Tillbaka till vardagen

Man ska inte lämna ett växthus utan vård i tre veckor. Vatten har plantorna fått, men inga tjyvnyp.

En skottkärra tjyvar senare ser djungeln ut som en tomatodling igen.

Jag var så lycklig över att det fanns jordgubbar kvar. Jag räknade med att säsongen var slut för deras del, i synnerhet med tanke på torkan. Nu har jag något att stoppa i frysen tills barnbarnen kommer.

Kjell började jobba med att slakta Bolindern. Det är många och tunga vitala delar som måste plockas lös innan kolven blottas. Jag var med som hjälpkarl, men fick mest ligga och lata mig och läsa böcker medan han skruvade.

Vi har hunnit vara tre nätter vid sommarstugan. Bastun blev igen grundligt prövad.

Vi hade ett lass virke med på fredag kväll. Kjell har jobbat flitigt med landgången till bryggan.

Nu är den både snygg och komfortabel.

Nästa vecka är det dags att serva barnbarnen igen, så då har jag inga planer på egna aktiviteter. Vinbären mognar och jag har många mattor som borde tvättas, men kanske sommaren inte är slut ännu.

04.08.2019 kl. 14:48

Att äta kakan och ha den kvar

Vi hann inte vara hemma många timmar innan vi lastade bryggvirke på bilkärran för vidare transport med Bustern till villan. Vi badade bastu grundligt och simmade många gånger. Äntligen är vattnet behagligt varmt.

Yngsta sonen och hans familj kom också dit. De bodde i bastukamarn.

Två-åringen trivdes förstås som fisken i vattnet.

Alla karlarna hjälptes åt med bryggbyggandet.

Hemma väntade förstås allt som var ogjort. Jag började med att fylla några tvättmaskiner och rensa i trädgården.

Min före detta örtagård visade sig ha flera oväntade skatter. I våras beslöt jag att gå över rutan med gräsklippare, för att bli av med allt åkerfräken och vitrot som tagit över. Men eftersom beslutet inte verkställdes genast hann ett och annat intressant sticka upp mellan ogräsen, och då nändes jag inte göra gräsmatta av alltihopa.

Här hittade jag jordgubbshallon (som förökat sig!), astilbe, gräslök och lakritssmakande körvel, förutom salvia, mynta, malört, oregano, dragon och pepparrot. Av backtimjan och smultron, som var så dominerande under örtagårdens glansdagar, fanns bara några ynkliga plantor kvar. Jag ska bestämt bli duktigare på att plocka bort ogräset. Det skulle vara roligt att ha det snyggt framför trappan. Men eftersom jag mest sitter på sjön eller jobbar vid villan så får jag skylla mig själv. Man ska hållas hemma och rensa om man vill ha en fin trädgård.

30.06.2019 kl. 17:13

Mera mommo

Den här veckan har igen gått på barnbarnens villkor. Men lite nytta har åtminstone morfar åstadkommit. Han handlade virke tillsammans med ungarna på måndag.

Mot kvällen skeppade vi virkeslasten till sommarstugan. Ungarna fick ensamma vänta där under tiden. De hade nog bäst så, för det blev en blåsig och våt överfart.

Fastän det inte gick någon hög sjö skvätte vågorna in och blötte ner oss helt. Jag kände mig väldigt lättad när båda virkeslassen var burna i land på holmen och jag kunde plocka fram kvällsmat åt ungarna.

Morfar kom bra igång med bryggbyggandet, och ville fortsätta följande dag. I förra veckan hade jag alltför mycket mat med, som jag fick bära hem igen, så nu hade jag bunkrat upp alldeles för litet mat. Vi lade ut näten ett par timmar, och fick mer än en fiskmåltid. Lyckligtvis gillar ungarna fisk. Vi bakade också semlor, för brödet var på upphällningen. Konserverna vid villan fick föda oss den återstående tiden.

Natten till onsdag blev en vaknatt för min del. Diabetesbarnets blodsockervärde var över 24 klockan 10. Jag ringde mamman, konfererade och blev tröstad. Jag doserade mera insulin natten igenom och vi fyllde på insulinpumpen på morgonen, när barnet vaknat.

Han är väldigt skicklig på de praktiska åtgärderna, så jag fick bara se på.

Jag har alltid tyckt att det är enklare att sköta flera barn än ett.

Inte visste jag att det fanns en koja under diskbänken vid villan.

De for hem och sova på onsdag kväll, eftersom en skulle på kalas, och kom tillbaka följande morgon.

Deras kusin tittade in på eftermiddagen, och det gick livligt till. De ville sova hemma natten till fredag också, och inte mig emot. Det är duktigt att vara hemifrån först en vecka och sedan tre nätter till. Nu kör vi hårt i morgon fredag, och sen har vi fullgjort vårt uppdrag för den här gången. Målsättningen är att återbörda dem alla vid liv och gott mod. Jag tror vi kommer att klara det.

13.06.2019 kl. 21:35

Kom och 'gaa ett tråde'- gå längs stigen!

Det utlovades hård vind till helgen. Vi förstärkte Bamses förtöjning innan vi styrde ut mot ön på onsdag kväll. Kjell fick vedbänken färdig och ville förstås pröva den.

Väderprognosen slog in.

Vi fick genast användning för vedbänken.

Det blåste lika hårt och kallt ännu på torsdag morgon. Nelli och jag gick på vår dagliga morgonlänk. Uppe i skogen kändes vinden inte alls av. Det var varmt och skönt i solen.

Navarskär är en långsmal holme, som namnet antyder.

En navare är en förr-i-världens handborr. I borrstålets övre ända finns ett smidat hål, där man kan trä in en pinne, med vilken man vrider borren runt med nävarna. Smal som en pinne alltså.

Jag har säkert berättat förut att en stig går genom hela ön. Eftersom vår stuga finns mitt på, kan vi välja om hundpromenaden ska gå norrut eller söderut. Nelli går jämt först, och hon brukar mest välja stigen norrut. Det är så spännande för henne att kolla om Donna är vid sin villa. Donna är schäfer. Nelli och hon är inte vänner, men de gillar att ha koll på varandra.

Ingen Donna i dag.

Ön är hög och bergig mitt på, med martallar och vitmossa. I någon skreva trivs getpors.

På lägre områden växer lingon, blåbär och odon. Humlorna är fullt sysselsatta nu. Kanske vi har chans att hämta några hinkar bär också i höst!

Den nordligaste delen av stigen verkar inte vara så livligt trafikerad, för den försvinner i tomma intet innan man når den norra stranden. Vi skulle kanske leta reda på den och märka ut den, för att få rundan komplett.

På öns ostsida finns ett område med stora rummelstenar, som bildar spännande grottor. Barnbarnen älskar att klättra omkring där. Ibland klarar de sig torrskodda. En gång hamnade en i sjön, hel och hållen.

Om man väljer stigen som går söderut kommer man, via ett avsnitt med fuktig lövskog (koltrastens revir), till gammal, tät barrskog, utan markvegetation.

Vi hoppas att träden får stå kvar länge än. Det här är en riktig trollskog. Där ön är smalast skymtar sjön på båda sidor om stigen.

Plötsligt tar barrskogen slut, och fuktig lundmark, med glest stående lövträd, öppnar sig framför oss.

Konvaljerna står fortfarande i knopp.

Tvärs över ön går vår vinterstig. Det är närmast att gå över isen på ostsidan, och promenera över ön till västsidan.

På en liten areal får vi alltså njuta av många olika biotoper. Det ger en sådan frid att gå längs en stig i skogen. Kören har nyss sjungit en tonsättning av Reinhold Niebuhrs dikt Sinnesro. Den började ljuda i mitt huvud:

Gud, ge mig sinnesro

att acceptera det jag inte kan förändra

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden!

 

Här i skogen ligger sinnesron på lur bakom varje tall.

30.05.2019 kl. 22:36

Skärivädre

I princip städar jag hemma inför ett kalas på söndag. Men Bamsefar behövde ett par mått från villan, för en vedabänk han jobbar med. Själv ville jag ha signalflaggorna från Bamse. Jag borde inte ha tagit dit dem alls, men jag tänkte inte så långt framåt när det begav sig. Vi kom på ett par stadsärenden också. Alltså skippade jag städningen. 

Ute vid slipen var det blåsigt och disigt och småregnade. Någon sjöfärd lockade inte. Det enda rätta hade varit att sitta inne i Bamses ruff och elda i kaminen. Bryggan där vi brukar ha jollen är riven, så nu måste den släpas över stora vassa stenar för att kunna sjösättas. Till det behöver man vara två. Småningom ska vi fixa till en egen brygga åt den.

Då vi kom hem plockade jag ihop lite mat, och sen styrde vi mot Sommarskäret. Där är vädret alltid rätt.

Om det blåser och regnar ute kan man sitta inne och elda.

Jag tror nog att jag hinner städa det sista i morgon. Och sist och slutligen är det bara familjen och nära bekanta som kommer. För dem behöver jag inte "päss", göra mig bättre än jag är. De vet nog den nakna sanningen om ordningen hemma hos oss. Det viktiga är att få träffas och umgås runt matbordet. 

Men först ska vi elda bastun och sova över vid villan, och bara ta det lugnt. Städandet hålls nog kvar tills i morgon.

24.05.2019 kl. 18:58

Att mogna ihop

Jag kände mig som damen i kortfilmen/dokumentären "Paradiset", när jag klistrade tapeter i onsdags. Filmen handlar om ett gammalt par. Gubben hade fastnat för en fruktansvärt färgstark tapet, som hette Paradiset. Det var mycket gnabb när de hängde upp den. När gubben for bort målade gumman över tapeten med hjälp av en väninna. De tog sig ett par glas vin under arbetet och hade väldigt roligt. Sen var det spännande när gubben kom hem.

Nu har vi inga paradistapeter, men jag köpte rullarna på eget bevåg. Kjell skulle helst ha målat väggarna. Olyckligtvis fanns det bara två restrullar kvar av det enda mönster jag tyckte var intressant. De ränder och prickar jag fantiserat om fanns förstås inte. Enligt mina uträkningar skulle det ha behövts tre rullar till bastukamarn.

Det gäller att vara kreativ när det blir problem. Jag beslöt att måla den väggen vit, som till största delen består av en skorstensmur. Fortfarande fattades tapet. I ett skåp vid villan fanns en överbliven rulle. Det blå mönstret hade nästan samma nyans som blommorna på den nya tapeten. Kanske det inte skulle märkas så bra att det är en annan tapet under fönstren, där bordet ska stå? Jag måste få prova.

Det märktes nog. Kjell blev inte glad åt min lösning. Efter lite googlande hittade vi den nya tapeten på nätet, och kunde beställa en rulle till. Den kostade 45 euro, mot 5 euro per styck för restrullarna. Men det kan husfriden vara värd. Leveranstiden är 1-3 veckor, så nu får vi vänta och se.

Hörnskåpet sticker för mycket i turkos, så det behöver nog målas om. Jag har varit så förtjust i de röda dörrarna, med vibbar från 1950-talet, men det hjälps inte. Min kökshylla kan också få samma färg som hörnskåpet. Det kom önskemål om att gardinstyg kunde hängas för hyllorna. Okej då, om det ska vara nödvändigt. Man får vara beredd att ge och ta i ett förhållande.

Egentligen är det konstigt att två, i grunden så olika personligheter, har kunnat trivas tillsammans i över 40 år. Kjell är ingenjör ända ut i naglarna. Han planerar och beräknar och bygger grundligt på sina projekt hur länge som helst. Saker får ta tid. Så blir allt han gör väldigt vackert och hållbart också.

Själv är jag mera rastlös och vill att det ska gå undan. När en ny idé ploppar fram (och det gör de hela tiden) vill jag verkställa den omedelbart, oberoende av om det råkar finnas lämpligt material till hands eller inte. Man tager vad man haver och sen får man ha det som det blir. Allt ska bli färdigt strax och med det samma. Om jag till exempel väver en matta kan jag sitta till långt in på natten för att få den klar. När Kjell snickrar kan han gott sätta sig ner och höra på en radioteater någon timme, och fortsätta jobba en annan dag. Harmoni är hans lösenord.

Kanske vi kompletterar varandra. Han lyckas ibland bromsa min överdrivna iver, och jag försöker få lite mer action och driv i hans projekt. Vi har nog arbetat ihop oss under åren, och lärt när tala är silver och tiga är guld. Vi brukar inte gräla. Någon kan bli sur eller sårad ibland, men det går över. Vi är olika långsinta också. Men för det mesta är vi överens om både små och stora saker. Vi ger ändå varandra utrymme för egna intressen och hobbyer. Det är kanske extra viktigt nu, när vi båda är hemma på dagarna. Än så länge har vi inte gått varann på nerverna här hemma. Så har vi också gott om plats. Den som vill dra sig undan har alla chanser att hitta en vrå för sig själv. Vi har nog blivit bara mera beroende av varandra. När en är borta är den andra bara halv. Vilken tur att vi träffades den där lördagskvällen i Forsby, i oktober 1976!

16.05.2019 kl. 21:26

Återhämtning

Bamsefar sjunger med i kören Jakobstads Sångarbröder. De hade vårkonsert i helgen, och har övat nästan dagligen den senaste tiden. När konserten är över och man ska tillbaka till vardagen känner man sig ofta helt urblåst, som om man fallit ner från en annan planet. Sångerna fortsätter att leva sitt eget liv inne i huvudet.

För att mjukstarta med vardagen packade vi oss iväg till Sommarskäret, utan några tankar på kroppsarbete den här gången. I stället byggde vi luftiga planer för kommande projekt. Vi beräknade virkesbehov för en brygga, mätte upp utrymmen för vedbänk och bokhylla i villan och köksskåp i bastukamarn.

Som jag tidigare nämnt jobbade Ossi, som byggt husen på tomten, vid Strengbergs. Bland alla de saker han skeppat hit därifrån finns några järnvägsskenor. Strengbergs hade en smalspårig järnväg på fabriksområdet, där tobaksbalar och färdiga produkter transporterades. Ossi använde skenorna som underlag till en lång brygga vid villan. Skenorna har legat undanstoppade här och där på tomten. Nu plockade vi ihop allt vi hittade och radade upp dem. De räcker.

Någon gång ska de bli en slip, som leder upp till ett båthus åt oslojollen. Projektet är inte riktigt hett ännu. Det kan gott vänta tills oslojollen materialiserats. De spretande plankorna på bilden är de sorgliga resterna av en grön trädgårdsgunga från början av 1960-talet. Projektet att bygga upp gungan igen är inte heller det riktigt aktuellt. 

Slipen med sin vinsch skulle också vara behändig för den gröna fiskebåten. Trots att vi haft hem den och försökt slimma den är den fortfarande tung som en sten att hantera på land.

Vi passade också på att fylla på matförrådet. Vi är så tacksamma för det rika fiskevattnet strax utanför villan. Fångsten skulle vara värd 55 euro i affären, och räcker till 7 måltider för två. Största delen förpassades till frysen. Det smakar med annat än fisk mellan varven. Men flera gånger i veckan har vi fisk på menyn, gott och gratis. Man behöver inte stora inkomster om man har små utgifter.

07.05.2019 kl. 13:58

April, april!

Aprilvädret blev försenat. Bättre sent än aldrig, brukar det sägas. Våren får ta paus några dagar, den kommer nog igen. Men nog blir man, åtminstone jag, ruggig, håglös och handlingsförlamad när solen och värmen försvinner. Det känns som om jag bara suttit och tittat i flera dagar nu. Ingen verksamhet lockar.

Men man kan ju fantisera om vad man ska göra SEN. Jag började planera för fest, om ett par veckor. Vi har 40-årig bröllopsdag, och det kan ju vara värt att fira. Jag plockade fram min brudklänning och försökte krypa in i den. Bestämt har jag vuxit en del sedan jag var 23 år. Till och med händerna har blivit så stora att jag med stor svårighet fick dem genom manschetterna. Jag har nog haft riktiga frökenhänder medan jag var fröken. Dragkedjan i ryggen kan jag glömma, men man kunde kanske ordna med snörning och ett vitt tygstycke under? Fler och fler detaljer för festen börjar ploppa fram. Det här kan bli riktigt roligt.

I första maj-helgen tog vi en gammal Jötul-kamin till sommarstugan. Den ska stå i bastukamarn, så får övernattande gäster värma sig och koka mat åt sig.

Jag var till stan och tittade på tapeter här om dagen. De randiga eller prickiga som jag fantiserat om fanns förstås inte. Jag köpte att par restrullar som åtminstone har färgen jag tänkt på. Vi ska se hur det blir, om vi målar väggarna i alla fall. Det är så roligt att göra i ordning i kamarn. Lyckligtvis har vi massor av projekt kvar att beta av vid villan. Ofta brukar folk sluta att besöka sina sommarställen när allt är färdigt. Det är vägen som är mödan värd.

04.05.2019 kl. 08:47

Vårrus

Bommar, gafflar och annan rundhult har vi förvarat hemma. De fick också en omgång med sandpapper och lack. Solen förstör lackytan på en sommar. Om man inte lackar årligen spricker lacket sönder, vatten söker sig in under ytan och träet svartnar. Då blir man tvungen att slipa trärent och börja från noll igen. Man kommer mycket enklare undan om man stryker ett varv varje vår.

Riggen börjar se skamfilad ut efter 20 år. Men don efter person. Varken Bamse eller vi själva är heller så värst fräscha längre.

Bamse blev dock prydligare då vi strök bottenfärg under hela vattenlinjen. I många år har vi bara prickat i någon fläck där färgen blivit bortnött, och botten har varit brokig som en kossa.

Det blev över av det härliga vårvädret när vi målat klart. Innan vi visste ordet av hade vi lastat golvbräder, generator, maskiner och en hel del annat i Bustern, och styrde mot Sommarskäret.

Vi hann inte mer än bada bastu den kvällen.

Följande dag slängde vi ut bohaget ur bastukamarn och rev bort den gamla plastmattan. När vi skulle börja skruva fast golvbräderna, visade det sig att skruvarna kunde ha varit längre. Bamsefar stack på en utryckning till stan efter nya skruvar. Under tiden klippte jag sly längs stranden och städade upp ute. Jag borde ha fått ett foto som bevis, för jag gick faktiskt omkring i bara bikini hela dagen, den 26 april! Helt otroligt! Den här tiden brukar jag inte släppa vinterhalaren ur sikte. I solen på trappan var det 38 grader varmt.

Golvet blev klart först dagen därpå.

Sen sökte vi oss hemåt, för 2-åringen skulle komma och övernatta på lördag kväll. Jag har aldrig förr haft att göra med en så snabb unge! Min kondition skulle utvecklas enormt om han kom hit lite oftare. På söndag eftermiddag hann han ner i diken och blötte ner skorna tre gånger på en liten stund. Jag är dock van med ungar som tar blöjto. Det brukar de inte få hemma, så jag undrar om mommo/fammo har någon skuld i det fallet.

På tal om ungar och vatten så gjorde jag en investering i konst här om dagen, till ett värde av 12 euro. Min tandläkare har en förstoring av Albert Edelfelts tavla Lekande pojkar på stranden. Jag står jämt och beundrar den när jag är där. Nu kom jag på tanken att söka på nätet, och hittade en plansch på 50 x 70 cm.

Den ska hänga vid sängen, så får jag ligga där och titta. Nu har jag förberett en ram, och väntar på en akrylskiva att täcka planschen med. Jag gläder mig storligen.

29.04.2019 kl. 12:48

I väntan på våren

I min digra samling kan-vara-bra-att-ha, fyndade jag en stor bunt torkad säv i förra veckan. Säven ska skördas före midsommar, när den börjar knoppas. Sen ska den torkas på stående, i ett mörkt och luftigt utrymme. När den är torr blir stråna spröda och går lätt av, men den håller sig hur länge som helst. Då det är dags att använda säven ska den fuktas, för att bli seg och böjlig, och kan då vävas eller flätas till nästan vad som helst. Själv är jag bara en klåpare i branschen. De som kan, gör väldigt vackra saker i säv.

Jag fick lust att pröva om jag skulle ha blivit skickligare, så där i bara farten, och revade en stump. Då fick jag samtidigt användning för min bordsväv. Den har fått vara i fred bra länge.

Egentligen är den inte alls lämplig för säv. Man borde slå på hårt för att klämma ihop stråna, och det går inte i den lätta bordsväven. Följaktligen blev det till ingenting igen. Men säven är vacker med sina olika gröna och bruna nyanser. Det blev över av den fuktade säven, så jag försökte mig på att fläta en liten matta också.

Ingen höjdare här heller, men den kan duga som skounderlägg vid villan.

Vi kom oss ut till Sommarskäret i lördags, när vädret var så fint. Jag har länge suktat efter att det skulle bli öppet vatten, så att vi kunde sjösätta Bustern, men isen är förvånansvärt tjock ännu, 40-50 cm, trots att det varit plusgrader och blåst mycket. Isen är dock väldigt porös.

Väl utrustade med isdubbar, kastlina, flytvästar och kamstål för att pröva isen, gav vi oss av till fots på lördag förmiddag.

Vi prövade fiskelyckan med att pimpla runt halva holmen, men fick bara var sin liten abborrstackare. De fick dryga ut gösfiléerna vi hade med oss. Det var skönt att vara ute i solen och tanka d-vitamin. Vårt ärende var egentligen att rensa ur och hänga upp blåmesholken.

På kvällen njöt vi av bastubad. Bamsefar lyckades få ner sin kropp i strandvattnet, där isen smultit undan. Vi hade igen eldat alltför mycket i villan och det var plågsamt varmt när vi gick till sängs. På söndag förmiddag sökte vi oss hemåt.

Jag är så nöjd med dagens arbete, helt imponerad faktiskt. Jag tog itu med att städa ett källarskåp där jag förvarar gardiner, dukar och stuvbitar av tyg. Ett rätt avskräckande projekt må jag säga. Bland tygen hittade jag en intressant tygstump som jag fick lust att sy något av.

Det blev en helt användbar tunika. Det var kul att sy. Det kommer nog att bli flera alster har jag på känn.

Men först ska jag på marthamöte. I kväll kommer vi att smörja kråset. Det blir knytkalas med salt och sött.

Mitt bidrag blir gäddchips på blandbrödsknappar, toppat med majonnäs eller yoghurtsås. Det ska bli spännande att se vad de andra bjuder på.

08.04.2019 kl. 17:09

Försmak av vår

Jag var kanske för förkyld för att anstränga mig, men på julannandag var vädret så härligt, och en skidtur lockade verkligen. Kanske det är bra att svettas loss och snyta bort all den tjocka sörja som bubblar i huvudet.

Vi beslöt att skida ända från trappan, längs bäcken som löper nedanför tomten, ner till sjön. Vi måste ta oss över ett par djupa diken, och det gick inte så bra. Innan jag visste ordet av låg jag platt på rygg i diket. Det hjälpte inte annat är att spänna av sig skidorna för att ha en chans att stiga upp och krypande ta sig upp på dikets andra sida. Isen är lyckligtvis vågrät, så där klarade jag mig riktigt bra.

Det var mycket folk på sjön. De skidade, cyklade, gick och skrinnade. Det kändes som februari; solsken, lugnt och nollgradigt. Vilken lycka! Vi skidade långsamt och vilade ofta. Vid hamnen Färinabba fanns en öppen ränna. Björkstammar speglade sig i vattnet. Isen är alltid dålig här. Vi höll oss nära land tills vi passerat området.

Efter 1 timme 45 minuter kom vi fram till villan. Ingen prestation att skryta med precis. Sträckan från hemmet ner till sjön är kanske 2 km, och ytterligare 6 km ut till Navaskär.

Det var skönt att spänna av sig skidorna och börja med att dricka kaffe. Innetemperaturen var +2 grader, så vi eldade frejdigt hela eftermiddagen och kvällen.

Isen var 15 cm tjock utanför villan. Vi eldade bastun också. Vi var drypande våta av svett efter skidandet. När vi kröp till sängs var temperaturen + 24 grader, så det var nästan för varmt. På morgonen hade den sjunkit till 17, som vi brukar ha hemma.

På torsdag morgon visade december sitt rätta ansikte igen. Diset suddade ut konturerna av öarna. Men temperaturen var fortfarande behaglig, och föret utmärkt. Det brukar inte glida så värst när jag skidar i vanliga fall. Jag promenerar mest och håller i mig i stavarna. Annat var det i dag.

Hemvägen tog trots allt 1,5 timmar, med alla vilo- och snytaspauser och diken. Men skidsäsongen är inledd. Nu kör vi hårt!

 

27.12.2018 kl. 13:48

Vackert novembergrått

Det är länge sedan vi sett solen. Säkert flera veckor. Samtidigt känns det grå och fuktiga novembervädret vilsamt på något sätt. Den fuktmättade luften är syrerik och frisk att andas, och speciellt kallt är det ju inte ännu.

Hela naturen är på stand by och bara tar igen sig.

Vi tillbringade ett par dygn vid sommarstugan och njöt för fullt. Där är nästan tyst nu. Ett par stjärtmesar sirrade en stund i björkarna. En nötskrika kalasade på gäddrommen jag kastat vid stranden. Svanarna trumpetade, medan de flockade sig på sjön. En lång smattrande applåd ljöd när de lyfte, med vingarna smällande mot vattenytan.

Men vi har ju projekt här hemma också.

Efter ett par veckor av idogt skruvande ser Volvo ut som på sjuttond åre, fast den är 23. Kanske den går igenom besiktningen i höst också.

Bamsefar får äntligen börja pyssla i sitt båtbyggeri. Han började med att tillverka en hyvelbänk. Sen ska det småningom bli kölsträckning, och Oslojollen ska få ta form. Det ser vi fram emot.

Nu är det tid att vara kreativ inomhus, med någon syresättande bensträckare utomhus mellan varven.

11.11.2018 kl. 18:25

Höstsysslor

Jag har frossat i handarbete de senaste veckorna.

Lite har jag jobbat också, och lyckats tvätta en hel del fönster när det varit plusgrader på eftermiddagarna. Det är så roligt att byta gardiner och njuta av rutor utan störande flugskit.

Vi ställde också inför vintern vid villan och fick upp Bustern innan isen i hamnviken blev för tjock. Det är lite sorgligt att inte veta när vi kommer ut till ön nästa gång. Vår nödplan är att ro över med gummijollen, om det blir varmare igen innan isen lägger sig för gott.

Jag lade upp en gardinväv här om dan. Jag lyckades göra bort mig totalt när Kjell hjälpte mig att dra varpen på bommen. Vi kunde dock rädda varpflätan. När man är 60+ ser man demens- och altzheimerspöken genast när man gör något fel eller glömmer något.

Den här gången var det nog bara en lightvariant, för beräkningarna stämde, och väven blir precis så fin som jag hade fantiserat. Naturlinnet har inte så munter färg, men det ska bli ränder också. Linnet blir blekare och mjukare ju mer man använder det och tvättar det. Kanske om 100 år står någon och fingrar på de här gardinerna och funderar på den farmorsmor som vävt dem. Det är väl det närmaste jag kommer evigt liv i så fall.

De andra handarbetena blir knappast så långlivade. Det har blivit ca 6 par sockor och 4 mössor:

30.10.2018 kl. 10:02

Bara lite avundsjuk

Dottern och hennes kompis var aktiva scouter i Pedersörenejdens korsbärare strax före sekelskiftet. De har fortsatt att vara på en gemensam hösthajk ända sen dess. I år gick hajken till vår sommarstuga. (De har kanske blivit för gamla och bekväma för vindskydd numera.)

En hund ingick också i patrullen. Den verkar njuta av hajken lika mycket som flickorna/fruntimren.

Vinyoga var kvällens tema. Jag kan riktigt höra deras gapskatt och fnitter under övningarna. Det ser alldeles härligt ut. Bastubad stod också på programmet.

Men visst unnar jag dem ett ledigt dygn, från barn och gubbar. Det kan de behöva, åtminstone en gång i året.

Dotterns ungar var hos oss under tiden. Vi körde med invant schema: cykelturer, bakning, bastu, kvällsbok.

Deras kusin, vårt fjärde barnbarn, råkade också vara här. Det blev lite gräl, med tillhörande slagsmål, om vem som skulle få sköta honom, och vem som fått sköta mest. Den lilla kusinen uppskattade slagsmålen mycket och hjälpte till så gott kan kunde.

Det råkade också bli en tandutdragning med tillhörande glassbelöning, och hemmabio med de gamla Saltkråkankassetterna.

Lite kan man väl få leka med maten, när brödet råkade se ut så här.

Nu har alla farit hem och vi kan pusta ut och diska bort.

Mommos andel av pepparkaksdegen blev inte stor. Men så var bakandet också mera ett test, innan vi tar itu med pepparkakshusen närmare jul.

21.10.2018 kl. 14:46

Äntligen på höstfiske!

Jag har satsat på sockstickning den senaste veckan. Kjell har varit och murat varje kväll och hela helgerna.

På söndag kväll slog vi oss lösa och for till villan. Det blåse friskt, men vi fick ut de tre näten.

Det var så skönt att vara här igen.

Det är jämt spännande att ta upp näten. Den här gången blev vi inte besvikna: 10 stora gösar, 1 gädda, 2 hyfsade abborrar och 18 kattfiskar.

Det tog tre timmar att plocka ur näten, rensa och filea. Lyckligtvis har vi gott om tid. Vi har tid ända tills döden tar oss.

Vi har ingen våg på villan, men en grov uppskattning ger fångsten ett butiksvärde på cirka 100 euro. Vi tackar och tar emot. Nu har vi många måltider räddade. Dessutom kommer de matfriska barnbarnen hit ett par dagar den här veckan, så då kommer fiskarna att slinka ner med fart.

Till Nellis förtjusning gick vi på en eftermiddagspromenad. En stig går genom hela den långsträckta ön. Jag njuter av naturen varje gång vi är här.

Just nu är stigen svår att se, men Nelli hittar.

Mot kvällen lugnade vinden och vi frestades att lägga ut näten igen. Vi badade bastu och sov gott på natten. Nelli gnällde och skulle ut på morgonnatten, vilket förvånade.

På morgonen fick jag mig en överraskning. Jag hade ställt ett ämbar med rensad, fjällad och sköljd kattfisk på bastuverandan. Nu var hinken tom. Hälften av fiskrenset som stod i ett ämbar invid var också försvunnet. Jag kom först att tänka på mink. Flera gånger har jag sett spår efter små tassar i sanden i vattenbrynet. Men mink tar väl inte mat med sig? Inte kan den ha stoppat i sig 18 fiskar under natten heller. Kanske vi har mårdhundar på ön? Nåja, ajöss med de fiskarna! Hallux vet inte vad han missat, och den eller de som varit och kalasat har säkert varit lyckliga över fyndet. Jag tror att Nelli hörde eller anade något när hon skulle ut på natten. Hon jagade kanske iväg inkräktarna innan de hann tömma fiskrensämbaret.

Vi tog upp näten och fick nya fiskar: 5 gösar, 2 gäddor, 1 abborre och ett tiotal kattfiskar blev det den här gången.

Jag njöt av att stå och rensa i solskenet på bastutrappan. Sämre kan man ha det en tisdag förmiddag!

En stor flock mesar åt frukost i björkarna. Det susade i luften när alla lyfte samtidigt. Flocken drog ett par djärva penseldrag på himlen innan de återvände och satte sig till bords igen, ivrigt diskuterande.

Vi skulle gärna ha stannat längre, men plikterna kallade, och det var bara att packa ihop efter lunchen och åka hem. Vi hinner kanske fiska flera gånger ännu i höst.

 

 

16.10.2018 kl. 15:14

http://http://sevendays.vasabladet.fi/blogoteket/

Det är jag som är Ulla-Maj. Jag fyllde 60 hösten 2016. Det känns som en utmärkt ålder. Jag gillar att skriva och att fotografera. Den här bloggen materialiserar en av mina drömmar.

Kjell är min gubbe sedan 40 år. Vi har tre vuxna barn, fyra barnbarn, hund (Nelli), katt (Hallux) och ett par bikupor. Vi bor i ett egnahemshus i Pedersöre med stor vanskött trädgård.

Bamse är vår båt, en 35 fot lång, gaffelriggad ketch av Colin Archer-typ. Den är ett hemmabygge från början till slut. Skrovet är gjutet i betong, inredning och däck är i furu. Den sjösattes 1999 och har tagit oss på otaliga äventyr sedan dess. Den encylindriga tändkulemotorn Bolinder från 1940-talet har 25 effektiva hästkrafter. Motorn dunkar trofast hur länge som helst, om än rätt högljutt. Den ger Bamse en måttlig fart på knappt 6 knop vid lugnt väder.

Tanken med bloggen var att berätta om våra långfärder till sjöss. Eftersom båten står på land största delen av året blir det många blogginlägg om en massa andra ämnen också. Det kan gälla vardagsliv och –göromål, husmorstips, dråpliga minnen och vad som råkar vara aktuellt. Välkommen till bamsbloggen!

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar