Tillbaka till vardagen

Man ska inte lämna ett växthus utan vård i tre veckor. Vatten har plantorna fått, men inga tjyvnyp.

En skottkärra tjyvar senare ser djungeln ut som en tomatodling igen.

Jag var så lycklig över att det fanns jordgubbar kvar. Jag räknade med att säsongen var slut för deras del, i synnerhet med tanke på torkan. Nu har jag något att stoppa i frysen tills barnbarnen kommer.

Kjell började jobba med att slakta Bolindern. Det är många och tunga vitala delar som måste plockas lös innan kolven blottas. Jag var med som hjälpkarl, men fick mest ligga och lata mig och läsa böcker medan han skruvade.

Vi har hunnit vara tre nätter vid sommarstugan. Bastun blev igen grundligt prövad.

Vi hade ett lass virke med på fredag kväll. Kjell har jobbat flitigt med landgången till bryggan.

Nu är den både snygg och komfortabel.

Nästa vecka är det dags att serva barnbarnen igen, så då har jag inga planer på egna aktiviteter. Vinbären mognar och jag har många mattor som borde tvättas, men kanske sommaren inte är slut ännu.

04.08.2019 kl. 14:48

The show must go on - tillsvidare

Jag har inte kommit vidare i mina fortsatta bloggplaner, så nu kör jag som förut tills det blir någon ändring.

Lilleman var hos oss ett dygn. Vi hittade mycket skojigt i grannskapet; får att gulla med, frigående höns att springa efter, kaniner att mata och massor av spännande maskiner och traktorer.

Här hemma envisades han med att plocka all äppelkart inom räckhåll, och alla tomater som var nästan mogna. De var inte så goda som han tänkt.

Onsdagen hade perfekt väder för att rensa trädgårdslandet – soligt, och frisk vind som höll myggen borta.

I år rationaliserade jag teskörden. Jag brukar plocka enbart bladen och torka dem, men jag tror att jag läst i marthabladet att man ska binda buketter av stjälkarna, så nu tog jag till saxen. Det gick mycket fortare.

Jag rensade och kände mig så duktig när jag fick heimani i skick. Kålrabbin jag sådde syns dock inte till. Jag funderar på att plantera jordgubbar där i höst. Jordgubbslandet har onödigt skuggigt där det finns nu. Å andra sidan kommer vi igen att sticka iväg till sjöss just under jordgubbsskörden, så egentligen gör det detsamma om det kommer några bär. Jag hoppas att någon av ungarna känner för att skörda.

Jag har samma dilemma varje sommar. Jag driver upp plantor, och planterar och bjuder till, men när det blir dags att skörda sticker jag iväg och lämnar allt vind för våg, bokstavligt talat.

Tomaterna börjar mogna i växthuset och chilin har massor av kart. Rätt korkat faktiskt, att så men inte skörda.

Dessutom har jag köpt biljetter till en sommarteater, men den kommer vi också att missa. Väderprognoserna tycker nämligen att vi ska åka söderut med Bamse i slutet av veckan. Jag får börja samla tankarna kring matbunkring igen. Och något lämpligt handarbete.

Bamsefar har skruvat ihop en flott slipvagn åt den nya jollen, så nu kan han ensam dra upp den på ett skonsamt sätt. Man borde vara två för att bära den över de vassa stenarna. Den är rätt tung dessutom.

Vi bunkrade upp med 60 liter vatten, 60 liter diesel och 20 liter olja i kväll. I morgon ror vi ut maten, så kommer vi att klara oss ett par veckor framöver.

 

04.07.2019 kl. 19:20

Att äta kakan och ha den kvar

Vi hann inte vara hemma många timmar innan vi lastade bryggvirke på bilkärran för vidare transport med Bustern till villan. Vi badade bastu grundligt och simmade många gånger. Äntligen är vattnet behagligt varmt.

Yngsta sonen och hans familj kom också dit. De bodde i bastukamarn.

Två-åringen trivdes förstås som fisken i vattnet.

Alla karlarna hjälptes åt med bryggbyggandet.

Hemma väntade förstås allt som var ogjort. Jag började med att fylla några tvättmaskiner och rensa i trädgården.

Min före detta örtagård visade sig ha flera oväntade skatter. I våras beslöt jag att gå över rutan med gräsklippare, för att bli av med allt åkerfräken och vitrot som tagit över. Men eftersom beslutet inte verkställdes genast hann ett och annat intressant sticka upp mellan ogräsen, och då nändes jag inte göra gräsmatta av alltihopa.

Här hittade jag jordgubbshallon (som förökat sig!), astilbe, gräslök och lakritssmakande körvel, förutom salvia, mynta, malört, oregano, dragon och pepparrot. Av backtimjan och smultron, som var så dominerande under örtagårdens glansdagar, fanns bara några ynkliga plantor kvar. Jag ska bestämt bli duktigare på att plocka bort ogräset. Det skulle vara roligt att ha det snyggt framför trappan. Men eftersom jag mest sitter på sjön eller jobbar vid villan så får jag skylla mig själv. Man ska hållas hemma och rensa om man vill ha en fin trädgård.

30.06.2019 kl. 17:13

Mors favoritdagar

Sjösättningen närmar sig.

Vi tog hem Bamses boj för att ge den lite service och förnya en del av kättingen som håller den ankrad.

Bamsefar har klarat sig utan arbetsolyckor i sitt vuxna liv, men nu var oturen framme. Han borrade en bricka till bojen i metall, med en 25 mm:s borr, när den skar fast och arbetsstycket slets ur hans hand. Det blev ett sår med trasiga kanter mitt i handen. Vi for till första hjälpen och fick det sytt med några stygn. En antibiotikakur fick han också.

En olycka kommer sällan lämpligt, men det kan bli problem med sjösättningen när kaptenen är enarmad. Han får inte lyfta tungt eller anstränga handen så att såret rivs upp.

I dag fick han hjälp av en av sönerna när en ring skulle smidas i ändan av bojstången. För att hantera måkaren behövs båda händerna. Det är skönt att ha händiga pojkar.

Själv har jag utnyttjat morsdagshelgen till fullo.

På fredag och lördag vävde jag ett par mattor till bastukamarn.

På lördag blev det kvällssmörgåsar åt barn och barnbarn.

Eftersom vädret inte lockade till utevistelse i dag plockade jag fram några brädor och kapade till material till en kökshylla i bastukamarn. På morsdag får mor roa sig så gott hon kan. Jag tycker om att snickra. Det brukar sällan bli precis som jag tänkt, men ofta blir det till något användbart i alla fall.

Den kombinerade hyveln/cirkelsågen som köptes 1980 fick stå till tjänst igen. Det finns nog större och stadigare maskiner i verkstaden, men jag tycker den här är en riktig mammamaskin. Jag är van med den. De stora känns så farliga. Så gott som alla trädetaljer på Bamse har börjat sin tillvaro i den här.

Nu har jag limmat ihop hyllorna och sidorna, så i morgon är det bara att montera. Lite spackel och målfärg brukar förlåta det mesta.

12.05.2019 kl. 19:35

Plantinvasion

I mitten av mars, när jag sådde mina egna tomatfrön, fick jag överlopps plantor av en granne. Hon har ett uppvärmt växthus och har redan planterat ut sina tomater. De som jag fick börjar nu bli för stora att ha inomhus. Min egen sådd tycks hålla tidtabellen och växer långsamt. De blir nog lagom stora tills jag kan föra dem i växthuset.

Somliga frön hade alltför bra grobarhet, så jag måste nog slänga bort en hel del. Det känns som om tomatplantagen inkräktar på livsutrymmet här hemma. Här är en hel del blomplantor också, och purjolök, zuccini, paprika och chili. Det blir nog ingen bufféservering tll morsdagen, för bordet är upptaget.

De stora plantorna har jag nu gett större krukor. En del av dem grävde jag ner i växthuset.

De får en styroxkista omkring sig till nätterna. Antingen fryser de bort eller också får jag en rekordtidig tomatskörd i år. Vi får ta vädret som det blir. Värmen som vi avnjutit de senaste veckorna känns nog lite onormal. Det naturliga skulle vara en hel månad med nattfrost ännu innan det blir sommar. Det är en spännande tid vi lever i.

30.04.2019 kl. 08:52

Vårrus

Bommar, gafflar och annan rundhult har vi förvarat hemma. De fick också en omgång med sandpapper och lack. Solen förstör lackytan på en sommar. Om man inte lackar årligen spricker lacket sönder, vatten söker sig in under ytan och träet svartnar. Då blir man tvungen att slipa trärent och börja från noll igen. Man kommer mycket enklare undan om man stryker ett varv varje vår.

Riggen börjar se skamfilad ut efter 20 år. Men don efter person. Varken Bamse eller vi själva är heller så värst fräscha längre.

Bamse blev dock prydligare då vi strök bottenfärg under hela vattenlinjen. I många år har vi bara prickat i någon fläck där färgen blivit bortnött, och botten har varit brokig som en kossa.

Det blev över av det härliga vårvädret när vi målat klart. Innan vi visste ordet av hade vi lastat golvbräder, generator, maskiner och en hel del annat i Bustern, och styrde mot Sommarskäret.

Vi hann inte mer än bada bastu den kvällen.

Följande dag slängde vi ut bohaget ur bastukamarn och rev bort den gamla plastmattan. När vi skulle börja skruva fast golvbräderna, visade det sig att skruvarna kunde ha varit längre. Bamsefar stack på en utryckning till stan efter nya skruvar. Under tiden klippte jag sly längs stranden och städade upp ute. Jag borde ha fått ett foto som bevis, för jag gick faktiskt omkring i bara bikini hela dagen, den 26 april! Helt otroligt! Den här tiden brukar jag inte släppa vinterhalaren ur sikte. I solen på trappan var det 38 grader varmt.

Golvet blev klart först dagen därpå.

Sen sökte vi oss hemåt, för 2-åringen skulle komma och övernatta på lördag kväll. Jag har aldrig förr haft att göra med en så snabb unge! Min kondition skulle utvecklas enormt om han kom hit lite oftare. På söndag eftermiddag hann han ner i diken och blötte ner skorna tre gånger på en liten stund. Jag är dock van med ungar som tar blöjto. Det brukar de inte få hemma, så jag undrar om mommo/fammo har någon skuld i det fallet.

På tal om ungar och vatten så gjorde jag en investering i konst här om dagen, till ett värde av 12 euro. Min tandläkare har en förstoring av Albert Edelfelts tavla Lekande pojkar på stranden. Jag står jämt och beundrar den när jag är där. Nu kom jag på tanken att söka på nätet, och hittade en plansch på 50 x 70 cm.

Den ska hänga vid sängen, så får jag ligga där och titta. Nu har jag förberett en ram, och väntar på en akrylskiva att täcka planschen med. Jag gläder mig storligen.

29.04.2019 kl. 12:48

Påskkläckning

Bara en dryg vecka kvar till första maj, och vårsolen värmer! Det känns lika befriande varje vår, att plocka fram Bamse under presenningstäcket. Vi tog täcket av masterna också, och slipade dem.

Sen for vi hem och började leta efter lackburkarna, som vi drog oss till minnes att blivit över förra året.

Vi har en imponerande samling med gamla färgburkar. De äldsta är från mitten av 1970-talet, men största delen är från slutet av 1980-talet, när vi byggde huset. När hyllan blev full svällde lagret ut flera kvadratmeter över golvet, och när där inte rymdes mer utvidgades samlingen till 3-4 andra rum i källaren. Totalt kaos med andra ord.

Fulla av energi började vi gå igenom lagret, burk för burk. Det tog flera timmar.

Nu är hyllan komprimerad med aktuella och användbara färger. Resten väntar på skjuts till Ekorosk. Få se om burkarna ryms i en bilkärra, eller om vi får åka flera varv.

Nog ger det en stor tillfredsställelse när man kommit i gång med sådana här hopplösa fall, och ser resultat av sitt arbete. Bara vi får några år till kommer döstädningen att bli slutförd. Som extra bonus hittades den här gången en pump, som Bamsefar lagt ner mycket möda på att söka på andra ställen. Den låg i en plastkasse tillsammans med en del andra utensilier.

Och lackburkarna som vi egentligen letade efter? Dem hittade vi till slut i gömstället på golvet i syltkällaren.

23.04.2019 kl. 08:57

I väntan på våren

I min digra samling kan-vara-bra-att-ha, fyndade jag en stor bunt torkad säv i förra veckan. Säven ska skördas före midsommar, när den börjar knoppas. Sen ska den torkas på stående, i ett mörkt och luftigt utrymme. När den är torr blir stråna spröda och går lätt av, men den håller sig hur länge som helst. Då det är dags att använda säven ska den fuktas, för att bli seg och böjlig, och kan då vävas eller flätas till nästan vad som helst. Själv är jag bara en klåpare i branschen. De som kan, gör väldigt vackra saker i säv.

Jag fick lust att pröva om jag skulle ha blivit skickligare, så där i bara farten, och revade en stump. Då fick jag samtidigt användning för min bordsväv. Den har fått vara i fred bra länge.

Egentligen är den inte alls lämplig för säv. Man borde slå på hårt för att klämma ihop stråna, och det går inte i den lätta bordsväven. Följaktligen blev det till ingenting igen. Men säven är vacker med sina olika gröna och bruna nyanser. Det blev över av den fuktade säven, så jag försökte mig på att fläta en liten matta också.

Ingen höjdare här heller, men den kan duga som skounderlägg vid villan.

Vi kom oss ut till Sommarskäret i lördags, när vädret var så fint. Jag har länge suktat efter att det skulle bli öppet vatten, så att vi kunde sjösätta Bustern, men isen är förvånansvärt tjock ännu, 40-50 cm, trots att det varit plusgrader och blåst mycket. Isen är dock väldigt porös.

Väl utrustade med isdubbar, kastlina, flytvästar och kamstål för att pröva isen, gav vi oss av till fots på lördag förmiddag.

Vi prövade fiskelyckan med att pimpla runt halva holmen, men fick bara var sin liten abborrstackare. De fick dryga ut gösfiléerna vi hade med oss. Det var skönt att vara ute i solen och tanka d-vitamin. Vårt ärende var egentligen att rensa ur och hänga upp blåmesholken.

På kvällen njöt vi av bastubad. Bamsefar lyckades få ner sin kropp i strandvattnet, där isen smultit undan. Vi hade igen eldat alltför mycket i villan och det var plågsamt varmt när vi gick till sängs. På söndag förmiddag sökte vi oss hemåt.

Jag är så nöjd med dagens arbete, helt imponerad faktiskt. Jag tog itu med att städa ett källarskåp där jag förvarar gardiner, dukar och stuvbitar av tyg. Ett rätt avskräckande projekt må jag säga. Bland tygen hittade jag en intressant tygstump som jag fick lust att sy något av.

Det blev en helt användbar tunika. Det var kul att sy. Det kommer nog att bli flera alster har jag på känn.

Men först ska jag på marthamöte. I kväll kommer vi att smörja kråset. Det blir knytkalas med salt och sött.

Mitt bidrag blir gäddchips på blandbrödsknappar, toppat med majonnäs eller yoghurtsås. Det ska bli spännande att se vad de andra bjuder på.

08.04.2019 kl. 17:09

Stadsfru för en dag

Förra helgen var det tänkt att vi skulle fara på shoppingresa till Umeå, men utfärden blev inhiberad. När jag nu ska vara barnvakt i stan i två dagar kom jag på att jag skulle shoppa loss här hemma i stället. I allmänhet inskränker sig mitt shoppande till matinköp i samband med veckans körövning.

Förskolebarnet skulle följas till skolan klockan 8, så vi cyklade glatt iväg. Det är bara varuhusen som öppnar så tidigt, så jag traskade pliktskyldigt omkring och kände på damkläder. Minsann hittade jag en jumper/tunika som föll mig i smaken. Det fanns bara restnummer kvar. Den kunde ha varit en storlek större, men...

För att fördriva tiden tills flera affärer öppnade cyklade jag ut till Pavis och hälsade på Bamse. Han mådde fint under sin presenning. Isen låg kvar och nordanvinden bet i öronen. 

Jag började bli hungrig. Vi åt frukost redan klockan 7. Jag hade fantiserat om att avnjuta lunch på ett vegetariskt ställe, där jag brukade äta ibland medan jag jobbade. Nu var klockan bara halv 10 och lunchbaren öppnade först 11. 

Hastigt och lustigt trampade jag hemåt, och köpte en sallad längs vägen. För att nu riktigt shoppa loss köpte jag en burk kalciumpiller också. Snacka om köpfest.

Jag skulle ha köpt konsertbiljetter också, men den kassan tycks vara stängd på måndagar. Jag kan behöva något ärende i morgon också.

Jag hann knappt steka plättar av morgonens överblivna gröt innan det var dags att hämta förskolebarnet.

Det blir nog aldrig någon fin stadsfru av mig, trots att jag riktigt bemödade mig och lämnade vinterhalaren hemma. Men jag uppskattade i alla fall att cykla omkring i vår vackra stad i 2,5 timmar.

25.03.2019 kl. 12:49

Hjärtesak

Natten till tisdag sov jag illa. Det gjorde ont mellan skulderbladen. Jag låg och vred och vände mig för att hitta en ställning där det inte gjorde ont. Somnade om, men vaknade snart och snurrade ett par varv till. Vänster arm domnade. Vänster öra värkte. På morgonen kände jag mig tjock i halsen, inte förkyld, men svullen. När jag var uppe och igång kändes det inte så mycket i ryggen.

Bamsefar har nyligen hört en föreläsning om hjärtinfarkt och tyckte vi skulle åka till akuten. Jag kände mig tveksam och ville vänta och se. De gånger jag blivit undersökt har mitt hjärta fungerat utmärkt. Vid lunchtid blev jag själv bekymrad, för jag hade ingen matlust, och då måtte jag vara sjuk. Jag skyndade mig att diska bort och betala några räkningar som låg och väntade, ifall jag skulle dö plötsligt.

Sedan en parentes: På måndagen hade jag beställt en tvättmaskin och en diskmaskin på nätet. Tvättmaskinen levererades redan på tisdag och diskmaskinen på onsdag. Man baxnar över den snabba leveransen. Den gamla tvättmaskinen har varit slut i många år. Plåten på framsidan har rostat sönder. Den startar inte, innan den får några rejäla knytnävsslag på rätt ställe på luckan. Oftast stannar programmet mitt i, och man måste vrida det vidare för att maskinen ska skölja tvätten. I söndags gav jag upp, för då vägrade maskinen att ta in vatten.

Den gamla diskmaskinen har varit ur funktion i många år. Den torkade fast på något sätt en sommar när vi var mycket ute på sjön. Det kan ha varit redan 2009, när vi prövade Göta kanal. Jag avskyr att diska, och diskbänken fylls jämt i flera dagar innan jag tar itu med faten och glasen. Det har dock inte blivit av att skaffa en ny maskin. Parentesen slut.

På tisdag stod alltså en ny tvättmaskin på gården. Jag tyckte vi skulle bära in den. Bamsefar vägrade, innan jag ringde hvc och frågade om jag borde komma och kolla hjärtat. Det tyckte sköterskan att jag borde, så vi åkte iväg. Det togs EKG, hjärtfilm och blodprov. Det räckte 3 timmar innan proven var klara och läkaren kom. Lite spännande var det nog att vänta.

Alla prov visade entydigt att det inte var något fel på hjärtat. Det kan ha varit så enkelt att jag sträckte mig lite olämpligt under pilateskvällen på måndagen. Eller också var det min icke-galla som inte gillade att jag åt ett kvarts bröd innan jag gick till sängs. Jag råkade vara hungrig efter jumppan. Jag kände mig förstås lättad och glad. Samtidigt var jag lite skamsen, då jag besvärat vår betungade hälsovård helt utan anledning.

Mest känner jag mig dock lycklig och friskförklarad. En molande oro hade säkert dröjt kvar om jag inte fått svart på vitt att jag har ett starkt hjärta. Gott är väl att ta i.

På onsdag morgon vaknade jag utsövd och energisk, och tog itu med att städa ur sophinksskåpet. Det är ett omfattande projekt. Jag utrustade mig med skrapa, borste och skurhink. Jag räknade med att måla om hyllorna då jag fått bort smutsen, men det blev förvånansvärt snyggt redan efter tvättten. Lite genant är det att berätta, men i en av blomvaserna, längst inne i skåphörnet, låg två små, döda möss. De kan ha varit där länge. Den vasen användes senast på min 50-årsdag, för 12 år sedan. Att städa alla skåp inför jul är inte aktuellt hos oss.

Jag hann inte bli klar med skurandet innan den nya diskmaskinen kom. Det tog Bamsefar hela eftermiddagen och kvällen att installera den. Han for till stan efter en ny kökskran också. Den gamla kranens ventil till diskmaskinen gick inte att rubba. Så nu har vi fräschat upp riktigt ordentligt här hemma, och själva är vi friska som få. Vad kan man mer begära!

14.03.2019 kl. 10:26

April i februari

Det blåser hårt, är flera plusgrader, solen skiner och sen kommer en regnskvätt. Man kan lätt lura sig själv att vi är i april nu.

Solen lockade mig att plantera om krukväxterna i går. Det har jag inte gjort på närmare 15 år. Saint Pauliorna och den enda Streptocarpus jag har kvar kommer att bli chockade. Det naturliga urvalet i evolutionen har glesat ur mina fönsterbräden. Numera finns bara sådana arter som klarar sig på små vattenmängder med långa intervaller. På somrarna är vi mest borta hemifrån, så då brukar jag plantera mina "dyrgripar" såsom bouganvillean, passionsblomman, murgrönan och pelargonerna utomhus, där jag har automatbevattning. En del av dem tar jag ombord på Bamse. Många av dem gillar inte att flyttas två gånger om året, så sortimentet har blivit rätt smalt. Rätt åt mig.

Jag har faktiskt åstadkommit 150 gram garn. Det blev så kallat effektgarn, med struktur. Väldigt mycket struktur.

Av de två rullar tråd jag spunnit tvinnade jag tvåtrådigt garn med hjälp av "rullstolen" från Kjells mormors släkt.

Garnet fördes över till härvträet.

Härvorna har jag nu färgat bruna med stenlav från Mickelsörarna, plockad för ett par år sedan. Där finns mycket sten. Man varvar stenlav och garn och strör lite grovsalt mellan varven. Fyller på med kallt vatten och värmer till 90 grader. Försöker hålla den temperaturen i 4 timmar. Det är lite svårt, för temperaturen varierar beroende på var man sticker ner skinktermometern. Sen får garnet kallna i badet, och blir då brunt. Man kan färga mer garn i samma bad, det blir då ljusare.

Nu ska jag följaktligen karda mer ull och spinna mer garn, så att jag också får ljusbrunt garn. Till sommaren kan jag satsa på grönt och gult från det som växer då. Jag har äntligen fått kläm på kardandet och spinnandet, och är vid gott mod. Det doftar svamp och höst när man har garnet i stenlavsbad.

Två-åringen var hos oss förra helgen. Jag kom på att han kunde behöva en tröja, och inventerade mitt garnlager. Där hittade jag 4 nystan, som jag köpte på Mallorca för ett drygt år sedan. Jag hade googlat efter handarbetsaffärer, och hittade en välrenommerad. Vi sökte den en hel eftermiddag, så jag kände mig tvungen att handla något. Det blev några nystan ur en fyndkorg, 40 % merinoull och 60 % polyester. Det är mycket mjukt, men elektriskt. Då jag stickat en bit insåg jag att tröjan kommer att bli alltför vid för 2 åringen. Lyckligtvis har jag barnbarn i flera storlekar, och begärde mått från de större årgångarna. 9-åringen verkade mest lämpad för alstret, så jag fortsatte enligt den modellen.

När tröjan var färdig passade den trots allt bäst på 6-åringen. Det är så typiskt. Nåjo, 2-åringen får ärva den när 6-åringen vuxit ur den. 9-åringen får känna sig blåst just nu. En vacker dag hoppar någon idé fram som passar honom.

Denhär lördagen var vikt åt körsång. Det var roligt att vara många, och att få öva sin egen stämma grundligt. Någon kastade fram en idé om en körresa, och nu är vi plötsligt på väg till Lövångers marknad i september! Det ser jag fram emot! Vi har varit till Kallviken med Bamse kanske 4 gånger, och cyklat några kilometer till Lövånger.

Den lilla vita stenkyrkan bara väntar på kyrkokörsångare från Jakobstad och Pedersöre!

Verksamhetslust pirrade i kroppen när jag kom hem från kördagen. Bamsefar hade sin egen kördag med Jakobstads Sångarbröder, så jag kände mig lite ensam hemma, trots djuren. Till Nellis förtjusning gick vi till byahemmet, och slipade ner listerna på borden. Det har irriterat mig att listerna här och där stuckit upp ett par millimeter över bordsskivan. De, som på talko gjorde listerna, fick kanske lite bråttom på slutet. Nu kan vi torka borden som sig bör, inför marthornas smörgåstårtefest på måndag kväll. Vi festar med föreningens härliga 90-åring Britta, pigg som få, och superaktiv i Kållby vävklubb.

Nu får jag försöka varva ner. Kalendern är fullbokad igen i nästa vecka.

16.02.2019 kl. 17:41

Oväntat besök

Jag fick oväntat främmande i dag och blev så glad. Medan jag jobbade träffades vi mer eller mindre regelbundet, bland annat jumppade vi tillsammans, men nu är det väldigt länge sedan vi råkats. Vi hade så mycket att prata om, och uppdatera varandra med, att orden bara forsade fram.

Vanligen pratas det inte så mycket hos oss. Efter 42 år tillsammans är det mesta sagt, och det behövs inte så många ord. Det blir mest kommentarer om aktualiteterna vi hör i radio och läser om i tidningen.

Men nu fick jag alltså prata loss, ett riktigt kärringsnack. Jag hade inte ens vetat om att jag haft behov av ett storprat. Man borde faktiskt sticka sig in till folk alldeles objuden ibland, och bara sitta och vara till främans en stund. Så gjorde kvinnfolk förr i världen. Grannkärringen tog sticksömmen med och satt och pratade bort en eftermiddag, innan det var dags att gå hem och sätta upp potatiskastrullen. Å andra sidan har vi ju facebook nu för tiden. Där kan man umgås. Fast inte blir det lika personligt som när man sitter mitt emot varann vid köksbordet. Förresten är dagens gäst inte aktiv på facebook.

Kanske det fordras mod att bara gå och hälsa på, objuden. Om man ska börja planera en trerätters middag och ha storstädning innan man bjuder gäster är det nog sällan man får främmande. Den som kommer objuden får ta hemmet som det är, med alla disktravar och skräp på golvet.

Tack min vän att du kom! Det gav guldkant åt min dag.

29.01.2019 kl. 18:49

Vintervånda

Ja, jag vet! Det har gått inflation i vackra vinderbilder de senaste veckorna, men jag vill också presentera en.

I själva verket avnjuter jag helst vintervyerna från insidan av fönstret. Jag blir mera frusen ju äldre jag blir. Jag har något som kallas Raynauds syndrom.

Fingertopparna blir vita och känslolösa när det är kallt. Nu för tiden kan jag knappt ta ut något ur kylskåpet utan att få vita fingrar. När jag sitter inne och stickar får jag då och då gå och hålla händerna i varmt vatten för att få tillbaka känseln i fingrarna. Att köra bil är rena pesten. När man sitter stilla och håller upp händerna framför sig hjälper det inte hur tjocka och varma handskar man har på. Jag hinner knappt ut från gården innan jag märker hur känseln försvinner ur fingrarna.

Luttrad av de många gånger jag blivit att stå på vägen med en krånglande bil undviker jag i görligaste mån att alls åka ut med bilen på vintern. Vi har alltid haft gamla och mer eller mindre skraltiga bilar. Det har inte varit ovanligt med rökutveckling ur instrumentbrädan, kokande kylare, död ackumulator, punktering eller en motor som drabbas av plötslig död. De bilar som nu står på gården är 33 och 24 år gamla. Volvon har dock sällan svikit.

För 10 år sedan vinterbadade jag regelbundet. Det hade en bra inverkan på mina vita fingrar. Blodcirkulationen förbättrades märkbart. Men när sommaren kom och badsäsongen var slut var fingrarna tillbaka på utgångsläget igen. Jag får väl leva med dem. Det gör inte ont, men är opraktiskt att vara utan känsel. Värre krämpor kan man ha. Jag får vara nöjd med min utdelning. Men nog är jag lycklig över att numera få stanna hemma när termometern visar – 28 grader på morgonen.

28.01.2019 kl. 11:46

Ett par udda maträtter

För ett par år sedan besökte en syrisk kvinna vår marthaförening och lärde oss göra falafel (bloggen i mars 2017). Först nu kom jag mig för att försöka själv. Det gick inte riktigt som på Strömsö. Jag blötlagde kikärterna som de skulle. Men min gamla Elektrolux hushållsassistent vägrade att befatta sig med sådana nymodigheter. Motorn stannade så fort jag försökte starta kvarnen för att mala sönder ärterna.

Jag fick försöka med mixern. Den gillade inte heller hanteringen. Motorn blev varm och knivarna stannade. Småningom fick jag sönder det mesta.

Jag kryddade frejdigt med 3 lökar, 3 vitlöksklyftor, färsk koriander, persilja och chili, torkad koriander, spiskummin och sambal oelek. Jag tillsatte ett par dl vatten och 1 tsk bikarbonat.

De första bullarna jag friterade såg helt fantanstiska ut, men sen föll degen samman till en enda gröt. Jag antar att oljan inte var tillräckligt het när jag klickade i för mycket deg i taget.

Jag bakade en liten sats avlånga pitabröd att servera falafeln i. Man ska servera tomat, gurka och youghurtsås med. Bensinstationen som ligger bara ett par hundra meter från oss brukar vara välförsedd, så jag traskade iväg efter youghurt. De hade bara 2 dl burkar med grekisk yourhurt, men det lät ju bra, så jag gick hem med en sådan. När jag öppnade den simmade en massa sylt omkring i burken. Det var en liten missräkning, men jag öste bort det mesta och fyllde på med vitlök och chili. Den blev eldig och läcker. Vi tyckte anrättningen blev en succe. Men om jag ska göra falafel flera gånger så får jag nog så lov att skaffa en matberedare för att få sönder kikärterna.

Jag läste nyligen Torgny Lindgrens Pölsan igen en gång. Det är en fantastisk bok, fastän själva pölsan inte verkar så tilltalande.

 

I en liten ruta fanns dock recept på en maträtt, uppenbarad i drömmen, som verkade mera lockande. I dag testade jag den:

 

överbliven potatismos

1 finhackad lök

hackad bacon

några matskedar kornmjöl

1 ägg för hållfastheten

salt och vitpeppar

 

steks som bullar.

Det blev jättegott tillsammans med lingonsylt.

Till dagens eskapader hör också en musjakt. Jag satt och bokförde i godan ro, och flyttade om ett par mappar som stod på golvet, då någon började pipa och kvittra i den största nöd. Hallux skyndade till för att hjälpa mig, när jag stående på knä på stolen började plocka upp en mapp efter den andra från golvet. Minsann stack det ut en musbak med svans och baktassar under marthornas pärm! Den hade kommit i kläm. Jag litade på att Hallux skulle expediera den när jag försiktigt lyfte mappen, men han tyckte det var för enkelt och lät den löpa.

Arma katt! Det var troligen katten som burit in musstackarn. Jag fick själv jaga musen fram och tillbaka längs väggen med brandstake och vedträn innan den till sist stöp. Det är inte lätt att jaga möss när man själv är så rädd att man måste stå på stolar och bord för att inte bli angripen. Vilken fasa om den skulle klättra upp innanför byxbenet! Det hjälper inte att tänka att den inte är farlig och att den är minst lika rädd som jag. Nåjo. Faran är över för den här gången.

I morgon ska jag bokföra mera. När man inte säger nej blir man kassör både här och där. Jag har 4 föreningar och ett litet företag att göra bokslut åt, och skattedeklarationer för ett par av dem. Kanske det är bra att bråka huvudet ett par veckor i året, så det inte vissnar bort.

15.01.2019 kl. 21:05

Min korta karriär som motorcykelförare

Veckan har runnit iväg i ett huj medan jag suttit i väven. Man hinner tänka mycket medan man väver. Tankarna kastas hit och dit som en svärm mesar på hösten. Här om dagen landade jag vid en eskapad för några år sedan.

Vid morsdagstiden hade Bamsefar köpt en motorcykel till.

Redan år 1995 införskaffade han en BSA från 1952.

Nu blev det en Ariel av samma årgång. Han presenterade den stolt som min morsdagspresent. Jag var kanske inte så överförtjust som förväntat.

Ett par år senare, när han varit ut på provtur, kom han glad och förväntansfull ner i källaren, där jag satt och vävde också då, och förkunnade att nu ska jag komma och provköra. Jag höll precis på och skulle börja med ett spännande moment i vävandet, och var inte alls intresserad, men som den kärleksfulla och tillmötesgående maka jag försöker vara, så steg jag upp från väven och följde honom ut på gården.

Jag fick hjälm på huvudet, lyckligtvis. Han förklarade ingående hur man ställer tändningen, gasar, trampar igång, skuffar ner cykeln från stödet och lägger i växeln. Jag stod och trampade på stället under utläggningen och ville ha det hela undanstökat för att få gå tillbaka till väven. Sen skulle jag kliva upp på Arieln och upprepa hans manöver. Jag klarade av det precis som han förklarat.

Nu råkade det sig så att motorn drog fram, fastän växeln inte var ikopplad. När jag skuffade ner cykeln från stödet gjorde den fart framåt. God fart. Jag försökte vrida på gasreglaget, men gasen ökade, och minskade knappt åt andra hållet. Jag hade inte fått några instruktioner om hur man bromsar och stannar motorn. Det är inte ofta jag varit rädd, men den här gången blev jag helt paralyserad av skräck. Jag bestämde att jag på inga villkor åker ut på byvägen med vidundret. Den enda lösning jag såg, var framför ögonen på mig. Om jag kör in i husväggen så måtte den stanna. Jag siktade på några buskar för att lindra smällen litet.

Det smällde ändå. Jag flög framåt med huvudet i väggen och motorcykeln stjälpte. Mitt högra underben låg i kläm under sitsen. Det gjorde ont. Jag kraxade förfärat: Ta bort den, ta bort den! Han kom springande och stoppade motorn och lyckades med stor möda lyfta upp motorcykeln på stående. Lyckligtvis blev det inga skråmor på den. Den landade ju mjukt.

Jag haltade in och stönade för varje andetag. Det gjorde ont mellan skulderbladen också. Det kändes som om ryggraden tryckts ihop när huvudet smällde i väggen. Jag lade mig i sängen och darrade i hela kroppen. Jag beslöt att fast jag så ska dö på fläcken så täcks jag inte åka till jouren och förklara hur jag skadat mig. Å vad jag skämdes! Jag insåg att det är svårt att tänka rationellt när man är riktigt rädd.

Troligen hade ett ben spruckit av tyngden från cykelsitsen, för en bulnad slog genast upp, och benet var sjukt i flera veckor. Jag var mera bekymrad för ryggen, men också den repade sig småningom.

Nu när flera år gått, vågar jag tänka igenom hela händelseförloppet. Jag kan till och med skratta åt mig själv.

Framdäcket råkade pricka ett källarfönster.

Det yttre glaset var sönder i ett par år innan vi installerade en kattlucka åt Hallux där. Intet ont som inte har något gott med sig. Hallux är väldigt förtjust i luckan och använder den flitigt dygnet runt. Och nu kan jag kaxigt stå fast vid att jag kört färdigt. 20 meter räcker för mig.

11.01.2019 kl. 11:50

http://http://sevendays.vasabladet.fi/blogoteket/

Det är jag som är Ulla-Maj. Jag fyllde 60 hösten 2016. Det känns som en utmärkt ålder. Jag gillar att skriva och att fotografera. Den här bloggen materialiserar en av mina drömmar.

Kjell är min gubbe sedan 40 år. Vi har tre vuxna barn, fyra barnbarn, hund (Nelli), katt (Hallux) och ett par bikupor. Vi bor i ett egnahemshus i Pedersöre med stor vanskött trädgård.

Bamse är vår båt, en 35 fot lång, gaffelriggad ketch av Colin Archer-typ. Den är ett hemmabygge från början till slut. Skrovet är gjutet i betong, inredning och däck är i furu. Den sjösattes 1999 och har tagit oss på otaliga äventyr sedan dess. Den encylindriga tändkulemotorn Bolinder från 1940-talet har 25 effektiva hästkrafter. Motorn dunkar trofast hur länge som helst, om än rätt högljutt. Den ger Bamse en måttlig fart på knappt 6 knop vid lugnt väder.

Tanken med bloggen var att berätta om våra långfärder till sjöss. Eftersom båten står på land största delen av året blir det många blogginlägg om en massa andra ämnen också. Det kan gälla vardagsliv och –göromål, husmorstips, dråpliga minnen och vad som råkar vara aktuellt. Välkommen till bamsbloggen!

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar