På utryckning i ultrarapid

Pojkarna hade behov av villaliv efter semesterseglatsen. En sådan önskan kan man ju inte neka dem. Föräldrarna jobbade och lillasyster var på egna äventyr.

Vi packade ihop och kom iväg.

De kunde knappt bärga sig innan de fick hoppa i sjön.

När vi kommit halvvägs rusade motorn till. Farten avtog och förblev obetydlig. En gummihylsa som håller propellern hade släppt greppet.

Vi kom fram till slut och lastade ur medan pojkarna slängde sig i sjön. Men var fanns väskan med mat ur kylen? Den blev nog hemma på köksbordet.

Bamsefar försökte spänna en mutter under propellern innan jag satte kurs hemåt efter väskan. Det hjälpte inte. Båten sniglade sig fram.

 

Jag stannade motorn och rodde en bit. Det gick lika långsamt och jag blev trött och svettig, så jag körde vidare i sakta mak.

Jag kom på tanken att backväxeln kunde fungera. Det vore en syn, att i rask fart backa uppför ån! Tyvärr lyckades inte planen.

Båtresan till villan brukar räcka en knapp kvart. I kväll tog det 1 h 40 min innan jag kunde förtöja i hemmahamnen.

Jag hämtade matväskan och fick låna mellansonens båt för återfärden. Jag våndades över hur moffa skulle klara pojkarna. Deras mor befarade att den nyinsatta sensorn inte skulle fungera. Sensorn mäter blodsockervärdet fortlöpande och sänder uppgifterna till insulinpumpen. Den visade sig mycket riktigt ge helt fel värden. Jag fick sätta in en ny sensor när jag väl kom tillbaka. Jag var borta i 2,5 timmar.

Kvällen blev sen. Pojkarna gladde sig åt en simtur i solnedgången. Så här länge har de inte fått vara uppe på långa tider.

Det blev en natt med många blodprovstick i fingrarna och extra insulindoser. 

Fullmånen lyste över sjön och svanarna förde högljudda diskussioner. Jag svalkade mig i sjön. Inomhustemperaturen höll sig strax under 30 grader.

Vi fick en rolig dag med många dopp i sjön. Pojkarna vill stanna en natt till. Nu har vi ju mat åtminstone.

31.07.2018 kl. 13:46

Vi prickar av besiktningslistan

I morgon kväll ska en av segelföreningen SSJ:s besiktningsmän komma och granska att vi har all säkerhetsutrustning i skick ombord. Efter besiktningen får vi hissa föreningsflaggan. En lång lista med nödsignaler, flytvästar, reservkompass, ficklampor med batterier osv ska kontrolleras.

I kväll råkar det vara onsdagssegling. En imponerande flotta på 13 båtar håller sig nära startlinjen. Vi ligger vid vår boj på första parkett. Fast vi inte själva seglar ikapp njuter vi av att se kappseglarnas ansträngningar att få en bra start. Kvällens segrare blev Coomara, med vår måg som skeppare.

Tre hajar startade i sin egen klass. Föreningens grand old man Frank Hendrikson, 87 år, sitter till rors ombord på sin läckra, nyrenoverade Maritta, som är nästan lika gammal som han själv. De blev tvåa i dag. När sommarens onsdagsseglingar räknas ihop ligger Maritta på första plats.

Då vi hittat allt som finns på besiktningslistan, och Bamsefar kopplat in lanternorna, körde vi ut på en provtur. Varje vår måste man kontrollera att oljepumpen ger rätt mängd.

I de glycerinfyllda glasen, "glycerinTV", kan han räkna hur många droppar olja som rinner in i cylindern. Det ska vara två droppar i minuten. Genom skilda ledningar rinner också olja till olika smörjställen. Om oljemängden blir för stor, och inte tappas ut, kommer motorn att skena med oljan som bränsle, och då kan man inte stoppa den. Det går historier om folk som skjutit skenande kultändare med hagelgevär, utan att få motorn att stanna. Det ska vara måtta med allt.

Skeppshunden skulle nog helst stanna på land. Olika falla ödets lotter. Hon får åtminstone uppleva många nya dofter och miljöer när vi kommer i land i nya hamnar, och hon får gå på sina hundpromenader. Trots att hon inte trivs med motorljudet och sjögången tror jag att hon uppskattar att få vara tillsammans med sin flock.

10-litersdunkarna på däck har varit fyllda med äkta kovjokivatten hemifrån. Vi har fyllt vattentankarna i kväll också. Kanske är vi lite pjåkiga, men vi gillar inte jakobstadsvattnet, som kommer från Esse å, fast det skulle vara enkelt att tanka från en slang vid segelpaviljongen.

Och däcket fick vi owatrolat. Varje vår är vi tacksamma för vårt betongskrov. Ett 35 fots träbåtskrov skulle nog vara övermäktigt att hålla i skick. Det räcker mer än väl med däcket och överbyggnaden.

Fingrarna är värkande och uppnötta efter våtslipningen med den tunna D1 oljan.

Sen ska ytan strykas två varv med den tjockare D2 för att klara solstrålningen under sommaren. Men nog är vi stolta när vi är klara.

13.06.2018 kl. 21:33

Göta kanal, del 4

Det är spännande och intressant att köra genom Göteborg. Stränderna kantas av förtöjda båtar av alla storlekar. Vidsträckta industriområden ligger närmast älven.

Där staden tar slut möter nakna släta klippor. Vi hissar stor och fock och söker oss norrut med akterlig vind. Det dräller av motorbåtar, (som Egyptens gräshoppor, enligt Kjell) segelbåtar och färjor. Vi har rätt svettigt innan vi gippat oss till lite större vatten. Vi siktar på Marstrand.

Sundet dit är vackert, både kargt och lummigt. Vi möter massor av båtar hela tiden.

Marstrand är en överraskning. En gammal borg bildar fond till ett gytter av vita hus med röda tegeltak. I förgrunden spretar en skog av master.

Vi vågar oss inte in i hamnen, utan ankrar.

Med färja kommer vi över till ön och går runt fästningen. I kyrkan råkar vi pricka in en orgelkonsert och andakt.

Sen beställer vi skaldjurstallrik och vitt vin på det lokala segelsällskapets restaurang. Vi får en halv krabba, några kräftor och en stor hop räkor. Proppmätta återvänder vi till båten vid halv elvatiden.

En öronmanet simmar vid stranden när vi ror tillbaka.

På morgonen förutspår SMHI 15-20 m/s, så vi besluter att ligga kvar. Jag tvättar lite kläder och steker plättar till eftermiddagskaffet. Det blåser faktiskt hårt och regnet trummar mot däcket. Vi sitter inne och eldar och mår gott.

Massor av folkbåtar rusar förbi med smällande segel och glider in bakom hamnpiren. De har säkert haft kappsegling.

Mot kvällen vill Kjell flytta till andra sidan viken. Den väntade SW-vinden kommer rakt på oss småningom. Men på andra sidan viken biter inte ankaret. En enorm boll av växtlighet hänger på flyna när Kjell mödosamt vevar upp det. I nästa vik fastnar vi på grund strax utanför farleden. Vi fortsätter mot nord. I en inbjudande vik vevar Kjell ut alla 40 meter ankarkätting, men ankaret biter inte. Han vevar upp, vi kör fram igen och försöker på nytt, fyra gånger. Det här ankaret har aldrig släppt i hemmavattnen. Möjligen är växtligheten så tjock på bottnen att ankaret inte biter, eller också är det kalt berg och inget att bita i, eller kanske består bottnet av mjuk gyttja.

Vi kör vidare i kraftig medvind och -sjö, inklusive regn, till klockan 10. Svarta kårar jagar över vattenytan och vinden drar skummet av vågtopparna. 

Innanför Tjörnbron hittar vi en stenig ankarbotten i Almösund. Där är sjölä, men vinden sliter i skutan. Ankaret glider i de starkare byarna.

Följande morgon berättar SMHI att vinden är 15-20 m/s, 25 storm i byarna. Under natten har vi draggat flera gånger. Kjell har varit ankarvakt och kört fram och fällt ankaret på nytt.

Vi får också veta att fartyget Langeland med stenlast har sjunkit vid Strömstad, 40-50 nm norr om oss. 6 man saknas. Fartyget Full City har stött på grund i Norge och läcker olja. Vi är lättade att vara helskinnade.

Vi ligger kvar vid Tjörnbron den dagen, men får ankra om ett par gånger. Först sent på kvällen vågar vi lämna båten och ro i land.

Nästa dag är det lördag, nästan spegellugnt och strålande solsken. Vi tuffar norrut. I Mollösund möter vi ett oräkneligt antal segel- och motorbåtar. När vi viker av mot Malö strömmar minskar trafiken något.

Fastän här finns vacker skärgård hittar man tydligen sällan lugna naturhamnar att ankra i. Åtminstone nu i början av augusti är gästhamnarna ofta fullbelagda.

Farleden krymper ihop ytterligare när vi närmar oss Bassholmen.

Också här är gästbryggan full, men vi hittar en bra ankarplats invid båtmuséet.

Föreningen Allmogebåtar driver muséet, renoverar och bygger allmogebåtar och ger ut böcker och tidskrifter.

Kjell har i flera år prenumererat på deras tidskrift Träbiten.

Detta är Mecka för en träbåt- och veteranmotornörd.

Vid vandrarhemmet får vi duscha. Jag hade hoppats hitta en affär, men vi får nöja oss med konserver.

På söndag morgon har vattnet sjunkit. Kjell var rädd att vi skulle fastna i gyttjan, så han har lagt ut ett akterankare. Vi startar tidigt för att komma iväg före vinden tar fart. Motorn stannar då vi backar! Ankarlinan sitter fast i propellern.

Vi lyckas angöra en badbrygga och Kjell får dyka ner och ta loss linan. Småningom kommer vi iväg. Farleden är trång och idyllisk.

Före lunch är vi framme i Lysekil. Vi börjar vid fiskehamnen där det finns mack. Jag går till en mataffär. Vi äter lunch vid Bengts fisk. Hans fiskdisk är spännande; långa, kolja, kungsfisk, plattfisk, krabbor - hela och halva, kräftor, räkor makrill...

Mätta och belåtna går vi tillbaka, då ett par kvinnor på en bänk hojtar till. Det är Stina, från grannbyn hemma! Pelle och hon kommer med husbil tillsammans med ett annat par. De kommer ombord en stund. Jag får en tankeställare när de berättar att de ska åka hem i morgon, för Stina har en läkartid om ett par dagar. Själva beräknar vi tre veckor för hemresan. Man kan resa på så många sätt.

Vi slår otrevligt mot kajen, så vi gör loss och går mot Kungshamn.

På kvällen tar vi färjan till Smögen. Färjan är en fin ekbåt med styrhytt, däckad för och bänkar längs sidorna.

Smögen är faktiskt speciellt. Klädaffärer och barer kantar sundets norra sida. På andra sidan finns idylliska sjöbodar. Rödgranitklippor omger hela sundet. Vi är nöjda att åka tillbaka till Bamse när vi gått ett varv längs affärsgatan och varit ner till havet på andra sidan klipporna. Kläd- och souvernirbutiker är inget för oss.

Det regnar i Kungshamn när vi vaknar följande morgon, men när vi tagit upp jollen, diskat och fixat för avgång blir det uppehållsväder.

Vi hissar segel då vi kommer utanför Hållö och de andra skären utanför Smögen. En frisk ostan skjuter oss framåt i en slör på 6,5 – 7,5 knop. En stark ström hjälper oss på traven.

Vårt mål är Norge. När vi nu en gång är så här nära måste vi bara dit.

 

24.01.2018 kl. 10:53

Göta kanal, del 2

Efter Carlsborg har vi flera broar än slussar att passera. Vi kör genom den långsmala sjön Asplången.

I Norsholm ska vi igenom en komplicerad kombination av vägbro-sluss-järnvägsbro inklusive elnät. Lättade att ha kommit igenom den råttfällan kommer vi in i den större sjön Roxen. Det blåser friskt och börjar regna. Mot kvällen ankrar vi i en vik. Kjell servar motorn och jag stickar på en hundhårshalsduk och löser korsord, medan regnet trummar på däck och kaminen värmer i salongen.

Följande dag kommer vi fram till Bergs slussar, de mest berömda i kanalen. Här finns en trappa på 7 slussar som ger ett lyft på 18,8 m.

Kjell sliter vid ankarvinschen så svetten rinner. Jag blir också trött av springet upp- och nerför backen för att fästa och lossa linorna.

Sen får vi pusta ut och glida vidare i konjov i Långa kanalen. Koltrastar och andra högljudda fåglar flöjtar glatt och överröstar till och med Bolinder.

Slussarna är 35 m långa och 7,18 m breda. Juno ryms precis.

Vid Borensberg tar vi natthamn. Dagens saldo är 16 slussar och 40 meter upp. Vi är nu 73 m över havet.

Jag grillar på land medan Kjell spänner kopplingen, mekar med backslaget och servar generatorn. Motorn mår inte bra av den myckna tomgångskörningen. Bolindern gör sig bäst när den belastas och får ge järnet. Den sotar igen medan vi flyter omkring och väntar på slussningarna. När vi sen kör vidare till nästa sluss ryker det fult ur avgasröret och vi sprider en otäck oljelukt omkring oss. Det är lite genant.

Det finns flera akvedukter längs farleden.

Vi går ut på sjön Boren och hittar en ny slusstrappa i Borenshult. Snart får vi ankra vid Motala.

Vi överraskas av en applådåska när vi passerar gästhamnen. Bolinder har utökat sin fanclub under resan.

I Motala går vi förstås på motormuseum. Där finns mycket annat än motorer också. Vi länsar ett antikvariat och fikar med tårta. Efter traskandet på muséet orkar vi inte gå lång bit i stan. Vi lyckas fylla ett par vattendunkar, men något bränsle hittar vi inte nära hamnen.

Motala ström är stark, men Bamsefar och vinschen är starkare, och vi får upp ankaret och kan fortsätta ut på Vättern.

Småningom glider vi in mellan pirgafflarna till vallgraven runt slottet i Vadstena. En förbipasserande munk kommenterar "sjyst båt".

En medeltidsvecka med marknad pågår, och folk i tidstrogna kläder skyndar omkring eller umgås i parken.

Staden är verkligen charmig med sina medeltida miljöer.

På kvällen, när vi strövar omkring, hamnar vi vid klosterkyrkan. Där är något på gång så vi går in. Det visar sig att det gäller Heliga Birgittas himmelska födelsedag, som firas med festhögmässa, orgelmusik, processioner med rökelse, biskopar, präster, munkar och nunnor.

Det är stämningsfullt i klosterträdgården när vi söker oss tillbaka till båten.

Följande morgon går vi runt lite innan vi gör loss och ger oss ut på Vättern. Det känns som om vi har onödigt bråttom hela tiden. Också här hade det funnits mera att titta på. Men nästan en vecka av min förlängda semester har redan gått och vi har nyss startat.

Det blåser hårt emot och Bamse kämpar som en gungstol i de branta vågorna. Vättern har ett djup på 90 m. Småningom kommer vi fram till Karlsborg, där vi får vänta på broöppning tillsammans med en trevlig dansk.

Nu blir det mest sjökörning. Efter Bottensjön följer en sluss och en bro till Viken. Den har en krånglig sträckning.

Här är det slut med eklundarna.

Naturen är lik den vi har hemma: stenar och granskogar. Terrängen är höglänt.

Efter Tåtorp återgår miljön till den tidigare, med ekar, kor och får.

Vi får plats i Töreboda gästhamn. En dansk, som visar sig heta Sören, hjälper oss att förtöja. Han kommer ombord och tittar på Bolinder. Själv har han en 80 hk encylindring Hundested kultändare.

På kvällen är vi på svarsvisit ombord på Connie. Avgasröret har skrämmande proportioner och siktar rakt åt sidan. För säkerhets skull begärde han specialtillstånd att få köra i kanalen innan han åkte iväg. 

Sen slår vi på stort och äter ute. Nu befinner vi oss som högst i kanalen, 91,8 m över havet.

 

13.01.2018 kl. 16:47

Årets sjösättning

På Kristi himmelsfärdsdagen blev Bamse lyft i sjön för 19:e gången.

Vi hade stora planer för årets vårrustning, men det blev ett ovanligt kort formulär tros allt.

Det som vi planerat, och hann med, var att städa ur kölsvinet och ge inredningen en omgång med en ozonrenare. En sådan liten manick, 10 x 10 x 40 cm, kan hyras billigt från en bilfirma. Vi har haft problem med mögel i förpiken. Ventilationen i båten är annars mycket god, men just under kojen i förpiken samlas fukt, som inte slipper bort. Madrasserna där har luktat mögel och känts allmänt ohälsosamma. Nu har vi nya madrasser där, och ozonrenaren fungerade utmärkt. Mögellukten är försvunnen. Skutlukten – diesel, gammalt oljeblandat slagvatten i kölsvinet, och liknande motorlukter – rådde ozonet inte på, men det gör inte så mycket. Den lukten känns inte hälsovådlig, och den är Bamses egen lukt.

 

Vi hann också slipa och stryka lack på masterna, men så mycket annat blev inte gjort innan båten åkte i sjön.

Nu kan vi i lugn och ro fixa resten. Det är ett stressmoment att vara beroende av andra. Båten måste bort från Pavis gårdsplan, och gänget vi brukar sjösätta tillsammans med hade sin tidtabell.

Lyckligtvis var vi den sista båten för dagen, och fick ligga kvar vid kajen hela kvällen. Motorn behöver servas innan den kan startas upp för säsongen.

Vi sotade skorstenen,

kylvattenpumpens luftklocka fick ny hampa och

glycerin-tv skulle kollas. Glasburkarna är fyllda med glycerin. Oljedroppar släpps in nerifrån och stiger upp mot ytan. Då kan man räkna hur fort oljan rinner in i motorn. Cylindern behöver två droppar i minuten. En kultändare har inget oljetråg, utan oljan portioneras ut kontinuerligt och förbränns, eller rinner ner i en behållare, som ska tömmas då och då.

Bommar, gafflar, åror, klyvarbom och sittbrunnsdurkarna har vi lackat hemma.

Årorna fick djupmärken inskurna. Vi brukar tejpa in måtten på en åra när vi vill kolla djupet, t.ex vid ankring, eller där farledsdjupet känns tveksamt. Nu fick vi mera bestående märkning.

Segelsäckarna har legat framme hela vintern. Vi tänkte byta ut en del av liktrossarna, som solen och tidens tand har trasat sönder, men de trasiga banden får nog hänga med en sommar till.

Den här bilden är från 2011, då vi gjorde de sista segelreparationerna vid Köpmanholmen.

Ännu återstår att reda upp alla band som hänger från masttopparna, men det är ingen brådska. De senaste veckornas temperaturer och hårda vindar lockar inte så mycket till sjöliv.

Sen får vi hoppas att Bamsefar får bygga upp sin kondition igen, så han orkar hissa storseglet på sin tunga gaffel. Och att hans händer, som blivit hudflängda av en månads pencillinkonsumtion, håller för hanteringen av de stickiga Roblonfallen. Han blev i alla fall friskförklarad 29.5, och har fått sluta med pencillinet, så han kommer säkert igen.

 

30.05.2017 kl. 09:15

Kultändarsnack

Det är dags att presentera Bolinder, tändkulemotorn som för Bamse över havet. Tidigt i byggnadsskedet ville vi veta vilken motor båten skulle ha, för att kunna planera en bra grundplatta för den. Vi annonserade i båda ålandstidningarna, och fick ett svar. En nyrenoverad Bolinder fanns till salu för 5000 mark. Cylinder, kolv och lager var bytta. Bolinders enda cylinder rymmer 5 liter och ger 25 effektiva hästkrafter. Säljaren försäkrade att den startade, men han ville inte demonstrera starten.

Motorn kom från Norrlandskusten, där den, ombord på någon bogserbåt, dragit timmerlass till sågarna redan på 1930-talet.

Vi slog till och motorn levererades. En kraftig motorbädd armerades. Vi var lite oroliga för att betongen skulle börja sprätta omkring när motorn skakade igång.

Kjell är väldigt intresserad av hur saker ser ut inuti, så han plockade sönder motorn i små beståndsdelar. Han fann att den omöjligt kunde ha startat, så som den var hopplockad. Men alla delar var i gott skick.

År 2008, nästan 30 år efter köpet, gick semesterseglatsen till Åland. I Degerby på Föglö hittade vi massor av vackra skutor. De skulle delta i en skutseglats. Vi gjorde förstås loss och slog följe med dem för att få njuta av anblicken.

Albanus toppsegel drog vackert, där de höjde sig över kobbarnas martallar. Vi var inte säkra på till vilken hamn skutorna var på väg, så vi kryssade efter så gott vi hann.

I sjökvarteret i Östra hamnen lade de till. Vi började ankra, när folk på kajen började vifta in oss. Vi invände att vi bara har en betongbåt, och inte platsar bland de gamla skönheterna, men blev övertalade att ligga vid kajen.

Det pågick högljutt program med musik och prat på en scen. Programledaren började räkna upp resultatet i skutseglatsen. På tredje plats kom Bamse. Vi höll på att tappa våra ölburkar, där vi satt på däcket. Vi visste inte ens om att vi deltagit i någon tävling. Det var rent av genant.

Två journalister kom och fotograferade och ställde frågor. Kjell passade på att efterlysa historien om Bolindern.

Följande förmiddag klev en gammal man mödosamt ombord. Han såg bekant ut. Det var sonen till motorsäljaren. Han frågade hur vi burit oss åt för att få igång motorn. Han berättade flera intressanta deltajer från motorrenoveringen. Så var det nytta med publiciteten i alla fall.

En kultändare, så kallad semi-diesel, är rätt omständig att starta. "Tändkulan", som antänder bränslet, ska vara glödhet. Förr i världen användes blåslampa, numera går det smidigast med gas. Det räcker ca 4 minuter innan temperaturen uppnåtts.

https://www.facebook.com/ullamaj.hagvik/videos/1538203779524559/

Under uppvärmningen kan maskinisten med sin pipförsedda oljekanna droppa några droppar på 5-6 ställen (excentern m.fl), pumpa ett par tag vaselin i nipplarna till propelleraxeln, dra ett par tag med trasselsudden över missprydande sot- eller oljefläckar på motorblocket eller svänghjulet och i största allmänhet kärleksfullt uppmärksamma dyrgripen.

Tändningsreglaget ovanpå motorn vrids i startläge, gasen justeras med spaken på regulatorn. När tidsfristen närmar sig sitt slut ska durken lyftas bort så det 105 kg tunga svänghjulet blottas. Detta vrids i rätt läge. Startpositionen intas. (Dessförinnan ska vänster sko vara fastsnörad.) I hårt väder, när båten kastas omkring, är det inte lätt att behålla startpositionen. Stående på höger ben, med ett fast grepp om stolpen vid spiseln, petas den fjäderförsedda startpinnen ut, så den sticker utanför svänghjulet, och foten ställs på, så tappen hålls på plats. Några pump bränsle med den lilla vippan nere till höger. Nu gäller det att ha den rätta knycken. Med ett kraftfullt tryck sätts svänghjulet i rörelse i fel riktning, motorn tänder och skickar tillbaka svänghjulet, och så är evighetsmaskinen i gång.

Om kulan inte är tillräckligt varm kan motorn starta och gå fel väg, så den backar när man lägger i växeln, eller också vaggar svänghjulet fram och tillbaka utan att orka gå runt. Detta sker inte ofta, men kan förekomma, om uppvärmningstiden varit för kort, eller om det lagrats sot runt tändkulan. Dessa situationer kan åtgärdas med ett par pump diesel i precis rätt ögonblick när man dragit ner motorvarven till minimum - då ändrar hjulet riktning och börjar gå rätt väg.

Detta sagt som konsult, efter att ha begrundat proceduren ett antal gånger. Mina benmuskler är inte vad de borde vara för att få igång maskinen. Om Bamsefar trillar i sjön får jag nog sitta och vänta på att flyta iland.

https://www.facebook.com/ullamaj.hagvik/videos/1291045170907089/

Så här låter det uppe på däck. 

30.04.2017 kl. 11:33

Gamla motorer

Av någon anledning brukar Kjell drabbas av gamla motorer. Ibland är det någon bekant som tycker att de vill ge honom en gammal motor, som de vill bli av med, och ibland får han en oemotståndlig önskan att köpa en som råkar vara till salu. Samlingen är än så länge utspridd i källaren, garaget, torkrian och båthuset, men tanken är att alla ska putsas upp och samlas på ett ställe småningom.

Jag kände för att göra en inventering och presentation. Den har ingen rangordning, utan de kommer enligt befintlig placering.

Björklund har tjänat troget ombord på Hagbard. Den är ca 5 hk.

Den här tvåtaktaren är ett Jutbackafynd. Den har bra kompression. Säljaren trodde att den heter Kipinä.

En tvåcylindrig Fäbodfrans.

Olympia 5-6 hk. En storebror till Marakatto. Motorn är lättstartad. (Avgaserna från källaren avslöjar honom varje gång han provat.)

Säljaren till denna motor hävdade att det är en Olympia, men enligt Kjell är det många detaljer som liknar en Wickström. Den har två cylindrar och två tändsystem. Två av tändstiften hör till en lågspänningständning. Den utrustningen finns dock inte kvar.

Pustkranarna behövs för halvkompressionen, som gör den mera lättstartad. Den har impulsmagnet och ger 10-12 hk.

Värdefullast i samlingen är denna encylindriga Wickström på 6-8 hk. Den "skulle låta grannt", men saknar magnet just nu. Kompressionen är utmärkt. Motorn skulle passa åt en 7-8 meters öppen båt.

Olympia 6-9 hk, saknar magnet. Olympia har en mässingskula på den svarvade växelspaken, medan Wickström brukar ha en svart kula.

Denna tvåcylindriga Wickström på 6-10 hk kom med på handeln med föregående Olympia.

En stationär Wickström på 7-8 hk som använts för tröskverk eller pärthyvel. Den kommer från Vitsjö. En 100 liters tunna för kylvattnet hör till.

Min pappa Bror har njutit av och svurit åt denna Heikk. Troligen är det smeden Henrik Österholm från Katternö som gjort den. Knuten på startsnöret skall placeras i skåran och snöret lindas runt, före varje startförsök. Det brukar bli många. Saa...n grymtade pappa medan han böjde sig ner igen och lindade startsnöret för ett nytt försök. Mamma och jag satt framme i båten och hoppades att Heikk skulle starta vid nästa försök. Vi brukade nog komma iväg småningom.

En tvåcylindrig Wickström från 1923.

En Clinton, som vi köpte av Svedlund för Hagbards behov. Den var nog för liten.

En luftkyld tysk militärmotor med 3000 varv, lämplig för en generator.

Jakobstadsmotor, 2-taktare. Björklund.

Olympia marakatto, 3,5 hk. De flesta väsentliga delarna fattas på det här exemplaret. (Vattenpump, magnet, cylinderlock och förgasare.) Det som är kvar skulle duga till fjäderhammare i en smedja.

Råskgrävssnurra som vi fått av svågern.

Två Seagullsnurror skymtar bland bråtet. En av dem använde vi för Bamses gummijolle, men den miste bränslelocket i något skede.

En gammal tvåcylindrig Johnson, ca 4 hk.

Fungerande Chrysler. Lömsk då gasen ökar åt fel håll.

Bolinder ska få ett eget kapitel.

Sen är det bara att bygga lämpliga båtar åt några av motorerna. De gamla trotjänarna hålls kvar och begär ingen mat medan de väntar på nya äventyr.

 

19.04.2017 kl. 12:36

Smoke rings

Bamsefar och Nelli var på en liten båtutflykt från onsdag kväll till lördag morgon i förra veckan. De gjorde en visit i Nykarleby skärgård. 

Farleden till Loppan tycks ha ändrat sträckning, eller också hade någon remmare stuckit iväg. När han blev osäker på farleden lät Bamsefar motorn gå på tomgång, medan seglen drog. Då passade Bolinder på briljera. Han blåste rökringar upp mot den klarblå hösthimlen. Det händer då och då, men jag har aldrig sett så här många och fina rökringar förut.

Helt fantastiskt! Man upphör aldrig att förbluffas över den gamla motorn.

11.09.2016 kl. 20:35

Det här är Bamse

Först en presentation av Bamse.

Riggen är ålderdomlig och rätt tung att hantera för ett par i övre medelåldern.

Däcksbild från Göta kanal 2009.

Salongen med den oumbärliga vedkaminen. En extra vedsäck ligger under bordet. Vedbänken är väl fylld.

Pentryt. Något kylskåp finns inte. En isolerad box håller maten sval över en helg ungefär. Sen har vi också en ”källare” under bordet. Den håller samma temperatur som havsvattnet. Är det 18 grader i havet så är det 18 grader i källaren också.  

I förpiken finns en rätt smal dubbelkoj. Dessutom finns en dubbel- och en enkelkoj i akterkajutan, invid motorn. Under nattvakterna brukar vi turas om att sova i salongssoffan. Då är det nära till sittbrunnen om rorsmannen behöver hjälp. Skeppshunden Nelli brukar också ha salongssoffan som sin koj, därför är den ofta drypande våt.

Navigatören vid navigationsbordet.

Vi brukar ha två timmars vakter när vi seglar/kör längre sträckor. Vinterhalare, mössa och handskar är ordinarie arbetsklädsel ombord. Någon enstaka dag på sommaren kan det finnas möjlighet att sitta spritt språngande naken.

Och motorn ja. Detta är Bolinder:

11.07.2016 kl. 18:34

http://http://sevendays.vasabladet.fi/blogoteket/

Det är jag som är Ulla-Maj. Jag fyllde 60 hösten 2016. Det känns som en utmärkt ålder. Jag gillar att skriva och att fotografera. Den här bloggen materialiserar en av mina drömmar.

Kjell är min gubbe sedan 40 år. Vi har tre vuxna barn, fyra barnbarn, hund (Nelli), katt (Hallux) och ett par bikupor. Vi bor i ett egnahemshus i Pedersöre med stor vanskött trädgård.

Bamse är vår båt, en 35 fot lång, gaffelriggad ketch av Colin Archer-typ. Den är ett hemmabygge från början till slut. Skrovet är gjutet i betong, inredning och däck är i furu. Den sjösattes 1999 och har tagit oss på otaliga äventyr sedan dess. Den encylindriga tändkulemotorn Bolinder från 1940-talet har 25 effektiva hästkrafter. Motorn dunkar trofast hur länge som helst, om än rätt högljutt. Den ger Bamse en måttlig fart på knappt 6 knop vid lugnt väder.

Tanken med bloggen var att berätta om våra långfärder till sjöss. Eftersom båten står på land största delen av året blir det många blogginlägg om en massa andra ämnen också. Det kan gälla vardagsliv och –göromål, husmorstips, dråpliga minnen och vad som råkar vara aktuellt. Välkommen till bamsbloggen!

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar