Försmak av vår

Jag var kanske för förkyld för att anstränga mig, men på julannandag var vädret så härligt, och en skidtur lockade verkligen. Kanske det är bra att svettas loss och snyta bort all den tjocka sörja som bubblar i huvudet.

Vi beslöt att skida ända från trappan, längs bäcken som löper nedanför tomten, ner till sjön. Vi måste ta oss över ett par djupa diken, och det gick inte så bra. Innan jag visste ordet av låg jag platt på rygg i diket. Det hjälpte inte annat är att spänna av sig skidorna för att ha en chans att stiga upp och krypande ta sig upp på dikets andra sida. Isen är lyckligtvis vågrät, så där klarade jag mig riktigt bra.

Det var mycket folk på sjön. De skidade, cyklade, gick och skrinnade. Det kändes som februari; solsken, lugnt och nollgradigt. Vilken lycka! Vi skidade långsamt och vilade ofta. Vid hamnen Färinabba fanns en öppen ränna. Björkstammar speglade sig i vattnet. Isen är alltid dålig här. Vi höll oss nära land tills vi passerat området.

Efter 1 timme 45 minuter kom vi fram till villan. Ingen prestation att skryta med precis. Sträckan från hemmet ner till sjön är kanske 2 km, och ytterligare 6 km ut till Navaskär.

Det var skönt att spänna av sig skidorna och börja med att dricka kaffe. Innetemperaturen var +2 grader, så vi eldade frejdigt hela eftermiddagen och kvällen.

Isen var 15 cm tjock utanför villan. Vi eldade bastun också. Vi var drypande våta av svett efter skidandet. När vi kröp till sängs var temperaturen + 24 grader, så det var nästan för varmt. På morgonen hade den sjunkit till 17, som vi brukar ha hemma.

På torsdag morgon visade december sitt rätta ansikte igen. Diset suddade ut konturerna av öarna. Men temperaturen var fortfarande behaglig, och föret utmärkt. Det brukar inte glida så värst när jag skidar i vanliga fall. Jag promenerar mest och håller i mig i stavarna. Annat var det i dag.

Hemvägen tog trots allt 1,5 timmar, med alla vilo- och snytaspauser och diken. Men skidsäsongen är inledd. Nu kör vi hårt!

 

27.12.2018 kl. 13:48

Vackert novembergrått

Det är länge sedan vi sett solen. Säkert flera veckor. Samtidigt känns det grå och fuktiga novembervädret vilsamt på något sätt. Den fuktmättade luften är syrerik och frisk att andas, och speciellt kallt är det ju inte ännu.

Hela naturen är på stand by och bara tar igen sig.

Vi tillbringade ett par dygn vid sommarstugan och njöt för fullt. Där är nästan tyst nu. Ett par stjärtmesar sirrade en stund i björkarna. En nötskrika kalasade på gäddrommen jag kastat vid stranden. Svanarna trumpetade, medan de flockade sig på sjön. En lång smattrande applåd ljöd när de lyfte, med vingarna smällande mot vattenytan.

Men vi har ju projekt här hemma också.

Efter ett par veckor av idogt skruvande ser Volvo ut som på sjuttond åre, fast den är 23. Kanske den går igenom besiktningen i höst också.

Bamsefar får äntligen börja pyssla i sitt båtbyggeri. Han började med att tillverka en hyvelbänk. Sen ska det småningom bli kölsträckning, och Oslojollen ska få ta form. Det ser vi fram emot.

Nu är det tid att vara kreativ inomhus, med någon syresättande bensträckare utomhus mellan varven.

11.11.2018 kl. 18:25

Höstsysslor

Jag har frossat i handarbete de senaste veckorna.

Lite har jag jobbat också, och lyckats tvätta en hel del fönster när det varit plusgrader på eftermiddagarna. Det är så roligt att byta gardiner och njuta av rutor utan störande flugskit.

Vi ställde också inför vintern vid villan och fick upp Bustern innan isen i hamnviken blev för tjock. Det är lite sorgligt att inte veta när vi kommer ut till ön nästa gång. Vår nödplan är att ro över med gummijollen, om det blir varmare igen innan isen lägger sig för gott.

Jag lade upp en gardinväv här om dan. Jag lyckades göra bort mig totalt när Kjell hjälpte mig att dra varpen på bommen. Vi kunde dock rädda varpflätan. När man är 60+ ser man demens- och altzheimerspöken genast när man gör något fel eller glömmer något.

Den här gången var det nog bara en lightvariant, för beräkningarna stämde, och väven blir precis så fin som jag hade fantiserat. Naturlinnet har inte så munter färg, men det ska bli ränder också. Linnet blir blekare och mjukare ju mer man använder det och tvättar det. Kanske om 100 år står någon och fingrar på de här gardinerna och funderar på den farmorsmor som vävt dem. Det är väl det närmaste jag kommer evigt liv i så fall.

De andra handarbetena blir knappast så långlivade. Det har blivit ca 6 par sockor och 4 mössor:

30.10.2018 kl. 10:02

Bara lite avundsjuk

Dottern och hennes kompis var aktiva scouter i Pedersörenejdens korsbärare strax före sekelskiftet. De har fortsatt att vara på en gemensam hösthajk ända sen dess. I år gick hajken till vår sommarstuga. (De har kanske blivit för gamla och bekväma för vindskydd numera.)

En hund ingick också i patrullen. Den verkar njuta av hajken lika mycket som flickorna/fruntimren.

Vinyoga var kvällens tema. Jag kan riktigt höra deras gapskatt och fnitter under övningarna. Det ser alldeles härligt ut. Bastubad stod också på programmet.

Men visst unnar jag dem ett ledigt dygn, från barn och gubbar. Det kan de behöva, åtminstone en gång i året.

Dotterns ungar var hos oss under tiden. Vi körde med invant schema: cykelturer, bakning, bastu, kvällsbok.

Deras kusin, vårt fjärde barnbarn, råkade också vara här. Det blev lite gräl, med tillhörande slagsmål, om vem som skulle få sköta honom, och vem som fått sköta mest. Den lilla kusinen uppskattade slagsmålen mycket och hjälpte till så gott kan kunde.

Det råkade också bli en tandutdragning med tillhörande glassbelöning, och hemmabio med de gamla Saltkråkankassetterna.

Lite kan man väl få leka med maten, när brödet råkade se ut så här.

Nu har alla farit hem och vi kan pusta ut och diska bort.

Mommos andel av pepparkaksdegen blev inte stor. Men så var bakandet också mera ett test, innan vi tar itu med pepparkakshusen närmare jul.

21.10.2018 kl. 14:46

Äntligen på höstfiske!

Jag har satsat på sockstickning den senaste veckan. Kjell har varit och murat varje kväll och hela helgerna.

På söndag kväll slog vi oss lösa och for till villan. Det blåse friskt, men vi fick ut de tre näten.

Det var så skönt att vara här igen.

Det är jämt spännande att ta upp näten. Den här gången blev vi inte besvikna: 10 stora gösar, 1 gädda, 2 hyfsade abborrar och 18 kattfiskar.

Det tog tre timmar att plocka ur näten, rensa och filea. Lyckligtvis har vi gott om tid. Vi har tid ända tills döden tar oss.

Vi har ingen våg på villan, men en grov uppskattning ger fångsten ett butiksvärde på cirka 100 euro. Vi tackar och tar emot. Nu har vi många måltider räddade. Dessutom kommer de matfriska barnbarnen hit ett par dagar den här veckan, så då kommer fiskarna att slinka ner med fart.

Till Nellis förtjusning gick vi på en eftermiddagspromenad. En stig går genom hela den långsträckta ön. Jag njuter av naturen varje gång vi är här.

Just nu är stigen svår att se, men Nelli hittar.

Mot kvällen lugnade vinden och vi frestades att lägga ut näten igen. Vi badade bastu och sov gott på natten. Nelli gnällde och skulle ut på morgonnatten, vilket förvånade.

På morgonen fick jag mig en överraskning. Jag hade ställt ett ämbar med rensad, fjällad och sköljd kattfisk på bastuverandan. Nu var hinken tom. Hälften av fiskrenset som stod i ett ämbar invid var också försvunnet. Jag kom först att tänka på mink. Flera gånger har jag sett spår efter små tassar i sanden i vattenbrynet. Men mink tar väl inte mat med sig? Inte kan den ha stoppat i sig 18 fiskar under natten heller. Kanske vi har mårdhundar på ön? Nåja, ajöss med de fiskarna! Hallux vet inte vad han missat, och den eller de som varit och kalasat har säkert varit lyckliga över fyndet. Jag tror att Nelli hörde eller anade något när hon skulle ut på natten. Hon jagade kanske iväg inkräktarna innan de hann tömma fiskrensämbaret.

Vi tog upp näten och fick nya fiskar: 5 gösar, 2 gäddor, 1 abborre och ett tiotal kattfiskar blev det den här gången.

Jag njöt av att stå och rensa i solskenet på bastutrappan. Sämre kan man ha det en tisdag förmiddag!

En stor flock mesar åt frukost i björkarna. Det susade i luften när alla lyfte samtidigt. Flocken drog ett par djärva penseldrag på himlen innan de återvände och satte sig till bords igen, ivrigt diskuterande.

Vi skulle gärna ha stannat längre, men plikterna kallade, och det var bara att packa ihop efter lunchen och åka hem. Vi hinner kanske fiska flera gånger ännu i höst.

 

 

16.10.2018 kl. 15:14

Semester

Bröllopet är över.

Brudparet var så stiligt att tårarna droppade och snoren rann, åtminstone på mig. Kavringssnittarna verkade uppskattade, för de tog slut. Den övriga beståningen var också till belåtenhet. Jag for hem med alla fyra barnbarn efter klockan 21. De hade haft roligt med de andra ungarna på festen och var lyckliga över bröllopet - det första de någonsin upplevt.

Att natten blev en katastrof med blodsockervärdena har jag bara mig själv att skylla. Grabben blev låg, 2,2, och jag stoppade i honom yoghurt, trip, siripiri, bulle med mjölk och saft. Följden blev naturligtvis alltför höga blodsockervärden, så resten av natten höll jag på att dosera mera insulin. Men gott så. Jag behövde åtminstone inte släpa honom i koma till bilen och köra till akuten, medan de tre övriga låg hemma.

Söndagen veks åt barnpassning medan brudparet städade bort efter festen. 

På måndagen tog jag itu med äppelskörden. Fyra ämbar fallfrukt blev mos, men det märks knappt att äpplena minskat. I år blir det massor av äppelvin. Det kan vara bra att ha.

På tisdag tog vi semester och for till villan. Diskbänken är klar, så vi radade in oss i Bustern så gott det gick.

Äntligen! Som jag har längtat. Småningom ska det bli överskåp för kärl också, men jag är lycklig över vad jag har just nu.

Nu ska vi koppla av och ta vara på de sista sommardagarna. I helgen blir det villa-avslutning, venetsiansk afton. Det verkar som om vi skulle bli allena på villan, och gott så. Vi trivs väldigt bra på tumanhand också.

 

21.08.2018 kl. 18:26

På utryckning i ultrarapid

Pojkarna hade behov av villaliv efter semesterseglatsen. En sådan önskan kan man ju inte neka dem. Föräldrarna jobbade och lillasyster var på egna äventyr.

Vi packade ihop och kom iväg.

De kunde knappt bärga sig innan de fick hoppa i sjön.

När vi kommit halvvägs rusade motorn till. Farten avtog och förblev obetydlig. En gummihylsa som håller propellern hade släppt greppet.

Vi kom fram till slut och lastade ur medan pojkarna slängde sig i sjön. Men var fanns väskan med mat ur kylen? Den blev nog hemma på köksbordet.

Bamsefar försökte spänna en mutter under propellern innan jag satte kurs hemåt efter väskan. Det hjälpte inte. Båten sniglade sig fram.

 

Jag stannade motorn och rodde en bit. Det gick lika långsamt och jag blev trött och svettig, så jag körde vidare i sakta mak.

Jag kom på tanken att backväxeln kunde fungera. Det vore en syn, att i rask fart backa uppför ån! Tyvärr lyckades inte planen.

Båtresan till villan brukar räcka en knapp kvart. I kväll tog det 1 h 40 min innan jag kunde förtöja i hemmahamnen.

Jag hämtade matväskan och fick låna mellansonens båt för återfärden. Jag våndades över hur moffa skulle klara pojkarna. Deras mor befarade att den nyinsatta sensorn inte skulle fungera. Sensorn mäter blodsockervärdet fortlöpande och sänder uppgifterna till insulinpumpen. Den visade sig mycket riktigt ge helt fel värden. Jag fick sätta in en ny sensor när jag väl kom tillbaka. Jag var borta i 2,5 timmar.

Kvällen blev sen. Pojkarna gladde sig åt en simtur i solnedgången. Så här länge har de inte fått vara uppe på långa tider.

Det blev en natt med många blodprovstick i fingrarna och extra insulindoser. 

Fullmånen lyste över sjön och svanarna förde högljudda diskussioner. Jag svalkade mig i sjön. Inomhustemperaturen höll sig strax under 30 grader.

Vi fick en rolig dag med många dopp i sjön. Pojkarna vill stanna en natt till. Nu har vi ju mat åtminstone.

31.07.2018 kl. 13:46

Om att måla ett rum, vecka efter vecka

Nu haver jag målat precis överallt, men är ändå inte färdig. Det är en överraskning att det finns så oändligt mycket att måla i ett rum på 26 m2. Jag har de senaste fem veckorna målat taket, väggarna, golvet, listerna, spisen, och nu senast fönsterbågar och -karmar, men ännu är det inte klart. I dag kände vi oss väldigt lättade över att inte behöva börja bygga ett helt hus. Vi är nog för gamla för sånt. Förvisso har jag gjort annat än målat också.

Barnbarnen har varit här i flera omgångar, och då har vi enbart satsat tid på dem.

Moffa fick börja hjälpa till med årets barkbåtsflotta.

Vid villan längtar jag hett efter en köksinredning med diskbänk. (Den ska bli grön.) Det är nästan det enda som fattas nu, så jag är vid gott mod.

Vi borde också fortsätta med att slipa och owatrola Bamses däck.

Bamsefar har gjort ett början före regnet, men grovjobbet återstår ännu. Det ska bli euforiskt att få ett blänkande däck och få styra ut till havs. Men allt har sin tid. Lyckligtvis har vi möjlighet att disponera vår tid så som det bäst behövs. Här ska nog bli både långfärder och villaliv (med kök!) vad det lider. Vi mårar på.

 

09.06.2018 kl. 21:19

Islossning och vårkänslor

Den 16 april gick vi ner till sjön för att kolla isläget. Isen på Esse å hade gått upp, och strömmen jobbade hårt med istäcket vid vår hamn.

En ny koll en vecka senare gav grönt ljus i farleden. Vi var upptagna med annat, och sjösatte först 26.4.

Isen låg kvar inne i hamnviken, så vi fick dra bustern ut till öppet vatten. Vi klarade oss torrskodda i år. Det strömmade hårt. En remmare hade slitit sig och vaggade i vassen flera hundra meter bort. Den andra remmaren i porten försökte tappert sticka fram ur vattenvirvlarna då och då, men mest var den helt översköljd.

När vi närmade oss Sommarskäret blev det stopp. Vi fick dra upp Bustern på isen och skjuta den framför oss till land. Nelli förstod inte att akta sig, utan sprang ut på svag is invid stranden, och fick simma sista metern.

Vi var lyckliga över att ha nått vårt mål, och festade med kaffe och munkar.

Ett par dagar senare, när vi var klara med ett barnpassningsuppdrag, lastade vi bustern full av mat, verktyg och generatorn, och gjorde om färden. Nu kunde vi angöra i vanlig ordning. Isranden kom emot bara något tiotal meter norrut. Kvällen var solig, lugn och vacker.

På öns ostsida låg isen kvar.

Vi lade ut näten och fick fisk för flera måltider följande morgon.

Bamsefar tog sin vana trogen ett kvällsdopp, medan jag satt och såg på, iklädd min kära teddyhalare. Isranden har snabbt dragit norrut.

Fullmånen gav trolsk stämning på morgonnatten. Småfåglarna verkade ha en tävling i vem som var mest högljudd. Segrare blev nog taltrasten, som gav järnet söder om oss.

Följande dag gick åt till färdigställande av detaljer i golvläggningen. Vi hängde också upp en fågelholk. Vid vindstömningen här om sistens hittade vi en gammal gitarr. Det kändes fult att slänga den i Ekorosks energikontainer, så Bamsefar modifierade den till en tvåvåningsholk. Vi ska hoppas att den blir uppskattad. Ett talgoxpar var och inspekterade den, men kunde inte bestämma sig ännu. Ute över sjön jagade några måsar en havsörn under ilskna skrik.

Nelli njöt också av villalivet. Under dagen kröp isranden allt längre, och höll kvar ön enbart på norra udden. Termometern visade 30 grader i solen på sydsidan.

Vi eldade bastun och fick som alltid ett härligt bad. En del av oss simmade i sjön.

På kvällen fick vi besök och en glad överraskning. Vår släktklan har utökats med ytterligare en sonakono och två bonusbarnbarn. Att bevittna de nyförälskades lycka värmer hjärtat. Jag känner mig bönhörd.

01.05.2018 kl. 22:19

Veckans sysslor

Jag kom i gång med att måla bräder till villans golv och tak, och pärlspontpanel till väggarna. Det blev nästan 1 km räknat i löpmeter, och det skulle strykas två varv. Armbågen höll på att bli irriterad, och artrosen i tummens yttersta led signalerar att det är dags att sluta. Det är riktigt skönt att arbetet blev klart. Jag är lite osäker på den gula väggfärgen. Dels är den läckert kantarellgul, men å andra sidan är den kanske lite smutsfärgad och 80-talsaktig. Men intet ont om 80-talet! Den blir nog bra.

Vi fick fast takbräderna och en del av golvet innan snötäcket på isen hindrade biltrafiken ut till ön. I nödfall får vi skjutsa de sista bräderna med Bustern i sommar.

Nu kan Bamsefar förhoppningsvis börja med sitt båtbyggarprojekt, när golvytan i uthuset blev ledig. Han har i närmare 50 år drömt om att bygga en oslojolle, och nu är tiden inne. Jag tänker dokumentera och blogga om byggandet småningom. Risken finns att det drar ut på tiden, men jollen blir säkert bra när den blir färdig. Han brukar jobba så.

I går kväll hade marthorna pysselkväll, och torrtovade påskägg. Vi jobbade koncentrerat och pratade knappt. Man hörde bara ljudet av tovningsnålarna som tisslade genom ullen och in i styroxäggen som var stomme.

Det är roligt att jobba med ull.

 

22.03.2018 kl. 10:06

Tog också hösten slut?

Vad är detta? Ska vi nödgas sluta med villalivet också? Hållas hemma och tvätta fönster och skura golv och ta vara på de sista äpplena?

Bamsefar och Nelli for till villan redan på lördag eftermiddag, efter Sångarbrödernas uppträdande i Schaumansalen. Jag stannade hemma över natten, eftersom jag utlovat barnpassning natten till söndag.

7-månaders babyn var på sitt soligaste humör och sov bort nästan hela umgänget. Då grabben avhämtats klockan 2 på söndag gav jag mig iväg till villan.

Hård nordanvind utlovades natten till måndag. Vi satt vid brasan och njöt av tillvaron och väntade på stormvindarna. Vi hade bra lä vid villan och småpysslade med att rensa takrännorna och putsa tallbarr av uthustaket på måndagen. Vårt egentliga ärende var att vända den gröna fiskebåten upp och ner inför vintern. Vi kände oss inte redo att åka hem ännu, utan beslöt att stanna en natt till.

Vi lade ut näten och eldade bastun. Lyckligtvis tog vi upp näten innan det skymde på kvällen. Det var så kallt om händerna att jag nästan började må illa. Nu får det vara färdigt fiskat. Min blodcirkulation klarar inte av något vinterfiske. Den sista fångsten blev 5 abborrar, 2 braxar och 3 kattfiskar. Abborrarna blev en läcker kvällsmat.

Nymånen lyste på natten och drog en bred mångata över hela fjärden. Stjärnhimlen visade upp sig mycket tydligare än den gör i gatlyktornas sken hemma.

På morgonen började nyis bildas längs stränderna och ute på fjärden. Det var 3-4 minusgrader ute. Då vi ätit och städat bort sökte vi oss hemåt.

Bustern i aluminium bröt sig rasslande genom nyisen. Det utlovas ännu några dagar med minusgrader, så vi beslöt att ta upp båten.

Nu får vi vänta tills isen håller att gå på innan det blir något nytt besök vid villan. Den hålls säkert kvar. Det hjälps väl inget annat än att ta itu med all städning som väntar hemma. Nu har vi ingenstans att dra oss undan längre.

 

 

31.10.2017 kl. 20:18

Höstlov och den internationella dagen för far- och morföräldrar

Barnbarnen hade höstlov hela förra veckan, och föräldrarna jobbade. Dags för mommo och moffa att träda till. Vi hämtade dem på onsdag och for direkt till villan. Inom en timme hade en ramlat i sjön och en villat bort sig i skogen. Här är det livat.

Efter att ha lagt ut näten promenerade ungarna och jag ca 500 meter till ett stenrummel med spännande grottor invid sjön. Vi hann knappt fram innan den äldsta halkat på en sten och trillat i sjön. Han blev våt upp till midjan. Med kippande skor och drypande av vatten fick han traska hemåt igen. Lillebror hojtade "jag springer i förväg" och försvann mellan tallarna. När vi gått en stund tyckte jag att någon ropade. Jag ropade ett svar, men inget mera hördes av. Några svanar trumpetade ute på sjön, och jag blev osäker på om jag hört någon röst. När vi kom tillbaka till villan fanns lillebror inte där. Jag vände genast om och gick tillbaka längs stigen. Jag hann knappt ut från tomten innan jag mötte den gråtande pojken. Han hade gått vilse. Nelli sprang iväg och plötsligt var han ensam. Till slut hittade han stigen och sprang hemåt. Ön är ca 1,5 km lång och 200 – 500 meter bred, så vi hade nog fått leta en stund om han försvunnit alldeles.

Storebror fick klä av sig precis allt på trappan och gräva fram torra kläder. Några byxor hittade han inte, så han fick hålla till godo med mommos gamla kalsonger.

De var alltför vida i midjan, så vi slog en knut på linningen.

Medan vi var borta hade moffa ordnat med en liten spårning. Ett barn i taget fick spana i kikaren åt ett angivet håll, och fick då syn på en pangkaramell. (De heter så, för de är så goda så - pang – är påsen slut.) Karamellerna var utplacerade på stubbar och fågelholkar. Den här leken lugnade ner de upprörda sinnena och allt var frid och fröjd igen.

Vi tog ner blåmesarnas holk och tömde den.

Ungarna var så trötta på kvällen så de slocknade klockan 8. Jag hann knappt börja läsa kvällssagan.

Hela torsdagen skötte de sig själva. De yngre förskansade sig i lekstugan och den äldsta höll till i kojan uppe på berget. De stal och handlade av varandra. En barksamling kostade en stor mugg lingon. Skrik och skratt ljöd hela dagen.

En skattkista med rönnbär.

De tog en paus i leken när vi for med Bustern till Strandcamping på eftermiddagskaffe.

Sen eldade vi bastun. Moffa och ungarna doppade sig i sjön otaliga gånger. Jag föredrog det varma vattnet i bykgrytan.

Den natten sov vi alla gott. Blodsockervärdena var inte så kaotiska som natten innan.

Fredagens fiskafänge blev intressant. Vi fick abborrar, en gös, två gäddor, några kattfiskar och en lake. Det var första gången vi fick lake på nät. Den var nog lite obehaglig. När man höll den bakom gälarna slingrade den stjärten runt handen likt en orm. Den ska bli till lakasoppo.

Hela fångsten (utom laken) gick åt till lunch. Ungarna har en ofattbar aptit. Det är roligt när de uppskattar allt som ställs fram på bordet. Så har de också vistats utomhus hela dagarna.

Vi packade ihop och for hem på eftermiddagen. Jag tänkte köra hem dem, men de bad att få stanna en natt till, så det blev att bädda hemma, efter plättkalas och korvgrillning. Blodsockervärdet var igen över 20. Vi försökte bränna kolhydrater genom att cykla till sjön i mörkret, 2 + 2 km. Lillflickan cyklade i diket en gång. Då detta inte sänkte blodsockret for vi på ett par kilometers joggingtur. Vi njöt av den praktfulla stjärnhimlen. Blodvärdet blev lite bättre och pojken stupade i säng.

Efter lördagsmorgonens hundpromenad skjutsade jag obönhörligen hem ungarna. Diabetesbarnet behöver få en ny kanyl och ny sensor insatt. Blodsockervärdet vägrar att normaliseras trots att jag doserat mera insulin. Ungarna var glada att vara hemma och jag var lättad att alla kunde levereras välbehållna.

Jag kände mig rätt matt då jag kom hem igen. Det var skönt att sätta sig i gungstolen med katten och sticksömmen och bara tömma huvudet. En mommo ska vara på alerten hela tiden. Det gäller att försöka hålla mattiderna, koka, diska och hitta på program, om ungarna inte sysselsätter sig själva, vilket de nog ofta gör. När jag hade egna barn flöt de liksom med i vardagen av bara farten. Nu SKÖTER jag helhjärtat, och det är tungt. I synnerhet som nätterna blir sönderhackade av diabetesen. Jag kände mig gråtfärdig av medömkan med barnet i morse. Sen tänkte jag att det finns barn med allvarligare åkommor och hjälpbehov. Tekniken med insulinpumpar går framåt hela tiden. Han kommer nog att klara sig bra i livet.

Barnbarnen ger nog en extra dimension åt tillvaron. Deras sprudlande glädje och tillgivenhet smittar av sig. Det känns att vi är viktiga för dem, liksom de är värdefulla för oss. Jag vet att ett par lediga dagar och nätter också är viktiga för föräldrarna, så orkar de bättre också. Nu kommer vi att njuta några dagar av vår egen tid, innan vi satsar på barnen igen. Jag vet att det yngsta barnbarnets föräldrar också skulle uppskatta en sovmorgon. Internationella dagen för far- och morföräldrar kan firas året om.

21.10.2017 kl. 17:13

Det goda livet

Jag blev inbjuden till en föreläsning om "Det goda livet". Jag blev nästan förnärmad. Jag, om någon, lever väl det goda livet? I själva verket känner jag mig som en riktig expert. På mitt eget liv i alla fall. Jag skulle dock inte vilja åka runt och missionera för livsstilen. Var och en är expert på sitt eget liv. Det är inte säkert att någon annan än jag lika mycket skulle uppskatta min tillvaro just nu, trots att jag känner mig priviligierad.

Ta nu bara förra onsdagen, när inbjudan kom:

Jag steg upp halv åtta och gick en liten promenad med hunden innan jag hämtade tidningen. Då jag läst den och druckit morgonkaffe for jag till bybutiken och veckohandlade, medan Bamsefar läste tidningen. Han läser mycket grundligare än jag, och blev klar först vid tio-, halvelvatiden.

Sen lade vi golv i uthuset till lunchtid. Då vi ätit åkte vi till skogs och plockade ett par ämbar lingon.

Blåbären var så vackra så de fick också komma med.

En var med sitt.

Kaffet smakade när vi kom hem. Jag bakade bröd och rensade lingon medan Kjell fortsatte med golvläggningen. Jag bakade en sats bröd tillsammans med barnbarnen i helgen också, men den åt de upp.

Då brödet var gräddat och lingonen infrysta for vi till villan, för solen sken igen efter åskskuren.

Till kvällsmat festade vi med potatis, grisschnitzel och kantareller. Vi har ätit fisk bra länge, så det var gott med kött som omväxling.

Det hann skymma innan vi fick näten i sjön.

Vi eldade i spisen och tog det lugnt medan ett kvällsregn trummade på taket.

Natten var lugn och stjärnklar. Månen skymtade bakom grantopparna. En häger flög på tysta vingar lågt längs stranden när jag fyllde på pottan på trappan. Hägern vände huvudet mot mig, men sa inget. Det tog emot att gå in, men snart kröp jag ner under täcket igen.

En höstmorgon vid villan är en ren njutning.

Man kan njuta fleirleis.

Släng dig i väggen livscoach! För många år sedan skulle jag kanske gärna ha hört någon berätta vad jag innerst inne nog visste själv, men inte nu, som 60-åring. Nu vågar och kan jag leva mitt liv som jag känner att det ska levas. Det behöver ingen berätta för mig.

Mina teser för ett gott liv ser ut så här:

- rör på dig ute i naturen, helst flera gånger om dagen

- god mat regelbundet, med och utan vin

- meningsfull sysselsättning

- vila; power naps i gungstolen tillsammans med katten på dagen, 9-10 timmars sömn på natten

- social samvaro – jag har kanske blivit lite osocial sedan jag slutade jobba. Helst umgås jag med min gubbe och barnbarnen.

Tre barnbarn var hos oss från lunchtid på fredag till söndag kväll, och det fjärde, 6 månaders babyn, sov över från lördag till söndag. Vi kände att vi gjorde en viktig insats. Både barnen och vi trivdes. Föreningslivet kommer dock igång nu, efter sommaren, så jag får väl skärpa mig och bli lite mer social.

-hälsa – den får man ta som en gåva, de perioder man har lyckan att begåvas med den.

Är jag inte ett proffs, så säg!

15.09.2017 kl. 10:28

Å dessa ungar!

Tre av barnbarnen har varit hos oss i tre dagar den här veckan. Det har varit full rulle. Här hemma rusade de omkring mellan jordgubbslandet, hallonbänken, trädgårdslandet med ärter och morötter och smultronstället bakom syrenhäcken. De åt säkert mer än en liter bär per barn. Som vanligt sov ungarna och jag i gästrummet i källaren. När det regnade som värst klädde de av sig nakna, kröp ut genom källarfönstret och dansade i regnet. Sen in igen genom ytterdörren. (Ett varv tog 15 sekunder när de började spurta.)

På onsdag for vi till villan. Pojkarna fick turas om att sitta i moffas famn och styra volvon längs byvägen. Vid villan väntade nya roligheter.

Optimistjollen skulle provas. Lyckan var stor när vi fick tre gösar på näten. De räckte till lunch, men hade det funnits mera så hade de nog ätit. Vi plockade 1,5 ämbar blåbär.

Vi badade bastu och ungarna låg i sjön hela kvällen.

Ungarna värmde sig i bastun redan när där var 40 grader. De ville ha moffa med, men han vägrade komma innan där var 60 grader. 7-åringen är en filur och vred termometervisaren till 60, sen sprang han och meddelade moffa att det var dags att komma. Rätt snart insåg vi att termometern visade fel, och orsaken kom fram. Lite bus måste man få göra, tyckte grabben, och det tyckte vi också. Vi får köpa en ny termometer.

Moffa är en stor idol. 7-åringen tänker jobba på samma arbetsplats som moffa gjort, och han tänker skaffa en precis likadan bil. Sen ska han ställa fläkten så att det blåser damm och skräp på barnen (lika som moffa gjorde). Grabbarna lärde moffa en del finesser med telefonen.

Det var roligt att ha ungarna här, men vi drog nog en lättnadens suck när jag levererat hem dem på torsdag kväll. Jag sov 11 timmar den natten.

Vi har ännu ett barnpassningsuppdrag på lördag kväll och natt. Då gäller det 4-månaders babyn. Men sen kommer vi att slå oss lösa och sticka iväg med Bamse några dagar. Förvisso finns det massor av hallon att plocka, och uthusgolvet är bara påbörjat, men ibland får man bara släppa allt och sticka iväg.

Den lämpliga dagen presenterar sig aldrig, man får göra en.

 

11.08.2017 kl. 22:11

Vardagsbestyr

Dagarna har runnit iväg med alla möjliga små och stora jobb.

Bamsefar kom äntligen igång med att lägga golv i uthuset. Han har haft materialet hemma i minst ett år. Det är ett dammigt och tråkigt jobb att borra i betong, så vi har hittat på en del trevligheter minst halva dagarna. Det har blivit både geocachinglänkar och villaliv.

Själv fick jag oväntat några säckar färdigt klippt mattväft, så jag beslöt att lägga igång en väv mellan bärplockningspassen.

Det ska vara en ingenjör för att hitta på ett fjädrande bräde som håller revstaven lagom hårt, så den snurrar ledigt. Revstaven kommer från Bäcklandet/Påras i Kronoby. Hans mormor och flera generationer före henne har använt den.

Det är något sinnligt över att fläta ner mattvarp från revstaven, en ren och skär lycka. Man känner en inre gemenskap med de kvinnor som under århundraden med samma euforiska högtidskänsla flätat ner sin varp. Jag vet inte om det bara är en spännande förväntan över att börja väva, eller om det är något mera. Varpflätan känns värdefullare än de 30 euro varpen kostade, och den timmes tid det tog att reva den.

Eftersom vädret varit så varmt och härligt nu kändes det slösaktigt att tillbringa tid i källaren. På tal om det så hade min svärfar många roliga uttryck. Han snickrade lite som hobby. Svärmor tyckte om att ha städat och fint, så hon uppmanade honom att hålla till i källaren med sina snickerier. "Noo hindar ja vaa unde joole" svarade han sävligt. Och rätt fick han. Han har varit död i 22 år, tråkigt nog. Han var en riktig hedersman.

Vi släppte allt vi hade på gång och for till villan. Jag satt ute och klippte mattväft. Det är svårt att väva en brun matta av blå väft.

Kjell seniormodifierade optimistjollen. Det är väldigt obekvämt att sitta på durken. Att stå på våra uppnötta knän är uteslutet. Nu har vi ett ergonomiskt sittbräde mitt på. Ha!

På kvällen rodde vi med drag och fick en präktig gös. På näten fastnade ett par gösar och abborrar, en ful brax och några kattfiskar. Precis lagom.

Vi har förresten ett nytt husdjur som gillar kattfisk och rå hundkorv. Hoppas han överlever.

04.08.2017 kl. 15:55

http://http://sevendays.vasabladet.fi/blogoteket/

Det är jag som är Ulla-Maj. Jag fyllde 60 hösten 2016. Det känns som en utmärkt ålder. Jag gillar att skriva och att fotografera. Den här bloggen materialiserar en av mina drömmar.

Kjell är min gubbe sedan 39 år. Vi har tre vuxna barn, fyra barnbarn, hund (Nelli), katt (Hallux) och ett par bikupor. Vi bor i ett egnahemshus i Pedersöre med stor vanskött trädgård.

Bamse är vår båt, en 35 fot lång, gaffelriggad ketch av Colin Archer-typ. Den är ett hemmabygge från början till slut. Skrovet är gjutet i betong, inredning och däck är i furu. Den sjösattes 1999 och har tagit oss på otaliga äventyr sedan dess. Den encylindriga tändkulemotorn Bolinder från 1940-talet har 25 effektiva hästkrafter. Motorn dunkar trofast hur länge som helst, om än rätt högljutt. Den ger Bamse en måttlig fart på knappt 6 knop vid lugnt väder.

Tanken med bloggen var att berätta om våra långfärder till sjöss. Eftersom båten står på land största delen av året blir det många blogginlägg om en massa andra ämnen också. Det kan gälla vardagsliv och –göromål, husmorstips, dråpliga minnen och vad som råkar vara aktuellt. Välkommen till bamsbloggen!

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar