På provtur

Bamse blev besiktad på torsdag kväll. Då vi nu var i farten körde vi ut till Öuran, för att inleda säsongen med en testtur.

Det är lätt att ströva omkring på ön. Stigar går kors och tvärs. Nelli njöt av kvällsbad både på den östra och den västra sandstranden. Morgonens bad lyckades vi förlägga till en stenig vik. Nelli drar in stora mängder sand på sina våta tassar.

Larsmo kommun har nog heder av hur de sköter sina friluftsområden och naturstigar. Grillplatsens vedförråd är väl fyllt.

Öuran bjuder på många olika naturtyper. Förutom sandstränderna, vacker skog, härliga flata klipphällar mot väster och vikingatida rosgravar, finns ett fiskeläge på öns sydända. På hösten hittar man både blåbär och lingon. Mygg och fästingar hittas hela sommaren.

Efter morgonlänken och morgonmålet tog Bamsefar itu med motorservice. Provturen visade att generatorn inte laddar som den borde, under gång. Remmen är nog spänd, men flottig av oljespill. Lite tjära blev första hjälpen efter avfettning.

Nu är alla segel på plats, och den skadade mesangaffeln iskarvad. Hela däcket var nerskitet av måsar, så det blev renskurat, fast det knappast hålls rent många dagar.

Stormglaset visade en aldrig tidigare skådad tjocka. Tydligen betydde det vackert väder, för dagen blev härlig.

Vi hade också med blommor och örtkryddor för sommarens behov. Jag samlade alla örter i en korg i år. Det brukar bli så trångt när jag trycker ihop alla sorter i en kruka. De får för lite jord och vissnar bort. Jag ska hålla utkik efter en lite lägre korg, den här är onödigt dominant på bordet.

Publicerad 16.06.2017 kl. 19:55

Sommar på flaska

Inspirerad av Jessica Häggkvists blogg "Där äpplen föll ifjol", kom jag på att jag skulle göra maskrosvin. Det var troligen redan på 1990-talet då jag gjorde en sats. Vinet blev ingen höjdare, och ett par flaskor blev att ligga på en hylla i källaren. För ett par år sen kom de fram vid en storstädning. Vinet hade fått en härlig bärnstensfärg och en tjock och simmig konsistens. Vi drack upp det i ett huj.

Nu blir det spännande att se om det blir något årgångsvin den här gången.

Att plocka maskrosblommor går behändigt, men de ska rensas också.

Jag provade både att plocka loss det gula och att skära bort de gröna foderbladen med kniv. Båda sätten var lika arbetsdryga. Förvisso är det slöseri med kvinnokraft, men jag råkar gilla sådant här prackas, när jag kommer på något nytt projekt.

Av det halva ämbaret blommor blev det ett par liter gult fluff. Nelli höll mig naturligtvis sällskap under arbetet.

Enligt receptet skulle det tillsättas några citroner, men jag beslöt att det går lika bra med rabarber.

Jag hade på känn att det kunde finnas lite gammal, jäst honung i vår väl fyllda källare. Mycket riktigt. Jag fann också många burkar stenskarp honung, som borde komma till användning. Alltså blir det ett maskros-rabarber-honungsvin. Det kan bli hur bra som helst med lite tur. Och blir det odrickbart kan det löna sig att lagra det i 15-20 år. Den som lever får se.

Jag startade upp vinjästen med hjälp av torkade äpplen, så det blev en härlig röra. Jag brukar, med varierande framgång, tolka recept ganska fritt.

Nu är det bara att vänta. 

Publicerad 13.06.2017 kl. 18:15

Innan maskrosorna blommat ut

När jag vaknade i morse föll blicken på körsbärsblommen utanför sovrumsfönstret.

Just nu är nog sommaren som bäst, tänkte jag. Då jag funderat en stund till kom jag nog på flera alternativ. Om någon vecka blommar äppelträd och syren.

Det är också underbart. Bara några enstaka äppelblom har vågat sig fram ännu.

Och när trädgårdshallonen mognar. Det är en fantastisk tid. För att inte tala om äppelskörden. Hela sommaren är bäst. Jag gick ett varv med kameran för att dokumentera dagsläget. Lite sol hade piffat upp bilderna, men det var inte en sådan dag i dag.

Saskatoonbusken är anspråkslös och tacksam. Bären lär vara väldigt hälsosamma. De påminner lite om stora blåbär, men har inte mycket smak.

Blåbärsbuskens knoppar håller på att slå ut. Den är närmare 20 år gammal, men hararna var väldigt förtjusta i den när den var yngre, så den hade svårt att komma igång. Numera ger den stora och vackra bär.

Häggmispelhäcken mot norr har blivit nästan för stor och tät. Sommartid ser vi inte längre byvägen. Bina jobbar hårt under den överdådiga blomningstiden. På hösten har fåglarna kalas på bären.

Klematisen vid trappan håller på att komma in. Både bina och jag är väldigt förtjusta i den.

Jag har kommit igång med att klippa ner de gallkvalsterangripna svarta vinbärsbuskarna. Nu skulle det gälla att vara flitig med gräsklipparen ett par år innan jag planterar nya buskar.

Publicerad 11.06.2017 kl. 10:23

Sol- och insynsskydd

Svärmor bor i ett höghus. I stället för balkong har hon en stor terass mot syd. Det är ju väldigt lyxigt, men där är fruktansvärt varmt på sommaren. Folk som bor ovanför och bredvid henne har också onödigt bra uppsikt över hennes uteliv.

För drygt 10 år sen svetsade vår mellanson ihop två metallramar med gångjärn mellan, och vi spände fast ett markistyg, som en skyddande skärm. Den yttre ramen kan vinklas eller vikas in helt. Nu har solen tärt hårt på tyget, och det var dags att förnya det. Det var en hel del jobb att sy fast snedremsa runt tygen, och göra fast metallringar att trä bandet igenom.

Det finns förvånansvärt många sätt att göra fel på när man fäster öljetter. Jag fick nog träna en stund innan hålen började se ut som de skulle.

Plastverktygen som ingick i förpackningen höll precis så länge som behövdes för att fästa alla ringar.

Nu kan fammo sitta i lugn och ro i skuggan också i sommar. Hon är 86 år, så vi får se om markistyget behöver förnyas flera gånger.

Publicerad 06.06.2017 kl. 21:34

Vårstorm

Vi blev rätt förskräckta när vi insåg att nordanvinden var mycket hårdare än utlovats. Fredag morgon blåste det 20 m/s vid Kallan, och 24 m/s i byarna.

Onsdag kväll hade vi fört vi bommar, segel och allt möjligt till båten. Vi höll på en hel timme och redde upp trasslet som hängde från masten. Jag hamnade att bli upphissad två gånger, för att trä om fall som gick fel.

Vi har så kallade lazy jacks, band som samlar ihop storseglet när det halas. De fungerar utmärkt, men de är nog det värsta brain bender man kan tänka sig, när alla band från masttoppen ska redas upp. Hur man än snurrar och trär så blir trasslet sjufalt värre. Då vi hållit på ett bra tag var dock alla knutar på sin plats och vi fick göra fast dirkarna.

Vi gjorde inte allt så klart som vi borde ha gjort. Gafflarna hålls på plats mot masterna med hjälp av ett radband med kulor. De här blev inte fästa på onsdagen. När Kjell for ut till slipen på fredag förmiddag, när nordanvinden höll på som värst, hade båda gafflarna hoppat ur sitt läge, och skavde mot masterna. Vinden var för hård för att han skulle klara att ro ut till båten och reda upp. Det visade sig på kvällen, när vinden mojnat och han kunde ro ut, att mesanens gaffelklo gått av. Förtöjningstrossen i bojen hade krupit ur sitt plaströrsfodral och skavt mot däcket. Nåja, vi får fixa till skadorna småningom. Bojkättingarna hade hållit i alla fall.

Så här såg det ut i motsvarande situation för ett år sedan, 9.6.2016 https://www.facebook.com/ullamaj.hagvik/videos/1201275153217425/

På fredag kväll klädde vi på oss vinterhalarna och tog Bustern till villan. Stranden vätter mot sydväst och vi har gott lä mot nordanvinden. Vi åt gott och eldade bastun. Jag vågade inte doppa mig i sjön, precis som vanligt.

På lördag förmiddag gjorde vi en orienteringsbana åt barnbarnen. I de gömda burkarna finns var sin marianne-karamell åt ungarna. Vi ska ta hela gänget till villan ett par dagar i nästa vecka.

Getporsen doftade och den spirande grönskan gav löfte om sommar.

Man upphör inte att förundras över hur vädret påverkar oss och vår tillvaro.

I lä vid trappan visade termometern + 28 grader på eftermiddagen. Jag tog en eftermiddagslur liggande på trappan. Ljudet från Bamsefars telefon, där han hörde på kultändardunk, flöt som ett diffust ackompanjemang till fågelsång och vågskvalp. En härlig tid väntar oss.

Publicerad 03.06.2017 kl. 21:36

Årets sjösättning

På Kristi himmelsfärdsdagen blev Bamse lyft i sjön för 19:e gången.

Vi hade stora planer för årets vårrustning, men det blev ett ovanligt kort formulär tros allt.

Det som vi planerat, och hann med, var att städa ur kölsvinet och ge inredningen en omgång med en ozonrenare. En sådan liten manick, 10 x 10 x 40 cm, kan hyras billigt från en bilfirma. Vi har haft problem med mögel i förpiken. Ventilationen i båten är annars mycket god, men just under kojen i förpiken samlas fukt, som inte slipper bort. Madrasserna där har luktat mögel och känts allmänt ohälsosamma. Nu har vi nya madrasser där, och ozonrenaren fungerade utmärkt. Mögellukten är försvunnen. Skutlukten – diesel, gammalt oljeblandat slagvatten i kölsvinet, och liknande motorlukter – rådde ozonet inte på, men det gör inte så mycket. Den lukten känns inte hälsovådlig, och den är Bamses egen lukt.

 

Vi hann också slipa och stryka lack på masterna, men så mycket annat blev inte gjort innan båten åkte i sjön.

Nu kan vi i lugn och ro fixa resten. Det är ett stressmoment att vara beroende av andra. Båten måste bort från Pavis gårdsplan, och gänget vi brukar sjösätta tillsammans med hade sin tidtabell.

Lyckligtvis var vi den sista båten för dagen, och fick ligga kvar vid kajen hela kvällen. Motorn behöver servas innan den kan startas upp för säsongen.

Vi sotade skorstenen,

kylvattenpumpens luftklocka fick ny hampa och

glycerin-tv skulle kollas. Glasburkarna är fyllda med glycerin. Oljedroppar släpps in nerifrån och stiger upp mot ytan. Då kan man räkna hur fort oljan rinner in i motorn. Cylindern behöver två droppar i minuten. En kultändare har inget oljetråg, utan oljan portioneras ut kontinuerligt och förbränns, eller rinner ner i en behållare, som ska tömmas då och då.

Bommar, gafflar, åror, klyvarbom och sittbrunnsdurkarna har vi lackat hemma.

Årorna fick djupmärken inskurna. Vi brukar tejpa in måtten på en åra när vi vill kolla djupet, t.ex vid ankring, eller där farledsdjupet känns tveksamt. Nu fick vi mera bestående märkning.

Segelsäckarna har legat framme hela vintern. Vi tänkte byta ut en del av liktrossarna, som solen och tidens tand har trasat sönder, men de trasiga banden får nog hänga med en sommar till.

Den här bilden är från 2011, då vi gjorde de sista segelreparationerna vid Köpmanholmen.

Ännu återstår att reda upp alla band som hänger från masttopparna, men det är ingen brådska. De senaste veckornas temperaturer och hårda vindar lockar inte så mycket till sjöliv.

Sen får vi hoppas att Bamsefar får bygga upp sin kondition igen, så han orkar hissa storseglet på sin tunga gaffel. Och att hans händer, som blivit hudflängda av en månads pencillinkonsumtion, håller för hanteringen av de stickiga Roblonfallen. Han blev i alla fall friskförklarad 29.5, och har fått sluta med pencillinet, så han kommer säkert igen.

 

Publicerad 30.05.2017 kl. 09:15

På pensionärsresa

 

Tidigt i våras anmälde vi oss till en tvådagars resa med Jaros pensionärer. Nu var det dags att åka iväg.

Tulivuorikeskus i Hoisko var en ny bekantskap för oss. Efter förmiddagskaffet såg vi på en fascinerande stenutställning där. Vulkanhuset prövade vi inte.

Saarijärvi bjöd som alltid på vackra vyer med sina sandåsar och små sjöar. Först i Jyväskylätrakten började björkarna skifta i grönt.

Vid Kenkävero prästgård i Sankt Mickel avnjöt vi lunch. Svampsoppan var en klar favorit.

På eftermiddagen kom vi fram till Nyslott, där vi skulle övernatta. En lokal guide visade oss runt i stadens omnejd. Där är förvisso vackert med alla små holmar i sjöarna som omsluter staden. Ett ryskt fartyg med virkeslast råkade passera Olofborg när vi stannat där. Rorsmannen ska nog vara påpasslig i de smala passagerna mellan holmarna.

Resan blev en riktig nostalgitripp. För 40 år sedan hade Kjell svetsat ihop en tandemcykel, som vi lastade på tåget i Bennäs och tog med till Kuopio. Vi cyklade till Nyslott. Vid det laget hade cykelkedjan töjt på sig, och någon spänningsanordning fanns inte. I en lokal järnhandel köpte vi 10 cm trädgårdsslang, med vilken problemet åtgärdades. I Nyslott surrade vi cykeln på ångbåten Leppävirta och åkte till Sankt Mickel, och sen cyklade vi hem. Däcken måste regelbundet bytas efter ett par hundra kilometer, eftersom cykeln, inklusive oss själva, bar upp 200 kg. Vi hade med ett rejält 4-personers tält, vattenkagge, potatispåse, spritkök och allt annat därefter. Jag hade sytt var sin blommig, brun anorak åt oss till färdklädsel.  Man gjorde så på 1970-talet.

Men tillbaka till nuet och Nyslott. I hamnen hittade vi den stenkolsdoftande ångbåten Leppävirta, fortfarande i samma utmärkta skick som för 40 år sen.

På tisdag morgon körde vi via Kerimäki stora träkyrka och prövade akustiken med Härlig är jorden.

Vi njöt oss vidare i den spirande grönskan genom det kuperade landskapet till Lintula nunnekloster och Nya Valamo munkkloster. Enligt planerna skulle vi ha åkt sista biten med klostrets båt m/s Sergei, men den stod på land ännu, under sin presenning, så bussen fick sköta hela transporten.

Alla blev förtjusta i vår ödmjuke guide Alexander, som visade oss runt vid Valamo. Han berättade innerligt om ikonerna och livet på klostret. Han sa att han försöker se Kristus i varje medmänniska, fast det är svårt ibland. Kanske just därför kände vi oss så välkomna.

Hemfärden gick snabbt. Vi drack eftermiddagskaffe vid bondgården Sininen Helmi i Kiuruvesi. Det var skönt att komma hem. Två dagar borta är alldeles tillräckligt, i synnerhet nu när våren håller på att bli sommar.

Publicerad 24.05.2017 kl. 12:28

Lyckligt slut på gräsänkeskapet

Jag borde ju avsluta historien om Bamsefars plötsliga insjuknande. Den diagnos han fick var Septicemia et mediastinitis ex streptococcus pyogenes, blodförgiftning på grund av aggressiva streptokocker, vilket egentligen är livsfarligt. Tack vare att han snabbt fick rätt vård, stark antibiotika intravenöst, fick streptokockerna ge med sig, och han fick komma hem från sjukhuset efter 16 dygn. Han äter fortfarande pencillinpiller i två veckor. Totalt en hel månads pencillinbehandling alltså. Han ska ännu på blodprov och CTG-röntgen i slutet av maj.

Vi var alla lyckliga när han fick komma hem. Han har magrat flera kilo, och mist sin kondition från skogsavverkningen i vintras, men han kommer igen så fort han hinner. Det första storverket han tog itu med blev att installera varmvattenberedaren. Den fungerar fantastiskt.

Efter det har det blivit en del båtjobb. Vi har också hunnit på en två-dagars pensionärsresa till östra Finland.

Livet har återgått till det normala på nolltid. Förhoppningsvis har vi lärt oss något av händelsen. Lyckan är skör och man ska förstå att njuta av dagen.

Publicerad 24.05.2017 kl. 08:52

Odlarglädje

Vilken njutning att ha igång växthuset! Med en trädgårdsmästare till syster är det bara att hämta tomatplantorna när de är leveransklara. Fast det blåser kallt ute är det varmt och gott i växthuset. Det doftar mustigt av gödslad jord och plantor. Värmebatteriet behöver nog vara i gång på nätterna ännu, men plantorna hade så trångt i sina krukor, så de njuter säkert av att få sträcka på rötterna i den komposterade kodyngan.

Det är inte så brått att starta bevattningen ännu. Jorden är våt och kladdig. 

Jag är så förtjust i mina keramiska bevattningsmorötter. (Bilden är ett par år gammal.) Man ställer in "morötterna" en och en och de droppar snällt, och stänger av när jorden blir för våt. Helt fantastiskt! Jag fick tips om dem för många år sedan. Sonen var i yngre tonåren och skulle sköta trädgården medan vi var på semesterseglats. Bevattningen blev lindrigt uttryckt sporadisk. Med automatbevattningen är enda arbetsmomentet att se till att det finns vatten i tunnan. Resten sköter systemet själv. Tjyvplockningen brukar vara lite eftersatt, men i princip brukar det vara bara att skörda då vi kommer hem.

Jag borde få en ny vattentunna. Den nuvarande har ett rosthål mitt på, som jag proppat igen med en trästicka. Jag hoppas förstås på assistans av Bamsefar när han kommer från sjukhuset. Kanske inte samma dag, men...

Jag använder bevattningsmorötterna utomhus också, åt frilandsgurkorna och squashen. Jag brukar ha en drivbänk på sydsidan av växthuset, så kan de ta vatten ur samma tunna.

Varje år har jag ett par myrsamhällen i växthusjorden. Med tiden har jag accepterat dem som en del av ekosystemet. Egentligen gör de mig ingen skada. De kryper omkring och sköter sitt och jag pysslar med mina tomater. 

För flera år sedan sådde jag dill och persilja i växthuset för att få tidig skörd. Dillen fröar av sig varje år och småplantorna står tätt. Jag brukar ta vara på en del av dem innan jag gödslar och vänder jorden före odlingssäsongen.

Växthuset borde ha fått en omgång med högtryckstvätten innan jag planterade. Kanske nästa vår.

Publicerad 15.05.2017 kl. 16:30

Att städa en gång för alla

Det slog mig i morse, när jag låg och funderade på vad jag skulle ta itu med, att jag hållit på och städat i flera veckor. Det blir aldrig färdigt. Ett par orsaker till det är nog katten och hunden.

Fönstren har trotsat all beskrivning. Vi har tredubbla rutor, varav två är sammanfogade med klinkor. Det är flera år sedan jag bemödat mig om att öppna dessa och tvätta de två inre sidorna. Nu har jag gjort det grundligt och det var verkligen på tiden. Jag njuter av att ha kommit varvet ut. Alla tolv fönster är rena och har nytvättade gardiner. Tills i tisdags, då katten tagit in en fågel. Lyckligtvis verkade enkelbeckasinen oskadd, och flaxade glatt iväg då jag burit ut den. Men köksfönstret var inte så fräscht längre.

Katten tycks vara en baddare på att jaga. För att visa hur duktig han är drar han in sina byten genom kattluckan och levererar dem i köket. Det handlar om både möss, fåglar och ekorrar.

Oftast äter han inte vad han fångat, utom i går, då ett överblivet råtthuvud och en stor gallblåsa låg på det nerblodade köksgolvet.

Den långhåriga hunden älskar att bada i alla diken och dyiga vattengropar. När pälsen torkar faller gruset och dammet på golvet eller mattan där den legat. Eller i sängen. En massa små kvistar och skräp fastnar också i pälsen och dras in. Jag städar och städar. Då ett rum är något så när prydligt får jag börja från början med föregående.

Jag har aldrig varit någon vän av städning. Jag hittar jämt en massa undanflykter, eller kommer på något viktigt att göra utomhus, när det borde vara dags att städa. Enda sättet att komma till skott brukar vara att bjuda gäster. Då är jag tvungen att plocka undan det som ligger framme och ta ett varv med sopborste och skurlubba.

Också i fråga om städningen borde jag mogna till insikt om att den inte har någon slutgiltig lösning. Det är bara att ta trasan i vacker hand och fortlöpande torka sig fram genom livet. Jag vill ju trots allt ha kvar både hunden och katten. Deras tillgivenhet uppväger, åtminstone än så länge, det extra arbete de orsakar.

Publicerad 11.05.2017 kl. 10:13

Konsten att elda en bakugn

När jag var liten var det vanligt att det stod en bagarstuga vid nästan varje bondgård. Dels var det bra att få hållas med brödbaket på ett skilt ställe, där all utrustning fanns framme. Sommartid blev det också väldigt varmt i bondgårdarna, när bakugnen eldades. Bröd och potatis var basfödan, som alltid skulle finnas. Ofta bodde tre generationer, plus någon ogift farbror, i stugorna, så det gick åt mycket bröd. Hos oss bakades bröd varje vecka.

När vi byggde vårt hus, 1989 – 1995, murade Kjell in en bakugn i köket. Medan alla barn bodde hemma eldade jag ganska flitigt. Numera när vi är bara två går det så lite bröd att jag inte ids ställa till något storbak.

För några år sedan kom marthorna hit och vi bakade tillsammans. Det var en rolig dag.

Vi höll på nästan hela dagen, så det blev fisksoppa till lunch.

Det är mycket utrustning som ska bäras ner från vinden när man börjar baka. Metersveden som bärs in drar också mycket skräp med sig, så hela huset är upp och ner.

Den gamla ställningen med pinnar längst bak är behändig när man tar bröden ur ugnen. De svalnar snabbare när de står glest. Jag har spikat ihop hyllor som kan staplas på varann, för att få plats för många bröd som jäser.

Att katten ligger i degtråget var inte riktigt meningen.

Varje ugn är individuell, men så här ska vår ugn eldas.

För att få grundvärme gör jag upp en rejäl brasa på torsdag kväll, för bakning på lördag. Det är meterlång kluven granved som gäller. Det sprakar hårt och värmen strålar från elden. Det brukar vara innerligt skönt att sitta framför brasan.

När veden brunnit upp får den glöda. Med en långskaftad raka brukar jag slå sönder glödbitarna och sprida dem jämnt över ugnsbottnen. Spjället stängs när glöden slocknat, annars dras värmen ut i skorstenen.

Fredag kväll görs en likadan brasa till.

Lördag morgon eldar jag för den övre värmen med lite fint kluven ved. Den brukar brinna ner på 1-1,5 timme, och sen får den glöda lika länge.

Nu är det dags att dra ner glöden och askan i glödgruvan under ugnen. Ugnsbottnen sopas ett par varv med en tallrislubba som doppats i vatten. En frisk doft av tallbarr sprider sig i köket. Det fräser av det kalla vattnet. Sotet fastnar bra på tallbarren och ugnen blir ren tills bröden ska in. Sedan får värmen jämna sig. Det blir många härliga dofter i huset när man bakar.

Värmen kontrolleras med en nypa vetemjöl som kastas in. Om mjölet börjar glöda är värmen för hög. Antingen väntar man, eller också sopar man flera gånger med tallriset som doppats i vatten. De första bröden som läggs i ugnen brukar nog bli lite brända på undersidan, i synnerhet i bakre delen av ugnen där det är varmast.

Om mjölet blir brunt är det dags att knåda degen. Det brukar vara varmt i köket och den jäser snabbt.

Luckan till glödgruvan syns längst framme på bilden.

Beroende på vedmängden, spjällhanteringen och dragluckans inställning räcker den här eldningen till minst 50 bröd (8 liter vätska, 400 g jäst). I april 2002 har jag skrivit upp att en skolklass bakade 61 bröd till kl 8, sedan bakade jag själv 36 till på samma värme. Då hade temperaturen sjunkit så pass att den var lämplig för 200 bullar. Sen blev det några lådor och gratänger. Det brukar nog vara husmors ork som tryter, och inte värmen i ugnen. Efter en bakdag har vi varmt i huset i flera dagar. Ugnens bakvägg vätter mot salen, så där brukar också vara olidligt varmt.

Scouterna har också varit och bakat till ett läger.

Tallrislubban har gjort sitt för den här gången. Sen är det bara att städa bort alla saker igen och skura. Och plocka bröden i påsar och frysa in. Och ta vara på alla Janssons frestelser och andra lådor. Och diska.

 

Publicerad 07.05.2017 kl. 17:30

Gräsänka 3

Jag har hört att det finns undersökningar som bevisar att en trasig själ mår bättre av att vistas vid vatten. Det stämmer säkert.

I går kväll kände jag nästan ångest över läget. Hundens kvällspromenad gick till sjön. Jag cyklade och Nelli sprang glatt före och efter. Jag stod och såg ut över sjön ett bra tag, och hörde på måsar, svanar och tranor. Jag tittade på den ryttlande kärrhöken, som inte hittade något att dyka efter den här gången, fast fiskar plaskade i min närhet. Den kanske inte gillar fisk.

Solen höll på att gå ner. En djup frid kom över mig. Allt kommer att fixa sig. Jag har jagat upp mig i onödan. Folk dör inte av infektioner nu för tiden.

Det började skymma när jag cyklade hemåt. Nelli hade badat och det gyttjiga sjövattnet skvätte omkring henne där hon sprang. Jag somnade gott efter kvällstéet.

Följande förmiddag fick jag goda nyheter från Tammerfors. CRP-värdet hade sjunkit till 100, och min gubbe fick flytta över från hjärtövervakningen till vanlig avdelning. Sin telefon fick han tillbaka. Med den här farten skickar de kanske hem honom till helgen. Om det vore så väl! Någon diagnos har vi fortfarande inte, men det kan göra det samma, bara han blir frisk och får komma hem.

Publicerad 04.05.2017 kl. 22:51

Gräsänka 2

Jag försöker tänka om, att sjukdom inte är förspilld tid. Det är lite svårt, men jag jobbar på det.

Vi har så mycket på gång. Den gröna fiskebåten vid villan är fantastisk, men den har av någon anledning dubbla glasfiberbottnar, och är full av vatten där emellan. Han höll på att öppna det övre lagret, så det skulle gå lätt att pumpa ut vattnet.

Vi köpte precis en varmvattenberedare. Den skulle kunna leverera billigare sommarvatten än oljebrännaren i källaren. Han har hängt upp den på pannrumsväggen, men har inte hunnit dra kopparrören till den, och inte heller elen.

Det blir dags att vårrusta Bamse. Vi planerade att hyra en ozonrenare, för att få bort mögellukten i förpiken. Nya madrasser är beställda.

Han skulle fixa till en del problem med den gamla Volvon, så den klarar besiktningen ännu en gång.

Vi ska plantera 3000 granplantor.

Allt är lagt på is. Livet har stannat.

Från att ha varit en frisk 61-åring som hade träff med sin båtmadrassleverantör, blev han på ett dygn en gammal gubbe i rullstol, med kateter och blöja, och med ett CRP-värde på 275. Det är svårt att ta in. Vi väntar ännu på diagnos.

Allt har sin tid. Sjukdom har sin. Med facit i hand kommer vi småningom att hitta ljuspunkter också i dagens situation. Det finns inget ont som inte har något gott med sig, har jag fått lära mig. Jag väntar med spänning på det goda i dagsläget.

Jag längtar så efter att få hålla om honom. Vi hör ihop. Jag förtröstar på att han är i goda händer, och att livet får återgå till det normala småningom. Någon har bara tryckt på paus-knappen. Min otålighet behöver tyglas. Inte ens JAG får allting, strax och nu.

...

En dag senare har CRP-värdet äntligen börjat sjunka, och är 240. Också njurvärdet har förbättrats. Kanske pencillinet börjar bita på bobborna nu. Patienten själv är vid gott mod och väntar att bli flyttad från hjärtövervakningen till vanlig avdelning.

Någon förklaring till den plötsliga inflammationen i lymfkörteln har vi inte fått, än så länge. Kanske det klarnar småningom. De förbättrade infektionsvärdena inger hopp i alla fall. Jag vill tro att vi är tillbaka i vardagslunken om några dagar. Då är detta bara en otrevlig parentes i vår sällsamma, njutningsfyllda pensionärstillvaro, som vi knappt har kommit igång med.

Publicerad 03.05.2017 kl. 11:58

Gräsänka

Jag brukar tycka att jag är en baddare att hitta på sysselsättning. Och sen brukar jag faktiskt genomföra planerna också, förr eller senare. Jag känner igen mig i seriefiguren Zits mamma. Hon blir ofta exalterad över allt som ska göras, medan resten av familjen går och gömmer sig.

Men det här fungerar bara när min gubbe är hemma. Om han är borta blir jag alldeles handlingsförlamad. I dag gjorde jag en att-göra-lista på 10 punkter i ett huj, men inget av projekten intresserar det minsta. Jag sitter bara och tittar. Det ligger någon konstig psykologi bakom fenomenet. När han är hemma jagar han på intet sätt på mig, utan jag håller igång helt av egen maskin. Inte heller förväntar jag mig att han ska hjälpa till med sådant jag hittar på, utom ifall jag inte klarar det själv. Försöker jag visa mig duktig på något sätt, och därigenom locka honom att också lägga på ett kol, på sina göromål? Inte medvetet i alla fall.

Kan man bli så här beroende av en annan människa, att man inte får ändan ur vagnen när man är ensam? Ofta pratar vi inte så mycket. Det kan gälla aktuella saker i politiken och världsläget, eller bara vardagliga kommentarer om hemmet eller familjen. Men att inte ha någon annan än katten och hunden att ventilera sina åsikter med känns fattigt. Kjell citerade Tove Jansson en gång när jag försökte förklara det här: "Men vem ska trösta knyttet med att säga: lilla vän, vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?" Det är den gemensamma upplevelsen som ger mervärde.

Nu förväntar jag ju mig att gubben kommer hem igen om någon dag. Vilken tomhet det skulle bli i livet om han blev borta för gott! Detta scenario har blivit verklighet för många i bekantskapskretsen. Vi börjar komma i den åldern att döden flåsar oss i nacken. Det skulle kanske vara skäl att bättre ta vara på vardagsmyset och samvaron, och inte ta dem för givet. En av oss kommer att sitta här ensam en dag.

Publicerad 01.05.2017 kl. 17:33

Kultändarsnack

Det är dags att presentera Bolinder, tändkulemotorn som för Bamse över havet. Tidigt i byggnadsskedet ville vi veta vilken motor båten skulle ha, för att kunna planera en bra grundplatta för den. Vi annonserade i båda ålandstidningarna, och fick ett svar. En nyrenoverad Bolinder fanns till salu för 5000 mark. Cylinder, kolv och lager var bytta. Bolinders enda cylinder rymmer 5 liter och ger 25 effektiva hästkrafter. Säljaren försäkrade att den startade, men han ville inte demonstrera starten.

Motorn kom från Norrlandskusten, där den, ombord på någon bogserbåt, dragit timmerlass till sågarna redan på 1930-talet.

Vi slog till och motorn levererades. En kraftig motorbädd armerades. Vi var lite oroliga för att betongen skulle börja sprätta omkring när motorn skakade igång.

Kjell är väldigt intresserad av hur saker ser ut inuti, så han plockade sönder motorn i små beståndsdelar. Han fann att den omöjligt kunde ha startat, så som den var hopplockad. Men alla delar var i gott skick.

År 2008, nästan 30 år efter köpet, gick semesterseglatsen till Åland. I Degerby på Föglö hittade vi massor av vackra skutor. De skulle delta i en skutseglats. Vi gjorde förstås loss och slog följe med dem för att få njuta av anblicken.

Albanus toppsegel drog vackert, där de höjde sig över kobbarnas martallar. Vi var inte säkra på till vilken hamn skutorna var på väg, så vi kryssade efter så gott vi hann.

I sjökvarteret i Östra hamnen lade de till. Vi började ankra, när folk på kajen började vifta in oss. Vi invände att vi bara har en betongbåt, och inte platsar bland de gamla skönheterna, men blev övertalade att ligga vid kajen.

Det pågick högljutt program med musik och prat på en scen. Programledaren började räkna upp resultatet i skutseglatsen. På tredje plats kom Bamse. Vi höll på att tappa våra ölburkar, där vi satt på däcket. Vi visste inte ens om att vi deltagit i någon tävling. Det var rent av genant.

Två journalister kom och fotograferade och ställde frågor. Kjell passade på att efterlysa historien om Bolindern.

Följande förmiddag klev en gammal man mödosamt ombord. Han såg bekant ut. Det var sonen till motorsäljaren. Han frågade hur vi burit oss åt för att få igång motorn. Han berättade flera intressanta deltajer från motorrenoveringen. Så var det nytta med publiciteten i alla fall.

En kultändare, så kallad semi-diesel, är rätt omständig att starta. "Tändkulan", som antänder bränslet, ska vara glödhet. Förr i världen användes blåslampa, numera går det smidigast med gas. Det räcker ca 4 minuter innan temperaturen uppnåtts.

https://www.facebook.com/ullamaj.hagvik/videos/1538203779524559/

Under uppvärmningen kan maskinisten med sin pipförsedda oljekanna droppa några droppar på 5-6 ställen (excentern m.fl), pumpa ett par tag vaselin i nipplarna till propelleraxeln, dra ett par tag med trasselsudden över missprydande sot- eller oljefläckar på motorblocket eller svänghjulet och i största allmänhet kärleksfullt uppmärksamma dyrgripen.

Tändningsreglaget ovanpå motorn vrids i startläge, gasen justeras med spaken på regulatorn. När tidsfristen närmar sig sitt slut ska durken lyftas bort så det 105 kg tunga svänghjulet blottas. Detta vrids i rätt läge. Startpositionen intas. (Dessförinnan ska vänster sko vara fastsnörad.) I hårt väder, när båten kastas omkring, är det inte lätt att behålla startpositionen. Stående på höger ben, med ett fast grepp om stolpen vid spiseln, petas den fjäderförsedda startpinnen ut, så den sticker utanför svänghjulet, och foten ställs på, så tappen hålls på plats. Några pump bränsle med den lilla vippan nere till höger. Nu gäller det att ha den rätta knycken. Med ett kraftfullt tryck sätts svänghjulet i rörelse i fel riktning, motorn tänder och skickar tillbaka svänghjulet, och så är evighetsmaskinen i gång.

Om kulan inte är tillräckligt varm kan motorn starta och gå fel väg, så den backar när man lägger i växeln, eller också vaggar svänghjulet fram och tillbaka utan att orka gå runt. Detta sker inte ofta, men kan förekomma, om uppvärmningstiden varit för kort, eller om det lagrats sot runt tändkulan. Dessa situationer kan åtgärdas med ett par pump diesel i precis rätt ögonblick när man dragit ner motorvarven till minimum - då ändrar hjulet riktning och börjar gå rätt väg.

Detta sagt som konsult, efter att ha begrundat proceduren ett antal gånger. Mina benmuskler är inte vad de borde vara för att få igång maskinen. Om Bamsefar trillar i sjön får jag nog sitta och vänta på att flyta iland.

https://www.facebook.com/ullamaj.hagvik/videos/1291045170907089/

Så här låter det uppe på däck. 

Publicerad 30.04.2017 kl. 11:33

http://http://sevendays.vasabladet.fi/blogoteket/

Det är jag som är Ulla-Maj. Jag fyllde 60 hösten 2016. Det känns som en utmärkt ålder. Jag gillar att skriva och att fotografera. Den här bloggen materialiserar en av mina drömmar.

Kjell är min gubbe sedan 38 år. Vi har tre vuxna barn, fyra barnbarn, hund (Nelli), katt (Hallux) och ett par bikupor. Vi bor i ett egnahemshus i Pedersöre med stor vanskött trädgård.

Bamse är vår båt, en 35 fot lång, gaffelriggad ketch av Colin Archer-typ. Den är ett hemmabygge från början till slut. Skrovet är gjutet i betong, inredning och däck är i furu. Den sjösattes 1999 och har tagit oss på otaliga äventyr sedan dess. Den encylindriga tändkulemotorn Bolinder från 1940-talet har 25 effektiva hästkrafter. Motorn dunkar trofast hur länge som helst, om än rätt högljutt. Den ger Bamse en måttlig fart på knappt 6 knop vid lugnt väder.

Tanken med bloggen var att berätta om våra långfärder till sjöss. Eftersom båten står på land största delen av året blir det många blogginlägg om en massa andra ämnen också. Det kan gälla vardagsliv och –göromål, husmorstips, dråpliga minnen och vad som råkar vara aktuellt. Välkommen till bamsbloggen!

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar