Riggjobb

Sjösättningen gick smidigt i fredags. Likväl fick jag nog också nu lite hjärtklappning innan Bamse låg i sjön och masterna var på plats. Det är så mycket som kan gå fel, och tunga saker som svävar i luften. Ve den som står under om någon lina brister!

Vi satsade på att reda upp trasslet i riggen i helgen. Uppe i masten gick en dirk på fel sida om en pockenholz, så det blev en himmelsfärd i år också. Jag brukar inte våga titta ner, utan fäster blicken på det som ska redas upp eller på horisonten. Den här gången var kameran med, så nu inser jag att jag faktiskt var hisnande högt upphissad.

Det var massor av rundhult, dynor, segel, sängkläder, vattendunkar och mycket annat som skulle bäras ombord. Nelli måste sitta i min famn för att rymmas i bilen.

Vi lade ut och körde några sjömil för att reda upp kaoset i lugn och ro.

Fransiga tågändar behövde taglas.

Det var en ljuvlig kväll.

Morgonen var spegellugn. Vi fortsatte att jobba med seglen.

Nelli älskar sitt ställe på focken. Hon vägrade flytta på sig när Kjell skulle beslå den. Jag fick dra bort henne.

Det blev bråttom på eftermiddagen, för jag skulle sjunga med kören klockan 5. När vi kom hem hade jag en kvart på mig att städa upp mig innan skjutsen kom. Jag hann till och med kamma mig. Och kyrkosångkretsens vårkonsert lät bra.

20.05.2019 kl. 08:44

Att mogna ihop

Jag kände mig som damen i kortfilmen/dokumentären "Paradiset", när jag klistrade tapeter i onsdags. Filmen handlar om ett gammalt par. Gubben hade fastnat för en fruktansvärt färgstark tapet, som hette Paradiset. Det var mycket gnabb när de hängde upp den. När gubben for bort målade gumman över tapeten med hjälp av en väninna. De tog sig ett par glas vin under arbetet och hade väldigt roligt. Sen var det spännande när gubben kom hem.

Nu har vi inga paradistapeter, men jag köpte rullarna på eget bevåg. Kjell skulle helst ha målat väggarna. Olyckligtvis fanns det bara två restrullar kvar av det enda mönster jag tyckte var intressant. De ränder och prickar jag fantiserat om fanns förstås inte. Enligt mina uträkningar skulle det ha behövts tre rullar till bastukamarn.

Det gäller att vara kreativ när det blir problem. Jag beslöt att måla den väggen vit, som till största delen består av en skorstensmur. Fortfarande fattades tapet. I ett skåp vid villan fanns en överbliven rulle. Det blå mönstret hade nästan samma nyans som blommorna på den nya tapeten. Kanske det inte skulle märkas så bra att det är en annan tapet under fönstren, där bordet ska stå? Jag måste få prova.

Det märktes nog. Kjell blev inte glad åt min lösning. Efter lite googlande hittade vi den nya tapeten på nätet, och kunde beställa en rulle till. Den kostade 45 euro, mot 5 euro per styck för restrullarna. Men det kan husfriden vara värd. Leveranstiden är 1-3 veckor, så nu får vi vänta och se.

Hörnskåpet sticker för mycket i turkos, så det behöver nog målas om. Jag har varit så förtjust i de röda dörrarna, med vibbar från 1950-talet, men det hjälps inte. Min kökshylla kan också få samma färg som hörnskåpet. Det kom önskemål om att gardinstyg kunde hängas för hyllorna. Okej då, om det ska vara nödvändigt. Man får vara beredd att ge och ta i ett förhållande.

Egentligen är det konstigt att två, i grunden så olika personligheter, har kunnat trivas tillsammans i över 40 år. Kjell är ingenjör ända ut i naglarna. Han planerar och beräknar och bygger grundligt på sina projekt hur länge som helst. Saker får ta tid. Så blir allt han gör väldigt vackert och hållbart också.

Själv är jag mera rastlös och vill att det ska gå undan. När en ny idé ploppar fram (och det gör de hela tiden) vill jag verkställa den omedelbart, oberoende av om det råkar finnas lämpligt material till hands eller inte. Man tager vad man haver och sen får man ha det som det blir. Allt ska bli färdigt strax och med det samma. Om jag till exempel väver en matta kan jag sitta till långt in på natten för att få den klar. När Kjell snickrar kan han gott sätta sig ner och höra på en radioteater någon timme, och fortsätta jobba en annan dag. Harmoni är hans lösenord.

Kanske vi kompletterar varandra. Han lyckas ibland bromsa min överdrivna iver, och jag försöker få lite mer action och driv i hans projekt. Vi har nog arbetat ihop oss under åren, och lärt när tala är silver och tiga är guld. Vi brukar inte gräla. Någon kan bli sur eller sårad ibland, men det går över. Vi är olika långsinta också. Men för det mesta är vi överens om både små och stora saker. Vi ger ändå varandra utrymme för egna intressen och hobbyer. Det är kanske extra viktigt nu, när vi båda är hemma på dagarna. Än så länge har vi inte gått varann på nerverna här hemma. Så har vi också gott om plats. Den som vill dra sig undan har alla chanser att hitta en vrå för sig själv. Vi har nog blivit bara mera beroende av varandra. När en är borta är den andra bara halv. Vilken tur att vi träffades den där lördagskvällen i Forsby, i oktober 1976!

16.05.2019 kl. 21:26

Som gjord med yxa och fötter

Detta inlägg är inget för artesaner.

Kökshyllan för bastukamarn är färdig. Uppbyggliga kommentarer som

"räckte spackelburken?" och

"man kunde breda en duk över och lyfta kanten när man ska ha något från hyllan" och

"man kan också värma bastun med den" och

"den skulle hålla för en pansarvagn" har jag verkligen inte hört.

Förvisso blev det förvånansvärt stora springor i hylländarna, och nog behövdes en hel del spackel, och till och med ett par lister på ett ställe. Men springorna försvinner under ett snyggt hyllpapper. Och nog blev hyllan tung, men då står den ju stadigt.

Jag kunde faktiskt slå mig på masstillverkning och börja sälja. Villahyllan värstingen – praktisk och snygg i äkta mammakvalitet! Någon som behöver?

 

14.05.2019 kl. 19:43

Mors favoritdagar

Sjösättningen närmar sig.

Vi tog hem Bamses boj för att ge den lite service och förnya en del av kättingen som håller den ankrad.

Bamsefar har klarat sig utan arbetsolyckor i sitt vuxna liv, men nu var oturen framme. Han borrade en bricka till bojen i metall, med en 25 mm:s borr, när den skar fast och arbetsstycket slets ur hans hand. Det blev ett sår med trasiga kanter mitt i handen. Vi for till första hjälpen och fick det sytt med några stygn. En antibiotikakur fick han också.

En olycka kommer sällan lämpligt, men det kan bli problem med sjösättningen när kaptenen är enarmad. Han får inte lyfta tungt eller anstränga handen så att såret rivs upp.

I dag fick han hjälp av en av sönerna när en ring skulle smidas i ändan av bojstången. För att hantera måkaren behövs båda händerna. Det är skönt att ha händiga pojkar.

Själv har jag utnyttjat morsdagshelgen till fullo.

På fredag och lördag vävde jag ett par mattor till bastukamarn.

På lördag blev det kvällssmörgåsar åt barn och barnbarn.

Eftersom vädret inte lockade till utevistelse i dag plockade jag fram några brädor och kapade till material till en kökshylla i bastukamarn. På morsdag får mor roa sig så gott hon kan. Jag tycker om att snickra. Det brukar sällan bli precis som jag tänkt, men ofta blir det till något användbart i alla fall.

Den kombinerade hyveln/cirkelsågen som köptes 1980 fick stå till tjänst igen. Det finns nog större och stadigare maskiner i verkstaden, men jag tycker den här är en riktig mammamaskin. Jag är van med den. De stora känns så farliga. Så gott som alla trädetaljer på Bamse har börjat sin tillvaro i den här.

Nu har jag limmat ihop hyllorna och sidorna, så i morgon är det bara att montera. Lite spackel och målfärg brukar förlåta det mesta.

12.05.2019 kl. 19:35

Återhämtning

Bamsefar sjunger med i kören Jakobstads Sångarbröder. De hade vårkonsert i helgen, och har övat nästan dagligen den senaste tiden. När konserten är över och man ska tillbaka till vardagen känner man sig ofta helt urblåst, som om man fallit ner från en annan planet. Sångerna fortsätter att leva sitt eget liv inne i huvudet.

För att mjukstarta med vardagen packade vi oss iväg till Sommarskäret, utan några tankar på kroppsarbete den här gången. I stället byggde vi luftiga planer för kommande projekt. Vi beräknade virkesbehov för en brygga, mätte upp utrymmen för vedbänk och bokhylla i villan och köksskåp i bastukamarn.

Som jag tidigare nämnt jobbade Ossi, som byggt husen på tomten, vid Strengbergs. Bland alla de saker han skeppat hit därifrån finns några järnvägsskenor. Strengbergs hade en smalspårig järnväg på fabriksområdet, där tobaksbalar och färdiga produkter transporterades. Ossi använde skenorna som underlag till en lång brygga vid villan. Skenorna har legat undanstoppade här och där på tomten. Nu plockade vi ihop allt vi hittade och radade upp dem. De räcker.

Någon gång ska de bli en slip, som leder upp till ett båthus åt oslojollen. Projektet är inte riktigt hett ännu. Det kan gott vänta tills oslojollen materialiserats. De spretande plankorna på bilden är de sorgliga resterna av en grön trädgårdsgunga från början av 1960-talet. Projektet att bygga upp gungan igen är inte heller det riktigt aktuellt. 

Slipen med sin vinsch skulle också vara behändig för den gröna fiskebåten. Trots att vi haft hem den och försökt slimma den är den fortfarande tung som en sten att hantera på land.

Vi passade också på att fylla på matförrådet. Vi är så tacksamma för det rika fiskevattnet strax utanför villan. Fångsten skulle vara värd 55 euro i affären, och räcker till 7 måltider för två. Största delen förpassades till frysen. Det smakar med annat än fisk mellan varven. Men flera gånger i veckan har vi fisk på menyn, gott och gratis. Man behöver inte stora inkomster om man har små utgifter.

07.05.2019 kl. 13:58

April, april!

Aprilvädret blev försenat. Bättre sent än aldrig, brukar det sägas. Våren får ta paus några dagar, den kommer nog igen. Men nog blir man, åtminstone jag, ruggig, håglös och handlingsförlamad när solen och värmen försvinner. Det känns som om jag bara suttit och tittat i flera dagar nu. Ingen verksamhet lockar.

Men man kan ju fantisera om vad man ska göra SEN. Jag började planera för fest, om ett par veckor. Vi har 40-årig bröllopsdag, och det kan ju vara värt att fira. Jag plockade fram min brudklänning och försökte krypa in i den. Bestämt har jag vuxit en del sedan jag var 23 år. Till och med händerna har blivit så stora att jag med stor svårighet fick dem genom manschetterna. Jag har nog haft riktiga frökenhänder medan jag var fröken. Dragkedjan i ryggen kan jag glömma, men man kunde kanske ordna med snörning och ett vitt tygstycke under? Fler och fler detaljer för festen börjar ploppa fram. Det här kan bli riktigt roligt.

I första maj-helgen tog vi en gammal Jötul-kamin till sommarstugan. Den ska stå i bastukamarn, så får övernattande gäster värma sig och koka mat åt sig.

Jag var till stan och tittade på tapeter här om dagen. De randiga eller prickiga som jag fantiserat om fanns förstås inte. Jag köpte att par restrullar som åtminstone har färgen jag tänkt på. Vi ska se hur det blir, om vi målar väggarna i alla fall. Det är så roligt att göra i ordning i kamarn. Lyckligtvis har vi massor av projekt kvar att beta av vid villan. Ofta brukar folk sluta att besöka sina sommarställen när allt är färdigt. Det är vägen som är mödan värd.

04.05.2019 kl. 08:47

Plantinvasion

I mitten av mars, när jag sådde mina egna tomatfrön, fick jag överlopps plantor av en granne. Hon har ett uppvärmt växthus och har redan planterat ut sina tomater. De som jag fick börjar nu bli för stora att ha inomhus. Min egen sådd tycks hålla tidtabellen och växer långsamt. De blir nog lagom stora tills jag kan föra dem i växthuset.

Somliga frön hade alltför bra grobarhet, så jag måste nog slänga bort en hel del. Det känns som om tomatplantagen inkräktar på livsutrymmet här hemma. Här är en hel del blomplantor också, och purjolök, zuccini, paprika och chili. Det blir nog ingen bufféservering tll morsdagen, för bordet är upptaget.

De stora plantorna har jag nu gett större krukor. En del av dem grävde jag ner i växthuset.

De får en styroxkista omkring sig till nätterna. Antingen fryser de bort eller också får jag en rekordtidig tomatskörd i år. Vi får ta vädret som det blir. Värmen som vi avnjutit de senaste veckorna känns nog lite onormal. Det naturliga skulle vara en hel månad med nattfrost ännu innan det blir sommar. Det är en spännande tid vi lever i.

30.04.2019 kl. 08:52

Vårrus

Bommar, gafflar och annan rundhult har vi förvarat hemma. De fick också en omgång med sandpapper och lack. Solen förstör lackytan på en sommar. Om man inte lackar årligen spricker lacket sönder, vatten söker sig in under ytan och träet svartnar. Då blir man tvungen att slipa trärent och börja från noll igen. Man kommer mycket enklare undan om man stryker ett varv varje vår.

Riggen börjar se skamfilad ut efter 20 år. Men don efter person. Varken Bamse eller vi själva är heller så värst fräscha längre.

Bamse blev dock prydligare då vi strök bottenfärg under hela vattenlinjen. I många år har vi bara prickat i någon fläck där färgen blivit bortnött, och botten har varit brokig som en kossa.

Det blev över av det härliga vårvädret när vi målat klart. Innan vi visste ordet av hade vi lastat golvbräder, generator, maskiner och en hel del annat i Bustern, och styrde mot Sommarskäret.

Vi hann inte mer än bada bastu den kvällen.

Följande dag slängde vi ut bohaget ur bastukamarn och rev bort den gamla plastmattan. När vi skulle börja skruva fast golvbräderna, visade det sig att skruvarna kunde ha varit längre. Bamsefar stack på en utryckning till stan efter nya skruvar. Under tiden klippte jag sly längs stranden och städade upp ute. Jag borde ha fått ett foto som bevis, för jag gick faktiskt omkring i bara bikini hela dagen, den 26 april! Helt otroligt! Den här tiden brukar jag inte släppa vinterhalaren ur sikte. I solen på trappan var det 38 grader varmt.

Golvet blev klart först dagen därpå.

Sen sökte vi oss hemåt, för 2-åringen skulle komma och övernatta på lördag kväll. Jag har aldrig förr haft att göra med en så snabb unge! Min kondition skulle utvecklas enormt om han kom hit lite oftare. På söndag eftermiddag hann han ner i diken och blötte ner skorna tre gånger på en liten stund. Jag är dock van med ungar som tar blöjto. Det brukar de inte få hemma, så jag undrar om mommo/fammo har någon skuld i det fallet.

På tal om ungar och vatten så gjorde jag en investering i konst här om dagen, till ett värde av 12 euro. Min tandläkare har en förstoring av Albert Edelfelts tavla Lekande pojkar på stranden. Jag står jämt och beundrar den när jag är där. Nu kom jag på tanken att söka på nätet, och hittade en plansch på 50 x 70 cm.

Den ska hänga vid sängen, så får jag ligga där och titta. Nu har jag förberett en ram, och väntar på en akrylskiva att täcka planschen med. Jag gläder mig storligen.

29.04.2019 kl. 12:48

Påskkläckning

Bara en dryg vecka kvar till första maj, och vårsolen värmer! Det känns lika befriande varje vår, att plocka fram Bamse under presenningstäcket. Vi tog täcket av masterna också, och slipade dem.

Sen for vi hem och började leta efter lackburkarna, som vi drog oss till minnes att blivit över förra året.

Vi har en imponerande samling med gamla färgburkar. De äldsta är från mitten av 1970-talet, men största delen är från slutet av 1980-talet, när vi byggde huset. När hyllan blev full svällde lagret ut flera kvadratmeter över golvet, och när där inte rymdes mer utvidgades samlingen till 3-4 andra rum i källaren. Totalt kaos med andra ord.

Fulla av energi började vi gå igenom lagret, burk för burk. Det tog flera timmar.

Nu är hyllan komprimerad med aktuella och användbara färger. Resten väntar på skjuts till Ekorosk. Få se om burkarna ryms i en bilkärra, eller om vi får åka flera varv.

Nog ger det en stor tillfredsställelse när man kommit i gång med sådana här hopplösa fall, och ser resultat av sitt arbete. Bara vi får några år till kommer döstädningen att bli slutförd. Som extra bonus hittades den här gången en pump, som Bamsefar lagt ner mycket möda på att söka på andra ställen. Den låg i en plastkasse tillsammans med en del andra utensilier.

Och lackburkarna som vi egentligen letade efter? Dem hittade vi till slut i gömstället på golvet i syltkällaren.

23.04.2019 kl. 08:57

Vårkänslor

Det härliga vårvädret har lockat mig att städa bort vinterkläderna och ta fram en lite tunnare garderob. Förutom min vinterhalare då, den hänger med året runt. Jag är ju väldigt frusen om fingrarna. Det känns lite dumt att gå omkring med en vårkappa och stora påsahandskar i läder på händerna. Följaktligen började jag sticka vantar i en lämplig färg att ha i stället.

Jag har i flera år haft som utfyllnadsarbete att dubbelsticka kaffelappar. Det går långsamt, så man håller sig med arbete länge. När man dubbelstickar blir både fram- och avigsidan rätstickad, och i olika färger, med mönster i den andra sidans grundfärg. Arbetet blir tjockt och varmt. Alla maskor finns på samma sticka. Man stickar turvis t.ex en maska rät med vit tråd och en maska avig med svart tråd. Man får öva en stund innan garnen löper som de ska. Framsidans tråd ska hållas framför arbetet.

På ullspinningskursen jag gick i våras nämndes att det är praktiskt med Z-snodd på ett garn och S-snodd på det andra, när man stickar dubbelstickning. (Inlägget Rocka fett i februari 2019) Det måste jag förstås pröva.

Det stämmer nog att den främre tråden vill sno sig om den är S-tvinnad. Alltså tvinnade jag Z-snodd av förgarnet jag har på lager, och satte igång att sticka vantar i dubbelstickning. Det fungerar utmärkt. Nu är problemet bara att det räcker så länge att sticka, och det håller på att bli så varmt ute, så jag behöver kanske inte använda vantarna alls när de småningom blir färdiga. Kanske det kommer nya vårar.

17.04.2019 kl. 16:44

Oslojollen, del 6

Den här mackapären är en svarv. Den är ganska många årtionden gammal. Bamsefar inledde sin arbetskarriär på Ja-Ro vid denna för ca 45 år sedan, och den var gammal redan då. När svarven skulle skrotas för 5-10 år sedan fick han lösa in den för en lämplig summa. Den har läckt olja och slirat på kopplingen, men några gånger har den stått till tjänst här hos oss. I vår har den blivit grundligt servad, och fungerar äntligen som den ska. Bamsefar fick ställa sig vid svarven och tillverka verktygen han behöver.

Det är de här verktygen som väntat på att bli till hela våren. Längst till vänster en mothållare, med läderskydd, till höger dorn för kopparbricka, spik och den rundade niten.

Vi fick anledning att sortera upp "saker-lådan", som blivit påfylld sedan början av 1980-talet. I den fanns nämligen i tiderna en liten pafflåda med kopparbrickor för nitning. Lådan har förintats av tidens tand, men brickorna var kvar, likt nålar i en höstack.

Äntligen var alla förberedelser klara och det var dags att stryka lim på det första bordet.

Där ute tar våren fart. Fyra rådjur och många svanflockar har hållit till på åkrarna bakom uthuset, men nu har de hittat intressantare betesmarker.

Det är inte så värst ergonomiskt att nita båtbord. Så här beskrev båtbyggaren själv sin situation i ett facebookinlägg:

"Det är inte lätt att vara båtbyggare. Efter att en längre tid ha reparerat kopplingen och smörjsystemet på en svarv återgick jag till Oslojolleprojektet. 
Gårdagens uppgift var att nita fast det första sambordet. Arbetsställningen var allt annat än bekväm. Det gällde att underifrån hålla mothållet tryckt mot nitskallen med ena benet, hålla balansen, och på ovansidan av bordet driva ner brickan, kapa överloppslängd av niten, och hamra till en rundad skalle. Allt detta medan benet krampade, och de obefintliga musklerna spändes till bristningsgränsen. Svetten rann, och kulhammaren jobbade på som en hackspett. Två timmar senare var bordet fastnitat, och gubben utmattad. 
Nu dagen efter är jag ledbruten (lemin), med ett rörelsemönster som hos en 95-åring. Jag hade tänkt nita fast sambordet på styrbordssidan i morgon, men troligen är jag lika lemin då, så det blir väl till att pausa och hitta på något annat roligt tills kroppen återhämtat sig. Och sådant finns ju på vårkanten."

Men det blev resultat av mödan. Spant ska senare nitas fast med 30 cm mellanrum. Nu är början gjord och bara resten är kvar. Jag är säker på att 95-åringen blir som ny, bara jollen börjar växa fram under hans händer.

12.04.2019 kl. 19:58

I väntan på våren

I min digra samling kan-vara-bra-att-ha, fyndade jag en stor bunt torkad säv i förra veckan. Säven ska skördas före midsommar, när den börjar knoppas. Sen ska den torkas på stående, i ett mörkt och luftigt utrymme. När den är torr blir stråna spröda och går lätt av, men den håller sig hur länge som helst. Då det är dags att använda säven ska den fuktas, för att bli seg och böjlig, och kan då vävas eller flätas till nästan vad som helst. Själv är jag bara en klåpare i branschen. De som kan, gör väldigt vackra saker i säv.

Jag fick lust att pröva om jag skulle ha blivit skickligare, så där i bara farten, och revade en stump. Då fick jag samtidigt användning för min bordsväv. Den har fått vara i fred bra länge.

Egentligen är den inte alls lämplig för säv. Man borde slå på hårt för att klämma ihop stråna, och det går inte i den lätta bordsväven. Följaktligen blev det till ingenting igen. Men säven är vacker med sina olika gröna och bruna nyanser. Det blev över av den fuktade säven, så jag försökte mig på att fläta en liten matta också.

Ingen höjdare här heller, men den kan duga som skounderlägg vid villan.

Vi kom oss ut till Sommarskäret i lördags, när vädret var så fint. Jag har länge suktat efter att det skulle bli öppet vatten, så att vi kunde sjösätta Bustern, men isen är förvånansvärt tjock ännu, 40-50 cm, trots att det varit plusgrader och blåst mycket. Isen är dock väldigt porös.

Väl utrustade med isdubbar, kastlina, flytvästar och kamstål för att pröva isen, gav vi oss av till fots på lördag förmiddag.

Vi prövade fiskelyckan med att pimpla runt halva holmen, men fick bara var sin liten abborrstackare. De fick dryga ut gösfiléerna vi hade med oss. Det var skönt att vara ute i solen och tanka d-vitamin. Vårt ärende var egentligen att rensa ur och hänga upp blåmesholken.

På kvällen njöt vi av bastubad. Bamsefar lyckades få ner sin kropp i strandvattnet, där isen smultit undan. Vi hade igen eldat alltför mycket i villan och det var plågsamt varmt när vi gick till sängs. På söndag förmiddag sökte vi oss hemåt.

Jag är så nöjd med dagens arbete, helt imponerad faktiskt. Jag tog itu med att städa ett källarskåp där jag förvarar gardiner, dukar och stuvbitar av tyg. Ett rätt avskräckande projekt må jag säga. Bland tygen hittade jag en intressant tygstump som jag fick lust att sy något av.

Det blev en helt användbar tunika. Det var kul att sy. Det kommer nog att bli flera alster har jag på känn.

Men först ska jag på marthamöte. I kväll kommer vi att smörja kråset. Det blir knytkalas med salt och sött.

Mitt bidrag blir gäddchips på blandbrödsknappar, toppat med majonnäs eller yoghurtsås. Det ska bli spännande att se vad de andra bjuder på.

08.04.2019 kl. 17:09

Småpyssel

Jag hade bråttom med den brun-vita tröjan i en hel månad. När den var klar beslöt jag att varva ner och ta dagen som den kommer, och bara se vad som dyker upp. Det är svårt. Jag verkar ha blivit beroende av mina projekt, och blir rastlös när jag inte får rikta min energi på något. Kylskåps- och andra skåpdörrar går i ett, men sällan gör jag några läckra fynd. Då jag gjort den andra satsen kladdkaka här om dagen satte jag mig ner och såg mig om efter något mindre fettbildande projekt. Det fanns under min bak.

Vid närmare betraktande är den gamla kontorsstolen faktiskt helt slut. En snabb inventering av stuvbitarna i källaren gav lösningen: lappteknik!

Jag sydde ihop remsor av lämpliga tyg, skar ut rektanglar och delade upp dessa i fyra trianglar. Det blev en del huvudbry innan alla lappar hittat sin plats.

Jag misstänker att också ryggstödet får sig en omgång inom kort. Jag blir glad av stolen.

Den ser betydligt fräschare och mera lockande ut nu. Men det här gick alltför snabbt. Det är onödigt kallt att börja röja på vinden ännu. Bamsefar har tingat mig som ihållare när han börjar nita borden på oslojollen. Det ska bli roligt att arbeit ilag. Men än så länge kämpar han med att få igång svarven, som han behöver för att tillverka verktyg för nitandet. Jag får väl hanka mig fram med småpyssel medan jag väntar.

 

02.04.2019 kl. 14:15

Återanvändning

Jag är imponerad av gamla handarbeten. Det är trist att så mycket kvinnokraft ligger långtidsförvarad i någon låda på vinden.

I somras gjorde jag en köksgardinkappa till villan av ett broderat lakan med handvirkad spets. (Jag hittade inget foto där gardinen var huvudmotiv.)

Barnbarnen var hos oss i helgen och blötte ner sig från mössan ner till strumporna flera gånger.

Vi rotade på vinden efter gamla kläder tills vi skulle ut nästa gång och gjorde fina fynd, som också blev blöta om en liten stund.

Det är en härlig tid vi lever i, åtminstone om man är barn. Bland fynden fanns en tröja som min mamma stickade åt min dotter för drygt 30 år sedan. Min dotterdotter blev förtjust i den, men ärmarna var alltför korta.

Jag skarvade i dem med vitt garn, och förlängde tröjan lite också. Mamma myser förmodligen i sin himmel över tröjans generationsskifte.

Här om dagen röjde jag ur kistan med lakan och handdukar. Där fanns några dynvar som aldrig används, till exempel ett som mamma broderat så prydligt (KK = Karin Käldman). Det är lika fint på avigsidan. Där fanns också två dynvar med handvirkad spets. Jag kombinerade ihop dessa till en soffkudde.

Den står sig bra bredvid den som jag köpte på Cypern för länge sedan. Det känns bra att ge nytt liv åt gamla avlagda saker.

29.03.2019 kl. 13:51

Dagens recept

Det är intressant att vara husmor i ett främmande hushåll ett par dagar. Medan jag låg vaken och väntade på att barnets blodsockervärden skulle stabilisera sig funderade jag på vad jag skulle vilja koka. Hemma vet man vad som finns och vad man har att förhålla sig till, men när man är till främans får man tänka lite vidare.

Ett sådant salladsrecept föddes här om natten, med tanke på vad jag hade i skåpen hemma:

  • bulgurvete
  • wokad lök, morot och broccoli (saltas och peppras)
  • fetaost
  • soltorkad tomat
  • oliver
  • salt, svartpeppar

Jag måste pröva det när jag kom hem på tisdag kväll. En riktig höjdare, om jag får säga det själv!

Som sallassås använde jag hemgjord majonnäs:

  • 1 ägg
  • salt, socker, vitpeppar, senap, vinäger
  • 2 dl matolja

mixas. Oljan hälls försiktigt i medan mixern går. Blir tjock och fluffig.

 

27.03.2019 kl. 10:16

http://http://sevendays.vasabladet.fi/blogoteket/

Det är jag som är Ulla-Maj. Jag fyllde 60 hösten 2016. Det känns som en utmärkt ålder. Jag gillar att skriva och att fotografera. Den här bloggen materialiserar en av mina drömmar.

Kjell är min gubbe sedan 39 år. Vi har tre vuxna barn, fyra barnbarn, hund (Nelli), katt (Hallux) och ett par bikupor. Vi bor i ett egnahemshus i Pedersöre med stor vanskött trädgård.

Bamse är vår båt, en 35 fot lång, gaffelriggad ketch av Colin Archer-typ. Den är ett hemmabygge från början till slut. Skrovet är gjutet i betong, inredning och däck är i furu. Den sjösattes 1999 och har tagit oss på otaliga äventyr sedan dess. Den encylindriga tändkulemotorn Bolinder från 1940-talet har 25 effektiva hästkrafter. Motorn dunkar trofast hur länge som helst, om än rätt högljutt. Den ger Bamse en måttlig fart på knappt 6 knop vid lugnt väder.

Tanken med bloggen var att berätta om våra långfärder till sjöss. Eftersom båten står på land största delen av året blir det många blogginlägg om en massa andra ämnen också. Det kan gälla vardagsliv och –göromål, husmorstips, dråpliga minnen och vad som råkar vara aktuellt. Välkommen till bamsbloggen!

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar