Feitisdan

I vår by brukar vi fira fastlagstisdagen med brasa. Orterna som ligger längre borta från moderkyrkan, på Kyrkostrand i Jakobstad, eldar i stället påskbrasa. Detta ansågs i tiderna vara hedniskt, och påskbrasorna förbjöds. Det var bara de, som bodde så nära kyrkan att röken kunde avslöja dem, som lydde påbudet. Så vi har fortsatt med feitisdagsfirandet. I Purmo, Esse och Kronoby eldas påskbrasor.

De tre gårdsgrupperna i byn turas om med arrangemanget. I år var det Bredarholmarnas tur. Kvinnfolken bakade fastlagsbullar och en traktorägare med skogskärra samlade ihop ris till brasan. Förr i tiden samlade byns ungar ris till brasor.

Många nuvarande och före detta bybor med ungar och hundar kom och umgicks. (Foto Göran Erkas)

Vi håller så billigt pris på bullarna och grillkorven, så något stort klirr i kassaskrinet blir kvällen inte, men det är roligt när folk samlas.

De senaste åren har brasan placerats på byagårdens gårdsplan, men tidigare eldades det på "Bjergebull", strax invid.

Där står också byns spannmålslånemagasin från år 1872.

För några år sedan träffade jag en amatörhistoriker, som kastade fram en intressant tanke. Han menade att det kanske eldats på kullen redan i förhistorisk tid. Nedanför kullen gick vägen från inlandet ut till kusten. Namnet kan betyda bål-berget. Man kanske blotade här, innan man fortsatte sin resa ut på sjön. Backen ligger på Näse, näset. Backen invid hette Lappnäse, på en karta från 1750, så här har nog försiggått mycket som vi inte vet något om.

Det är en spännande tanke att fundera på, när man står invid den värmande brasan på feitisdan år 2019. Här har folk kanske stått och värmt sig redan för 1000 år sedan. Elden är magisk.

05.03.2019 kl. 22:24

April i februari

Det blåser hårt, är flera plusgrader, solen skiner och sen kommer en regnskvätt. Man kan lätt lura sig själv att vi är i april nu.

Solen lockade mig att plantera om krukväxterna i går. Det har jag inte gjort på närmare 15 år. Saint Pauliorna och den enda Streptocarpus jag har kvar kommer att bli chockade. Det naturliga urvalet i evolutionen har glesat ur mina fönsterbräden. Numera finns bara sådana arter som klarar sig på små vattenmängder med långa intervaller. På somrarna är vi mest borta hemifrån, så då brukar jag plantera mina "dyrgripar" såsom bouganvillean, passionsblomman, murgrönan och pelargonerna utomhus, där jag har automatbevattning. En del av dem tar jag ombord på Bamse. Många av dem gillar inte att flyttas två gånger om året, så sortimentet har blivit rätt smalt. Rätt åt mig.

Jag har faktiskt åstadkommit 150 gram garn. Det blev så kallat effektgarn, med struktur. Väldigt mycket struktur.

Av de två rullar tråd jag spunnit tvinnade jag tvåtrådigt garn med hjälp av "rullstolen" från Kjells mormors släkt.

Garnet fördes över till härvträet.

Härvorna har jag nu färgat bruna med stenlav från Mickelsörarna, plockad för ett par år sedan. Där finns mycket sten. Man varvar stenlav och garn och strör lite grovsalt mellan varven. Fyller på med kallt vatten och värmer till 90 grader. Försöker hålla den temperaturen i 4 timmar. Det är lite svårt, för temperaturen varierar beroende på var man sticker ner skinktermometern. Sen får garnet kallna i badet, och blir då brunt. Man kan färga mer garn i samma bad, det blir då ljusare.

Nu ska jag följaktligen karda mer ull och spinna mer garn, så att jag också får ljusbrunt garn. Till sommaren kan jag satsa på grönt och gult från det som växer då. Jag har äntligen fått kläm på kardandet och spinnandet, och är vid gott mod. Det doftar svamp och höst när man har garnet i stenlavsbad.

Två-åringen var hos oss förra helgen. Jag kom på att han kunde behöva en tröja, och inventerade mitt garnlager. Där hittade jag 4 nystan, som jag köpte på Mallorca för ett drygt år sedan. Jag hade googlat efter handarbetsaffärer, och hittade en välrenommerad. Vi sökte den en hel eftermiddag, så jag kände mig tvungen att handla något. Det blev några nystan ur en fyndkorg, 40 % merinoull och 60 % polyester. Det är mycket mjukt, men elektriskt. Då jag stickat en bit insåg jag att tröjan kommer att bli alltför vid för 2 åringen. Lyckligtvis har jag barnbarn i flera storlekar, och begärde mått från de större årgångarna. 9-åringen verkade mest lämpad för alstret, så jag fortsatte enligt den modellen.

När tröjan var färdig passade den trots allt bäst på 6-åringen. Det är så typiskt. Nåjo, 2-åringen får ärva den när 6-åringen vuxit ur den. 9-åringen får känna sig blåst just nu. En vacker dag hoppar någon idé fram som passar honom.

Denhär lördagen var vikt åt körsång. Det var roligt att vara många, och att få öva sin egen stämma grundligt. Någon kastade fram en idé om en körresa, och nu är vi plötsligt på väg till Lövångers marknad i september! Det ser jag fram emot! Vi har varit till Kallviken med Bamse kanske 4 gånger, och cyklat några kilometer till Lövånger.

Den lilla vita stenkyrkan bara väntar på kyrkokörsångare från Jakobstad och Pedersöre!

Verksamhetslust pirrade i kroppen när jag kom hem från kördagen. Bamsefar hade sin egen kördag med Jakobstads Sångarbröder, så jag kände mig lite ensam hemma, trots djuren. Till Nellis förtjusning gick vi till byahemmet, och slipade ner listerna på borden. Det har irriterat mig att listerna här och där stuckit upp ett par millimeter över bordsskivan. De, som på talko gjorde listerna, fick kanske lite bråttom på slutet. Nu kan vi torka borden som sig bör, inför marthornas smörgåstårtefest på måndag kväll. Vi festar med föreningens härliga 90-åring Britta, pigg som få, och superaktiv i Kållby vävklubb.

Nu får jag försöka varva ner. Kalendern är fullbokad igen i nästa vecka.

16.02.2019 kl. 17:41

Bouillabaisse

I går kväll var jag på gubbklubb. Sedan början av 1990-talet har Bamsefar vikt varje tisdagkväll åt gubbklubbens talko. Skeppsrådet – Jakobstads sjöscouter består av bedagade, före detta sjöscouter. De började träffas regelbundet efter ett scoutjubileum för 25-30 år sedan. Förutom trevligt umgänge har verksamheten bestått av renovering av de två gamla sjöscouthusen i trähusstadsdelen Skata i Jakobstad.

Nu är båda husen i trivsamt skick. (Foto Bo Isomaa)

Senast fick det förfallna uthuset ett rejält lyft. (Foto Bo Isomaa) Gubbarna har verkligen gjort ett hedervärt arbete. De senaste åren har också några damer sällat sig till sällskapet. Skeppsrådet har självt ordnat med finansiering till alla projekt, förutom genom kaffekassan även genom sponsorbegäran till olika företag. Ett litet bekymmer är dock att nu när utrymmena är i toppskick är det brist på ledare bland de unga sjöscouterna. En patrull startar nu i vår. Vi är glada att våra två äldsta barnbarn också är med i patrullen. Deras far var även han mycket aktiv sjöscout.

I går kväll tog sig gubbarna ledigt och festade loss med bouillabaisse.

Alla hjälptes åt med tillredningen.

Ju flera kockar..., men soppan blev verkligt delikat.

Medan vi väntade på kaffe efter maten underhöll ett par av herrarna med visor till gitarrkomp.

Receptet på soppan användes också vid motsvarande tillfälle i fjol. Själv testade jag det vid en middag för 8 personer i våras. Alla var väldigt förtjusta i soppan. Det ser ut att vara massor av ingredienser, men man kan improvisera ganska fritt, och mängden räcker gott åt 12 personer:

Bouillabaisse

  • Gul lök 2 st
  • Vitlöksklyftor 8 st
  • Morötter 4 st
  • Röd paprika 3 st
  • Fänkål 2 st
  • Tomater, skållade och skalade 6 st
  • Tomatpuré 3 tsk
  • Haricots verts eller gröna bönor 4 nävar

Grönsakerna skärs i bitar, klyftor eller stavar och fräses i 8 msk olivolja några minuter. Krydda med

  • Timjan 3 kvistar
  • Lagerblad 6 st
  • Chiliflakes, torkade 2 tsk
  • Citronsaft 1 flaska
  • Saffran 1-2 pkt x 0,5 g
  • Salt (inte så mycket i det här skedet)
  • Svartpeppar

Späd med fiskfond, utspädd till 2,5 l och vitt vin 5 dl. Låt koka ca 10 minuter, tills morötterna är knappt mjuka. Sänk värmen och häll i

  • Sej, fryst 2 x 400 g
  • Alaska Pollock, fryst 2 x 400 g (eller annan vit fisk) skuren i 2x2 cm tärningar

Låt småkoka ca 5 minuter. Ta bort kastrullen från spisen och vänd ner

  • Räkor i salt lag 2 x 150 g
  • Blåmusslor i salt lag 2 x 120 g
  • Persilja 1/2 kruka

Smaka till sist av med salt och svartpeppar. Skaldjuren och fiskfonden innehåller salt, så man kan spara avsmakningen tills alla ingredienser är med.

Servera med batongbröd och aioli.

 

 

06.02.2019 kl. 13:34

Veckans sysslor

Jag kom i gång med att måla bräder till villans golv och tak, och pärlspontpanel till väggarna. Det blev nästan 1 km räknat i löpmeter, och det skulle strykas två varv. Armbågen höll på att bli irriterad, och artrosen i tummens yttersta led signalerar att det är dags att sluta. Det är riktigt skönt att arbetet blev klart. Jag är lite osäker på den gula väggfärgen. Dels är den läckert kantarellgul, men å andra sidan är den kanske lite smutsfärgad och 80-talsaktig. Men intet ont om 80-talet! Den blir nog bra.

Vi fick fast takbräderna och en del av golvet innan snötäcket på isen hindrade biltrafiken ut till ön. I nödfall får vi skjutsa de sista bräderna med Bustern i sommar.

Nu kan Bamsefar förhoppningsvis börja med sitt båtbyggarprojekt, när golvytan i uthuset blev ledig. Han har i närmare 50 år drömt om att bygga en oslojolle, och nu är tiden inne. Jag tänker dokumentera och blogga om byggandet småningom. Risken finns att det drar ut på tiden, men jollen blir säkert bra när den blir färdig. Han brukar jobba så.

I går kväll hade marthorna pysselkväll, och torrtovade påskägg. Vi jobbade koncentrerat och pratade knappt. Man hörde bara ljudet av tovningsnålarna som tisslade genom ullen och in i styroxäggen som var stomme.

Det är roligt att jobba med ull.

 

22.03.2018 kl. 10:06

Konsten att elda en bakugn

När jag var liten var det vanligt att det stod en bagarstuga vid nästan varje bondgård. Dels var det bra att få hållas med brödbaket på ett skilt ställe, där all utrustning fanns framme. Sommartid blev det också väldigt varmt i bondgårdarna, när bakugnen eldades. Bröd och potatis var basfödan, som alltid skulle finnas. Ofta bodde tre generationer, plus någon ogift farbror, i stugorna, så det gick åt mycket bröd. Hos oss bakades bröd varje vecka.

När vi byggde vårt hus, 1989 – 1995, murade Kjell in en bakugn i köket. Medan alla barn bodde hemma eldade jag ganska flitigt. Numera när vi är bara två går det så lite bröd att jag inte ids ställa till något storbak.

För några år sedan kom marthorna hit och vi bakade tillsammans. Det var en rolig dag.

Vi höll på nästan hela dagen, så det blev fisksoppa till lunch.

Det är mycket utrustning som ska bäras ner från vinden när man börjar baka. Metersveden som bärs in drar också mycket skräp med sig, så hela huset är upp och ner.

Den gamla ställningen med pinnar längst bak är behändig när man tar bröden ur ugnen. De svalnar snabbare när de står glest. Jag har spikat ihop hyllor som kan staplas på varann, för att få plats för många bröd som jäser.

Att katten ligger i degtråget var inte riktigt meningen.

Varje ugn är individuell, men så här ska vår ugn eldas.

För att få grundvärme gör jag upp en rejäl brasa på torsdag kväll, för bakning på lördag. Det är meterlång kluven granved som gäller. Det sprakar hårt och värmen strålar från elden. Det brukar vara innerligt skönt att sitta framför brasan.

När veden brunnit upp får den glöda. Med en långskaftad raka brukar jag slå sönder glödbitarna och sprida dem jämnt över ugnsbottnen. Spjället stängs när glöden slocknat, annars dras värmen ut i skorstenen.

Fredag kväll görs en likadan brasa till.

Lördag morgon eldar jag för den övre värmen med lite fint kluven ved. Den brukar brinna ner på 1-1,5 timme, och sen får den glöda lika länge.

Nu är det dags att dra ner glöden och askan i glödgruvan under ugnen. Ugnsbottnen sopas ett par varv med en tallrislubba som doppats i vatten. En frisk doft av tallbarr sprider sig i köket. Det fräser av det kalla vattnet. Sotet fastnar bra på tallbarren och ugnen blir ren tills bröden ska in. Sedan får värmen jämna sig. Det blir många härliga dofter i huset när man bakar.

Värmen kontrolleras med en nypa vetemjöl som kastas in. Om mjölet börjar glöda är värmen för hög. Antingen väntar man, eller också sopar man flera gånger med tallriset som doppats i vatten. De första bröden som läggs i ugnen brukar nog bli lite brända på undersidan, i synnerhet i bakre delen av ugnen där det är varmast.

Om mjölet blir brunt är det dags att knåda degen. Det brukar vara varmt i köket och den jäser snabbt.

Luckan till glödgruvan syns längst framme på bilden.

Beroende på vedmängden, spjällhanteringen och dragluckans inställning räcker den här eldningen till minst 50 bröd (8 liter vätska, 400 g jäst). I april 2002 har jag skrivit upp att en skolklass bakade 61 bröd till kl 8, sedan bakade jag själv 36 till på samma värme. Då hade temperaturen sjunkit så pass att den var lämplig för 200 bullar. Sen blev det några lådor och gratänger. Det brukar nog vara husmors ork som tryter, och inte värmen i ugnen. Efter en bakdag har vi varmt i huset i flera dagar. Ugnens bakvägg vätter mot salen, så där brukar också vara olidligt varmt.

Scouterna har också varit och bakat till ett läger.

Tallrislubban har gjort sitt för den här gången. Sen är det bara att städa bort alla saker igen och skura. Och plocka bröden i påsar och frysa in. Och ta vara på alla Janssons frestelser och andra lådor. Och diska.

 

07.05.2017 kl. 17:30

Så många föreningar det finns!

Jag var på en föreläsning om räddningshundar här om kvällen. Vår bearded collie Nelli skulle vara värd att aktiveras på något sätt, och jag ville kolla om räddningshundträning skulle vara något för henne.

https://www.facebook.com/ullamaj.hagvik/videos/1017083814969894/

Vi har tränat agility ett par år. Nelli älskar det och är väldigt duktig. Det är jag som är bromsklossen. Inte hinner jag med och framför allt är jag så trög i huvudet att jag inte kommer ihåg hur banan går. Om jag står och ser mig omkring och funderar på vartåt banan fortsätter, när Nelli kommer rusande ut ur tunneln, så är nog loppet kört. Vi borde hitta en aktivitet där Nelli får lysa och jag bara står och tittar. Finns det sådana? Geocaching är åtminstone givande för hela familjen.

I alla fall känns det bra att vara med i den lokala kennelföreningen JKF, och få tips om vad som är på gång. Just räddningshund verkar dock onödigt krävande, både för Nelli och mig.

Jag började räkna igenom vilka föreningar jag är med i, och kom fram till 12 stycken. Dessutom snyltar jag på några sällskap där Kjell är medlem. I många föreningar inskränker min aktivitet sig till att betala medlemsavgift, men gott så.

T.ex vill jag vara med i "Håll skärgården ren", så kan jag med gott samvete lämna någon konservburk vid deras sopstationer ute i skärgården. I princip tar vi nog hem vårt avfall, men om man är på långfärd vill man nog lasta av ibland.

Jakobstadsnejdens släkt- och bygdeforskare har ett digert arkiv som jag gärna har chans att komma åt, om andan skulle falla på, så där vill jag också vara med.

Vi är rätt sällan med på Svenska Österbottens biodlarförenings möten. Föreningen har aktiva medlemmar mellan Terjärv och Malax, så det kan vara långt till mötena. Men visst vill vi känna oss som medlemmar.

Gubbklubben Skeppsrådet Jakobstads Sjöscouter vill jag förstås också stöda. I det sällskapet har Kjell tillbringat tisdagskvällarna i 35 år. Gubbarna har renoverat scouthusen i Skata under alla år.

Edsevö byahemsförening, som upprätthåller byagården, ligger mig varmt om hjärtat, liksom förstås Edsevö marthaförening. Edsevö bollklubb har ingen verksamhet just nu, men behöver också sina medlemmar.

Segelsällskapet SSJ, Navigationsklubben, Sjöräddningssällskapet och kanotklubben Botnia Canoe hör till sjölivet.

Vi sjunger i var sin kör, som också har resor och aktiviteter. I maj ska vi på resa med Pensionärsklubben Ja-Ro.

Det låter inte klokt! Som sagt är det inte så mycket aktivitet i alla föreningar. Jag vill ju tro att också andra människor är med i föreningar som representerar något de är intresserade av. Det är väl det, som är det sociala kapitalet. Att vara tillsammans med andra och känna en gemenskap inför något man brinner för. Alla har 24 timmar i dygnet. Vi väljer själva om vi passivt tillbringar vår tid framför TV:n eller datorn, och låter ögonen svälja vad som serveras, eller om vi hittar egna intressen.

Jag hatar ordet tidsfördriv. Tid ska man inte fördriva. Den ska man tacksamt ta vara på, på bästa sätt. Vi får ingen repris på vår tid på jorden.

25.04.2017 kl. 10:09

Kajaksäsong

Kajaksäsongen närmar sig. Vattnet svallade fritt i flera sund när vi for med sparkstöttingarna över isen till Navarskär nu i helgen. På utsidan av slussarna är det helt öppet vatten.

För 12 år sedan fick vi upp ögonen för tjusningen med att paddla kajak. Kjell köpte en först och jag slog till sommaren därpå. Förutom säkerhetsaspekten så är det trevligare att paddla tillsammans. Riktigt jämspelta är vi inte. Jag lämnar oftast på efterkälken och får kajka på för att hinna med, trots hans smala eskimåpaddel.

Man är väldigt nära naturen i en kajak, där man bokstavligen sitter i vattnet. Fåglar och bisamråttor reagerar först när man är riktigt nära. Det behövs bara några centimeters djup för att en kajak ska kunna ta sig fram, och ingen stor höjd heller.

Flera kajakrutter går genom dikestrummor under vägar. Vår grunda vik av larsmosjön lämpar sig utmärkt för kajak.

Man får ju välja i vilket väder man går ut. Om det går sjö gäller det att vara mjuk i midjan för att hålla balansen i vågorna. I hård motvind får man kämpa för att komma fram. Vi gamlingar passar bäst i lugnt väder.

I simhallen har vi, i kanotklubben Botnia Canoes regi, tränat eskimåsväng och att ta sig upp i kajaken ur vattnet. Ibland har det lyckats och ibland inte. Vi har faktiskt aldrig stjälpt med kajakerna ute på sjön, och det är ju bra. Allra svårast är det att stiga i och ur kajaken. Det fordrar god balans och teknik, men när man är två kan man hjälpa varandra. Och när man väl sitter ner känner man sig trygg.

Kjell försöker lösa problemet med att få hunden med på paddlingsturerna. Ett sätt skulle vara att ha en längre kajak med ett extra sitthål för hunden. Han funderar också på någon sorts tvåskrovsbåt. Tillsvidare får hon hålla sig hemma när vi ska och paddla. Fast en gång gjorde hon en kupp. Vi transporterar kajakerna på en specialtakställning. Medan vi surrade fast dem hade Nelli i smyg hoppat in i bakluckan. Vi blev rätt paffa när hon glatt skuttade ut ur bilen när vi kom fram till sjön.

En skön sommardag paddlade vi till Strandcamping på eftermiddagskaffe. När jag skulle stiga ur kajaken klantade jag till det och stjälpte. Drypande av sjövatten fick jag sitta på terassen och vänta, medan Kjell hämtade kaffe åt oss. Det blev inte så mysigt som vi hade tänkt. Det blev kallt att sitta och vara våt. Folk satt och tittade, medan pölen runt mina fötter växte. Jag fick upp värmen igen när vi paddlade hem.

I slutet av november 2014 startade vi från Sonamo och paddlade ut till Tolvmangrund. Det var en magisk dag. Luften var krispigt stilla och det var så overkligt tyst. Till och med min tinnitus slog av i den totala stillheten.

Föreningen Botnia Canoe är till stor nytta och glädje, i synnerhet för nybörjare. Förutom nybörjarkurser ordnas tisdagspaddling varje tisdag kväll under sommaren. Det känns tryggt att vara ett helt sällskap som paddlar tillsammans. Man får också tips på trevliga utflyktsmål och lär sig paddlingsteknik, för att inte belasta enbart armmusklerna.

Sju broars skärgård har gett ut en utmärkt kartbok för paddling. Den kan köpas via föreningen Botnia Canoe. Kanotklubben har också kajaker att hyra, om man vill testa.

 

10.04.2017 kl. 12:25

Färöarna

Jag har sjungit i kyrkokören ända sedan 1996. Vart fjärde år hålls Nordisk kyrkosångfest. Hittills har vi besökt Karlstad, Oslo, Vasa och Torshavn. I nästa år hoppas vi få åka till Danmark.

I månadsskiftet maj-juni år 2014 flög vi via Stockholm och Köpenhamn till Torshavn på Färöarna. Resan räckte hela onsdagen, från kl 03 till 16. Landningen var spännande. Planet klämde in sig i Sörvågsfjordur, mellan två berg, för att komma ner på landningsbanan på Vágar. Bussfärden till hotellet, i Torshavns utkant, gick genom en 7 km lång tunnel, som delvis gick 150 meter under havsytan, och sen genom flera kortare tunnlar. Färöarna består av några större och många mindre långsmala öar, med sund emellan. Strömmen är tidvis 7-8 knop stark i sunden. 17 av de 18 öarna är bebodda. Folk lever på fiske, fiskförädling och fåruppfödning.

De svarta linjerna anger vägar vi körde längs med bussen.

Det bodde folk på öarna redan år 300, då ett par munkar rapporterade därifrån. År 800 flyttade vikingar in. Språket har bibehållits nästan oförändrat sedan dess. Skriftspråket utvecklades först i mitten av 1800-talet.

Det gick lätt att förstå skrivna skyltar och texter, men talspråket var nog obegripligt. Många pratade dock ”skandinaviska”, en sorts norska.

Sångfestens öppningskonsert började sent på kvällen. Vi var rätt trötta efter den långa dagen, när vi framåtlutade flåsade upp för den branta backen till hotellet klockan 1 på natten, finsk tid.

Hotellet låg högt ovanför Torshavn och bjöd på härlig utsikt över staden och hamnen.

På torsdag morgon åkte vi buss till Öysteröys södra del och samhället Toftir. En guide var med på bussen, och vi fick veta mycket under färden, som tog nästan tre timmar. När hela den finländska sångtruppen, på ca 60 personer, ställde upp i koret, satt bara ett 30-tal personer i kyrkan. Det kändes litet snopet. Men efter klockringningen kom det flera besökare, och publiken var nog drygt 100 när gudstjänsten började. Det råder lite manjanastämning på Färöarna. Man kommer när man hinner, om vädret tillåter. Vi satsade delvis på Sibelius i repertoaren. Jag kände mig alldeles rörd att sjunga Ljud högt du psalm att lova, och Herrens röst når till djupen, efter den hisnande bussfärden genom landskapet.

Färingarna är väldigt kyrkliga av sig. 80 % av befolkningen på knappt 50.000 hör till folkkyrkan, 10 % är baptister och dessutom finns många frikyrkor. En hel del av det kyrkliga arbetet görs på talko, t.ex kantorerna är ofta frivilligarbetare. Folk är väldigt musikaliska och sjunger med vacker klang. Vi hörde en manskör med så mjuk ton att jag kom på mig med att hålla andan. Deras psalmbok har knappast förnyats sedan skriftspråket blev till. Psalmerna är väldigt pietistiska, med många verser. De sjungs i långsamt tempo. En kyrkvaktmästare är försångare, och sjunger de första orden i versen, och så faller församlingen in. Detta är ett arv från tiden när alla kunde allt utantill.

Maten vi bjöds på var av varierande slag. Ofta blev det smörgåsar eller semlor, men en lyxig lunchlåda fick oss att bara gapa. Den innehöll sushi, rostbiff, jätteräkor, sallad och fruktsallad.

Fredagens morgonpromenad gick till Tingsnäset, där flaggan just höll på att hissas.

Efter en kyrkokonsert på fredagen blev det allsång på torget. Tillfället avslutades med färisk långdans. Här finns en länk https://www.facebook.com/ullamaj.hagvik/videos/1502594389752165/

Arkitekturen i Torshavn var ofta rätt alldaglig.

Denna gatstump ska vara vikingatida.

Kapprodd är en sport som tas på allvar på Färöarna.

Det blev en hel del samövningar, bland annat med symfoniorkester. Lördagsmorgonens övning gick snabbt, och vi fick tid att gå runt i stan. Lunchrestaurangerna var stängda, så vi handlade torkad sparrissoppa, bröd och tomat. På hotellrummet fanns vattenkokare. Någon sked att röra om i soppan med hade vi inte, men det gick bra med min virknål.

På lördag kväll hade vi två konserter med symfoniorkester i Nordens hus. Det känns festligt att sjunga med så många, och tillsammans med orkester.

Jag gick inte på någon morgonlänk på söndag morgon. Kanske därför gick jag i väggen när jag skulle in i frukostmatsalen. Glasdörren brukade stå på vid gavel, men inte den här gången. Jag höll blicken på bordets håvor och blev häpen när näsan trycktes in och pannan slog i glaset. Jag fick stå och hålla i mig en stund och stora tårar rann. Om en stund smakade det nog med frukost i alla fall.

Sen blev det festhögmässa i Klaksvik. Jag gick runt i det lilla samhället medan grupp 1 övade. Kyrkan var den största på öarna och den blev väl fylld. Enbart sångfestdeltagarna var 424 stycken. Nästan alla färingar bar färggranna folkdräkter. Jag harmades att jag inte hade min dräkt på. Problemet var att vi skulle på båttur efter kyrkobesöket, och jag ville vara varmt klädd.

Vi hade tur med vädret under båtturen. Båtarna körde långsamt. Ett par sälar tittade fram nära stranden. På de branta sluttningarna gick får och betade, parvis, en tacka med sitt lamm.

Båtarna hade bogpropeller och stark motor, och körde in bakom flera fågelklippor. Vi såg bland annat stormfågel och lunnefågel. Då båtarna vände mot land blev det dimmigt igen. Vädret är ofta mulet och fuktigt.

Vid hotellet fanns också gott om fåglar. Där bongade vi strandskator, änder, taltrast och massor av starar.

Efter kvällens middag gick min rumskamrat Gurli och jag ut på promenad till stadens enda park. Naturen är väldigt karg. Det är bara gräs som vill växa på den steniga lavamarken. Alla träd är planterade, och hägnas in för fårens skull. Det kändes väldigt tryggt att röra sig i stan fast det var mitt i natten. Färingarna är glada och vänliga. Torshavn är så litet, så vi behövde inte vara rädda att villa bort oss heller.  Man kände sig snabbt hemma där.

De gröna böljande kullarna och havsvikarna är Färöarnas kännetecken. Någon enslig gård ligger utslängd här och där på sluttningarna. Det är väldigt vackert, men jag skulle nog sakna skogen ganska snabbt om jag blev kvar där.

02.04.2017 kl. 19:37

Syrisk falafel

Byns marthaförening hade en inbjuden gäst på onsdagskvällen. Iman från Syrien kom och lärde oss göra falafel. Vi har också tidigare haft nyfinländare som gäster; några afganska kvinnor från grannbyn var med på ett par möten och en vietnamesisk kvinna lärde oss göra läckra vårrullar.

Iman är öppen och glad och pratar bra svenska, fast hon bott här i bara 2,5 år. Det kändes genast som om hon var en av oss. Vi har väldigt god stämning i vår förening. De 20 medlemmarna är i åldern 37-88 år. Bland oss finns flera lärarinnor, bondmoror, sköterskor, någon banktjänsteman och så vidare. Det känns väldigt naturligt att som grannar och vänner umgås över en kaffekopp en gång i månaden.

(Foton Anette Käcko-Snellman)

Vi hjälptes åt att baka ut tunnbröden och steka dem, att skära sallad, göra yoghurtsås, mala kikärter och göra falafelsmeten.

Iman hade med ett speciellt verktyg för att forma små munkar av smeten innan den friterades.

Hon fick visa hur man plockar fyllningen på bröden och rullar ihop dem. Falaffelmunkarna ska tryckas ihop ovanpå grönsakerna.

Medan vi njöt av rullarna satt vi och småpratade. Det märktes att Iman var glad och stolt över sina studerande pojkar. Själv går hon en kurs i svenska i Kronoby just nu, men helst skulle hon jobba i kök. Hon gjorde praktik i köket på ett åldringshem och stortrivdes. Det enda negativa med Finland hon kom på var myggen på sommaren, så hon verkade nöjd med sitt nya hemland. Men ett plågat uttryck drog över hennes ansikte när vi frågade om Syrien. Det är säkert tungt att följa med rapporteringen fastän den egna familjen lever tryggt.

När vi skiljdes åt på kvällen genomgick Iman en metamorfos. Hon täckte in sitt yviga blonderade hår i en huvudduk och drog en drygt knälång, oformlig svart kappa över sin färgglada tunika. Plötsligt var hon en invandrarkvinna. Men sitt glada ansikte hade hon kvar. Jag hoppas att vi träffas flera gånger.

Recept på syrisk falafel:

800 g kikärter

2-3 klyftor vitlök eller 2-3 gula lökar

1 msk malen koriander

½ msk paprika

             salt, persilja, garam masala

Blötlägg kikärterna i vatten ca 8 timmar. Kör i matberedare 2 ggr. Tillsätt kryddorna och 2 dl vatten. Låt smeten vila en timme. Forma små munkar eller bullar och fritera gyllenbruna i olja.

 

Sås:

 

2 dl turkisk yoghurt

1 klyfta vitlök

1 tsk tahina (sesampasta)

citron, paprikapulver, salt

 

Bröd:

 

500 g vetemjöl

1 tsk socker, lite salt

7 g torrjäst

3 dl vatten

Låt degen jäsa 2 timmar. Kavla ut tunnt och grädda i stekpanna eller direkt på plattan.

 

Skär isbergssallad, gurka och tomat och servera i skilda skålar.

 

23.03.2017 kl. 12:57

http://http://sevendays.vasabladet.fi/blogoteket/

Det är jag som är Ulla-Maj. Jag fyllde 60 hösten 2016. Det känns som en utmärkt ålder. Jag gillar att skriva och att fotografera. Den här bloggen materialiserar en av mina drömmar.

Kjell är min gubbe sedan 40 år. Vi har tre vuxna barn, fyra barnbarn, hund (Nelli), katt (Hallux) och ett par bikupor. Vi bor i ett egnahemshus i Pedersöre med stor vanskött trädgård.

Bamse är vår båt, en 35 fot lång, gaffelriggad ketch av Colin Archer-typ. Den är ett hemmabygge från början till slut. Skrovet är gjutet i betong, inredning och däck är i furu. Den sjösattes 1999 och har tagit oss på otaliga äventyr sedan dess. Den encylindriga tändkulemotorn Bolinder från 1940-talet har 25 effektiva hästkrafter. Motorn dunkar trofast hur länge som helst, om än rätt högljutt. Den ger Bamse en måttlig fart på knappt 6 knop vid lugnt väder.

Tanken med bloggen var att berätta om våra långfärder till sjöss. Eftersom båten står på land största delen av året blir det många blogginlägg om en massa andra ämnen också. Det kan gälla vardagsliv och –göromål, husmorstips, dråpliga minnen och vad som råkar vara aktuellt. Välkommen till bamsbloggen!

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar