdagen. Det blev lite problem vid förtöjningen. Vinden tog tag i aktern och vägrade släppa greppet så att vi skulle kunna angöra bryggan som vi tänkt. Det var bara att ta skeden i vacker hand och lägga sig med andra sidan mot kajen i stället. Vi förtöjde i strandalarna också i år. (Fotot är från 2016. Då var det lugnt.)

Vi hade stora förväntningar på ett kantarellställe vi hittade i fjol. Innan vi stack till skogs lade vi ut ett par nät. Några kantareller hittade vi inte, men blåbären var stora och fina, så vi plockade dem i stället. Det blev 1,5 ämbar bär.

När jag rensat bären var det nästan kväll, så vi tog upp näten. Där fanns inte en stjärt! Nu blev vi allt snopna. Men i brist på bröd äter man limpa. Jag kokade några ägg som tillägg till sillsmörgåsarna och gjorde en svampstuvning på konserverade champinjoner. Vad är nu abborrar, sikar och kantareller när det finns konserver? Vi tyckte det var riktigt gott.

08.09.2018 kl. 22:15

Hösttur II

Under söndagsfrukosten planerade vi resans närmaste fortsättning. Strömmingsbådan, Rönnskär och Norrskär skulle ha lockat. De ligger sydväst om Replot, en dagsetapp bort. Där är stenigt, och de låga skären ger inte lä, så vi skulle behöva ett par lugna dagar för att hinna utforska dem. Söndagen lovades bli lugn, men på måndag skulle det bli rätt stark sydlig vind, som på tisdag skulle vrida till nordlig. 

Replot sydvästra sida fick ligga kvar till en annan gång. Vi styrde mot Björkö hamn, på norrändan av ön.

Ritgrund låg i vår väg, så vi passade på att ankra och äta lunch där. Nu bongade vi en fyr i alla fall. 

Båken byggdes i mitten av 1800-talet, men modifierades på 1940-talet till fyr. Den är den enda i sitt slag i landet, och är fortfarande i bruk.

Lotsstugan börjar se sorglig ut, men fyren är i fint skick.

Med motorbåt kan man lägga till i hamnbassängen.

Dagen blev verkligen lugn och solig. Ute till havs ruvade dimman.

I Björkö hamn fanns gott om plats. Vid bryggorna låg bara ett par fiskebåtar.

Efter kaffet monterade vi ihop cyklarna och trampade iväg mot byn.

Kyrkan är liten och fin, men den är stängd så här års, så vi fick nöja oss med att se utsidan.

Björkö ser riktigt livskraftigt ut. Både äldre och nyare hus såg bebodda ut. Trafiken var onödigt livlig så här på söndag kväll, när folk kommer från sina sommarstugor. Vi fick stup i kvarten stanna och kalla in Nelli till sidan.

Hon tog sig ett rejält bad när vi kom fram till Svedjehamn, 6 km från fiskehamnen. Vi andra beställde dagens fisk och en flaska vitt vin i Salteriet.

I sinom tid fick vi tre kokta abborrbyxor, potatis och wokade/slakade grönsaksstrimlor. Det var riktigt gott. Den bubbliga såsen som täckte fisken såg dock inte så aptitlig ut. Nu fick jag ett mattips. Nästa gång ska jag koka abborrarna i fiskfond i stället för att panera och steka dem.

En slända solade sig på Kjells ärm under hela måltiden. Han kände sig hedrad när den ville tillbringa en av sina få timmar tillsammans med honom.

Vi hann äta färdigt innan restaurangen stängde kl 18. Då cyklade vi till utsiktstornet Saltkaret. Det är väldigt gediget och välbyggt.

Utsikten imponerade.

När vi skulle åka vidare blev det problem med Kjells styrstång. Den glappade, och hjulet lydde inte hans önskemål. Han klarade läget genom att hålla styrstången i 45 graders vinkel mot hjulet de återstående 4 kilometrarna. Det var nog lite kämpigt.

Lyckligt tillbaka vid båten träffade Kjell en militärkompis, som han sett bara en gång under de 40 åren sedan det begav sig. Det blev ett glatt återseende.

07.09.2018 kl. 17:07

Hösttur I

 Så kom vi då iväg på seglats, hals över huvud. Vi skulle ha fått granplantor på torsdag i förra veckan, men de syntes inte till. Vi hörde försiktigt efter dem på fredag eftermiddag, och fick veta att de kanske kommer om en vecka. Så snopet! Här satt vi och väntade med spänning alldeles i onödan. I all hast krafsade vi ihop lite kläder och tömde kylskåpet. Vi bunkrade bränsle och packade in allt i Bamse. Vi sov vid bojen så själen också skulle hinna med på resan. 

Lördag morgon var lugn och härlig. Vi satte kurs på Vasa skärgård, för vinden var i princip nordlig. Vid Stubben tog vi farleden söderut, körde över Östra gloppet, körde runt Köklot och svängde in i Djupkastet.

Stränderna ser steniga och ogästvänliga ut, men det går en rätt bekväm stig längs åsen.

Den går till en skogsväg, som efter ett par kilometer kommer till Köklot landsväg i Norrskat.

Vi blev överraskade av att gårdsgruppen är så stor och livskraftig. Här finns både nya och äldre hus, och alla verkar bebodda. Vi både såg och hörde grupper av barn. De har nog långt till skolan. Det är 19 km till Replotbron, och en bra bit till innan de kommer fram.

Samhället är riktigt idylliskt, med vatten på flera sidor och prydliga gårdsplaner med perfekta vedstaplar.

Hamnen lämpar sig enbart för mindre motorbåtar.

Promenaden räckte 2 timmar. Vi blev trötta, men Nelli blev spralligare ju längre vi gick. Hon njöt med hela kroppen.

 

 

05.09.2018 kl. 20:54

Veckans vardagligheter

På fredag kväll drog Bamsefar in de sista skruvarna i det övre köksskåpet. Vi plockade genast ihop mat och maskiner och begav oss till sommarstugan. Det småregnade, så vi paketerade in det omålade skåpet väl innan vi åkte iväg.

Under lördagen hängde vi upp det. Innertaket är ganska snett, så vi fick sänka skåpet några centimeter för att dörrarna skulle kunna öppnas.

Det blev precis så fint som jag hade hoppats. Inredningen ska ännu kompletteras med några detaljer.

Följande projekt var att lyfta ut kosangasflaskan och dra kopparrör genom väggen till en brytare invid gasspisen. Sen fick det räcka med jobb för den dagen.

På kvällen tände vi några marschaller. Blåsten hade lyckligtvis avtagit, så de hölls brinnande. Nelli var väldigt rädd för alla smällare och raketer som smattrade på alla sidor. Helst ville hon sitta i famnen, så stor hon är. Det verkar som om folk satsat ännu mer än vanligt på fyrverkerierna under årets villa-avslutning. Lugnet lade sig över sjön först närmare midnatt.

Söndagspysslet blev att gräva ner slaskröret från diskbänken ett tiotal meter ut till sandfältet invid stranden. Det gick bättre än vi befarat. Sen fick jag pröva diskbänken. Det var ett sant nöje. Lyckligtvis hade jag sparat upp disk ända sedan fredag kväll, så jag fick pröva ganska grundligt.

Mot kvällen blev det vindstilla och uppehållsväder. Vi var så glada att vi inte behövde åka hem. Det brukar vara så trist att ge sig av just som det är som bäst vid skäret. Vi lade ut näten och eldade bastun.

Fångsten blev precis lagom stor på morgonen: en gös, två abborrar och några kattfiskar. Efter lunch lyckades vi slita oss och åkte hem för att ta itu med sådant som väntade där.

Jag fortsatte med äppelskörden. Vi invintrade också vårt enda bisamhälle.

Honungsskörden blev över förväntan. Jag trodde att de inte skulle ha hittat någon nektar i sommar när det varit så torrt, men tji fick jag. Egentligen behöver vi ingen ny honung, men samhället måste komprimeras om de ska klara att hålla värmen i vinter. Honungen står ju sig.

Vi har hela sensommaren pratat om att göra en hösttur norröver med Bamse. Det verkar som om vi får skjuta på resan någon vecka till, för nu ska vi äntligen få granplantorna som ska växa på kalhygget i Kronoby. Det ska bli spännande att se hur vi klarar dem. Och alla älgflugor och vargar och björnar och ...

27.08.2018 kl. 19:17

Semester

Bröllopet är över.

Brudparet var så stiligt att tårarna droppade och snoren rann, åtminstone på mig. Kavringssnittarna verkade uppskattade, för de tog slut. Den övriga beståningen var också till belåtenhet. Jag for hem med alla fyra barnbarn efter klockan 21. De hade haft roligt med de andra ungarna på festen och var lyckliga över bröllopet - det första de någonsin upplevt.

Att natten blev en katastrof med blodsockervärdena har jag bara mig själv att skylla. Grabben blev låg, 2,2, och jag stoppade i honom yoghurt, trip, siripiri, bulle med mjölk och saft. Följden blev naturligtvis alltför höga blodsockervärden, så resten av natten höll jag på att dosera mera insulin. Men gott så. Jag behövde åtminstone inte släpa honom i koma till bilen och köra till akuten, medan de tre övriga låg hemma.

Söndagen veks åt barnpassning medan brudparet städade bort efter festen. 

På måndagen tog jag itu med äppelskörden. Fyra ämbar fallfrukt blev mos, men det märks knappt att äpplena minskat. I år blir det massor av äppelvin. Det kan vara bra att ha.

På tisdag tog vi semester och for till villan. Diskbänken är klar, så vi radade in oss i Bustern så gott det gick.

Äntligen! Som jag har längtat. Småningom ska det bli överskåp för kärl också, men jag är lycklig över vad jag har just nu.

Nu ska vi koppla av och ta vara på de sista sommardagarna. I helgen blir det villa-avslutning, venetsiansk afton. Det verkar som om vi skulle bli allena på villan, och gott så. Vi trivs väldigt bra på tumanhand också.

 

21.08.2018 kl. 18:26

I väntan på festen

Vi har som sagt bröllop på kommande. De unga tu har bott ihop i flera år och har en 1.5 åring ihop. De fixar nog sitt bröllop själva. Vår insats inskränker sig mest till barnpassning. Dessutom har jag lovat fixa förrätten.

Ett nog så viktigt moment är att slipa upp fötterna så att jag kan ta på strumpbyxor. Det måtte vara flera år sen sist. Min föresats är att strumpbyxorna ska hålla till festen efter vigseln. Denna sommar torde de flesta vilja visa upp sina bruna ben, men så finns det ju de här med äckliga lila åderbråck, som behöver döljas bakom strumpor, eller helst långkalsonger.

Jag ska försöka hålla ordning på lillkillen från fotograferingen och tills han blir trött på kvällen. Då far vi till fammos och går till sängs. Jag räknar med att festklänningen ser ut därefter, och inget ont i det. Jag betraktar jobbet som ett riktigt förtroendeuppdrag.

Han är van att vara vid fammos och är nöjd och trygg här.

I kväll passade jag på att handla ingredienser till röran som ska smaksätta kavringssnittarna med gravad lax. Det blir nog ett mästarprov att få till den. 

Men till dess är det ett par dagar med barnpassning. Jag får återkomma när tillvaron återgått till det normala. Sen har vi bara ett barn kvar att gifta bort!

14.08.2018 kl. 19:00

En bakdag med svikna förhoppningar

Vi ställer till med bröllop i familjen. Jag lovade att baka bröd till festen, vi har ju bakugn.

Jag eldade frejdigt från måndag eftermiddag till klockan 12 på natten, då den sista glöden falnade. Ugnen var het på morgonen, så jag gjorde en testsats. Degen blev onödigt lös, så bröden töjde sig i hanteringen och blev inte vackra, men ugnsvärmen räckte nästan.

Jag gjorde en liten brasa av spinkiga vedträn för att få övre värme i ugnen. Vid lunchtid provade jag igen. Nu var ugnen alldeles för het, och bröden blev brända på undersidan.

Jag sopade ur ugnen med den våta tallrisruskan många gånger, och väntade.

Degen jäste och jäste. Ännu klockan 15 blev bröden onödigt hårt gräddade på undersidan.

Jag hämtade mer jäst från butiken och försökte igen vid 17-tiden.

Nu var undervärmen lagom, men den övre höll på att ta slut.

Jag kände mig lite uppgiven. Jag som skulle baka extra gott och vackert bröd till bröllopet, och det mesta blev sekunda.

Jag använde 16 jästbitar och fick kanske 90 bröd och två plåtar kavring.

De sistnämnda blev också mörka. Kanske jag legat av mig med eldningsrutinerna. Det är 5 år sedan jag senast eldade ugnen. Nåväl, nu har vi gott om bröd. Det räcker säkert till jul. Ugnsvärme blev också över. Ännu på onsdag eftermiddag var temperaturen 175 grader. Det skulle gå bra att grädda och steka länge än, om jag bara iddes.

Det återstår att se om brudparet vill ha något hembakt bröd till festmaten, eller om de föredrar att skaffa det på annat håll.

08.08.2018 kl. 10:55

På utryckning i ultrarapid

Pojkarna hade behov av villaliv efter semesterseglatsen. En sådan önskan kan man ju inte neka dem. Föräldrarna jobbade och lillasyster var på egna äventyr.

Vi packade ihop och kom iväg.

De kunde knappt bärga sig innan de fick hoppa i sjön.

När vi kommit halvvägs rusade motorn till. Farten avtog och förblev obetydlig. En gummihylsa som håller propellern hade släppt greppet.

Vi kom fram till slut och lastade ur medan pojkarna slängde sig i sjön. Men var fanns väskan med mat ur kylen? Den blev nog hemma på köksbordet.

Bamsefar försökte spänna en mutter under propellern innan jag satte kurs hemåt efter väskan. Det hjälpte inte. Båten sniglade sig fram.

 

Jag stannade motorn och rodde en bit. Det gick lika långsamt och jag blev trött och svettig, så jag körde vidare i sakta mak.

Jag kom på tanken att backväxeln kunde fungera. Det vore en syn, att i rask fart backa uppför ån! Tyvärr lyckades inte planen.

Båtresan till villan brukar räcka en knapp kvart. I kväll tog det 1 h 40 min innan jag kunde förtöja i hemmahamnen.

Jag hämtade matväskan och fick låna mellansonens båt för återfärden. Jag våndades över hur moffa skulle klara pojkarna. Deras mor befarade att den nyinsatta sensorn inte skulle fungera. Sensorn mäter blodsockervärdet fortlöpande och sänder uppgifterna till insulinpumpen. Den visade sig mycket riktigt ge helt fel värden. Jag fick sätta in en ny sensor när jag väl kom tillbaka. Jag var borta i 2,5 timmar.

Kvällen blev sen. Pojkarna gladde sig åt en simtur i solnedgången. Så här länge har de inte fått vara uppe på långa tider.

Det blev en natt med många blodprovstick i fingrarna och extra insulindoser. 

Fullmånen lyste över sjön och svanarna förde högljudda diskussioner. Jag svalkade mig i sjön. Inomhustemperaturen höll sig strax under 30 grader.

Vi fick en rolig dag med många dopp i sjön. Pojkarna vill stanna en natt till. Nu har vi ju mat åtminstone.

31.07.2018 kl. 13:46

Mat ombord

Provianten gick ovanligt jämnt ut senaste resa. Det enda jag slängde var några bullar som blivit mögliga, lite yoghurt och en ostkant.

"Nödprovianten" finns alltid till hands. Den består av konserver som ärtsoppa, köttkonserver, skinka på burk och oliver. Det finns också påsar med potatismospulver, varma koppen och soppor. Viktigt är det med torrjäst, mjöl, olja och ägg. Ett par påsar grovsalt kan vara bra om vi får mycket fisk.

Förstås finns det extra kaffe, socker och smör. Annan torrskaffning som nudlar, knäckebröd, skorpor, kex och sojakross kan var bra att ha. Och choklad och torkad frukt för trista nattvakter. Ärtsoppsburkarna är standardmat på långa, gungande överfarter. De är snabba att värma och enkla att skovla in tillsammans med ett par smörgåsar. Att tugga i sig en portion torra nudlar ger bra mättnadskänsla om man inte känner för att koka alls.

Den färska maten bestod den här gången av en 5 kilos potatispåse, lite nypotatis, lök, morötter, frukt och grönsaker, några bröd och turkisk youghurt till fisksåser.

I köttväg fanns en grisfile, som marinerades med vin, olja, honung, vitlök och peppar. Den räckte till tre måltider, som helstekt i ugn, utdrygad med en svampburk den sista måltiden. Sen fanns en påse frysta köttbullar som blev två måltider, ett par sillburkar, knackkorv och smörgåspålägg. Ett paket medwurst är fortfarande gångbart.

Oftast finns det fiskar i sjön om man vill ta upp dem. De 18 abborrar vi fick vid Kälsviken räckte till många måltider, och dessutom till smörgåspålägg.

Jag brukar alltid ta med någon djupfryst sås eller en tillredd fryst köttbit, så får de kyla ner resten av maten någon dag.

Egentligen äter vi ungefär samma mat ombord som hemma. Men man får ta dem i rätt ordning, eftersom vi inte har något kylskåp. En isolerad box håller sig sval ca en vecka bara man har många frysklampar med.

"Källaren" håller samma temperatur som vattnet – 16-18 grader just nu. Men ändå svalare än 33, som det varit i salongen ibland.

Vi har en kardanskt upphängd gasspis med två lågor och ugn ombord. Det blir väldigt varmt när ugnen är på, vilket inte precis varit till någon glädje i sommar. Trots allt är jag tacksam för ugnen. Kosthållet skulle nog bli trist utan den.

25.07.2018 kl. 20:08

Höga kusten 2018, del 8

Väckning klockan 04 på torsdag morgon. Vi hade noga granskat väderprognoserna, och kommit till att vi borde vara framme vid Holmögadd klockan 13 för att slippa rak motvind. Det tar jämt ett par timmar att ro iland med hunden, promenera, äta frukost, diska och stuva undan.

Sjön var bökig i dag också, och vinden svag. När vi kunde falla av mot nordost gick det lite bekvämare.

Satellitnavigatorn har gett upp, och vi höll enslinjerna noga när vi sökte oss in till Holmögadd på eftermiddagen. Här finns många grund invid farleden.

Man skulle förvänta sig ett stort porträtt av Silvia och kungen i hemvärnets hemlighus, men icke!

Vi lade ut ett nät i hopp om färsk proviant. Några timmar senare drog vi upp tre färggranna och stora abborrar. De blev läckra. Efter maten satt vi på däck och funderade. Vi beslöt att starta hemåt redan under natten. Det är ofta lugnare då.

Kjell satt under däck och navigerade och jag styrde, när vi på tomgång sökte oss ut mellan öarna och grunden.

Natten förlöpte utan tillbud. Det blev 2 x 2 timmars sömn. Jag styrde när vi skulle angöra bojen, och fick göra ett ärevarv för att pricka den.

Det skulle förstås ha funnits massor av ställen att besöka vid Höga kusten ännu. Men de hålls nog kvar till nästa gång. Fastän det är så vackert, blir man mätt på bergen och utsikten efter några dagar. Man noterar slött att jaha, här ser det likadant ut som på förra stället. Det är lika bra att komma igen med ny entusiasm en annan gång.

Och visst var det bra att vi kom hem! 

 

20.07.2018 kl. 19:32

Höga kusten 2018, del 7

Måndag morgon styrde vi mot Norrfällsviken. Dit har vi inte varit på närmare 40 år.

Lunchen blev uppvärmd abborrlåda från gårdagen. Det var för varmt för att gå i land. Vi satsade på lite pälsvård som teamwork. Jag klippte loss tovor och Kjell och Nelli sov. Hon hålls inte stilla om man försöker ensam. En person måste hålla henne stilla, då går det hur bra som helst. Alla tassar är nu uppredda. Det blev inte många strån kvar.

Mot kvällen rodde vi iland. Här fanns massor av folk. En campingplats ligger uppe i backen ovanför gästhamnen. I dikesrenarna stod förbuds- och påbudsskyltar. Området kändes kommersiellt och privatägt. Månne vi blivit folkskygga och osociala i de öde vikarna?

Visst var det idylliskt med sjöbodarna, men vi kände oss som påträngande, ovälkomna främlingar. Vi skyndade tillbaka till den ankrade Bamse. Det kändes bra att få fara härifrån nästa morgon.

Det börjar bli mörkt på nätterna. Lampor lyste i land.

Vi hade pratat om att fara till Härnösand och handla. Det ligger 30 sjömil söderut. Egentligen började jag längta efter jordgubbarna och tomaterna, som jag visste mognade där hemma. Vi lutade båda åt att söka oss norrut igen, fastän vinden fortfarande var nordostlig.

Åtminstone behövde vi mera bränsle. Högtrycket har givit svaga vindar av varierande riktning, så vi kunde inte räkna med att dra så mycket nytta av seglen. Närmaste mack finns på Ulvön, så dit satte vi kurs.

Där finns en liten butik också. Jag hade fantiserat om färskt bröd och tomater. Lita på att jag blev snopen när jag fick veta att brödet kommer med följande färja om en timme! Tomaterna var också slut. Vi låg tillfälligt förtöjda vid macken och kunde inte vänta. Inköpen inskränkte sig till knäckebröd, lite pålägg och var sin glass. Jag hade inte handlat hittills under resan, på 10 dagar. Det förvånar att de inte hade djupfryst bröd.

Mumsande på glassarna gick vi mot Skagshamn. Havet låg lugnt. Då vi ankrat bakade jag nytt bröd.

Mot kvällen när det blivit svalare gick vi på hundpromenad till Skeppsmalen vid Skagsudde. Det var mycket trafik längs vägen.

Skeppsmalen har en liten gästhamn, men hit vågar vi inte komma med Bamse.

När vi kom iväg på onsdag morgon blåste det inte mycket, men sjön var grov, rakt emot. Bamse stod ibland stilla och gungade som en gungstol. Det var enerverande. Vi hade menat oss till Hörnefors, men ändrade destinationen till Järnäsklubb som ligger närmare, trots att vi nyss legat där, Norrbyskär lockade inte. Där har vi varit rätt nyligen.

Vi ankrade på samma ställe som för en dryg vecka sedan. Kvällsmaten blev de sista abborrfileerna och de sista potatisarna. Nu hade vi bara några skivor medwurst kvar av den "färska" provianten. Konserver fanns det gott om, så resan skulle nog kunna fortsätta någon vecka till vad maten beträffar.

 

 

 

 

20.07.2018 kl. 18:45

http://http://sevendays.vasabladet.fi/blogoteket/

Det är jag som är Ulla-Maj. Jag fyllde 60 hösten 2016. Det känns som en utmärkt ålder. Jag gillar att skriva och att fotografera. Den här bloggen materialiserar en av mina drömmar.

Kjell är min gubbe sedan 39 år. Vi har tre vuxna barn, fyra barnbarn, hund (Nelli), katt (Hallux) och ett par bikupor. Vi bor i ett egnahemshus i Pedersöre med stor vanskött trädgård.

Bamse är vår båt, en 35 fot lång, gaffelriggad ketch av Colin Archer-typ. Den är ett hemmabygge från början till slut. Skrovet är gjutet i betong, inredning och däck är i furu. Den sjösattes 1999 och har tagit oss på otaliga äventyr sedan dess. Den encylindriga tändkulemotorn Bolinder från 1940-talet har 25 effektiva hästkrafter. Motorn dunkar trofast hur länge som helst, om än rätt högljutt. Den ger Bamse en måttlig fart på knappt 6 knop vid lugnt väder.

Tanken med bloggen var att berätta om våra långfärder till sjöss. Eftersom båten står på land största delen av året blir det många blogginlägg om en massa andra ämnen också. Det kan gälla vardagsliv och –göromål, husmorstips, dråpliga minnen och vad som råkar vara aktuellt. Välkommen till bamsbloggen!

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar