Syrisk falafel

Byns marthaförening hade en inbjuden gäst på onsdagskvällen. Iman från Syrien kom och lärde oss göra falafel. Vi har också tidigare haft nyfinländare som gäster; några afganska kvinnor från grannbyn var med på ett par möten och en vietnamesisk kvinna lärde oss göra läckra vårrullar.

Iman är öppen och glad och pratar bra svenska, fast hon bott här i bara 2,5 år. Det kändes genast som om hon var en av oss. Vi har väldigt god stämning i vår förening. De 20 medlemmarna är i åldern 37-88 år. Bland oss finns flera lärarinnor, bondmoror, sköterskor, någon banktjänsteman och så vidare. Det känns väldigt naturligt att som grannar och vänner umgås över en kaffekopp en gång i månaden.

(Foton Anette Käcko-Snellman)

Vi hjälptes åt att baka ut tunnbröden och steka dem, att skära sallad, göra yoghurtsås, mala kikärter och göra falafelsmeten.

Iman hade med ett speciellt verktyg för att forma små munkar av smeten innan den friterades.

Hon fick visa hur man plockar fyllningen på bröden och rullar ihop dem. Falaffelmunkarna ska tryckas ihop ovanpå grönsakerna.

Medan vi njöt av rullarna satt vi och småpratade. Det märktes att Iman var glad och stolt över sina studerande pojkar. Själv går hon en kurs i svenska i Kronoby just nu, men helst skulle hon jobba i kök. Hon gjorde praktik i köket på ett åldringshem och stortrivdes. Det enda negativa med Finland hon kom på var myggen på sommaren, så hon verkade nöjd med sitt nya hemland. Men ett plågat uttryck drog över hennes ansikte när vi frågade om Syrien. Det är säkert tungt att följa med rapporteringen fastän den egna familjen lever tryggt.

När vi skiljdes åt på kvällen genomgick Iman en metamorfos. Hon täckte in sitt yviga blonderade hår i en huvudduk och drog en drygt knälång, oformlig svart kappa över sin färgglada tunika. Plötsligt var hon en invandrarkvinna. Men sitt glada ansikte hade hon kvar. Jag hoppas att vi träffas flera gånger.

Recept på syrisk falafel:

800 g kikärter

2-3 klyftor vitlök eller 2-3 gula lökar

1 msk malen koriander

½ msk paprika

             salt, persilja, garam masala

Blötlägg kikärterna i vatten ca 8 timmar. Kör i matberedare 2 ggr. Tillsätt kryddorna och 2 dl vatten. Låt smeten vila en timme. Forma små munkar eller bullar och fritera gyllenbruna i olja.

 

Sås:

 

2 dl turkisk yoghurt

1 klyfta vitlök

1 tsk tahina (sesampasta)

citron, paprikapulver, salt

 

Bröd:

 

500 g vetemjöl

1 tsk socker, lite salt

7 g torrjäst

3 dl vatten

Låt degen jäsa 2 timmar. Kavla ut tunnt och grädda i stekpanna eller direkt på plattan.

 

Skär isbergssallad, gurka och tomat och servera i skilda skålar.

 

Publicerad 23.03.2017 kl. 12:57

Palliativ avdelning - enkel biljett eller tur-retur?

Jag fick gallbesvär en fredag i augusti 2015. Kvällen innan var jag jättehungrig, och tryckte snabbt in en pizza med extra allt, i synnerhet fet ost. På eftermiddagen hade jag sådana plågor att jag beställde tid till jouren. Jag klarade inte att sitta på jobbet, men släpade mig till affären för att storhandla. Stönande och böjd över kundvagnen plockade jag ihop marschaller, stormlyktor och massor av mat till en helg vid sommarstugan, med dottern och hennes familj som gäster. Vi skulle fira villa-avslutning för första gången på vårt eget Sommarskär. Jag lyckades lasta in varorna i bilens baklucka och åkte till sjukhusjouren.

Det var väldigt fullt och bråttom vid jouren, men jag fick lägga mig ner bakom ett plastskynke medan jag väntade på blodprovsvaren. Jag fick också piller som hjälpte mot smärtorna i mellangärdet, så egentligen hade jag riktigt skönt och njöt av att vara smärtfri.

Småningom kom en sköterska och lade in en kanyl. Jag skulle få intravenös antibiotika. Proven visade att jag hade inflammerad gallblåsa. Personalen sprang fram och tillbaka och kollade upp mig och mina ödessystrar och –bröder. De ville lägga in mig på avdelning för observation och antibiotikakur, men det fanns inga lediga sängar. Mot kvällen hade de luskat fram en plats på den palliativa bäddavdelningen nr 6.

Jag kände mig rätt omtumlad när jag skjutsades i rullstol med droppställning till den palliativa avdelningen. Så snabbt det gick, från att vara en kvinna mitt i livet, som kommer körande i sin bil, till att bli förpassad till kulisserna i ändstationen. Jag skulle ju fira villa-avslutning i helgen. Kjell fick komma och tömma bakluckan på allt jag handlat. Hur skulle de klara festen utan mig? Jag hade ju tänkt ut allting så bra.

Min säng var inklämd i ett hörn invid fönstret. Jag fick en lyxig utsikt över terapiträdgården, och låg ofta och tittade och längtade ut. Två finskspråkiga tanter låg i rummet från tidigare. En av dem var väldigt språksam och påstridig, medan den andra mest låg och stönade eller snyftade. Det var svårt att sova på natten. “Ole hiljaa”, “älä huuda”, ropade hon vid dörren med jämna mellanrum, när sänggrannen jämrade sig. Hon ringde ofta upp sin dotter och var förvirrad och trodde att hon var på ett hotell. Ingendera av tanterna kunde vända sig i sängen eller ta sig till toaletten på egen hand. Hon vid dörren ropade och domderade och tyckte det räckte alltför länge innan hon fick hjälp. Själv vågade jag inte hjälpa till, med min droppställning att hålla reda på.

Den andra tanten hade problem att svälja. Någon av sköterskorna satt och försökte truga och mata henne varje måltid, men hon fick nog inte ner många skedar.

Kosten var anpassad för sängliggande åldringar. Det var mycket gröt och mos. Jag, som inte druckit mjölk på långa tider, fick två glas mjölk varje måltid. Jag är van att äta vad jag får, och hällde pliktskyldigt i mig båda glasen, fast jag fick tvinga mig att svälja. Sen blev det att rusa till toaletten. Jag trodde att den starka antibiotikan slog sönder magen, men efter ett par dagar kom jag på att jag ju blev laktosintolerant våren innan. Då jag bett att få vatten med maten i stället redde det upp sig med magen.

Livet utanför sjukhuset var som på en annan planet. På institutionen blir man snabbt liknöjd och van med rutinerna – provtagning, mat, droppbyte… hela tillvaron kretsar kring att passivt vänta på nästa programpunkt. Tiden står stilla. Livet pågår någon annanstans.

Sjukhusbiblioteket låg i samma våning som mitt rum och jag besökte det flitigt. Jag hann med ett tiotal böcker under de 5 dagar jag låg kvar. Då blodvärdena började reda upp sig på tisdagen blev jag utskriven. CRP sjönk från 106 till 30.

Hösten var som vackrast och solen värmde. Jag svävade nerför backen till parkeringen. Där stod min bil, precis där jag ställt den. Det kändes som ett helt liv sedan den där fredagseftermiddagen.

Det var en värdefull erfarenhet att ligga på bädden, och en försmak av vad som ska komma. Jag såg vanmakten av att vara helt hjälplös och beroende av assistans för varje behov, att vara totalt värnlös och utlämnad till omvärldens omsorg eller likgiltighet.

Vårdpersonalen är bara människor de också. Somliga hade bra tålamod och orkade vara vänliga också när de fick komma in tredje gången i samma ärende, medan det nog hördes på somliga att de var irriterade och stressade. Och undra på det. I varje rum låg någon som tyckte att just hon/han borde vara i tur nu genast. Jag antar att vårdarna får distans till sitt jobb. De går sina skift och lämnar bekymren vid sjukhuset när de går hem.

Och sen då? Det räckte ett halvt år innan det blev dags för operation. Gallblåsan togs bort vid dagkirurgin strax före påsken 2016. Några gånger har jag haft problem med magen, t.ex då jag ätit rå lök, stekt lök eller sura bär. Konstigt nog kan jag skyffla in hur mycket vokad lök som helst. Jag äter ibland lunch vid en vietnamesrestaurang. Nästan hälften av portionen består av lök och jag mår hur bra som helst efteråt. Man tycks klara sig utmärkt utan gallblåsa, i synnerhet om man får mat regelbundet. Ifall magen är tom blir det magknip. Här om kvällen hade jag så bråttom med min sticksöm att jag inte kom ihåg att äta någon kvällssmörgås, utan hinkade bara in te. Klockan 12 på natten fick jag stiga upp och ta mig några knäckebrödsskivor.  Då den sipprande gallvätskan fick något att jobba med kunde jag sova gott igen.

Publicerad 22.03.2017 kl. 12:41

Strengbergs bräder och Ossi

På tal om fiskrensning på Strenbergbräde. Tankarna flyger dit associationerna bär dem, och fingrarna knackar med, så fort de hinner. På så sätt gav abborrbyxorna upphov till ett inlägg om förriga Ossi.

Ossi, som byggde sommarstugan vi köpt, jobbade på Strengbergs tobaksfabrik. Han, liksom de flesta andra arbetare på 1950- och 60-talet, plockade hem allt virke han kom över. Tobaken och snuset levererades i trälådor och tunnor.

På många av bräderna finns text och siffror instämplade, Jakobstad via Åbo, t.ex.

Mycket av virket är av främmande träslag. Bräderna är ofta bara en dryg meter långa, men de kan vara breda. Husen på strandtomten är till stor del byggda av brädstumpar från Strengbergs. Vi försöker hitta på vettiga användningar för så många bräder som möjligt, av de som är kvar. Än så länge har vi bara satt upp ett par hyllor.

Ossi hade ingen bil, utan cyklade till Östanpå med några bräder i taget på pakethållaren. Virket fraktades sedan med båt ut till ön, Navarskär. Ossi var en riktig mångsysslare. Ofta är de enkla verktygen utvecklade med någon extra finess. Hans lilla snickarbod var fylld med gamla verktyg, skruvar och spikar, av vilka det finns både nya och begagnade. Husen är väl byggda och det isolerande sågspånet är tätt packat. Det hade varit roligt att få träffa honom. Jag har på känn att han och Bamsefar är besläktade själar. Förutom det pedantiska byggandet tycktes Ossi också ha en stor förkärlek för betong, att döma av de väl tilltagna socklarna och andra fundament.

Bastun med bastukammare byggdes 1959 och den riktiga villan 1963. Dessutom finns en stor lekstuga från 1990-talet, där man kan övernatta, och ett par vedhus.

Mitt ovanför dörren, dold av spännpapp, fanns ett bräde med “Jakobstad”, prydligt instämplat. Han funderade säkert på vem som skulle upptäcka finessen, när han täckte brädet. Han skulle bara veta hur glada vi blev när vi hittade det.

Texten kom fram när vi rev ett par väggar inne i villan för att få mera rymd, och plats för den öppna spisen. (Den skymtar till vänster på bilden.)

 

Vedhuset är byggt av skarvade bräder. Skjulet börjar vara illa medfaret, då det står direkt på marken. Vi drömmer om förnya det och balka av en snickarbod på sjösidan.

Utedasset är tillbyggt med små brädstumpar, och fick två förvaringsrum till, tack vare vinklarna.

Bamsefar har gjort en ritning till ett nytt utedass. Det skulle byggas högst uppe på berget och ha sjöutsikt. Det liknar mycket ett muminhus med torn och tinnar. Risken finns att vi är alltför skröpliga för att ta oss upp på berget den dag turen kommer till förverkligandet av den ritningen. Ossidasset tjänar säkert sin uppgift då ännu.

Det ligger 4 meters rälsstumpar på flera ställen på tomten. De kommer från en smalspårig järnväg som fanns vid Strengbergs. Ossi använde dem som stomme till en lång brygga, som stod på bockar. Stranden är långgrund, och före invallningen på 1960-talet kunde vattenståndet vara extremt lågt ibland, så en lång brygga var säkert praktisk. Till vintern drog han upp bryggelementen med en vinsch, som finns i snickarboden än i dag.

På gamla sjökort är bryggan utritad. (Lite snett uppåt till vänster från mitten av bilden.)

Jag vet inte hur han bar sig åt för att transportera de tunga järnbalkarna ut till ön. Vi planerar att göra en rejäl brygga småningom, och då får vi säkert användning för rälsen igen.

Bland mycket annat skräp som vi transporterat bort från ön fanns flera målfärgsfläckade, knälånga mästarrockar från Strengbergs, med Ossis namn inbroderat på bröstfickan. Jag kan se för mig hur han skyndade ner för berget med fladdrande rockskört och målarpenseln i högsta hugg.

“Selig sind die Toten…dass sie ruhen von ihrer Arbeit…denn ihre Werke folgen ihnen nach”, sjunger vi på konserten med Brahms Requiem nu på palmsöndagen. Ossis livsverk lever vidare, just nu i våra händer.

 

Publicerad 17.03.2017 kl. 17:40

Konsten att byxa abborrar

Min syster och hennes gubbe är ivriga fiskare, sommar som vinter. De brukar komma hem med flera gäddor än de vill ha, och delar ut dem åt alla som önskar sig fisk. Min svåger visade hur man filéar dem, och sen var det bara att träna. Nu har jag tränat i drygt 10 år, och börjar ha kläm på knivens vinkel mot ryggbenet. Fiskfiléer är mångsidigare, snabbare och roligare att tillreda än en hel fisk, och enklare att äta.

Den här gången blev det massor av kattfisk och tre gäddor.

Om det räcker gäddor åt katten också så filéar jag nog dem med. Det är svårt att trycka ner en stor gädda i kastrullen när den ska kokas. Filéer plockar man ner hur många som helst.

Det stora huvudet och ryggbenet ska kastas i vilket fall som helst. Det slemmiga skinnet blir man helst av med så fort som möjligt.

Sedan vi själva började fiska vid sommarstugan, sommaren 2015, har vi fått både abborrar, gösar och gäddor. Gösarna har mycket kött och är goda, och de har obetydligt med småben. Men allra godast är nog abborrarna. Som byxade har filéerna inga ben alls. Man får nog leta efter något godare än panerade och knaprigt smörstekta abborrbyxor, toppade med dill och gräslök, och serverade med en kall yoghurtsås.

Jag brukar rensa fisken på taket till en rökugn som står vid sommarstugan, där är lagom arbetshöjd. Som skärbräde har jag ett gammalt Strengbergbräde. Mera om sådana i följande blogginlägg.

Men tillbaka till fiskrensningen. Då inkråmet är uttaget skär jag med morakniv längs gälöppningen upp mot ryggen fram till ryggraden..

Med en tunn filékniv skär jag därifrån, längs ryggraden, mot stjärten. Innan man blir van lämnar ofta kött på ryggsidan av ryggraden. Man kan skära lös den filen också om den ser tjock ut.

Sen vänder jag på fisken och gör samma operation med den andra filén, med ett fast grepp om huvudet med vänster hand.

Följande snitt tycker jag fortfarande är lite svårt. Det gäller att skära loss revbenen från köttet, utan att skära bort för mycket kött.

Filén får ligga med skinnsidan nedåt. Sen trär jag en fiskpik (i nödfall spetsen på morakniven) i yttersta ändan av skinnet vid stjärten och skär, med kniven litet nedåtriktad, lös filén från skinnet. Små gäddor har tunnare skinn, och det händer att man skär av det. Det är bara att göra ett nytt början och skära vidare. Sen är gäddfilén klar.

När den är tillredd kan man enkelt skära ett snitt 0,5 cm längs ryggsidan av “vattenlinjen” med en matkniv som inte är så vass att den kapar benen.

Då sticker alla de tvärsgående småbenen fram och kan enkelt plockas bort.

Gösar och abborrar har inga sådana ben. De har bara en mängd småben som står rakt upp längs “vattenlinjen”. Man kan tydligt känna dem när man drar med fingret. Därför skär man bort en smal strimla just där, och filén är benfri. Det här exemplaret råkar vara närmast mikroskopiskt. Abborren var nog tänkt som kattfisk, men får duga som demonstrationsobjekt ändå. Principen är den samma också för rejäla abborrar och gösar.

Den ser ut som ett par byxor, åt någon med slank midja. Sen är det bara att vända dem i rågmjöl, t.ex, och steka dem i smör ett par minuter.

Publicerad 12.03.2017 kl. 21:14

Vad händer sen?

Jag längtar efter att få sluta jobba. I vår är det 42 år sedan jag slutade skolan och fick mitt första jobb. Förvisso arbetade jag bara deltid i flera år när barnen var små, så någon vidare pension blir det inte. Jag oroar mig dock inte för pengarna. Vi kan vara mycket gnidiga och sparsamma om det behövs.

Jag brukar fundera på hur det skulle kännas att vakna på morgonen, och ha hela dagen, veckan, resten av livstiden, öppen. Att få göra vad man vill. Sist och slutligen tror jag inte att det kommer någon sådan dag. Det finns hela tiden saker man måste/borde/känner sig tvungen att ta itu med. Som att städa och diska. Det är möjligt att det skulle vara roligare om man hade så gott om tid att man kunde välja tidpunkt efter sin inspiration. Jag fantiserar faktiskt att jag ska börja ha riktigt städat och fint där hemma SEN. Och frysen full med bullar och kakor! Och ta en lur med katten (och gubben) efter maten. Ibland åtminstone.

I själva verket tror jag att fritiden börjar med att klyva veden som är staplad på gårdsplanen. När tjälen gått ur jorden ska vi plantera skog på kalhygget. Att vårrusta båten brukar kräva både sin man och sin kvinna.

Vi har också projekt på längre sikt. Som att röja på vinden, tilläggsisolera och lägga golv där. Vindsutrymmet är en mardröm. Dit har vi tryckt in allt från trasiga leksaker, urvuxna kläder och julprydnader, till antika dörrar, söndriga möbler, lister och brädstaplar. Man ska se till att balansera på några lösa brädstumpar som ligger över vasorna. Någon belysning finns inte. Vi borde verkligen göra oss av med skräpet. Någon kommer att svära styggt över oss den dag det är någon annans problemavfall.

En ventilationsspringa borde tas upp mellan utskiftsbrädena. Utrymmet är så tätt att där finns mögel, av fukten som kommer ovanpå takpappret.

Västra och södra sidorna av huset behöver målas. De har slipats av sol, regn och vind, och färgen har nötts bort. Det är rätt många år sedan vi målade senast.

Mellanvåningens golv är täckt av breda, obehandlade plankor. De första åren kröp jag ivrigt omkring och skurade med borste och tallsåpa. Sen ville mina knän inte ställa upp (ner) längre, så nu går jag då och då omkring med en skurlubba. Det ljusa vackra träet är numera väldigt mörkt på utsatta ställen. Mitt förslag är att vi slipar och målar golvet, åtminstone i farstun och i ett par sovrum, där man får stickor i fötterna. Det skulle vara enkelt att hålla rent och snyggt med målat golv.

Att damma av, katalogisera och sortera böckerna kommer att räcka länge. Vi har två likadana hörnhyllor till. Skönlitteratur för skeppsbiblioteket brukar vi köpa på loppis, men faktaböckerna har vi haft sedan de var nya.

Uthuset är fem före klart. Fähusdelen ska rappas och få fönster. Ett par dörrar fattas också. Medan livssituationen ändrar så ändrar behoven. Vi ska ta upp en större dörr i fähusdelen. Ingen häst behöver längre en dörrbredd på 1 meter. En dubbeldörr för traktorer och bilar vore mera praktisk i dag.

Trädgården är inte vad den borde vara. Där finns oändliga möjligheter och utmaningar. Vitrot och ohyra har tagit över vinbärsbuskarna. Någon skörd blir det inte. Alla äppelträd är angripna av fruktmögel. I de forna blombänkarna växer mest toppklockor och vitrot. Egentligen borde man göra gräsmatta av hela tomten.

Vid sommarstugan finns hur många projekt som helst, men det är bara bra. Vi behöver något att ta itu med hela tiden. Lycka är när en uppgift är klar och man kan njuta av resultatet, som till exempel den öppna spisen som Kjell murade hösten 2015. Jag drömmer om att tillbringa mycket tid vid sommarstugan, gärna i sällskap med barnbarnen. De älskar att leka vid den grunda sandstranden.

Det som satte igång hela processen med att sluta arbeta vid 60 år och 8 månader var drömmen att få vara ute med Bamse precis så länge vi har lust. Det ska bli spännande att se hur vår första hela sommar ser ut. År 2009 gick vi genom Göta kanal ut till svenska västkusten, vidare till Norges ostkust och ett par hamnar i Danmark, och sen hem. Hela resan tog 6 veckor. Vi hade så bråttom att vi hann besöka  rätt få hamnar. Så ska man ju inte ha det. 6 veckor låter länge, men om farten är jämförbar med att promenera raskt, så tar det tid. Nu siktar vi på att ta det lugnt, och stanna någon dag på varje ställe, och se oss omkring ordentligt. Resan får räcka så länge det behövs. Det känns helt osannolikt. Att få starta då väder och vind är lämpliga, i stället för att ha spikat ett datum då man måste iväg, för att hinna tillbaka till ett annat datum, kommer att vara fantastiskt. Om det inte blir något lämpligt väder och fin vind så åker vi en annan sommar i stället, och tar någon mindre tur nu.

Där ser man! De här projekten kommer att ta flera år i anspråk. En god planering är halva arbetet, så bara vi planerar lite till så kan vi börja njuta av fri tid sen. Vi får hoppas att hälsan och orken räcker minst lika länge som planerna. Sen är det ju så att planer ploppar fram när man minst anar det, så risken finns att det kommer nya.

Publicerad 07.03.2017 kl. 19:32

Sista gången (och lite bilsnack)

Jag har börjat nedräkningen från arbetslivet. Antalet återstående dagar minskar ännu alltför långsamt.  Men en del saker har jag kruxat av som “sista gången”. Som till exempel att gå till frissan. Eftersom vi planerar att vara borta hela sommaren, så behöver jag en servicefri frisyr. Nu ska jag börja spara till långt hår igen, efter en paus på 30 år eller så. En gammal kärring kan säkert ha långt hår också. Jag kan ju börja fläta det och sätta upp en knocko i nacken, som min fammo och mommo brukade ha.

I nästa vecka tankar jag bilen sista gången. Den hamnar på ståförsäkring när jag slutar jobba. Jag tror att vi klarar oss med en bil i hushållet när jag blir hemma. Och gör vi inte det så kan jag starta upp den igen. Bilen har inget värde, så jag ids inte sälja den. En Toyota Corolla från 1993 river inte upp ögonen, men den går och går, bara man tankar 40 liter en gång i månaden. När det är dags att besikta är det bara att visa upp den. Det brukar inte bli några anmärkningar.

Jag har inte haft många bilar i mina dar. Tre stycken, närmare bestämt. Det torde vara bevisat att jag inte bryr mig mycket om bilar, för jag hade svårt att hitta ett enda fotografi av någon av dem.

 Först körde jag med pappas bil. Mitt körkort var inte många veckor gammalt när jag tog dörrkarmen med, när jag körde in Ford Taunusen i garaget. Det var inte roligt att gå till ladugården och berätta om fadäsen.  Sedan åkte jag vidare med Kjells Datsun Bluebird, årgång 1966. Den höll ihop ända till 1992. Då handlade han en gammal Volvo 240.

Min första egna bil var pappas BMW 1520, Avecen (dess registernummer var VEC-439). Den fick jag ta över när pappa dog 1993. Jag minns inte säkert vilken årgång bilen var, men det kan ha varit 1975. Den fattade eld flera gånger. Om det var kallt hade jag jämt extra kläder med, ifall jag skulle bli att stå på vägen. Jag bad en tacksam bön varje gång jag kom lyckligt hem. År 2004 var den så fruktansvärt törstig på både bensin och olja att jag gav upp.

Då fick jag överta en skraltig, blå Renault Clio av sonen. Den hette Lagi – det stod LGI på registerskylten. En mascot/ett mjukisdjur i form av en giraff (Lagiraffen) följde med köpet. Den bilen hade väldigt många problem med alla sina beståndsdelar. 

Jag brukade inte låsa bilen. En kväll när jag skulle åka hem från jobbet stod den inte på sin plats. Jag hade butikskassar i händerna och stod bara och gapade. Jag tänkte grundligt efter, ifall jag skulle ha ställt bilen någon annanstans, men den blev nog parkerad just där, den dagen. Polisstationen låg vid torget då, och jag stegade beslutsamt dit. Polisen hade stängt för dagen. Vid husets gavel var något på gång, så jag gick dit, och hittade en polis och en ung man som tydligen anklagades för något. När jag fick muntur framförde jag mitt ärende om den försvunna bilen. Polisen noterade min anmälan, och jag fick ringa efter skjuts och åka hem. Bara ett par timmar senare ringde polisen och meddelade att min bil var hittad och oskadd. En handfull ungdomar hade styrkt sig med narkotiska preparat och levt loppan runt om i stan på eftermiddagen, så polisen hade mycket att reda ut. Clion Lagi stod parkerad hemma hos en av gärningsmännen. Det var ju behändigt för gänget att inte behöva promenera hem, när någon var dum nog att lämna bilnyckeln i tändlåset.

Efter den incidenten försöker jag komma ihåg att stoppa nyckeln i fickan när jag parkerat bilen. Det händer nog ibland att den inte finns i fickan när jag ska åka, och då är den i gott förvar i tändlåset. Tjuvar brukar inte vilja ha mina gamla, fula och smutsiga bilar. En gång är ingen gång.

År 2011 slog jag på stort och köpte den nuvarande Toyotan för 2.700 euro. Den heter Bagiffen (BGF-).

Lagiraffen fick byta transportmedel och heter numera Bagiffen, också den. Barnbarnen gillar att tumma på den gamla giraffen när de åker med mig. Bagiffen är den första bil som inte orsakat mig några bekymmer. Det känns som om jag sviker den nu, så jag skäms nog lite.

 

Jag har också förberett mig för livet som icke anställd genom att utnyttja företagshälsovården, och förnya receptet på Litalgin, för gallbesvär. Ögonen är kollade. Mammografin är ok. Jag börjar känna mig redo att bli kvar i gungstolen på morgnarna, med katten spinnande i famnen. I kväll återstår bara 25 arbetsdagar.

Publicerad 02.03.2017 kl. 17:28

Hagviks menageri del III

När dottern var i 11-årsåldern hade hon sparat ihop pengar till en häst. Vi hittade en annons i tidningen och åkte till Såka för att titta på den. Det var ett varmblod, en travare som inte levde upp till förväntningarna. Han hette Lazer Dallas. Naturligtvis var han helt bedårande. Min laserstråle, mumlade dottern halvhögt, med ett saligt leende, när vi körde hemåt. I mitt barndomshem fanns en arbetshäst, Olle, som jag var väldigt förtjust i. Både dottern och jag gick på ridlektioner då och då, men någon desto större erfarenhet av hästar hade vi inte.

Själva hästen var inte dyr, men det skulle ju vara en hel del utrustning också, sadel och saker. Stallet inredde vi i en gammal smedja som står på gården. Tomten är stor, så beteshagen var garanterad.

Bamsefar svetsade ihop en fin sulky. Vi prövade först att spänna hästen för en gammal ”bulderkärro”, som stått vid min hemgård. Det gick inte så bra. Vi hann knappt sela på innan Dallas föll i sken och satte iväg längs byvägen, med bulderkärro skuttande efter. Hästen sprang ner till sjön och vände om igen. Jag lyckades inte stoppa den, men Majken som har rutin, hade också ryckt ut, och fick ekipaget att kila in sig mellan ett par träd. Där kunde vi spänna ifrån och leda hem häststackarn.

De första tre-fyra åren han bodde hos oss fick han ofta vara på ridturer, antingen ensam med dottern eller tillsammans med ett par hästar som bodde i närheten. När hon kom upp i 15-16-årsåldern hade dottern fått sitt lystmäte, och tyckte att hästen var jobbig. Hon ville byta ut den mot en moped.

Jag var inte mogen att göra mig av med den då ännu, så Dallas blev min häst en tid framåt.

Pojkarna prövade också på att rida, men blev inte så bitna. Bamsefar provade bara en gång. Han gillade inte att sitta framför en avgrund när hästen sänkte huvudet för att äta gräs. Dessutom hävdade han att den som inte är flicka när hen börjar rida kommer att bli det. Han ville inte ha sina ädlare delar knådade.

Det hände att jag hämtade lillpojken från dagis med häst. En gång sket den vid dagisets staketport. Men det var roligt att få rida hem.

En dag i slutet av maj spände jag för, för att köra en liten motionsrunda. Det var mitt i såningstiden och traktorer dundrade fram och tillbaka längs byvägen. När jag släppte loss hästen och skulle sätta mig i kärran stack Dallas plötsligt iväg, med hög svansföring. Den sprang i god fart mot sjön. Jag slängde mig på cykeln och trampade efter. Jag hittade hästen en bra bit ute i sjön. Den hade fortsatt rakt fram när vägen tog slut. Det var bara att klä av sig och vada ut. En hal iskant låg vid stranden. Vattnet var kallt. Vår sjö är rätt sumpig, med ett tjockt lager mossa under vattenytan. Jag fick vada så långt ut att också BH:n blev lite blöt, innan jag kunde spänna ifrån hästen. Den såg glad och förväntansfull ut och var nöjd att bli räddad. Jag ledde hem den och for tillbaka till sjön för att dra upp kärran också. Den hade fått en smäll mot ett träd vid strandkanten, och hjulet var skevt, så det gick tungt att dra den upp ur sjön.

Det var ett drygt arbete att köra hem hö och halm, eller annat strö. Ett hölass blev dyrare än tänkt. Jag hämtade ett lass med bilkärran, och måste köra längs Kållbyvägen  i ett par hundra meter. Lasset såg stadigt ut, så jag brydde mig inte om att surra fast balarna. Då jag mötte en långtradare drog fartvinden ner flera balar, och de hamnade på vägen. Och har man sett! Det råkade sig så att en civil polisbil körde bakom mig. Det blev en ordningsbot för äventyrande av trafiksäkerheten.

När vi sjösatte Bamse våren 1999 var det dags att sälja Dallas. Han fick flytta till Vörå, och småningom till Vasa. Vi hälsade på honom där. Han brydde sig inte om oss, utan gick lugnt och betade med några andra hästar. Det kändes fint att han fått det bra, och hade en flock att umgås med. Han kände sig säkert ensam när han bodde hos oss, och blev drabbad av våra nybörjarmissar.

 

Publicerad 01.03.2017 kl. 17:24

Hagviks menageri del II

Jag är väldigt förtjust i djur. Så har jag också under åren haft möjlighet att hålla djur av olika slag.

Katter har alltid funnits i mitt liv, redan i barndomshemmet.

Just nu är det Hallux som gäller. Han har tummar på framtassarna (därav namnet) och sex tår på baktassarna. Han är enormt charmig och älskar att hoppa upp i famnen och umgås. Hallux fyller 5 år i sommar.

Höns har jag haft största delen av mitt liv.

De är gemytliga och trevliga och har inga stora anspråk. Nu har jag varit utan höns i ett par år, och jag saknar dem nog ibland. Lyckligtvis flyttade de bara 500 meter bort, så barnbarnen och jag är rätt ofta och hälsar på dem.

Vaktlar har jag också haft en tid.

De var gulliga och värpte vackra och goda ägg, men på något sätt tyckte jag inte att de passade i bur. De borde ha fått vara fria.

Ett par kalkoner, Kalle och Ellen, bodde hos oss en dryg sommar.

Kalle var ful som stryk och blev folkilsken när han blev vuxen. Han försökte anfalla vår grabb Viktor, som då var i tre-årsåldern. Då tog Kjell fram bössan och sköt kalkontuppen. Jag skötte slakten. Vintern därpå tynade Ellen bort och dog. Det är möjligt att hon inte passade ihop med hönsen.

Jag var inte gammal när jag första gången hade två sommarlamm. De var också mysiga. De slaktades på hösten. Ännu i dag är jag ingen vän av köttsoppa. Vad jag kan minnas så kokade mamma fårköttsoppa hela den vintern, och soppan var ingen höjdare. Jag hade får i ganska många år som vuxen också, men då behövde jag inte äta dem. Om fåren finns ett skilt blogginlägg, liksom om bina.

Sommargrisar har jag haft ganska många av.

De behöver ju sällskap, så vi brukar ha två, tre stycken och dela dem på släkten när hösten kommer. Vi brukar tycka att de har mycket bättre kött än det man får i butiken. Små grisar är väldigt gulliga, men sen, när de väger 100 kg och är busiga, starka och envisa är det riktigt skönt att skicka dem till slakt. Ännu på 1980-talet kom en slaktare hem och gjorde kött av Nasse.

Vår första hund flyttade in först 1998. Det var en ren slump. En kund i banken råkade fråga om vi visste någon som önskade sig en hund. De hade en överlopps, som var 9 månader gammal. Hur det nu var kom vi i samspråk, och de kom hem till oss och visade upp hunden.

Det var Josefin, en blandras, med en bearded collie som mamma och en långhårig collie som pappa. Det var tänkt att hon skulle vara vakthund på bankkundens gård, men till det var hon alltför vek. När paret grälade blev hon så rädd att hon kissade inne. Några dagar efter att vi träffats första gången lånade jag hem hunden, så vi skulle få känna efter hur det skulle passa. Det passade fint och Josefin stannade hos oss. Bankkunden kom hem till oss i ett ärende efter någon vecka. Josefin var glad att träffa sin tidigare familj, men när de skulle gå ställde hos sig bakom Kjells ben. Det såg kul ut när hon oroligt kikade fram bakom hans knän. Josefin ville gärna vara till lags. Hon blev helt förkrossad om man grälade det minsta på henne.

När Josefin var 6 år fick hon sällskap. En bekant hade fått en korthårig collie på halsen.

Jenni var 6 år och hade bott med en gammal tant, men när tanten hamnade på vårdanstalt blev hunden hemlös. Vår bekant ville egentligen inte ha Jenni. Hunden var så rastlös och nervös och sprang bara omkring. Hon jagade katterna också. De hade pratat med en jägare, som skulle komma och hämta henne och avliva henne dagen därpå. Jag tyckte förstås det var synd om den fina hunden, så vi tog hem henne på prov. Josefin tyckte inte att det var någon god idé. 

Jenni var väldigt fet. Hon hade inte blivit rastad av tanten hon bodde med tidigare, utan bara fått gå ut på radhustomten och rasta sig själv. Jenni blev min hund. Hon doftade gott, som nötter, runt ögonen, och var så mjuk i pälsen. Hon skulle helst ha varit hund nummer ett, men Josefin behöll med värdighet sin position, och Jenny rusade omkring och försökte hävda sig. Vår dåvarande katt Daggi satte henne också på plats. Men om vi var ensamma hemma var hon hur lugn och fin som helst. Hon levde tills hon fyllt 12 år. Josefin fick en lugn ålderdom som ensam hund i ytterligare 3 år.

När Josefin dog beslöt vi att vara utan hund ett tag. Och om vi någonsin skaffade hund igen skulle den vara korthårig. Vi hade slarvat med att borsta Josefin, och pälsen var jämt tovig och ful. Ett par veckor efter beslutet började vi googla efter en valp. Vi hittade en enda bearded collievalp som var till salu. Den fanns i Järvenpää.

I påskhelgen 2013 åkte vi ner och hämtade Nelli.

 

En gerbil, en ökenråtta, har också bott hos oss.

(Bilden lånad från nätet, jag hittade inget foto i något album.)

Jag har ett nedärvt obehag för möss och råttor, och var inte alls förtjust när dotterns kompisar uppvaktade henne på födelsedagen med en ökenråtta, i en liten pafflåda. Vi fick börja med att höra efter en bur att låna från grannen. Det räckte inte många dagar innan inredningen i buren var söndergnagd. Småningom vande jag mig vid råttan, och kunde tycka att det såg roligt ut när den gjorde gångar i höet den hade i buren. Vi hade inte haft den många veckor innan det gick på tok. Lillebror var ensam hemma och tog ut den ur buren för att leka med den. Katten såg sin chans och bet ihjäl råttan innan lillebror hann blinka. Lillebror höll god min och lyfte in den i buren igen. Händelseförloppet kröp nog fram innan kvällen.

 

Publicerad 25.02.2017 kl. 17:21

Hagbard 1980 - 1993

Vi var väldigt båtsjuka år 1980, när Bamsefar blev civil. Vi hade naturligtvis inga pengar. Vi blev tipsade om ett skrov, som Högholms Gust använt som form, och som låg på Kassas dynghop.

Vi blev överförtjusta. Ett par bord behövde bytas, men det gjorde inget. Hagbard blev vår för 200 mark.

Vi bytte de översta borden och hammarbanden, riggade, byggde en centerbordslåda, sydde segel och tjärade skrovet.

En ljuvlig dag på vedaback. Solen värmde skönt och tjärdoften blandades med den friska doften från nysågat virke.

Segelduken köpte vi från Sokos. På den tiden var det urval i varuhushyllorna. Tyget färgades rött med nätfärg från fiskboden. Röda segel skulle det vara.

Vi prövade flera motorer. Först en liten Clinton, som vi köpte av Svedlund för en flaska brännvin. Han försäkrade att motorn nog var 3 hästkrafter, tå a var på sitt föörast. Den tiden var dock förbi, för Clinton gick bara på tomgång. Vi såg oss om efter något annat alternativ. Följande försök var Klasas gamla motorsåg, men den vägrade att dra runt propellern.

Motorproblemet löstes följande sommar då  Ansjo av sin godhet lät oss överta en gammal Björklund. Vi hade nog problem med den också, men mest beroende på rost- och målflagor i bensinen, från den ryska Jerrykannan.

Hagbard trafikerade flitigt mellan hamnen i Edsevö och Larsmo, Kronoby och Larsmo yttre skärgård i början av 1980-talet.

Enligt loggboken hade vi ofta min då 7-8-åriga brorson Jan med. Jag misstänker han fick sitt båtintresse redan då. Vi grävde bland annat ner en skatt på en ö, en bit från hemmahamnen. Vi brukade också skjuta till måls med hans ärtbössa. Ammunition fanns det gott om - hararna verkade trivas på ön och lämnade gott om peplor efter sig. Med en bössa skinande vit sköt vi vinande skit, står det i loggboken.

Midsommaren 1984 har stannat i minnet. Jag var höggravid med Malin, som föddes 16.7. Vi startade på torsdag kväll och övernattade vid villan i Kronoby. Jag låg och svettades och vred och vände på mig och tyckte att jag inte fick luft. Barnet sparkade ursinnigt. Vi hade kanske eldat upp allt syre.

Resan fortsatte via Öja till Tankar. Där slog vi upp tältet i riset bland några små björkar. Vårt midsommarfirande var väldigt stillsamt. På midsommardagen seglade vi tillbaka yttre vägen mot Jakobstad.

Malin var inte många veckor när hon fick ligga i vagnskorgen i fören då vi var ute med båten.

I stället för galjonsfigur hade Hagbard en skulptur av sin namne på rodret.

Jag minns också den stilla lyckan att sitta i fören, med ett barn i famnen, och nynna någon melodi som passade ihop med motorns rytm, medan bogvågens vinkel vidgade sig akterut. Då sensommarkvällen blev kylig, steg kalla dimslöjor bland näckrosfält och sävdungar. Lufttemperaturen växlade medan vi körde, det kändes tydligt i ansiktet.

 

Brorsdottern Jenny var också en del av familjen.

Hela familjen på väg på midsommarutfärd med övernattning. Båten låg rätt djupt i vattnet.

En av de sista resorna med Hagbard gick till Mässkär en höst. Bamsefars gubbklubb hade bastukväll, och vi gav oss av hela familjen. Gubbarna trivdes bra och kvällen blev sen. Vi satt och huttrade i båten och väntade på att få åka hem. Barnen bäddade åt sig i seglen i fören. Mörkret föll innan vi kom iväg. Den remmade farleden fram till slussen gav inga problem, men vi fick nog ta det försiktigt och lysa med ficklampan längs de sista fjärdarna fram till Esse å, och rännan in till hamnen i Edsevö.

Hagbards “nya” bord ruttnade snabbare än de ursprungliga. Små björkar spirade i nåten varje höst de sista åren. När vi tog upp båten 1993 ramlade rodret loss. Vi beslöt att Hagbard gjort sitt. Den fick trots allt ett liv till, efter sin snöpliga hemvist på Kassas dynghop. Den fick sin sista vila på katt- och hundgravgården på tomten. Platsen pryds numera av en liten rönn, importerad från den ståtliga klippan vid Sikeå, på svenska sidan.

Rönnen är egentligen tillägnad Josefin, men alla berörda får nog känna sig hedrade.

Publicerad 21.02.2017 kl. 21:15

Ull och ylle - Hagviks menageri del 1

Jag frossar igen i gamla tider. Jag kan avslöja att jag haft en karriär som fårfarmare också. Min brorsdotter Viola hade några tackor mellan 1978 och 1985, ungefär. Då hon skulle åka bort och studera blev det så att jag fick ta över farmen. Jag höll på med den till ca 1995, när vi flyttade. Som mest var det nog ett tiotal tackor med lamm.

Jag hade småbarn då, och jobbade deltid, så det passade utmärkt med lite extra pyssel.

Någon ekonomisk vinning var det inte frågan om – snarare tvärtom. En hel del arbete var det nog med fåren –  att bygga fårhagar, slå gräs och raps, höbärga, stapla halmbalar och mocka ur kättarna. Min bror skötte jordbruket på hemgården, så han drog nog en hel del av lasset.

Lamningstiden var spännande, arbetsam och intressant. Den finska lantrasen har inte mycket kött på benen, och ullen är rätt kort, men fåren är väldigt fruktsamma.

Selma hade femlingar i sin spända mage.

Jag fick ofta agera barnmorska när något lamm låg fel, eller två stycken försökte tränga sig ut samtidigt.

Ofta blev något lamm förskjutet och fick födas upp med flaska.

Fåren klipptes med elsax två gånger om året. Ullen samlades ihop i papperssäckar. Det blev ett helt bröte med åren. En höst staplade jag ihop all ull på bilkärran och körde den till Larsmo Ullförädling. Enlunds kardade och spann både 1-, 2- och 3-trådigt ullgarn. Dessutom blev det många säckar kardade fällar för tovning, och förgarn, kardad ulltråd som är ospunnen. Mängden var överväldigande.

År 1998 höll vi på med Bamses rigg. Båten stod på gårdsplanen. Vi hade rest mesanmasten för att kolla att vinklarna på vanten blev rätt. När masten skulle tas ner igen var min uppgift att stå i aktern och hålla emot med fallet, när Bamsefar lutade masten framåt och sänkte den. Jag orkade naturligtvis inte hålla emot, utan flög framåt med ett fast grepp om repet. När mesanmasten och jag landade på överbyggnaden fick jag en spricka i ett ben i handleden.

Jag tröttnade snabbt på att gå omkring med gips och göra ingenting, så jag kom på att jag skulle växtfärga ullgarn.

Det fanns inte många växter att välja på i slutet av sommaren, men jag tog vad jag hittade. Det blev hur kul som helst att ha sjukledigt.

Det har blivit en del alster av det färgade garnet, både vävda och stickade.

Nu är allt spunnet garn slut. Kvar finns litet förgarn och kardade fällar.

Förgarnet är behändigt att lägga in som en extra tråd när man sticker vantar, t.ex.  Eftersom det är ospunnet fyller det liksom upp och tovar ihop det stickade till ett tätt material.

Det blev naturligtvis en del dråpliga situationer med fåren ibland. Som t.ex. när vi skulle föra ett par småbässar på bete till vår tomt, 500 meter bort. Vi lyfte in dem i Datsun Bluebirds baksäte och åkte iväg. Dess värre råkade den gamla bilens motor fatta eld, (det var inte första gången) och vi fick släppa loss bässarna, som genast sprang hem igen.

För några år sedan blev jag av en arbetskamrat påmind om den gången när jag skjutsade ett par lamm till Sursikbacken på 4-H-utställning. Också då satt de i baksätet. Det tycktes ha blivit ett minne för livet för Ulla, som pratade om det 20 år senare. Flera lånade bässar har också fått åka bil hem till oss för att sköta sitt jobb.

En söndag hämtade vi en bagge från Larsmo. Dagen därpå skjutsade Kjell ett par utländska dignitärer, som besökte hans jobb, i bilen. De lär ha varit nöjda med skjutsen.

Jag har ett par somrar varit på kortkurs i att karda ull för hand och spinna på spinnrock. Så värst skicklig blev jag inte, men jag ska nog träna mera, en vacker dag. Jag njuter av att handskas med ull och känna doften av lanolin. Då och då drömmer jag ännu om att ha ett par tackor, bara för ullen. Men jag ska försöka låta bli. Jag vet precis hur mycket jobb det är att skaffa fram hö och halm, och att se till att de hålls i sin hage. Vissa drömmar gör sig bäst just som drömmar.

 

Publicerad 17.02.2017 kl. 18:05

Gotland runt

Fredagen den 27 juli 2012 var sista arbetsdagen före semestern. På kvällen satte vi kurs mot Vasa skärgård.  Vid midnatt mötte vi höggravida dottern, med mannen och de två pojkarna, ombord på Coomara. De var på väg hem från sina tre veckor vid Höga kusten. Det var roligt att träffa dem och hinna säga hej. Jag längtade ändå efter barnbarnen medan vi var borta.

Det blev morgon innan vi lade till vid Klobbskat. Josefin var lycklig och hade hög svansföring när vi gick på en morgonpromenad. Hunden var 14,5 år. Vi tog henne med för säkerhets skull. Det skulle ha varit så ledsamt om hon dött hemma medan vi var borta. Hellre fick hon dö tillsammans med oss, så kunde vi begrava henne på något fint ställe.

Vi kastade genast loss och gick ut mot Norrskär och havet. Perfekt solbadarväder. Äntligen sommar och semester! Utanför Norrskär friskade vinden i och vi kunde stoppa maskinen och börja med ordentliga vakter. På morgonnatten blåste det så hårt att vi ville ta ner klyvaren. Det lyckas bäst i läns, så vi gjorde en kontrollerad gipp och tog ner den i lä av storseglet. Vi beslöt att pröva en ny hamn, och gick mot Skatan, söder om Sundsvall.

Infarten var intressant; en vasskantad farled som krånglade sig in mellan små öar. Det var morgon innan vi ankrat i den vackra bukten som omgavs av sjöbodar.

Bamsefar hade sin sedvanliga premarinella migrän. Han tog en förmiddagslur medan Josefin och jag gick på promenad. Senare gick vi runt och såg oss omkring alla tre. Skatan är numera ett sommarparadis. Skojigt nog tycks de flesta tro att fiskehamnen fått sitt namn efter fågeln. Många hade skatsniderier och metallskulpturer på sina dörrar. Ursprungligen uttalades säkert namnet med kort a, liksom i Österbotten, och betyder då udde, vägs ände, eller toppen på en gran till exempel.

Viken var inte stor. Det kändes väldigt intimt där. Lamporna tändes då det började skymma, folk höll sig inomhus. Från vår position mitt i viken såg vi in i alla vardagsrum, där folk tittade på TV. Bamsefar vågade inte ens släppa en brakare och störa tystnaden. Då hade nog verandorna fyllts med folk igen.

Med hjälp av plotter och ficklampa sökte vi oss ut mot havet igen efter vilodagen. Nästan ett dygn senare lade vi till vid bryggan vid Grepen Marin, invid Öregrund. Vi njöt enormt av en hel natts sömn efter tre nätter med två timmars lurar mellan vakterna.

Lövbiffarna i Öregrund var ingen höjdare. Josefin fick ett skrovmål när vi cyklat tillbaka till båten.

Följande dag tränade ett par deltagare i Roslagsloppet för racerbåtar att ta sig ur en kabinattrapp, som sänktes invid bryggan. Vi var nöjda att få hålla oss ovanför ytan, när vi smällde igång motorn och styrde mot Grisslehamn.

Promenaden där gick till Albert Engströms ateljé.

Följande dag gick vi genom Väddö kanal och ankrade vid Rödlöga.

Där låg många båtar förtöjda vid klipporna. Kartplotterns mjukvara tog slut på eftermiddagen, så hädanefter var det traditionell navigation som gällde.

Bamsefar har en speciell förmåga att lukta sig till motorfynd och andra glömda metallgömmor.

Vi planerade att tanka vid Sandhamn, men där var en ryslig trafik, och fullt överallt. Slutligen rodde Bamsefar i land med jerrykannorna och hunden, för en snabb rastning, medan jag körde omkring med Bamse på fjärden. Natthamnen hittade vi vid Eknö. Josefin fick massor av kardborrar i pälsen under promenaden.

På morgonen hördes ett tätt droppande under durken i aktern. Det läckte in vatten vid propelleraxeln. Läckan åtgärdades genom att spänna boxen.

Vid Almagrundet fick vi motvind. Långa dyningar levde kvar efter gårdagens hårda vindar. Dagen och natten förflöt med vaktbyten.

Flera fartyg korsade vår väg.

I mörkret passerade vi Gotska Sandön på rätt nära håll. Fyrar blänkte i mörkret. Utanför Lauterhorn på Fårön tog vi ner seglen och sökte oss in mot vågbrytaren, där en ensam lampa lyste.

Vi ankrade i den lilla viken. Morgonen var lugn och stilla. Omgivningen var förförande vacker.

Josefin fick upp vittringen av en kanin och rusade iväg. Ännu var det sprutt i den gamla damen. Kaninerna hade grävt massor av hål i marken. Vi strövade runt i det böljande hedlandskapet mellan enrisbuskarna.

Då vi vilat en stund monterade vi ihop cyklarna och trampade iväg för att titta på ön. Josefin fick stanna ombord. Det hade varit för långt för henne att springa med. Vi hade lagt ett bakplåtspapper över vårt 20 år gamla sjökort och ritat av konturerna av ett glest vägnät. Det visade sig senare att kartan inte var helt förenlig med verkligheten.

Det första stoppet blev i byn Lauter. Vid en gammal ruin åt vi var sin plastförpackning med rökt lax och potatissallad. Nedsköljt med en flaska vitt vin blev det riktigt lyxigt. Mätta och belåtna cyklade vi vidare.

Rauken Hunden var en sevärdhet. Följande paus blev vid kyrkan, där vi hittade Ingmar Bergmans grav.

Vi susade vidare, i hård fart nedför backarna och segt och svettigt uppför. Vid Kutens bensin hade vi kaffepaus. Överallt stod rostiga 60-talsbilar och gamla nostalgiska prylar.

Vid Sudersand började vi fundera på om vi åkt för långt. Vi vände om och svängde in på en väg där det stod Kalbjerga. Vi hoppades att komma över till Langhammars, och fiskeläget Helgumannen.

Vägen blev allt mer anspråkslös, med många fårbroar. Ett tag följde en katt efter oss, men vi lyckades cykla ifrån den. Vi tvivlade på att vi någonsin skulle komma fram till någon större väg. I korsningarna valde vi riktning på måfå. Ofta gick vägarna till någon gård. Småningom träffade vi på några cyklande flickor som visade oss vidare. Vi kom mycket riktigt fram till en enorm kullerstensbukt. Långt borta syntes några öde sjöbodar.

Det var svårt att tänka sig något mer övergivet ställe. Det var som att medverka i en bergmanfilm live. Vi vilade och tömde ett par medhavda ölburkar.

Då vi tvättat upp Bamse litet flyttade vi oss till Fårösund följande dag. Vi handlade, köpte vaselin och diesel.

Nära fiskehamnen stod en gammal kalkugn. Vi hittade också 60-tals bion som visade kvalitetsfilmer. Tyvärr hade de ingen föreställning på måndagskvällen.

Färden fortsatte runt Grauten och till den märkvärdiga ön Fjaugen.

Vi lade till vid en skranglig betongkaj på västsidan. Hettan i lä var tryckande. Vi fick en känsla av att plötsligt befinna oss i Grekland. Ön skulle ha passat mycket bättre där.

Vi passerade en ruin och ett stenbrott i det karga hedlandskapet med höga raukar.

Vi fortsatte till Herrvik efter lunchen. När vi närmade oss udden blev det dimmigt. Vi lyckades undvika fiskebragderna och kom lyckligt in till hamnen. Febril aktivitet pågick i ett litet varv invid kajen trots att kvällen var sen. Många båtar var uppställda på land.

Följande morgon cyklade vi längs en smal väg mot Grogarnsberg. Det var varmt och svettigt. En serpentinväg ledde upp på platån.

Nerförsbacken till Katthammarsvik gick i ett huj. Kajen där var inte användbar.

Vinden ökade och var fortfarande sydlig. Vi beslöt att stanna en natt till. Hundpromenaden gick till Kuppen, genom en gles martallskog.

Framme på udden hängde ett klippflak ut över branten, 10-15 meter över vattenytan.

Onsdagens motorseglade distans blev 43 Nm i dikt bidevind. Sjön var gropig.

Hamnbassängen vid Vändburg  var insprängd i fasta landet. Några fiskare anvisade oss plats. De tillhörde fancluben och kom ombord för att titta på motorn. Gubbarna hade sina laxkuttrar i hamnen och bodde i husvagnar vid kajen. En stund senare kom själva vändburgstrollet cyklande. Han hade långt grått skägg, som var hopbundet och räckte ner till grenen. Det gråa håret var likaledes ombundet och räckte ner till knäna. Han var klädd i blå mysbyxor. Några tänder fattades i munnen. Men han var skärpt och visste mycket om båtar. Vi täcktes inte fotografera honom, tråkigt nog.

På kvällen promenerade vi till gamla hamnen. Den hade slammat igen och gick inte att använda.

Vi hissade seglen igen och fick hjälpa till med motorn, för nu när vi svängde runt Gotlands sydspets, Hoburgen, så vände vinden också, och blev först västlig och sedan nordlig, när vi skulle upp längs västra kusten. Vinden ökade hela tiden och blev 10-13 m/s. Sjön var kort och gropig. Vi guppade upp och ner som ett flöte. Stundom vräktes vi åt sidan så vattnet forsade över skarndäcket. Mastkragen läckte och stuvningsluckan i fören hade spolats till sidan, så att vågorna forsade in i utrymmet längst fram. Småningom sökte sig vattnet akterut till svänghjulsfacket, där det vispades runt av svänghjulet och skvätte högt. Vi fick pumpa med jämna mellanrum. Vi kämpade på i 11,5 timmar innan vi kunde styra in mellan Stora och Lilla Karlsö och gå in till Klintehamn. Det såg trångt ut vid infarten, men vi rymdes. Sällan har en ankardramm smakat bättre.

Jag arrangerade ett klädstreck och hängde upp alla genomdränkta kläder på tork.

Samhället var rätt ordinärt, men vi hittade en affär och fick litet färsk mat. En gammal bil stannade på kajen invid oss. En medelålders man med ölburk i handel började fråga om motorn. Vid ratten satt hans magra far. Han pratade inte, för han hade ett metallbeslag på struphuvudet. De bad så ödmjukt att få höra på motorn att Bamsefar gjorde en demonstration. Tacksamma skakade de hand innan de åkte iväg. Bolinders fanclub har filialer i de flesta hamnar.

Havet var lugnt när vi körde vidare mot Visby, en riktig sagostad.

Vi hittade en lummig skogsbrant med en brusande bäck och promenadvägar i flera etager, perfekt för Josefins behov.

Visby medeltidsvecka pågick. Folk vandrade omkring i tidstrogna kläder. Förväntan och glädje låg i luften.

På kvällen promenerade vi genom Almedalsparken och följde folkströmmen längs ringmuren och genom Botaniska trädgården. I en park låg en medeltida marknadsplats med stånd och tält. Ljudnivån var hög och lukten av brända mandlar var markant. På en öppen plats hölls en eldshow, med brinnande facklor och dans, till ackompanjemang av trummor och flöjt. På återvägen stannade vi för att höra gitarrspel och porriga snapsvisor.

Att tanka diesel visade sig bli ett problem. Det var över en kilometer mellan Bamse och tankstället.  Inte fick vi igång pumpen heller, innan en motorbåtsskeppare kom och hjälpte till. Vi monterade ihop en cykel för att inte behöva bära våra 60 liter i händerna. Det gällde att hålla tungan rätt i munnen på hemvägen, för att det övertunga ekipaget med de surrade jerrykannorna inte skulle kantra.

Vi gick runt i stan och var också med på en guidad rundvandring.

På kvällen fick vi se tornerspel, med hästar, riddare och mycket eld. Stämningen var tät.

Lickershamn blev den sista gotländska hamn vi besökte den här gången.

Promenaden gick naturligtvis till Jungfrun. Kalkstensklippan stupade brant ner i havet.

Det var vindstilla när vi fortsatte norrut på eftermiddagen.  Fårö försvann sakteliga bakom oss innan det blåste upp och vi fick börja segla.

27 timmar efter start lade vi till vid Rödhamn söder om Åland. Det var en trevlig ö, med café där man kunde köpa nybakat bröd, och ett lotsmuséum. Vi badade bastu och simmade. Det kokade av fisk i hamnviken.

 

Färden fortsatte via Degerby, Lappo, Räfsö, Kaskö, Gåshällan, Replot och Nykarleby skärgård.

Vi hann precis lägga till vid Mässkär och hissa signalflaggorna innan sjöscouternas 80-årsjubileumsfest började. På tre veckor och 1150 Nm fick vi igen oförglömliga upplevelser.

Och Josefin? Hon levde sitt stillsamma liv ett halvt år till, och hann fylla 15 år innan hon somnade in.

Publicerad 07.02.2017 kl. 19:32

Kasper-Rosita 1980

Min kusin Rosita och hennes familj bodde på Åland på 1970-80-talet. Hennes man Dage var delägare i ett litet båtvarv som laminerade 22 -fot långa Scanperbåtar. Han gjorde en åt sig själv också, och seglade den hem till Österbotten. Vi blev erbjudna att segla ner den till Åland igen och nappade på. Kjell gjorde sin värnplikt då, och blev civil 19.6.1980. Vi kom naturligtvis iväg på seglatsen samma dag.

Dessförinnan gällde det att transportera båten från fähuset i Forsby, där den stått i vinterförvar, och sjösätta den i Jakobstad. Lyckligtvis fick jag hjälp med den detaljen av Dages bror Olof, som fixat fram en lastbil med Hiab, och hjälparen i nöden, Anders. Riggningen lyckades först följande dag, då också Fribbe sällat sig till sällskapet.

Snurran var dock inte samarbetsvillig. En kardel av snöret hade fastnat. Min pappa kom och hämtade hem den för första hjälpen.

Jag bunkrade upp båten med mat och utrustning och njöt av att pyssla ombord, medan jag längtade efter att Kjell skulle bli civil och vi kunde komma iväg.

Dagen D kom förstås, och vi blev skjutsade till hamnen. Efter mycket plockande och sökande måste vi konstatera att två lattor fattades. Vi startade resan med att lägga till vid Slipen för att söka lattvirke. Snart var två lattor tillverkade och vi kunde komma iväg på riktigt. Vi hittade inget namn på båten, men vi kallade den Kasper. När vi kom fram fick vi veta att den hette Rosita.

Mot kvällen åt vi korvsoppa i hällregn. Farten var uppskattningsvis 1-2 knop. Till saken hör att det inte fanns någon fartlogg ombord. Det visade sig också att kompassen hade en rejäl deviation på vissa kurser.

Mot morgonen blev vinden hård. När vi närmade oss Nordvalen blev vi sjösjuka, och turades om att spy/styra. Den interna timingen var ganska bra. Förmiddagen kändes lång. Mot eftermiddagen, ett dygn efter starten, kunde vi angöra Järnäshamn. Vi kände oss rätt slaka. Inte en matbit eller vätskeklunk hade vi fått ner på hela dagen.

Då vi ätit sov vi ett par timmar. Sen var det skönt att städa upp sig och gå på promenad mot byn.

En 22 fots båt känns komiskt liten i dag. Högsjöskepparflaggan ska naturligtvis hänga i styrbords vant när högsjöskepparna är ute till havs.

Utsövda, pigga och nytra avgick vi följande förmiddag.

Vi länsade med god fart mot Skagsudde. Det enda som fördunklade glädjen var en tätnande dimma. När vi enligt besticket borde vara tvärs om fyren gick vi över på västlig kurs mot land. Någonstans hördes ett bölande som vi antog var fyren. Vi blev glatt överraskade att hitta en ostprick. Landkonturen var obehagligt nära då vi fick syn på den. Till råga på allt hade vi hade plötsligt fiskeflöten på alla sidor. Trots en blixtsnabb stagvändning fastnade en lina i kölen. Den sträcktes dock och försvann akteröver till vår stora lättnad. Vi fick syn på fyren. För enbart storsegel strök vi förbi den och styrde mot innerskärgården. Inne mellan holmarna lättade dimman. Här var storslaget och vackert som alltid.

Vi hade ett vaktsystem och turades om att styra för att få vila emellan. Den sena kvällen var vacker och Kjell tog sig en pipa och njöt av att sitta till rors. Han beslöt att inte väcka mig utan ville styra en stund till. När pipan var urrökt knackade han ur den mot båtsargen. Jag tog det som signal om vaktbyte och skyndade upp på däck. Han blev lite snopen när hans planer grusades. 

Småningom kunde vi ankra i den långa viken på Mjältöns nordvästsida. Någon jolle hade vi inte, utan fick sitta ombord och ta igen oss.

Vi vaknade av att kölen dunkade i sandbottnen då och då. Vi tog in på ankarlinan och gjorde oss i ordning att komma i väg. Kryssen söderut förde oss till Barstahamn, där vi åt lunch. Dagen var solig och skön. Vi hade tänkt angöra Högbonden, men det blåste för hårt. Småningom blev vinden byig och upphörde helt ibland. Vi vann just inget på slagen och kom knappt framåt. Det kändes ganska hopplöst. 

Till sist kom vi ändå fram till en fiskehamn på östra sidan av Härnöklubb. Vi lade till vid en låg, fallfärdig brygga. Naturen var fortfarande kuperad och vi tröttade ut oss med en kvällspromenad.

Följande dag satte vi kurs mot Brämön. Det blåste hårt, och vid lunchtid gav vi upp och gick in till Åstön i stället. Där hade vi lite strul med ankringen. När vi skulle starta snurran för att flytta oss en bit gick snöret av. Efter en del mekande var snurran startklar igen. Den här gången bet inte ankaret. Vi lade till vid en fiskebod i stället.

Ett nytt dilemma var att boden var låst, så vi kom inte i land. Det löste sig när vi kröp in genom ett fönster och vadade i land. Vattnet var isande kallt.

Upptäckterna på land var värda besväret. Området var militärt och överallt låg baracker. Till och med ”vår” fiskebod hade nummer 241. Vägbommar, övergivna bondgårdar och fähus med nummer stod här och där. Vid kapellet och telefonkioskerna (!) hittade vi några kanoner. Det var spännande. Jag ringde hem för en krona i telefonkiosken.

Morgonen därpå kryssade vi med korta slag ut ur viken. Det blev en våt och hård kryss när vi kommit ut på öppet vatten.

Vågorna var höga. Vanten var fästa i däcket, som var rätt tunt. Däcket bågnade obehagligt när båten slog ner i vågorna. Vi gav upp vid lunchtid igen och gick in till Sundsvall. Bittert nog gav dagens etapp oss endast 4 Nm i rätt riktning, trots stor påfrestning. Vi duschade vid simhallen och handlade mat.

Följande etapp var vinden oss nådig igen, och vi seglade söderut för halv vind med stor genua. Också här var det gott om fiskebragder. När vi närmade oss Lörudden var dimman över oss igen. Vi lyckades krångla oss förbi näten och hade plötsligt Brämön framför stäven. Det var skönt att se igen. Vi gick in till kajen och åt.

Vid Sanna på Brämön beundrade vi Laura, en Eskil Haldin-ritad båt, som vi träffade på nytt vid Öregrund. Vi drömde om en egen båt och inventerade varje hamn, med bedömningar om båtarna som låg där.

På eftermiddagen gjorde vi loss för att fortsätta, men vände, just som landet försvann i dimman.

Vi gick på en lång promenad och såg på mera militärutrustning och en näpen fiskehamn på norra sidan av ön.

Vid fyren på Brämöns nordöstra sida hittade vi denna häftiga räls.

Dimman låg fortfarande kvar lika tät nästa morgon. Vi tog gitarren och banjon med och gick ut till några klippor för en musikstund.  Sikten blev bättre, och efter en hastig ärtsoppa gav vi oss av.  Efter ett långt slag mot fastlandet gick vi ut i en tät dimbank. Ön Gran borde dyka upp framför oss, men då vi enligt besticket borde ha seglat över ön och ett par sjömil ut till havs, gav vi upp sökandet. Vi vande oss vid den massiva dimman och började slappna av, då plötsligt två fåglar stod på en sten strax föröver. Vi trodde vi var långt ute till havs. Kryssandet fortsatte. Sikten var obefintlig.

Mot kvällen började vi förgäves, med värkande ögon, spana efter Hornslandet. Vi hörde böl och motorljud från ett fartyg utan att se det. Det blev natt innan dimman lättade. Vi såg hägrande öar i söder och startade snurran. Vi körde och körde, utan att komma närmare. Några hällor överraskade oss. Sådana fanns inte i sjökortet. Vi hade kört vilse.

Då vi fick syn på en alldeles riktig ö, med träd på, styrde vi genast dit. Litet väster om ön låg en fin vik med fiskarstugor, och där fick vi äntligen gå till vila vid 2-tiden. Vi var utmattade av allt stirrande och spänningen.

Kl 07.40 vaknade vi av motorljud och röster och en hård duns. Jag rusade ut i turkos pyjamas och med nattrufsigt hår, och hittade tre generationer glada Svenssöner i en fiskarbåt, och en stor fet fisk i vår sittbrunn. Det var bara att tacka. Smått generad frågade jag också var vi hamnat. Stället hette Bergö. Hur vi nu navigerat, så var vi 15 Nm nordligare än vi trodde. Vilken missräkning! Det tog en bra stund innan vi kunde smälta felnavigeringen.

Komforten ombord var lika anspråkslös som kosthållet.

Färden fortsatte till Hölickskär på Hornslandet, där vi ringde hem och handlade mat.

I ösande regn och hård kryss gick vi mot Prästgrundet, en liten ö med en överraskande fin vik. Man hade svårt att se den smala ingången, nästan ett dike, men innanför kanalen öppnade sig en tätbebyggd lagun med båthus ut i vattnet. Vi var överväldigade. Fisken vi fick vid Bergö var troligen en gös. Den var nästan benfri och smakade utsökt.

Det var frestande att stanna över natten, men vi fortsatte vår färd. Kryssen mot Storjungfrun gick fint. Men när vi kom fram låg vinden rakt in i inloppet och där syntes massor av master. Vi kryssade vidare söderut. Då vi identifierat fyrarna gick vi in i en vik vid Sundsmar kl 01.30.

Frisk vind och kryss följande dag igen. Nära Lövgrund blåste det över 6 beaufort. Det var vita gäss överallt och sjön var hög. Viken vid Lövgrund var inte så skyddad som vi hade hoppats, men ankaret bet. Vi hängde de våta kläderna på tork på däck. Till kvällskakaon blev det plättar med bananmos.

Väckning redan kl 04 följande morgon. Just när vi var klara att lätta ankar rullade dimman in över udden. Eggegrund hade nog bölat en stund utan att vi fäst oss vid det.  Förbittrade drog vi av oss igen och kröp till kojs. På förmiddagen orkade vi inte vänta längre utan gav oss ut i dimman, som verkligen var tät. Efter Eggegrund lade vi kurs sydostvart. Ett fartyg bölade. Det var kusligt och spännande tills ljudet äntligen började försvinna. Dunket från motorn hördes länge.

Då vi närmade oss Björn lättade dimman. Vi hissade spinnakern och solbadade näck en stund. Så fint väder hade vi inte haft förut på resan.  Den natten låg vi i Öregrund. Där var grönt och lummigt och idylliskt som alltid.

Duschen gjorde gott. Vi handlade mat och kokade, tankade bensin och vatten och ringde hem. Det var lite spännande att segla genom skyddsområdet. Tillträde för utlänningar var förbjudet. Ingen kontrollerade oss i alla fall, och med god fart styrde vi ut på Ålands hav.

Snart såg vi Signhildskär. Det skymde innan vi närmade oss Mariehamn med kryss. Slagen blev korta och vi startade snurran. Nästan genast började den hacka, och stannade. Det var bara att hissa seglen igen. Vi hittade en kajstump mellan två mattvättningsbryggor kl 01.15.

Färden fortsatte mot Godby. Vid Lemströms kanal kokade vi morgonte. Bron öppnades och motorn tog oss motvilligt genom kanalen. Kjell hade putsat tändstiften.

Vi fick en skön kryss över Lumparn. Vid lunchtid lade vi till vid Färjsundet. På stranden stod Rosita med Viktor på höften. 6-7-åriga Petra råkade vara på simkurs. Det blev ett glatt återseende. De hade spanat efter oss en hel vecka redan, och varit oroliga för oss. Själviskt nog hade vi inte tänkt på att ringa dem och rapportera, samtidigt som vi ringde hem. Det var förstås andra tider när man skulle hitta en telefonkiosk för att få kontakt med omvärlden. Vi räknade med att resan skulle ta cirka en vecka, men den tog två veckor.

Det här fotot av familjen togs följande vår, när vi återkom till Godby för att köpa Bolindern.

Resan bjöd på en hel del dåligt väder och äventyr, men också på många vackra hamnar, som vi inte besökt varken före eller efter denna seglats. Och båten blev levererad till Godby som den skulle.

Publicerad 04.02.2017 kl. 12:19

Estlands nordkust

Sommaren 2011 strök vi söderut längs finska kusten, girade mot ost vid Gullkrona, gjorde strandhugg vid Källviken utanför Ekenäs, Porkala, Byön (Bockhamn) vid Pellinge och Lovisa. Alla dessa hamnar kan varmt rekommenderas.

Efter en busstur till Kotka och sjöfartsmuséet styrde vi söderut mot Vergi i Estland. Fartygstrafiken var livlig på Finska viken.

När vi lagt till vid pontonbryggan kom en ung sjöbevakare och frågade om vi kommer från Finland. Han var nöjd med vårt jakande svar och vi var inklarerade. Vid hamnkontoret/servicehuset fanns en restaurang, där vi avnjöt var sin fiskportion nedsköljd med vitt vin.

Vi fick underhållning där vi satt på uteterassen. I en gummijolle närmade sig en lång, smal kapten med bländande vit skepparmössa, i sällskap med en liten man. Vi smålog åt roddtekniken och det ändlösa manövrerandet innan de kunde stiga i land. Skepparen iklädde sig genast ett par galoscher tillverkade av avskurna  gummistövlar. Efter att ha besett stället lade de ut igen. Snurran ville inte starta trots många försök med samma erotiska knyckteknik som vid rodden. Vi njöt under parasollet och kände att vi hade semester.

Norr om vågbrytaren fanns en simstrand, som också utföll till belåtenhet.

Själva samhället hade inte mycket att erbjuda, annat än otaliga spår från ryska tiden, tegelfasader och vakttorn. Vi gick förbi ett förfallet egnahemshus med väldigt välskött trädgårdsland och väl klippt gräsmatta. Vedlagret var grundligt täckt. En kvinna av obestämbar ålder, med huckle på huvudet och tandlöst leende, kom fram till staketet och frågade vad vi tänker. Vi höll på att bli svarslösa, men hostade fram att vi tycker det är vackert i Vergi. Jag skämdes nog lite. Egentligen tyckte jag det såg fattigt och nedslående ut. Kvinnan försökte säkert odla sin mat så långt som möjligt. Veden var oumbärlig, den låg staplad vid alla hus. Jag kände mig nedstämd när vi gick tillbaka till båten, men tacksam att Finland besparades från Estlands öde år 1917. Men förvisso var naturen vacker.

Följande morgon hissade vi seglen och gick mot Prangli. Solen värmde skönt. Tidvis gick vi genom tjocka, gröna, rabarberkrämliknande algfält. Vi passerade den gamla tegelfyren Mohni innan vi gick in i linjen till Kelnase, fiskehamnen på ön Prangli. Vi fick lägga till utanpå en fiskebåt.

En lummig, sandig väg ledde in mot samhället.

Vi hittade en liten kiosk i en f.d. ladugård, en hemmaverkstad med plåtskrotkonst vid infarten, en stängd butik och vanligt folks vanliga små hus.

Nära hamnen låg en förfallen rysskasern, ett tvåvånings betonghus med källare. Det kändes kusligt att gå omkring i huset; graffityklott på stenväggarna, gallerförsedda celler och sovsalar, källaren var drypande våt. I terrängen låg ryska bilvrak.

Vi tänkte festa till det och grilla var sin köttbit till kvällsmat. Grillen ställde vi på fördäck. Det blåste rätt friskt så vi hade ett vattenämbare till hands, ifall någon gnista skulle förirra sig till fiskebåten invid oss. När köttet var klart vågade vi inte lämna glöden obevakad på däck, utan hällde den i kaminen under däck. Med facit i hand hade det varit klokare att hälla den i sjön, fast det känns ofint att slänga saker i sjön. Vi brukar ha bra drag i kaminen, men den här gången rykte det in något obeskrivligt. Sikten var obefintlig under däck. Vi blåste och hostade.

Då vi vädrat ut röken kunde vi avnjuta våra biffar. De smakade utmärkt trots allt.

Nästa hamn blev Tallinn. Vi sökte oss in i Old Town Marina och anropade på VHF. Vi pratade engelska. Vi förstod inte vad motparten svarade, men styrde in i kanalen. En fåordig gosse tog emot förtampen. Vi pustade ut. Det kändes exotiskt, nästan som att ligga i en atlantisk marina med vajande palmer.

Då duggregnet upphört gick vi till hamnkontoret för att betala avgiften. Det var inte alldeles enkelt att hitta rätt. Efter en skön dusch tog vi vår ölkärra och gick på shopping. Bamse slök välvilligt hela lasten.

Hamnen ligger nära gamla stan och vi gick på sightseeing och återupplivade gamla minnen. Vi var rätt trötta i benen när vi kom tillbaka ombord.

När det var dags att gå vidare anropade vi Tallinn radio 5 på kanal 14 och anmälde att vi är redo. Trafikljuset i kanalen slog om till grönt och vi värmde Bolindern. När vi kommit ut ur den värsta trängseln med färjorna hissade vi segel och satte kurs mot Dirhami. Vi passerade Paldiski, en stor f.d. rysk flottbas. Vinden friskade i allt mer. När vi närmade oss Dirhami började vi fega ur. Varför skulle vi gå in i det smala faret i stenåkern i pålandsvind? Om det skulle det blåsa lika följande dag skulle vi ha svårt att komma ut. Rätt som det var, var vi på väg mot Hangö i stället. Farten var god. I fartygskorridoren mitt i viken var trafiken tät.

Det började skymma innan vi gick in i enslinjen väster om Hangö. Ankaret gick i Kapellhamnen. Efter ett kvällsdopp och en ankardramm infann sig lugnet i den trygga hamnen.

Publicerad 24.01.2017 kl. 20:01

Estlands västra skärgård

I början av det nya seklet fanns det en Colin Archer-klubb, med hemort i Helsingfors. Vi var medlemmar mera i andanom. Ett par gånger var Bamsefar på ett klubbmöte i samband med båtmässan i Helsingfors.

Under vårvintern 2004 inbjöds vi att delta i en eskaderseglats till Estlands västra skärgård. Det kunde vi naturligtvis inte motstå. Ensamma skulle vi inte ha vågat oss dit – nästan till Ryssland. När det kom till kritan blev vi bara två båtar i eskadern. Moonshiner hade skavt mot stenar och sjunkit vid kajen. Renoveringen hann inte bli klar innan starten. Kilin-Kolin drog sig ur. Sari skulle starta lite senare. Kvar blev 30 fot långa Prick och Bamse.

Vi startade hemifrån i midsommarhelgen. Vi hade tänkt lämna hunden hemma, men bara någon dag innan vi skulle åka fick hon en ful inflammation på sidan, i ett gammalt fästingbett. Veterinären instruerade om rengöring och penicillinbehandling och vi beslöt att det var lika bra att hon kom med, så att vi kunde sköta om henne själva. Följaktligen blev det kortare etapper än vi tänkt, med dagliga rastningspauser.

Det första stoppet blev vid Replothamnen.

Följande natt låg vi vid Gåshällan. Enligt loggen träffade vi där en skeppare från Närpes med en kokard stor som en vattenmelon i sin skepparmössa. Det står så, svart på vitt.

I Räfsö träffade vi betongbåtsgurun Jouko Heikola och tittade igenom hans digra sortiment av halvfärdiga projekt och renoveringsobjekt. Det var inte uppmuntrande.

Natten därpå låg vi vid Enskär. Det är en charmig fyrö som vi besökt flera gånger.

En gemytlig och intressant stig går från hamnviken till fyren på västra sidan.

Nagu bjöd på bryggplats och dieseltankning följande kväll.

I Åbo fick vi besök av familjen Österbacka och blev bjudna på exkursion till universitetets fysiklab. Efter lite shopping följande dag (läs en tub gänglåsning, funnen i bortre ändan av staden, till den trilskande färskvattenpumpen) styrde vi mot Pargas port, där vi ankrade i en gäddvik.

I Rosala pratade vi med handelsman Kirsilä och vandrade runt i den gedigna byn.

Vi hittade Wilsons betongbåtar och vikingaby samt Martin Fagerströms båtvarv. Senare på kvällen promenerade vi till Nötholmen. Vi njöt av den härliga miljön.

Följande natthamn blev Hangö byhamn. Dagen därpå anlände Prick, med Steffi och Anne Sjöholm ombord. Vi körde tillsammans till Hangö tulludd för att klarera ut. Tullaren granskade noga Josefins papper så att det inte skulle bli några problem när vi kom till Estland. Han berättade att det hänt att hundar hamnat i karantän, vilket blivit så dyrt att ägaren hamnat att avliva hunden.

Sen kryssade vi söderut. När vinden avtog, tog vi ner seglen och körde. En ubåt passerade akterom oss. Småningom skymtade en låg landstrimma och Köpu fyrs vita bastanta torn. När vi förtöjt vid Lehtma på Hiiumaas (Dagö) norra udde traskade skepparna med alla sina papper till hamnkaptenen. En något rysk atmosfär vilade över stället. Allt gick dock smidigt trots en viss språkförbistring. Estland hade gått med i EU bara ett par månader tidigare, så vi var oroliga för problem med inklareringen.

Josefin njöt av att ha fast mark under tassarna efter överfarten. Lehtmas kaj är inte så inbjudande med sina svarta däck. Åtminstone ännu år 2004 hade inte gästhamnarnas service kommit igång riktigt.

Under kvällspromenaden passerade vi ett imponerande vedlager. Den grå himlen gick i ett med havet. En färggrann regnbåge lyste upp det hela. Färgerna matchade fint den vita sandstranden med det grågröna strandgräset. Det var skönt att krypa till kojs och veta att vi var framme och att allt gått bra så långt.

Måndagen den 5 juli stod sightseeing med bil på programmet. Vi körde via Kärdla ut till Ristna. Det var kul att se fyren som alltid har en vindstyrka på 2 m/s i väderrapporterna. De måtte ha något fel på sin mätare.

Vi sökte oss över sanddynerna och förbi de små tallarna till stranden. Där fanns en surfanläggning med tält, service, linbana och imponerande dyningar som bröt in mot stranden. En stor skräckinjagande hund uppvaktade Josefin. Hunden visade sig dock vara riktigt beskedlig.

Vi körde vidare till Kalana på Hiiumaas västra udde. Vågorna bröt in i halva hamninloppet. Kajerna var rätt förfallna. Här skulle man nog akta sig för att gå in vid sydliga och västliga vindar.

Nästa stopp blev Köpu tuletorn. Fyren byggdes 1531 och ska vara den tredje äldsta i bruk varande fyren i världen. Den var verkligen sevärd.

Vi stånkade oss upp längs långa slingrande stentrappor. Trappstegen var höga och man fick akta huvudet, för det var lågt i tak. I en mellanvåning fanns en utställning om fyrens förfall och renovering. Den hade målats med fel sort färg och höll på att vittra sönder innan den renoverades.

Ute på balkongen fick vi lön för mödan med trapporna.

Vägen till Luidja gick genom en vacker lövtunnel. Där fanns en lång vit sandstrand så långt ögat nådde.

I Körgessaare hittade vi ett matställe inrymt i ett gammalt bryggeri. Det kändes nästan som i Tyskland. Restaurangen fanns i ett stenhus med brant tak, omgivet av stora svalkande lövträd. Framför huset fanns en stor grönslemmig ankdamm.

Mätta och belåtna körde vi en sväng till Körgessaare hamn. Den var sig lik från bilderna i lotsboken vi skaffat. En fiskeskuta var upplyft på kajen. Det såg grunt ut. Också detta var en finvädershamn.

 Estlands hamnbok, Estonian Cruising Guide, har skrivits av Hillar Kukk och Mart Saarso. Farvattnen är ofta grunda, med sandbankar som sträcker sig från land, och hamnarna är rätt öppna. Därför var lotsboken välkommen, när den publicerades år 2003. Boken var också ett led i att locka båtgäster till Estland, och därmed sätta igång en upprustning av gästhamnarna.

Här ett exempel på ett uppslag i boken.

Guidebokförfattaren Hillar Kukk vurmade för Colin Archer båtar och ägde själv en 40 fot lång CA i glasfiber, kallad Martha. Tanken var att eskadern från Finland skulle hälsa på hos honom. Men tillbaka till bilutfärden.

I Kärdla handlade vi mat och öl. Vi körde ut varorna på kajen, där vi enkelt kunde lyfta dem ombord.

Vi steg tidigt upp på tisdag morgon inför den 40 nm långa seglatsen till Vormsi (Ormsö). Vi fick en superb seglats och loggade mellan 5 och 8 knop. Båtarna höll jämn fart med varandra.

Vi började med att svänga in till Suuresadama, där man kunde tanka diesel. Hamnen var fylld med fiskefartyg i stål. Reparationer var i full gång. Vi ankrade med kort kätting och höll motorn i gång medan Bamsefar rodde i land med jerrykannorna. (Foto: Pricks besättning)

Bränsleförsäljningen fanns i ett väl låst korrugerat plåtskjul på bakgården. En överviktig fåordig madam betjänade. En suckande visarförsedd mätare räknade litrarna tills dunkarna var fyllda. Mitt på området fanns en lagerbyggnad i sten där man kunde köpa rökt fisk. Dess värre blev fisken klar först senare på dagen.

Vi hissade alla segel igen och forsade söderöver, nu med kurs på Sviby på Vormsi. När vi gjort till vid kajen friskade vinden i och vi höll på en bra stund och flyttade fendrarna för att undvika de svarta däcken på kajens utsida. Då åskbyn dragit förbi hade Pricks besättning trollat fram en bil med chaufför, och vi fick kliva ombord för en rundtur till öns inre. Vi passerade butik, krog, byskola och en förfallen kyrka med lökkupoler.

Via en utrymd rysskasern fortsatte färden rakt in i skogen, till öns vita stenkyrka. På kyrkogården fanns 343 keltiska kors, det äldsta från 1743. Det är unikt att så många finns på samma ställe.

Färden fortsatte till den nordvästra sidan av ön och chaufförens turistetablissemang. Allt var mycket lummigt, med stora lövträd och höga enar, omslutna av naturliga ängar.

På onsdagen satte vi kurs mot Orjaku, på Hiiumaas sydsida, där vi blev varmt mottagna av Hillar Kukk och hans fru Kati, med välkomstdrinkar.

På kvällen blev det grillparty hos Hillar och Kati.

De hade köpt upp en några år gammal fiskfabrik som blivit tvungen att lägga ner verksamheten. Nu hade de ett stort hus och egen hamn åt sin 40 fot långa Colin Archer, Martha.

Besättningarna från två båtar från Tallinn deltog också i festen. Pricks besättning utökades med Tuija-Kaisa. Hon var finsk men studerade/jobbade i Estland.

Följande dag for vi och Pricks besättning på cykeltur. Det blev nog drygt 10 km genom Käina, Vaemla, Kassari och via Sääretirp. I Käina testade vi framgångsrikt bankautomaten och såg på en kyrkoruin.

I Vaemla besökte vi en ullförädlingsfabrik. Kardningsmaskinens gungande flatremmar susade tätt förbi publiken. Det var intressant att se den ålderdomliga hanteringen. Jag skulle gärna besöka ullfabriken igen. Där såldes både garn och färdiga stickade plagg.

I Vaemlas kapell satt en gumma och stickade i förmaket. När vi skulle gå tog hon oss i armen och drog oss ut på gravgården. Hon ställde oss en i taget framför ett stort järnkors. Vi skulle gunga med huvudet från sida till sida och upp och ner. Då skulle korset börja gunga. Undret fungerade dess värre inte för någon av oss. Vi hoppades att damen inte blev alltför besviken på vår klena tro.

Sääretirp är en lång småstensbank som sträcker sig långt ut i havet. Bland alla vackra slipade stenar fanns också fossil.

På kvällen blev det sits hos Hillar igen.

Det var meningen att hela flottan skulle starta tidigt på fredag morgon. Dock inget liv i hamnen. Steffi föreslog att vi skulle starta motorn så folk skulle vakna.

Redan när gaslågan började väsa dök Hillars glada nuna upp i ruffluckan. Snart sjöd hamnen av aktivitet och den ena båten efter den andra lade ut.

Prick var minst i eskadern med sina 30 fot.

Det blev en härlig seglats söderut. (Fotot är taget av Pricks besättning.) Ett smolk i bägaren var DSC-apparatens pip och meddelande: Safety to all ships: gale warning 15-19 m/s.

Vi kom dock lyckligt fram till Sörus trånga hamn och fick hjälp med förtöjningen. Söru ligger på Hiiumaas sydspets vid ett smalt sund mot Saaremaa (Ösel). En sorts miljö- och båtfestival skulle hållas i helgen. En del stånd var utspridda framför hamnmagasinet.

Eskadermedlemmarna blev bjudna på whisky i tallinnbåten Geetas sittbrunn. 40 fotaren Sari från Helsingfors, också av Colin Archer-modell, byggd i glasfiber,  hade också sällat sig till flottiljen.

Alla gick i land och hörde på när Hillar höll ett anförande om Colin Archer och Håll skärgården ren. Vi köpte varsin portion sallad och grillat kött i ett tält.

På kvällen satt vi inne i hamnmagasinet en stund och försökte koncentrera oss på föredragshållarna, men det blev nog övermäktigt. De andra åhörarna satt andäktigt och tålmodigt och lyssnade på det oengagerade mumlet från talarna, medan vi diskret smög oss ut.

På lördag förmiddag promenerade vi till den lilla byn Emmaste, 5 km bort. Där fanns butik, matställe, post och kommungård. Vi åt på Katis söögituba. Josefin fick en bit revbensspjäll.

Under promenaden hittade vi en gammal offerek, påminnande om Pippi Långstrumps gårdsträd.  Eken var ca 1000 år gammal. Vi åkte tillbaka till hamnen med buss. Josefin fick sitta i famnen.

I hamnen träffade vi Jorma Friberg, som varit med och byggt jaalan (skutan) Vikan, med hemmahamn i Haapsalu. Jorma talade svenska. Han hade gått i träbåtsskola på Skeppsholmen. Hans farfar bodde fortfarande på Ormsö och var den sista som pratade svenska där.

Det regnade hårt på natten. Jorma hade tänkt sova ombord på jaalan, men däcket läckte så förskräckligt, så han försökte sova i sin bil i stället. Han såg rätt hålögd ut när han kom ner till Bamse för att se när vi startade Bolinder och for iväg på morgonen.

Vi blev grundligt avvinkade när vi krånglade oss ut ur hamnen och sökte oss mot Orissaare på Saaremaa. Det blev en frisk bidevindsseglats.

En pigg flicka tog emot förtampen och önskade oss välkomna några timmar senare. Vi gick i land och avnjöt var sin utsökt abborrfilé med vitt vin. Det tänkte bli lite språkförbistring vid beställningen. Vi trodde att vi beställde en hel flaska vitt vin, men servitrisen kom med en frostig liters flaska brännvin. Lyckligtvis fick vi byta.

Medan vi åt kom Prick och Sari in i hamnen. Vi tog en promenad in till samhället. En del pampiga byggnader och många egnahemshus började bli förfallna. Vi handlade lite i en butik.

På kvällen blev vi bjudna på te ombord på Prick. Vi pratade och tittade på intressanta böcker.  Både Steffi och Anne är journalister och skickliga fotografer.

De har gett ut en kokbok också, tillsammans med ett annat par. Efteråt besökte vi Sari. Där var nästan 2,50 i ståhöjd, i motsats till den lilla Prick, men båten kändes ödslig. Vi var nöjda att få återvända till vår egen båt.

Orissaare blev den sydligaste hamn vi besökte på resan. Vi firade detta med bastubad i båten.

Följande morgon skiljdes våra vägar. Prick gick söderut mot Riga och vi norrut mot Haapsalu. Vi revade storen. Norr om Muhu mötte vi gröna sjöar och massor av vita gäss. Sari passerade oss med fullt segelställ.  När vi svängde norrut blev det platt läns. Det var tungt att styra. Jag var rädd för gipp och kände mig otrygg i vågorna och den hårda vinden. Småningom fick vi krångla oss in till Haapsalu.

Följande dag besökte vi tullen innan vi drog norrut längs Vormsis ostkust. Vi passerade Osmussaar. Vinden avtog och vi rullade vidare med hjälp av Bolinder. Småningom dök Russarö upp och snart gled vi in till passkontrollen på Hangö udd. Vi tänkte ankra i Gäddtarmen, men vi rymdes inte in, utan fick fortsätta till Kapellhamnen.

Under kvällspromenaden klättrade vi upp på Kasbergets höga klippor.

Efter en välförtjänt sovmorgon traskade vi in till Hangö, en skön sommarstad.

Vid Kasnäs syntes tre präktiga skutor: Ingalill på väg in, Inga på väg ut och Eugenia vid kajen.

Vi gick in till Kejsarhamnen på Högsåra. Promenaden styrde vi till byn och Farmors cafe, där vi lät oss väl smaka. På kvällen blev det bastubad ombord.

När vi körde norrut följande dag mötte vi Kilin-Kolin. De skulle också ha varit med på eskadern men drog sig ur.

Till natten ankrade vi vid Palva hamn sydost om Gustavs.  En stund efter oss anlände Kharybdis, som råkade ha sin hemmahamn här. Kharybdis är byggd i gediget trä, iroko och furu.

Kvällspromenaden gav vid handen att byn består av en kyrka, en skola och några hus. Där var väldigt stillsamt.

Vi vaknade upp till en fin dag med klarblå himmel och strålande solsken. Dagens mål var Nystad. Där skulle besättningen bytas. Dottern Malin kom dit med bil och jag körde hem. Bamse skulle fortsätta hemfärden via Höga kusten, med Malin och Bamsefar ombord. Fyra veckors semester gick igen alltför fort och mitt jobb väntade.

 Eftersom Josefin också mönstrat av började de med en 36 timmars etapp till Härnösand.

De besökte sedan Docksta med Skuleberget. Vidare gick färden via Örnsköldsvik, Norrbyskär och Ratan, innan de gjorde fast i vår egen boj 23.7.

Vi besökte Estland igen år 2011, då på egen hand. Den gången gjorde vi strandhugg i några hamnar på nordkusten, bland annat Tallinn. De stora öarna på västkusten ligger kvar och bara väntar på att vi ska komma på nytt. Ännu har vi mycket osett.

Publicerad 22.01.2017 kl. 21:50

Alicante - Santa Cruz

Vi fick en ny möjlighet att segla med Geronimo hösten 2008, när båten skulle tillbaka till Karibien. Den här gången behövdes vi bara från Medelhavet till Kanarieöarna. Där tog en ny besättning över. Vi startade hemifrån på lördag eftermiddag 18.10.2008 och blev hämtade vid Alicantes flygfält dagen därpå. Den här gången behövde jag inte koka. Den saken skötte Shelley. Den fjärde besättningsmannen var Chris, en trevlig holländare i vår ålder.

Luften var ljum och härlig. Alicantes hamn var stor och fylld med lyxiga båtar. Vi hade takluckan öppen på natten, det var varmt ändå. Mitt i natten blev jag svettig och gick ut på däck en stund i bara nattlinnet. Det spelades musik på krogarna i land. Geronimos däck var nytt och fint (båten hade blivit renoverad sedan vi senast var ombord), och kändes strävt under mina bara fötter. Vi vaggade stilla mellan monstermotorbåtar som var längre än Geronimo. Jag bara njöt.

Följande dag fick vi i uppdrag att fylla vatten i tankarna och fålla den sönderblåsta holländska flaggan medan de andra for och handlade mat. Just som vi funderade på huruvida den röda eller den blå delen på Hollands flagga skulle vara uppåt kom Chris med taxi. Han visste besked. Den röda randen ska vara uppåt.

Då vi stuvat undan maten och ätit en god lunch och surrat jollen gjorde vi loss och flyttade till macken för tankning. En lagom vind i låringen gav oss härliga 10,5 knop när vi kom iväg. Vi forsade fram. Solen tittade till mellan tunna moln. Vi njöt med breda leenden.

Vinden avtog mot kvällen medan vi strök utefter spanska kusten. Mycket båttrafik, både fiskare och stora upplysta kryssningsfartyg korsade vår väg. Vaktsystemet hade kommit igång. Jag hade två timmar med Kjell och två med Anders. Shelly var sjösjuk och passade bäst i kojen.

Tisdag förmiddag hade jag vakt från kl 10. Strålande sol, lite dis över bergskedjorna om styrbord. Man kunde ana små samhällen vid foten av bergen. En delfin hoppade hastigt förbi.

Vinden tog slut och vi körde för motor med självstyrning. Det blev motorgång hela dagen och lite långtråkigt. Jag började sticka ett par sockor. Karlarna läste,

Shelly tecknade skor. Hon kom från Australien och var designer. Hon hade också sjungit in en skiva. Hon hade temperament men var skicklig att koka. Jag var imponerad över att hon jämt kokade och dukade fint fast hon var sjösjuk. Maten var jämt vackert upplagd. Sånt var inte jag van vid.

På eftermiddagen blev det intressant när en vacker blå fisk nappade på fiskelinan. Chris försökte ta upp den med en krok, men den slet sig.

På natten såg vi många båtar på alla sidor. Det var spännande att försöka hålla sig undan.

När jag gick på vakt på onsdag morgon kl 6 syntes ringlande ljus längs stränderna både på spanska och afrikanska sidan av Gibraltar. Det drällde av fartyg. Det var svårt att besluta i vilken riktning de var på väg. Några små färjor pilade tvärs över farleden emellanåt. Kjell och jag var nog lite bekymrade. Det grydde först efter klockan 8. Vinden hade tilltagit, 7-9 m/s. Då vi närmade oss slutet av sundet började det regna. Tur nog för mig var min vakt slut och jag kunde sätta mig under skylightet.

I diset och regnet avtecknade sig kullarna på afrikanska sidan bara som skuggor. På spanska sidan syntes gles bebyggelse på de gröna, skrynkliga bergen. Ett par små fiskebåtar kämpade sig ut i motvind.

Vi hade många delfinbesök under följande natt. En skrämde Kjell med ett ”flosch” och en torpedrörelse alldeles vid sidan av båten, en meter från honom, där han satt på akterdäck. Vi skyndade till fören av båten och beundrade deras konster. De var vackra, med bubblande skum och lite mareld runt hela kropparna där de susade iväg i samma fart som vi.

Till lunch fick vi en god pumpasoppa med rostat bröd.

Det var jämt spännande att gå till bordet och se vad som serverades.

Armébåtar patrullerade utanför den afrikanska kusten. Det kändes litet kusligt. De letade troligen efter marockanska flyktingar.

Torsdag eftermiddag hade vi många fågelbesök. Ett tag satt fyra fåglar på däck samtidigt; ett par grå flugsnappare, en lärka och flera gulaktiga insektätare.  Det tycktes finnas insekter på havet, för en gulaktig fågel satte sig på mantåget och svalde ett långbent kryp.  Vi var då 80 nm VNV om Casablanca.

Då jag kom upp på däck kl 22 började det blåsa. Vi körde för motor, men Kjell och jag beslöt att släppa ut focken och börja segla. Vi fäste styrbords bardun och gav ut på storen. Ingen av oss visste hur man stängde av motorn. Vi tryckte frejdigt på alla knappar. Jag lyste med ficklampa. Då motorn äntligen tystnat slog seglen back. Vi hade kommit på kontrakurs. Kompassen hade slocknat.  Vi startade motorn igen och körde runt ett varv. Stannade motorn, seglen slog back.  Vi lossade styrbords bardun och spände babords i stället.

Med kompassen mörk försökte jag styra efter den digitala bäringskompassen. Hopplöst. Virrade hit och dit utan någon reda. Anders kom upp på däck i bara pyjamas. Kompassbrytaren fanns bland motorreglagen vi tryckt på. Med kompassljuset tänt var det inget problem att ta kursen. Nu seglade vi. Vinden blev starkare efter hand, 10-13 m/s. Vi surfade fram i 10-11 knop. Härligt!

Här finns ett par seglingsvideor.https://www.facebook.com/ullamaj.hagvik/videos/1422335174444754/

https://www.facebook.com/ullamaj.hagvik/videos/1422431387768466/

Natten till fredag blev det oväder. Regnet piskade. Vindtopparna for fram med 20 m/s. Anders var ensam på däck. Kjell steg upp och hjälpte till. Vi funderade senare på om fåglarna anade att det skulle bli oväder och därför sökte skydd ombord.

När jag gick på vakt klockan 8 hade det lugnat ner sig till 11-14 m/s och slutat regna. Det var hisnande att surfa i 11-12 knop och känna att man kontrollerade båtens rörelser med små rattjusteringar. Det var stora krafter som spelade mot och med varandra.

Inga fåglar den dagen. Månne de alla drunknat i nattens oväder? Kjell fick migrän men tog sina vakter ändå. Natten var stjärnklar och varm. Den fina vinden på 10-12 m/s fortsatte.

Lördagen var solig och fin. Shelley bjöd på läcker pasta med rökt lax-, zuccini- och rödlökssås. På natten lystes himlen upp av ljusen från Santa Cruz, Lanzarote och Fuerteventura. Det var svårt att inse att öarna var lika långt borta som Byviken från Jakobstad. Fast där finns förstås inte lika stark illumination.

Klockan 5 på söndag morgon, 26.10, lade vi till i hamnen i Santa Cruz. Anders, Chris, Kjell och jag tog ett par J&B whisky, öl, chips och salta nötter i sittbrunnen. Lite originell frukost. Det småregnade. En kyrkklocka plingade sprött på land. Nu väntade en ny semestervecka. Vi var euforiska. Den här seglatsen gick alltför fort. Vi hann just komma in i vaktrutinerna så var vi framme.

Resan tog 5 dygn och 16 timmar, distansen var 1100 nm. Det som mest präglade resan var de härliga vågsurfarna, där vi forsade fram i 13,6 knop som mest.

Vi kravlade oss upp på den höga kajen och tittade oss omkring. Raahen Fiia låg där. Hon skulle västerut och tänkte sig hem i maj 2009.

Efter en riktig English Breakfast gick Chris, Kjell och jag ut på stan. Det var soligt, varmt och härligt. Vi hittade en servering i en liten park och slog oss ner.

Sen gick vi på shopping. Jag köpte mig en ”Kashmirsjal” i polyester/viskos och Kjell köpte shorts för 9 euro i ett skojigt litet krypin. Där såldes förutom kläder, klockor, småprylar och elektronik också tobak och sprit.

Tidvattnet var närmare 1,5 meter, så före den sena lunchen flyttade vi båten till en flytbrygga.

Småningom gick vi alla på stadspromenad. Vi skrattade och pratade och bredde ut oss över hela gågatan. Det var fortfarande lugnt och fridfullt på stan. Många gick omkring med hundar. Tillbaka ombord fortsatte vi att umgås till 1-tiden, då Kjell och jag kröp till kojs. Anders och Chris satt uppe flera timmar till.

Måndag förmiddag gick jag till torget. Jag älskar torgförsäljningen i främmande städer och försöker alltid söka mig dit när vi är på resa. Jag köpte tråd, bananer, bröd, skinka och fikon.

På tisdag gav vi oss av på biltur. Terrängen påminde mycket om både Madeira och Azorerna, men här var torrare och kargare och inte lika frodigt grönt.

Då vi närmade oss Teide blev landskapet ökenartat. Temperaturen sjönk från 24 till 6 grader. Det blåste kallt då vi steg ur bilen. Vi befann oss ovanför molnen.

Jag passade på och tog ett dopp när vi stannade vid Playa de S Marcus. Där fanns en kort strand med svart sand. Vågorna var sugande men vattnet var varmt.

Till kvällsmat fick vi musslor och spagetti. Det var första gången jag åt musslor.

På onsdagen putsade Chris och Kjell skrovet.Chris for hem på kvällen. Vi var glada att ha fått lära känna honom.

Vädret kastade hastigt om från sol till regn, flera gånger om dagen.

Torsdagen den 30.10 vaxade Kjell och jag skrovet tills det började regna. Då tog vi hyrbilen och körde 65 km till Playa de las Americas. Vi hittade en behändig parkeringsplats och sökte oss ner mot stranden.

Där drällde av solbadande kroppar. Vi åt grillad tonfisk och simmade. Sedan blev det en promenad till Playa de Christianos där vi också testade badvattnet. Det blev kväll innan vi var tillbaka ombord.

Inget regn på fredagen. Vi vaxade skrovet färdigt.

Sen gick jag till torget igen för lite mera njutande av atmosfären och kryddhandlande. Kjell och jag besökte också en f.d. oljecistern där det visades videoinstallationer. De hade vägarbeten på gång i området och trottoaren var avspärrad. Av någon anledning tog vi oss in på utställningen genom en bakdörr. Personalen blev rätt paff när vi klev in direkt i salongen. På kvällen tittade vi in i en kyrka med kvällsmässa. Ortsbefolkningen var vänliga och tillmötesgående överallt. Allt var mycket billigare än hemma.

Gatorna och parkerna var välskötta. Här flanerade folk i alla åldrar. Stämningen var helt annorlunda på playorna vi besökte. Där attackerade inkastare folk som gick förbi. Krogarna stod vägg i vägg. Santa Cruz gav mera en bild av vardagsliv än av semester.

Det var lite sorgligt att ge sig av hem. Vi hade inte alls fått nog, varken av seglingen eller av Kanarieöarna. Det blev trots allt en annorlunda och minnesvärd höstsemester som vi har varit mycket tacksamma för.

Publicerad 15.01.2017 kl. 16:54

http://http://sevendays.vasabladet.fi/blogoteket/

Det är jag som är Ulla-Maj. Jag fyllde 60 hösten 2016. I och för sig en utmärkt ålder, men det känns som om det börjar bli bråttom att hinna med allt som jag skulle vilja göra, och att förverkliga alla drömmar, innan åldern tar ut sin rätt. Jag gillar att skriva och att fotografera. Den här bloggen materialiserar en av mina drömmar. Fastän ingen skulle läsa bloggen ger den mig själv en stor glädje. Jag njuter av att plocka med vackra foton och minnas.

Vi har tre vuxna barn, tre barnbarn, hund (Nelli), katt (Hallux, eftersom han har extra tår på alla tassar) och ett par bikupor. Vi bor i ett egnahemshus i Pedersöre med stor vanskött trädgård.

Bamse är vår båt. Officiellt är den en 35 fot lång gaffelriggad ketch av Colin Archer-typ. Den är ett hemmabygge från början till slut. Skrovet är gjutet i betong. Inredning och däck är i furu. Bamse har glidit/skumpat omkring på havet 18 somrar, fast egentligen är det 36 år sedan vi började bygga den. Uttrycket ”hemmabygge i betong” får de flesta båtmänniskor att förskräckt rygga tillbaka. Jag vill dock påstå att Bamse utgör ett strålande undantag i denna skrovliga skara. Detta tack vare den eminente upphovsmannen Bamsefar, min gubbe sedan 37 år. Eller 40, om man räknar sedan vi träffades och blev ett par.

 Motorn skulle vara värd en egen blogg. Den heter Bolinder och är en encylindrig tändkulemotor (semidiesel) från 1940-talet med 25 effektiva hästkrafter. Tändkulan ska värmas med gaslåga i ca 4 minuter innan man sparkar igång svänghjulet. Men sen dunkar motorn trofast hur länge som helst, om än rätt högljutt.

Bloggen är tänkt att handla om våra långfärder till sjöss. Vi drömmer om att tillbringa hela sommaren 2017 ute på långfärd. När den drömmen dök upp, under midsommarhelgen 2016, föddes tanken på en blogg om resan. Nu råkar min natur vara så funtad att det är väldigt nära mellan tanke och handling. Därför startar bloggen strax efter midsommaren 2016, och inte sommaren 2017.

Om mig

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar