Aktuell bisyssla

Sommaren är obevekligen slut. Det är dags att skatta honungen och se till att bina får tillräckligt med sockerlösning för att klara vintern. Våra bin har mest sysslat med svärmning i sommar, så vi hade inte stora förväntningar på honungsskörden. I och för sig vill vi inte ha några stora mängder heller. Vi är inga säljartyper, utan önskar bara honung för eget behov, och en del att ge bort.

Den första kupan vi öppnade gav oss bekymmer. Drottningen tycktes vara oparad, för det fanns enbart drönarceller på yngelkakorna. Vi stängde kupan igen och sov på saken. Eftersom det inte kommer några nya arbetare kommer samhället att dö under vintern. Vi skulle möjligen få köpa en parad drottning och ge dem en chans. På morgonen kollade vi samhället igen och sökte den oparade drottningen utan att hitta den. Risken finns att om man tillsätter en ny drottning utan att döda den gamla blir nykomlingen dödad. Vi har totalt fyra samhällen nu, och beslöt att låta det här möta sitt öde.

Följande samhälle hade inte heller många honungskakor att avvara. Många bin hade konstiga ljusa fläckar på ryggen. De ska få en chans, eftersom de hade en del täckt yngel, men jag skulle inte vara förvånad om de dör under vintern.

De två återstående samhällena var starka och pigga, och där kunde vi förse oss med deras honungsöverskott. Om kupan blir för hög får de svårt att hålla värmen under vintern, så de borde trängas ihop på en eller två lådor. Därför ger vi dem sockerlösning som de kan fylla upp de återstående vaxkakorna med, så att de har mat hela vintern.

Här finns täckt arbetaryngel på en honungskaka.

De brukar få behålla så många honungskakor som ryms, när man beaktar att yngelkakorna också måste få plats. Vi skulle skämmas att ta precis all honung som de samlat ihop. På yngelkakorna har de också samlat pollen av olika färg, mest rött och gult. Det är larvernas proteinfoder, som ambina utfodrar dem med innan de förpuppas i cellerna, sen på våren, när drottningen börjar producera ägg igen. Bina, liksom andra produktionsdjur, är förädlade genom avel. De samlar mer honung än de själva behöver, till glädje för biodlaren.

Jag är jämt generad när jag handlar socker inför honungsskörden. Samhällena får 14 kg socker var, så det är en hel del att släpa hem.

Blandningsförhållandet är 4 kg vatten och 7 kg socker. Massan måste värmas och röras för att sockret ska smälta, så man får stå vid spisen en bra stund.

Då vi komprimerat kuporna ställer vi en så kallad foderlåda i styrox ovanpå och häller i sockerlösningen. Under foderlådan placeras en liten trasa indränkt i tymol, -timjanolja. Den luktar starkt, och bina gillar den knappast, men den är precis lagom stark för att få kål på största delen av de besvärliga varroakvalstren, som gör livet surt för bina. Kvalstren tar ihjäl samhällena om man inte bekämpar dem.

Bina kan alltså krypa upp i foderlådan och suga nektarblåsan full. Sen söker de sig ner igen och kletar ut sockret längs cellväggarna. De måste få ner fukthalten igen för att lösningen inte ska börja jäsa, och fläktar därför ut överloppsvattnet och tillsluter cellen med vax, liksom de gör med nektarn som blir honung.

Under vintern drar sig alla bin tillsammans, för att hålla värmen, till ett klot, som sakta rör sig över vaxkakorna och äter av sitt vinterfoder. 14 kg socker borde räcka tills dagstemperaturen stiger över 10 grader i skuggan, och de kan flyga ut och tömma tarmen. Helst gör de det på snö eller någon ljus bil, eller på ljus tvätt som hängts på tork. De bruna fläckarna känns lätt igen.

Sälg och vide blommar tidigt, och är välkomna både som nektar- och pollenkällor. Men än så är det långt till vår.

Just nu är det dags att skura upp tvättstugan och plocka fram honungsslungan.

Det hermetiskt tillslutna vaxlagret lossas från cellerna och vaxkakorna placeras i slungan, 4 stycken i taget.

När den snurrar kastas honungen ut. Vaxkakorna vänds och töms på andra sidan också. Honungen rinner ner längs slungans vägg och silas, för att få bort vaxsmulorna.

Småningom ska honungen röras om. En kemisk process gör att den kristalliserar och blir hård efter en tid. När man rör om slås kristallerna sönder och honungen blir slät och smidig, i stället för sockeraktig. Om man värmer honungen efter att den kristalliserat blir den rinnande igen, men då har en hel del av de hälsosamma enzymerna dött. De dör vid 60 grader. Det kan vara bra att veta för dem som gillar rinnande honung.

Vi är riktigt nöjda med årets honungsskörd på 30 kg. För en biodlare som ska leva på produktionen skulle skörden vara katastrofal. Allt är relativt.

 

31.08.2017 kl. 18:47

Vardagsbestyr

Dagarna har runnit iväg med alla möjliga små och stora jobb.

Bamsefar kom äntligen igång med att lägga golv i uthuset. Han har haft materialet hemma i minst ett år. Det är ett dammigt och tråkigt jobb att borra i betong, så vi har hittat på en del trevligheter minst halva dagarna. Det har blivit både geocachinglänkar och villaliv.

Själv fick jag oväntat några säckar färdigt klippt mattväft, så jag beslöt att lägga igång en väv mellan bärplockningspassen.

Det ska vara en ingenjör för att hitta på ett fjädrande bräde som håller revstaven lagom hårt, så den snurrar ledigt. Revstaven kommer från Bäcklandet/Påras i Kronoby. Hans mormor och flera generationer före henne har använt den.

Det är något sinnligt över att fläta ner mattvarp från revstaven, en ren och skär lycka. Man känner en inre gemenskap med de kvinnor som under århundraden med samma euforiska högtidskänsla flätat ner sin varp. Jag vet inte om det bara är en spännande förväntan över att börja väva, eller om det är något mera. Varpflätan känns värdefullare än de 30 euro varpen kostade, och den timmes tid det tog att reva den.

Eftersom vädret varit så varmt och härligt nu kändes det slösaktigt att tillbringa tid i källaren. På tal om det så hade min svärfar många roliga uttryck. Han snickrade lite som hobby. Svärmor tyckte om att ha städat och fint, så hon uppmanade honom att hålla till i källaren med sina snickerier. "Noo hindar ja vaa unde joole" svarade han sävligt. Och rätt fick han. Han har varit död i 22 år, tråkigt nog. Han var en riktig hedersman.

Vi släppte allt vi hade på gång och for till villan. Jag satt ute och klippte mattväft. Det är svårt att väva en brun matta av blå väft.

Kjell seniormodifierade optimistjollen. Det är väldigt obekvämt att sitta på durken. Att stå på våra uppnötta knän är uteslutet. Nu har vi ett ergonomiskt sittbräde mitt på. Ha!

På kvällen rodde vi med drag och fick en präktig gös. På näten fastnade ett par gösar och abborrar, en ful brax och några kattfiskar. Precis lagom.

Vi har förresten ett nytt husdjur som gillar kattfisk och rå hundkorv. Hoppas han överlever.

04.08.2017 kl. 15:55

Så många föreningar det finns!

Jag var på en föreläsning om räddningshundar här om kvällen. Vår bearded collie Nelli skulle vara värd att aktiveras på något sätt, och jag ville kolla om räddningshundträning skulle vara något för henne.

https://www.facebook.com/ullamaj.hagvik/videos/1017083814969894/

Vi har tränat agility ett par år. Nelli älskar det och är väldigt duktig. Det är jag som är bromsklossen. Inte hinner jag med och framför allt är jag så trög i huvudet att jag inte kommer ihåg hur banan går. Om jag står och ser mig omkring och funderar på vartåt banan fortsätter, när Nelli kommer rusande ut ur tunneln, så är nog loppet kört. Vi borde hitta en aktivitet där Nelli får lysa och jag bara står och tittar. Finns det sådana? Geocaching är åtminstone givande för hela familjen.

I alla fall känns det bra att vara med i den lokala kennelföreningen JKF, och få tips om vad som är på gång. Just räddningshund verkar dock onödigt krävande, både för Nelli och mig.

Jag började räkna igenom vilka föreningar jag är med i, och kom fram till 12 stycken. Dessutom snyltar jag på några sällskap där Kjell är medlem. I många föreningar inskränker min aktivitet sig till att betala medlemsavgift, men gott så.

T.ex vill jag vara med i "Håll skärgården ren", så kan jag med gott samvete lämna någon konservburk vid deras sopstationer ute i skärgården. I princip tar vi nog hem vårt avfall, men om man är på långfärd vill man nog lasta av ibland.

Jakobstadsnejdens släkt- och bygdeforskare har ett digert arkiv som jag gärna har chans att komma åt, om andan skulle falla på, så där vill jag också vara med.

Vi är rätt sällan med på Svenska Österbottens biodlarförenings möten. Föreningen har aktiva medlemmar mellan Terjärv och Malax, så det kan vara långt till mötena. Men visst vill vi känna oss som medlemmar.

Gubbklubben Skeppsrådet Jakobstads Sjöscouter vill jag förstås också stöda. I det sällskapet har Kjell tillbringat tisdagskvällarna i 35 år. Gubbarna har renoverat scouthusen i Skata under alla år.

Edsevö byahemsförening, som upprätthåller byagården, ligger mig varmt om hjärtat, liksom förstås Edsevö marthaförening. Edsevö bollklubb har ingen verksamhet just nu, men behöver också sina medlemmar.

Segelsällskapet SSJ, Navigationsklubben, Sjöräddningssällskapet och kanotklubben Botnia Canoe hör till sjölivet.

Vi sjunger i var sin kör, som också har resor och aktiviteter. I maj ska vi på resa med Pensionärsklubben Ja-Ro.

Det låter inte klokt! Som sagt är det inte så mycket aktivitet i alla föreningar. Jag vill ju tro att också andra människor är med i föreningar som representerar något de är intresserade av. Det är väl det, som är det sociala kapitalet. Att vara tillsammans med andra och känna en gemenskap inför något man brinner för. Alla har 24 timmar i dygnet. Vi väljer själva om vi passivt tillbringar vår tid framför TV:n eller datorn, och låter ögonen svälja vad som serveras, eller om vi hittar egna intressen.

Jag hatar ordet tidsfördriv. Tid ska man inte fördriva. Den ska man tacksamt ta vara på, på bästa sätt. Vi får ingen repris på vår tid på jorden.

25.04.2017 kl. 10:09

Hagviks menageri del III

När dottern var i 11-årsåldern hade hon sparat ihop pengar till en häst. Vi hittade en annons i tidningen och åkte till Såka för att titta på den. Det var ett varmblod, en travare som inte levde upp till förväntningarna. Han hette Lazer Dallas. Naturligtvis var han helt bedårande. Min laserstråle, mumlade dottern halvhögt, med ett saligt leende, när vi körde hemåt. I mitt barndomshem fanns en arbetshäst, Olle, som jag var väldigt förtjust i. Både dottern och jag gick på ridlektioner då och då, men någon desto större erfarenhet av hästar hade vi inte.

Själva hästen var inte dyr, men det skulle ju vara en hel del utrustning också, sadel och saker. Stallet inredde vi i en gammal smedja som står på gården. Tomten är stor, så beteshagen var garanterad.

Bamsefar svetsade ihop en fin sulky. Vi prövade först att spänna hästen för en gammal ”bulderkärro”, som stått vid min hemgård. Det gick inte så bra. Vi hann knappt sela på innan Dallas föll i sken och satte iväg längs byvägen, med bulderkärro skuttande efter. Hästen sprang ner till sjön och vände om igen. Jag lyckades inte stoppa den, men Majken som har rutin, hade också ryckt ut, och fick ekipaget att kila in sig mellan ett par träd. Där kunde vi spänna ifrån och leda hem häststackarn.

De första tre-fyra åren han bodde hos oss fick han ofta vara på ridturer, antingen ensam med dottern eller tillsammans med ett par hästar som bodde i närheten. När hon kom upp i 15-16-årsåldern hade dottern fått sitt lystmäte, och tyckte att hästen var jobbig. Hon ville byta ut den mot en moped.

Jag var inte mogen att göra mig av med den då ännu, så Dallas blev min häst en tid framåt.

Pojkarna prövade också på att rida, men blev inte så bitna. Bamsefar provade bara en gång. Han gillade inte att sitta framför en avgrund när hästen sänkte huvudet för att äta gräs. Dessutom hävdade han att den som inte är flicka när hen börjar rida kommer att bli det. Han ville inte ha sina ädlare delar knådade.

Det hände att jag hämtade lillpojken från dagis med häst. En gång sket den vid dagisets staketport. Men det var roligt att få rida hem.

En dag i slutet av maj spände jag för, för att köra en liten motionsrunda. Det var mitt i såningstiden och traktorer dundrade fram och tillbaka längs byvägen. När jag släppte loss hästen och skulle sätta mig i kärran stack Dallas plötsligt iväg, med hög svansföring. Den sprang i god fart mot sjön. Jag slängde mig på cykeln och trampade efter. Jag hittade hästen en bra bit ute i sjön. Den hade fortsatt rakt fram när vägen tog slut. Det var bara att klä av sig och vada ut. En hal iskant låg vid stranden. Vattnet var kallt. Vår sjö är rätt sumpig, med ett tjockt lager mossa under vattenytan. Jag fick vada så långt ut att också BH:n blev lite blöt, innan jag kunde spänna ifrån hästen. Den såg glad och förväntansfull ut och var nöjd att bli räddad. Jag ledde hem den och for tillbaka till sjön för att dra upp kärran också. Den hade fått en smäll mot ett träd vid strandkanten, och hjulet var skevt, så det gick tungt att dra den upp ur sjön.

Det var ett drygt arbete att köra hem hö och halm, eller annat strö. Ett hölass blev dyrare än tänkt. Jag hämtade ett lass med bilkärran, och måste köra längs Kållbyvägen  i ett par hundra meter. Lasset såg stadigt ut, så jag brydde mig inte om att surra fast balarna. Då jag mötte en långtradare drog fartvinden ner flera balar, och de hamnade på vägen. Och har man sett! Det råkade sig så att en civil polisbil körde bakom mig. Det blev en ordningsbot för äventyrande av trafiksäkerheten.

När vi sjösatte Bamse våren 1999 var det dags att sälja Dallas. Han fick flytta till Vörå, och småningom till Vasa. Vi hälsade på honom där. Han brydde sig inte om oss, utan gick lugnt och betade med några andra hästar. Det kändes fint att han fått det bra, och hade en flock att umgås med. Han kände sig säkert ensam när han bodde hos oss, och blev drabbad av våra nybörjarmissar.

 

01.03.2017 kl. 17:24

Hagviks menageri del II

Jag är väldigt förtjust i djur. Så har jag också under åren haft möjlighet att hålla djur av olika slag.

Katter har alltid funnits i mitt liv, redan i barndomshemmet.

Just nu är det Hallux som gäller. Han har tummar på framtassarna (därav namnet) och sex tår på baktassarna. Han är enormt charmig och älskar att hoppa upp i famnen och umgås. Hallux fyller 5 år i sommar.

Höns har jag haft största delen av mitt liv.

De är gemytliga och trevliga och har inga stora anspråk. Nu har jag varit utan höns i ett par år, och jag saknar dem nog ibland. Lyckligtvis flyttade de bara 500 meter bort, så barnbarnen och jag är rätt ofta och hälsar på dem.

Vaktlar har jag också haft en tid.

De var gulliga och värpte vackra och goda ägg, men på något sätt tyckte jag inte att de passade i bur. De borde ha fått vara fria.

Ett par kalkoner, Kalle och Ellen, bodde hos oss en dryg sommar.

Kalle var ful som stryk och blev folkilsken när han blev vuxen. Han försökte anfalla vår grabb Viktor, som då var i tre-årsåldern. Då tog Kjell fram bössan och sköt kalkontuppen. Jag skötte slakten. Vintern därpå tynade Ellen bort och dog. Det är möjligt att hon inte passade ihop med hönsen.

Jag var inte gammal när jag första gången hade två sommarlamm. De var också mysiga. De slaktades på hösten. Ännu i dag är jag ingen vän av köttsoppa. Vad jag kan minnas så kokade mamma fårköttsoppa hela den vintern, och soppan var ingen höjdare. Jag hade får i ganska många år som vuxen också, men då behövde jag inte äta dem. Om fåren finns ett skilt blogginlägg, liksom om bina.

Sommargrisar har jag haft ganska många av.

De behöver ju sällskap, så vi brukar ha två, tre stycken och dela dem på släkten när hösten kommer. Vi brukar tycka att de har mycket bättre kött än det man får i butiken. Små grisar är väldigt gulliga, men sen, när de väger 100 kg och är busiga, starka och envisa är det riktigt skönt att skicka dem till slakt. Ännu på 1980-talet kom en slaktare hem och gjorde kött av Nasse.

Vår första hund flyttade in först 1998. Det var en ren slump. En kund i banken råkade fråga om vi visste någon som önskade sig en hund. De hade en överlopps, som var 9 månader gammal. Hur det nu var kom vi i samspråk, och de kom hem till oss och visade upp hunden.

Det var Josefin, en blandras, med en bearded collie som mamma och en långhårig collie som pappa. Det var tänkt att hon skulle vara vakthund på bankkundens gård, men till det var hon alltför vek. När paret grälade blev hon så rädd att hon kissade inne. Några dagar efter att vi träffats första gången lånade jag hem hunden, så vi skulle få känna efter hur det skulle passa. Det passade fint och Josefin stannade hos oss. Bankkunden kom hem till oss i ett ärende efter någon vecka. Josefin var glad att träffa sin tidigare familj, men när de skulle gå ställde hos sig bakom Kjells ben. Det såg kul ut när hon oroligt kikade fram bakom hans knän. Josefin ville gärna vara till lags. Hon blev helt förkrossad om man grälade det minsta på henne.

När Josefin var 6 år fick hon sällskap. En bekant hade fått en korthårig collie på halsen.

Jenni var 6 år och hade bott med en gammal tant, men när tanten hamnade på vårdanstalt blev hunden hemlös. Vår bekant ville egentligen inte ha Jenni. Hunden var så rastlös och nervös och sprang bara omkring. Hon jagade katterna också. De hade pratat med en jägare, som skulle komma och hämta henne och avliva henne dagen därpå. Jag tyckte förstås det var synd om den fina hunden, så vi tog hem henne på prov. Josefin tyckte inte att det var någon god idé. 

Jenni var väldigt fet. Hon hade inte blivit rastad av tanten hon bodde med tidigare, utan bara fått gå ut på radhustomten och rasta sig själv. Jenni blev min hund. Hon doftade gott, som nötter, runt ögonen, och var så mjuk i pälsen. Hon skulle helst ha varit hund nummer ett, men Josefin behöll med värdighet sin position, och Jenny rusade omkring och försökte hävda sig. Vår dåvarande katt Daggi satte henne också på plats. Men om vi var ensamma hemma var hon hur lugn och fin som helst. Hon levde tills hon fyllt 12 år. Josefin fick en lugn ålderdom som ensam hund i ytterligare 3 år.

När Josefin dog beslöt vi att vara utan hund ett tag. Och om vi någonsin skaffade hund igen skulle den vara korthårig. Vi hade slarvat med att borsta Josefin, och pälsen var jämt tovig och ful. Ett par veckor efter beslutet började vi googla efter en valp. Vi hittade en enda bearded collievalp som var till salu. Den fanns i Järvenpää.

I påskhelgen 2013 åkte vi ner och hämtade Nelli.

 

En gerbil, en ökenråtta, har också bott hos oss.

(Bilden lånad från nätet, jag hittade inget foto i något album.)

Jag har ett nedärvt obehag för möss och råttor, och var inte alls förtjust när dotterns kompisar uppvaktade henne på födelsedagen med en ökenråtta, i en liten pafflåda. Vi fick börja med att höra efter en bur att låna från grannen. Det räckte inte många dagar innan inredningen i buren var söndergnagd. Småningom vande jag mig vid råttan, och kunde tycka att det såg roligt ut när den gjorde gångar i höet den hade i buren. Vi hade inte haft den många veckor innan det gick på tok. Lillebror var ensam hemma och tog ut den ur buren för att leka med den. Katten såg sin chans och bet ihjäl råttan innan lillebror hann blinka. Lillebror höll god min och lyfte in den i buren igen. Händelseförloppet kröp nog fram innan kvällen.

 

25.02.2017 kl. 17:21

Ull och ylle - Hagviks menageri del 1

Jag frossar igen i gamla tider. Jag kan avslöja att jag haft en karriär som fårfarmare också. Min brorsdotter Viola hade några tackor mellan 1978 och 1985, ungefär. Då hon skulle åka bort och studera blev det så att jag fick ta över farmen. Jag höll på med den till ca 1995, när vi flyttade. Som mest var det nog ett tiotal tackor med lamm.

Jag hade småbarn då, och jobbade deltid, så det passade utmärkt med lite extra pyssel.

Någon ekonomisk vinning var det inte frågan om – snarare tvärtom. En hel del arbete var det nog med fåren –  att bygga fårhagar, slå gräs och raps, höbärga, stapla halmbalar och mocka ur kättarna. Min bror skötte jordbruket på hemgården, så han drog nog en hel del av lasset.

Lamningstiden var spännande, arbetsam och intressant. Den finska lantrasen har inte mycket kött på benen, och ullen är rätt kort, men fåren är väldigt fruktsamma.

Selma hade femlingar i sin spända mage.

Jag fick ofta agera barnmorska när något lamm låg fel, eller två stycken försökte tränga sig ut samtidigt.

Ofta blev något lamm förskjutet och fick födas upp med flaska.

Fåren klipptes med elsax två gånger om året. Ullen samlades ihop i papperssäckar. Det blev ett helt bröte med åren. En höst staplade jag ihop all ull på bilkärran och körde den till Larsmo Ullförädling. Enlunds kardade och spann både 1-, 2- och 3-trådigt ullgarn. Dessutom blev det många säckar kardade fällar för tovning, och förgarn, kardad ulltråd som är ospunnen. Mängden var överväldigande.

År 1998 höll vi på med Bamses rigg. Båten stod på gårdsplanen. Vi hade rest mesanmasten för att kolla att vinklarna på vanten blev rätt. När masten skulle tas ner igen var min uppgift att stå i aktern och hålla emot med fallet, när Bamsefar lutade masten framåt och sänkte den. Jag orkade naturligtvis inte hålla emot, utan flög framåt med ett fast grepp om repet. När mesanmasten och jag landade på överbyggnaden fick jag en spricka i ett ben i handleden.

Jag tröttnade snabbt på att gå omkring med gips och göra ingenting, så jag kom på att jag skulle växtfärga ullgarn.

Det fanns inte många växter att välja på i slutet av sommaren, men jag tog vad jag hittade. Det blev hur kul som helst att ha sjukledigt.

Det har blivit en del alster av det färgade garnet, både vävda och stickade.

Nu är allt spunnet garn slut. Kvar finns litet förgarn och kardade fällar.

Förgarnet är behändigt att lägga in som en extra tråd när man sticker vantar, t.ex.  Eftersom det är ospunnet fyller det liksom upp och tovar ihop det stickade till ett tätt material.

Det blev naturligtvis en del dråpliga situationer med fåren ibland. Som t.ex. när vi skulle föra ett par småbässar på bete till vår tomt, 500 meter bort. Vi lyfte in dem i Datsun Bluebirds baksäte och åkte iväg. Dess värre råkade den gamla bilens motor fatta eld, (det var inte första gången) och vi fick släppa loss bässarna, som genast sprang hem igen.

För några år sedan blev jag av en arbetskamrat påmind om den gången när jag skjutsade ett par lamm till Sursikbacken på 4-H-utställning. Också då satt de i baksätet. Det tycktes ha blivit ett minne för livet för Ulla, som pratade om det 20 år senare. Flera lånade bässar har också fått åka bil hem till oss för att sköta sitt jobb.

En söndag hämtade vi en bagge från Larsmo. Dagen därpå skjutsade Kjell ett par utländska dignitärer, som besökte hans jobb, i bilen. De lär ha varit nöjda med skjutsen.

Jag har ett par somrar varit på kortkurs i att karda ull för hand och spinna på spinnrock. Så värst skicklig blev jag inte, men jag ska nog träna mera, en vacker dag. Jag njuter av att handskas med ull och känna doften av lanolin. Då och då drömmer jag ännu om att ha ett par tackor, bara för ullen. Men jag ska försöka låta bli. Jag vet precis hur mycket jobb det är att skaffa fram hö och halm, och att se till att de hålls i sin hage. Vissa drömmar gör sig bäst just som drömmar.

 

17.02.2017 kl. 18:05

Konsten att bli en riktigt dålig biodlare

Vi köpte vårt första bisamhälle sommaren 1993.  Några somrar har vi varit utan bin då de dött under vintern, men på olika sätt har vi kommit igång igen. Nu har vi alltså 23,5 års erfarenhet. Bina är fortfarande lika fascinerande och intressanta, men honungsskördarna är inget att hurra för. Å andra sidan är det också ett problem om man får 100 kg honung och inte bryr sig om att marknadsföra den. Den egna konsumtionen är dock rätt begränsad.

Vi har verkligen försökt att läsa om biodling och är också medlemmar i Österbottens Svenska Biodlarförening, som har ett par möten i året. Men hur vi än bjuder till känns det som om vi misslyckas hela tiden. Jag hoppas att vi kommer att ha bättre framgång när vi börjar vara hemma från jobben och kan sätta in arbetsinsatserna när de behövs.

Jag upphör inte att imponeras av binas liv och leverne. Låt mig få berätta! Högst i rangordningen i kupan är drottningen. Det är bara hon som lägger ägg. Arbetarbina är också honor. Dessutom finns drönare av hankön. Deras enda uppgift är att flyga omkring och lukta sig fram till en hona som känner för parning. Om det fordras kan de hämta vatten nångång. Tala om drönarliv!

I ett samhälle kan det finnas 50 – 70.000 individer, alla med sina egna uppgifter. Ett ensamt bi blir inte långlivat. De behöver varandra för att klara sig. Samhället har strikta regler som alla instinktivt följer. Alla hjälps åt för att släktet ska fortleva. Det ska finnas mat, innetemperaturen ska hållas på 35 grader. Lagren ska vaktas mot fiender. Man får leta efter något mera osjälviskt än ett bi. Det lever för sitt samhälle.

Det bruna mönstret är täckt yngel.

12-18 dagar gamla arbetarbin bygger sexkantiga celler av vax, som de producerar i sina vaxkörtlar. Drottningen lägger ett ägg i varje cell och befruktar det med den sperma hon lagrat sedan sin enda parningsflygning. Om arbetarna byggt en lite större cell, som är avsedd för drönare, så befruktar hon inte ägget. På så vis utvecklas en drönare. En drottning kan lägga upp till 2000 ägg per dygn. Hennes livstid är 2-3 år.

Efter tre dagar har ett embryo bildats i ägget och en larv kläcks. Den matas av ungbin i en vecka varefter den täcks med ett lock av vax och förpuppas. Ett arbetsbi kryper ut ur sin cell 21 dagar efter äggläggningen, en drönare efter 23 dagar och en drottning efter 15 dagar. Drottningscellen är större än de andra. Drottninglarven utfodras med kraftigare foder.

Då arbetsbiet gnagt sig ut genom vaxlocket i cellen låter det vingarna torka en stund innan det börjar sitt arbetsliv med att städa ur sin cell.

Till de unga husbinas uppgifter hör också att vakta vid flustret (ingången), bygga nya vaxkakor, ta emot nektar och behandla den med enzym så den blir till honung och att utfodra larver. Vid tre veckors ålder flyger arbetarbina ut och samlar nektar och pollen. Beroende på hur långt de måste flyga lever de härefter i 2-3 veckor. De kan flyga flera kilometer för att hämta pollen och nektar, men det är ju mera ekonomiskt om de hittar mat på närmare håll.

Pollen bärs hem i fickor på bakbenen. Det är intressant att stå och titta när de kryper in i kupan. En del har röda pollenbollar och en del har gula. När de kommer hem berättar de för sina kompisar var de hittat sina fynd genom en dans. Dansspråket ger upplysning om näringskällans doft, kvalitet, kvantitet, avstånd och riktning. Sen ger sig många iväg till samma fina ställe.

När nektarn behandlats och fläktats till rätt fukthalt försluts cellen med ett vaxlock, och honungen står sig hur länge som helst. De egyptiska mumierna behandlades med bland annat honung. Honungen har också antiseptiska egenskaper.

Bina är viktiga som pollinerare av frukt och bär. När de kryper in i blommorna för att suga nektar fastnar ståndarmjöl på deras ludna ben, och bärs vidare till nästa blomma.

Under vintern drar bina ihop sig till ett vinterklot. Drottningen är i centrum där det är varmt och gott. De som hamnar i ytterskiktet turas om att krypa längre in och värma sig.

Bina är i princip väldigt fredliga av sig. De har fullt sjå med sitt jobb och bryr sig inte i oss andra. Vi har våra kupor invid syrenbersån och de har aldrig varit till något förfång. När man öppnar kupan för att kolla hur de har det, eller för att skatta honung, blir de så klart arga. Om man då puffar rök på dem får de en instinkt att kvickt tanka honung och flyga iväg. Deras värsta fiende i tidernas begynnelse var skogsbrand efter ett blixtnedslag t.ex. En rökpuff är därför viktig för en biodlare. Vi använder också heltäckande klädsel.

Det gäller att elda en stund i rökpuffen för att få fram rök från glöden.

Efter midsommar får bina ibland för sig att de ska svärma. Det kan bero på att de bor trångt och vill dela upp samhället i två, eller på att drottningen börjar bli gammal och behöver bytas ut. Då föder de upp några nya drottningar och sticker iväg på äventyr med den gamla drottningen.

En svärm. Bina klumpar ihop sig till en tät klunga. Drottningen är längst inne och avger oemotstångliga feromonaromer.

De börjar försiktigt och sätter sig i en buske eller ett träd i närheten av kupan medan ett antal spejare åker iväg och söker efter en ny boplats. När spejarna kommer tillbaka följer de den som ivrigast visar vägen till det nya hemmet. Med lite otur kan det vara grannens skorsten.

Om biodlaren har tur hinner han fånga in svärmen medan den sitter i busken. Man kan lyckas skaka ner hela klungan i en låda. De har ett speciellt brummande ljud när de klumpar ihop sig.

Bara man får drottningen med i lådan så följer alla andra efter. I bästa fall nöjer sig svärmen med den kupa som erbjuds och slår sig till ro, så har man fått ett samhälle till.

När det blir dags att skörda honungen behöver man en slunga.

Bamsefar har konstruerat en honungsslunga.

Vaxlocken på honungscellerna skrapas bort och honungsramarna radas in i slungan. Där centrifugeras honungen ut ur cellerna och rinner ner i en tät sil. Den nyslungade honungen är rinnande som sirap.

Efter någon månad börjar den kristalliseras och blir grynig. Dessförinnan behöver den röras om grundligt för att behålla sin smidiga konsistens. Man brukar samtidigt ympa den med gammal honung av god kvalitet. Då ”löcknar” den, likt fil som silas, och får samma smidiga struktur som ymphonungen.

Den flytande honung som säljs i affärer har värmts upp. Då förstörs en del av enzymerna. 

När man plockar bort binas vintermat måste de få sockervatten i stället. Vi är så blödiga så vi täcks inte ta all honung av dem. Dessutom har de sitt pollenlager, som är larvernas proteinkälla, insprängt i en del av honungskakorna, och det behöver de också få behålla.

Förutom honung producerar bina pollen, som kan kammas av i en pollenfälla vid ingången. (Det brukar vi inte göra.) Kittvax (propolis), som de tätar sitt hus med, innehåller flavonider och är antiinflammatoriskt. Vax används i salvor.

När vi började med bin visste ingen vad varroa var för något. Det blev vi varse år 1999. Varroa är ett kvalster som livnär sig på bin. De kan ha ihjäl ett helt samhälle. Varroan har spridit sig söderifrån och så gott som alla biodlingar är drabbade numera. Man bekämpar dem med Thymol – timjanolja, efter att honungen skördats.

För några år sedan hade båda våra samhällen dött under vintern. Av pur lathet lät vi kuporna stå kvar på gården. Döm om vår förvåning när kuporna var bebodda då vi kom hem från sommarens seglats! Ett par svärmar från ett samhälle ett par kilometer bort hade flyttat in! Ibland lönar det sig att inte vara så ordentlig och städa bort genast.

Ännu har vi som sagt inte blivit några effektiva biodlare. Den intensiva arbetsperioden infaller runt midsommar (då vi vill vara på sjön) och i slutet av augusti (då vi också vill vara på sjön). Eftersom vi slarvat med skötseln har skörden blivit därefter. Vi har låtit bina sköta sig själva. Ibland har de klarat det och ibland har de dött. Vi har nog saknat dem de somrar vi varit utan. Det är gemytligt med deras surr i körsbärsblom och maskrosor. Man blir glad av att se deras ivriga energi.

06.01.2017 kl. 15:51

http://http://sevendays.vasabladet.fi/blogoteket/

Det är jag som är Ulla-Maj. Jag fyllde 60 hösten 2016. Det känns som en utmärkt ålder. Jag gillar att skriva och att fotografera. Den här bloggen materialiserar en av mina drömmar.

Kjell är min gubbe sedan 39 år. Vi har tre vuxna barn, fyra barnbarn, hund (Nelli), katt (Hallux) och ett par bikupor. Vi bor i ett egnahemshus i Pedersöre med stor vanskött trädgård.

Bamse är vår båt, en 35 fot lång, gaffelriggad ketch av Colin Archer-typ. Den är ett hemmabygge från början till slut. Skrovet är gjutet i betong, inredning och däck är i furu. Den sjösattes 1999 och har tagit oss på otaliga äventyr sedan dess. Den encylindriga tändkulemotorn Bolinder från 1940-talet har 25 effektiva hästkrafter. Motorn dunkar trofast hur länge som helst, om än rätt högljutt. Den ger Bamse en måttlig fart på knappt 6 knop vid lugnt väder.

Tanken med bloggen var att berätta om våra långfärder till sjöss. Eftersom båten står på land största delen av året blir det många blogginlägg om en massa andra ämnen också. Det kan gälla vardagsliv och –göromål, husmorstips, dråpliga minnen och vad som råkar vara aktuellt. Välkommen till bamsbloggen!

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar