Aktuella handarbeten

Det här är inte mina händers verk, det är Guns rosor. Jag visste inte att man kan väva blommor på min väv, med vanlig rosengångsträdning. Jag tycker mattan blir väldigt vacker och är grymt imponerad. Jag är så stolt över mina sonakonor och min måg. Vilken gåva att få vuxna bonusbarn, som till på köpet älskar mina egna barn!

Sockfabriken har avslutat verksamheten för den här gången. Det blev nog drygt 10 par innan restgarnet var urgallrat. Nu har jag övergått till reparationsarbeten. Förutom alla upplagrade sockor som behöver nya hälar eller sulor så fick jag ta hand om evighetsprojektet 80-talströjan. Den har blivit servad många gånger. I själva verket stickade jag den, och en likadan åt Kjell, redan år 1977. Dottern övertog min tröja för länge sen och hon kallar den 80-talströjan. Hon är väldigt förtjust i den, både materialet och modellen.

Det har gått hål på armbågarna igen, så nu stickade jag riktiga förstärkningslappar som kommer att hålla länge.

Ullspinnandet framskrider, om än långsamt. Jag har äntligen åstadkommit två rullar med tråd, så nu ska jag börja tvinna ihop dem till garn.

Hallux gillar kååningarna skarpt. Så är han också expert på att spinna.

En facebookvän påminde här om dagen om det gamla husmorstipset att fräscha upp mattor i kall pudersnö. Det hjälper faktiskt att damma och skrubba dem i snö. När man har hund blir mattorna fort äckliga. Snö, sand och lera dras in både på tassarna och i pälsen. Hunden fyndar något att äta ute och kommer in och spyr på mattan. Eller blir lös i magen av samma anledning, och kommer in och torkar baken genom att sätta sig på mattan och dra sig fram med tassarna. Lita på att jag inte är förtjust! Tacka vet jag Hallux! Han löser hår, men grisar inte ner. Jag är nog mera kattmänniska. Nelli är pappas hund. En fördel med hunden är dock att jag går på en halvtimmes promenad varje morgon, oberoende av om jag vill eller inte.

Det här var för övrigt blogginlägg nummer 200, så grattis bara, till mig och till er som orkat läsa!

 

08.02.2019 kl. 14:20

Bouillabaisse

I går kväll var jag på gubbklubb. Sedan början av 1990-talet har Bamsefar vikt varje tisdagkväll åt gubbklubbens talko. Skeppsrådet – Jakobstads sjöscouter består av bedagade, före detta sjöscouter. De började träffas regelbundet efter ett scoutjubileum för 25-30 år sedan. Förutom trevligt umgänge har verksamheten bestått av renovering av de två gamla sjöscouthusen i trähusstadsdelen Skata i Jakobstad.

Nu är båda husen i trivsamt skick. (Foto Bo Isomaa)

Senast fick det förfallna uthuset ett rejält lyft. (Foto Bo Isomaa) Gubbarna har verkligen gjort ett hedervärt arbete. De senaste åren har också några damer sällat sig till sällskapet. Skeppsrådet har självt ordnat med finansiering till alla projekt, förutom genom kaffekassan även genom sponsorbegäran till olika företag. Ett litet bekymmer är dock att nu när utrymmena är i toppskick är det brist på ledare bland de unga sjöscouterna. En patrull startar nu i vår. Vi är glada att våra två äldsta barnbarn också är med i patrullen. Deras far var även han mycket aktiv sjöscout.

I går kväll tog sig gubbarna ledigt och festade loss med bouillabaisse.

Alla hjälptes åt med tillredningen.

Ju flera kockar..., men soppan blev verkligt delikat.

Medan vi väntade på kaffe efter maten underhöll ett par av herrarna med visor till gitarrkomp.

Receptet på soppan användes också vid motsvarande tillfälle i fjol. Själv testade jag det vid en middag för 8 personer i våras. Alla var väldigt förtjusta i soppan. Det ser ut att vara massor av ingredienser, men man kan improvisera ganska fritt, och mängden räcker gott åt 12 personer:

Bouillabaisse

  • Gul lök 2 st
  • Vitlöksklyftor 8 st
  • Morötter 4 st
  • Röd paprika 3 st
  • Fänkål 2 st
  • Tomater, skållade och skalade 6 st
  • Tomatpuré 3 tsk
  • Haricots verts eller gröna bönor 4 nävar

Grönsakerna skärs i bitar, klyftor eller stavar och fräses i 8 msk olivolja några minuter. Krydda med

  • Timjan 3 kvistar
  • Lagerblad 6 st
  • Chiliflakes, torkade 2 tsk
  • Citronsaft 1 flaska
  • Saffran 1-2 pkt x 0,5 g
  • Salt (inte så mycket i det här skedet)
  • Svartpeppar

Späd med fiskfond, utspädd till 2,5 l och vitt vin 5 dl. Låt koka ca 10 minuter, tills morötterna är knappt mjuka. Sänk värmen och häll i

  • Sej, fryst 2 x 400 g
  • Alaska Pollock, fryst 2 x 400 g (eller annan vit fisk) skuren i 2x2 cm tärningar

Låt småkoka ca 5 minuter. Ta bort kastrullen från spisen och vänd ner

  • Räkor i salt lag 2 x 150 g
  • Blåmusslor i salt lag 2 x 120 g
  • Persilja 1/2 kruka

Smaka till sist av med salt och svartpeppar. Skaldjuren och fiskfonden innehåller salt, så man kan spara avsmakningen tills alla ingredienser är med.

Servera med batongbröd och aioli.

 

 

06.02.2019 kl. 13:34

Ett par udda maträtter

För ett par år sedan besökte en syrisk kvinna vår marthaförening och lärde oss göra falafel (bloggen i mars 2017). Först nu kom jag mig för att försöka själv. Det gick inte riktigt som på Strömsö. Jag blötlagde kikärterna som de skulle. Men min gamla Elektrolux hushållsassistent vägrade att befatta sig med sådana nymodigheter. Motorn stannade så fort jag försökte starta kvarnen för att mala sönder ärterna.

Jag fick försöka med mixern. Den gillade inte heller hanteringen. Motorn blev varm och knivarna stannade. Småningom fick jag sönder det mesta.

Jag kryddade frejdigt med 3 lökar, 3 vitlöksklyftor, färsk koriander, persilja och chili, torkad koriander, spiskummin och sambal oelek. Jag tillsatte ett par dl vatten och 1 tsk bikarbonat.

De första bullarna jag friterade såg helt fantanstiska ut, men sen föll degen samman till en enda gröt. Jag antar att oljan inte var tillräckligt het när jag klickade i för mycket deg i taget.

Jag bakade en liten sats avlånga pitabröd att servera falafeln i. Man ska servera tomat, gurka och youghurtsås med. Bensinstationen som ligger bara ett par hundra meter från oss brukar vara välförsedd, så jag traskade iväg efter youghurt. De hade bara 2 dl burkar med grekisk yourhurt, men det lät ju bra, så jag gick hem med en sådan. När jag öppnade den simmade en massa sylt omkring i burken. Det var en liten missräkning, men jag öste bort det mesta och fyllde på med vitlök och chili. Den blev eldig och läcker. Vi tyckte anrättningen blev en succe. Men om jag ska göra falafel flera gånger så får jag nog så lov att skaffa en matberedare för att få sönder kikärterna.

Jag läste nyligen Torgny Lindgrens Pölsan igen en gång. Det är en fantastisk bok, fastän själva pölsan inte verkar så tilltalande.

 

I en liten ruta fanns dock recept på en maträtt, uppenbarad i drömmen, som verkade mera lockande. I dag testade jag den:

 

överbliven potatismos

1 finhackad lök

hackad bacon

några matskedar kornmjöl

1 ägg för hållfastheten

salt och vitpeppar

 

steks som bullar.

Det blev jättegott tillsammans med lingonsylt.

Till dagens eskapader hör också en musjakt. Jag satt och bokförde i godan ro, och flyttade om ett par mappar som stod på golvet, då någon började pipa och kvittra i den största nöd. Hallux skyndade till för att hjälpa mig, när jag stående på knä på stolen började plocka upp en mapp efter den andra från golvet. Minsann stack det ut en musbak med svans och baktassar under marthornas pärm! Den hade kommit i kläm. Jag litade på att Hallux skulle expediera den när jag försiktigt lyfte mappen, men han tyckte det var för enkelt och lät den löpa.

Arma katt! Det var troligen katten som burit in musstackarn. Jag fick själv jaga musen fram och tillbaka längs väggen med brandstake och vedträn innan den till sist stöp. Det är inte lätt att jaga möss när man själv är så rädd att man måste stå på stolar och bord för att inte bli angripen. Vilken fasa om den skulle klättra upp innanför byxbenet! Det hjälper inte att tänka att den inte är farlig och att den är minst lika rädd som jag. Nåjo. Faran är över för den här gången.

I morgon ska jag bokföra mera. När man inte säger nej blir man kassör både här och där. Jag har 4 föreningar och ett litet företag att göra bokslut åt, och skattedeklarationer för ett par av dem. Kanske det är bra att bråka huvudet ett par veckor i året, så det inte vissnar bort.

15.01.2019 kl. 21:05

Rosk och annat rosk

Jag råkade kasta en blick i en främmande sophink, förfärades och fick mig en tankeställare. Är det bara jag som är hopplöst gammalmodig och en riktig snåljåp? Brukar folk i allmänhet slänga användbar mat bland soporna? Jag hajade till över en hel hög prydligt radade gurkskivor och en rejäl oskivad gurkstump, tillsammans med en ölburk som kan pantas, och vanliga kladdiga hushållspapper och förpackningsplast.

Det kan ju bero på min efterkrigstida uppväxt och en väl hushållande moder, men hos oss kastas ingen mat om den inte är skämd, och det blir den sällan. Om två potatisar blir över vid en måltid ställer jag dem i kylskåpet och modifierar dem lite lämpligt nästa gång jag kokar, eller dagen därpå. Vi dricker inte mycket öl, men jag samlar alla tomma burkar i en plastpåse och tar dem till butiken och pantar dem när påsen är full. Det blir sällan mer än 5-6 euro, men jag plockar glatt fram kvittot vid kassan och betalar lite mindre för mina inköp den gången. Det gäller mera principen än pengarna.

Vartenda potatis- och morotsskal ska komposteras och bli ny jord.

Jag lyckas inte fylla en soppåse med brännbart avfall varje vecka, om inte blöjbarnet kommer på besök. Tidningar, kartong, plåtburkar och inte pantbara glasflaskor för jag till återvinningsstationen. Jag tycker inte att det är något besvär att sortera, det sker helt automatiskt.

Numera är avfallshanteringen så väl organiserad. När jag var ung – för sådär 40 år sen – fanns allmänna soptippar där allt slängdes huller om buller. Där låg svart-vita TV-apparater på gamla bäddsoffor och nerkissade madrasser, varvade med avlagda kläder och matrester, bilvrak, högar med byggnadsavfall och överbliven vinterpotatis. Äckliga råttor kilade omkring och fyndade. Det luktade. Man tömde snabbt sin bilkärra och kastade sig fort i bilen för att inte behöva tampas med råttorna. Sen kunde man långsamt köra därifrån och spana om någon slängt något spännande. Allt som oftast brann det vid soptippen och en kväljande lukt lade sig över hela kommunen.

En lördag förrmiddag hade vår närmaste granne slängt sin gamla cykel på soptippen. Följande granne åkte ut på en fyndrunda och plockade med sig cykeln hem, för den hade egentligen inte något fel. Han behövde den inte, och gav den åt Kjell, som gladeligen tog emot den. Ni kan tro att den som slängt cykeln några timmar tidigare blev paff, när peden stod på gården igen innan kvällen. Så visst sysslade vi med återvinning förr i världen också. Cykeln står för övrigt kvar hos oss än i dag.

Nåjo, nog om avfall och sortering. Var och en blir salig på sin tro och gör som den finner bäst. Knappast räddar jag världen med min minimala konsumtion, men jag trivs bra själv, och det är huvudsaken.

25.10.2018 kl. 18:32

En bakdag med svikna förhoppningar

Vi ställer till med bröllop i familjen. Jag lovade att baka bröd till festen, vi har ju bakugn.

Jag eldade frejdigt från måndag eftermiddag till klockan 12 på natten, då den sista glöden falnade. Ugnen var het på morgonen, så jag gjorde en testsats. Degen blev onödigt lös, så bröden töjde sig i hanteringen och blev inte vackra, men ugnsvärmen räckte nästan.

Jag gjorde en liten brasa av spinkiga vedträn för att få övre värme i ugnen. Vid lunchtid provade jag igen. Nu var ugnen alldeles för het, och bröden blev brända på undersidan.

Jag sopade ur ugnen med den våta tallrisruskan många gånger, och väntade.

Degen jäste och jäste. Ännu klockan 15 blev bröden onödigt hårt gräddade på undersidan.

Jag hämtade mer jäst från butiken och försökte igen vid 17-tiden.

Nu var undervärmen lagom, men den övre höll på att ta slut.

Jag kände mig lite uppgiven. Jag som skulle baka extra gott och vackert bröd till bröllopet, och det mesta blev sekunda.

Jag använde 16 jästbitar och fick kanske 90 bröd och två plåtar kavring.

De sistnämnda blev också mörka. Kanske jag legat av mig med eldningsrutinerna. Det är 5 år sedan jag senast eldade ugnen. Nåväl, nu har vi gott om bröd. Det räcker säkert till jul. Ugnsvärme blev också över. Ännu på onsdag eftermiddag var temperaturen 175 grader. Det skulle gå bra att grädda och steka länge än, om jag bara iddes.

Det återstår att se om brudparet vill ha något hembakt bröd till festmaten, eller om de föredrar att skaffa det på annat håll.

08.08.2018 kl. 10:55

Veckans mattips - snabbt, enkelt, gott och billigt

Jag läser nyfiket alla recept som publiceras i dagstidningarna. Oftast blir jag besviken och orkar inte läsa dem till slut. Där finns alltför många märkvärdiga och okända ingredienser. Tacka vet jag vanlig mat!

Min nya lunchvurm är wokade grönsaker: en lök, en stor morot, strimlad med potatisskalare (den sista bilen skuren i smala skivor), några buketter broccoli och kanske lite bönor, eller vad man nu råkar hitta i kylen,. Eller trattkantareller ur frysen. Färdigt i ett nafs, bara lite salt och peppar på. Kanske i sällskap av någon överbliven köttbulle eller ett par knackkorvar, eller som i tisdags, byxad gösfile. Urläckert!

När barnbarnen är här blir det jämt bärsoppa av blåbär och hallon, och ibland jordgubbar. Den är avredd med potatismjöl och lätt sockrad. De älskar den.

Kvällsmaten här om dan blev nykokt potatis och salt fisk. Kryddströmmingen enligt Martha Johanssons gamla recept har stått i kylen i flera veckor, men är väl konserverad och fortfarande lika god.

Jag har tröttnat på skinka och korv som smörgåspålägg. För att få omväxling till osten brukar jag grava lax. Den är god att äta med potatis också. En laxfilé kostar mellan 9 och 13 euro/kg, och färdigt gravad minst det dubbla.

Gravad lax (eller regnbågslax)

En laxfilé på ca 1 kg läggs med skinnsidan ner i skål med kanter. Plocka bort benen som sticker upp ur ryggfilén med tång. Strö över 4 msk salt, varvat med 4 msk socker. Lite citronpeppar och torkad dill över. Låt stå i kylen i två dygn. Vänd den ibland med köttsidan neråt i saltlagen som bildats. Sen är det bara att skära sig skivor vartefter det behövs. Den är rätt salt och står sig gott ett par veckor i kylen, om man inte hunnit äta upp den innan dess.

Marthas kryddströmming

400 g strömmingsfiléer täcks med en lag av hälften 10 %-ig ättika och hälften vatten, i ett dygn.

Häll bort lagen och varva strömmingen med en blandning av

1 msk salt

4 msk socker

ett par tsk hel svartpeppar

1 skivad lök

(dill)

Färdig efter 2 dygn. Står sig flera veckor i kylen. God som smörgåspålägg också.

 

En annan favorit är grisschnitzel. Jag skäms lite med tanke på svinfarmarna, när jag köper en yttrefilé för 5-8 euro/kg. Den skulle vara värd betydligt mera. Schnitzlarna är lite omständligare att tillreda, men de blir väldigt goda, och man får ca 13 biffar av en 1,6 kg:s bit för 10 euro.

Jag brukar skära bort fettet och hinnan på undersidan av skivorna innan jag bultar dem på båda sidor, vänder dem i ägg och skorpsmulor och friterar i olja. Salt och peppar, och kanske rosmarin på.

Sådan mat brukar vi hålla i gång på, varvad med köttbullar, gäddfiléer och vad som råkar vara aktuellt - vanlig, billig husmanskost.

19.04.2018 kl. 14:43

Dagens outfit - medeltida look

Klädmode och jag är en hopplös kombination. Rent skrattretande faktiskt. Jag eftersträvar att i möjligaste mån skyla kroppen och hålla värmen – teddyhalaren är mitt favoritplagg, sommar som vinter.

Men nu ska det handla om kläder. Vi besökte den medeltida veckan i Visby för några år sedan, när vi rundade Gotland med Bamse (se blogginlägg i februari 2017). Stämningen var trolsk och suggestiv. De flesta var klädda i tidstrogna kläder. Det doftade av smideskol, brända mandlar och tändvätska från eldshower. Vi kände oss som udda turister i våra jeans och t-skjortor. Jag beslöt att nästa gång vi kommer ska också vi vara tidsenligt klädda.

Jag köpte 2 plus 2 meter, 2,80 meter brett, linneliknande tyg på en marknad i Palma i november. En natt för någon vecka sen, när jag låg och planerade nya vävprojekt, kom jag på att jag skulle väva någon sorts västar, med färggrann randning, som skulle matcha Visbydresserna. När jag på allvar började googla efter mönster insåg jag att några västar inte hör till utstyrseln. Rätt snopen fick jag avskriva vävandet.

Men tanken på kläderna levde vidare. De senaste tre dagarna har jag sytt. Det är roligt. Jag har inte använt symaskinen på länge. Tiden rinner iväg när man håller på. Inte att undra på att Finlands konfektionsindustri fått stryka på foten. Kläderna skulle ha varit hutlöst dyra om man räknat timpenning på dem. Det känns så fel när kläder är så billiga i affärerna. Ofta skulle man inte ens få tyg och tråd för samma pris. Det måste betyda att någon får alltför lite betalt för sitt arbete.

Tyget räckte inte till. Kläderna ska vara generöst tilltagna för att visa att man har råd att inte knussla med tyget. Jag offrade lite av en halvlinnepacke som jag drog mig till minnes att jag köpte som gardintyg för många år sedan, för att få ärmar och insättningskilar till min särk.

Hallux blir sprallig av att ligga inne hela dagarna, nu när det är för kallt att vara ute, så han hjälpte till med att sprätta omkring knappnålar och krypa in under tyget, just som jag slätat ut det och skulle börja klippa.

Bamsefar verkar inte helt förtjust i dressen, men jag tror den blir finare bara jag gjort bälte och vävda band för att kanta halshål och sidor till tabarden – västen som hör till mansskjortan. Oftast var bältena i läder, men vävda band förekom också.

Särken känns lite sakral.

Den första linneväven jag lade upp gick inte jämt ut. Det blev över en knapp halvmeter. Jag testade en randning, inspirerad av folkdräktstyget, på den sista stumpen. Den räckte med knapp nöd till en liten väska, en pung, som kan hänga på mitt bälte sen. Jag ska kanske sy en överklänning, surcot, också, men skulle helst ha lite vackrare tyg än det linnefärgade.

På tal om linnevävar; jag vävde två löpare för långbord av de första 5 metrarna varp. Sen måste jag lägga upp mera. Hittills har jag bara hunnit med en löpare som jag ska ge bort. Det blir att ställa till med något gästabud nu, så jag får anledning att duka långbord. Jag har saknat enhetliga löpare tidigare. 

Planer på en ny Gotlandsresa i augusti skulle inte heller vara fel. Allt är upplagt för en seglats sydvart.

23.02.2018 kl. 21:44

Drabbad av vävansjuko

"Ovanliga", var kommentaren om salsmattorna från en sakkunnig. Som den självgoda person jag är tolkade jag det genast positivt.

Då och då drabbas jag av en oemotståndlig lust att börja väva. Det finns bara ett botemedel. Det som triggade igång sjukan den här gången var en oväntad gåva. Jag fick 13 säckar färdigt klippt väft, som var utklassad som oanvändbar. Bredden på de klippta remsorna varierar mellan 5 cm och 5 mm. Det är klippt tvärs över sömmarna och ingen hänsyn är tagen till trådriktningen, i många av nystanen. För en noggrann och ordentlig väverska är detta en mardröm. Jag är inte så kinkig, utan slår frejdigt in det mesta. Ytterligare ett problem med mattväften är att färgerna är lite hopplösa: det finns flera säckar var av rosa, rött, turkos, gult, orange och så vidare.

Nåväl, jag riggade upp revstaven i källaren med hjälp av en lokal ingenjör, som installerade ett fjädrande bräde mellan staven och taket. Det fungerade fint.

Det är en ren lycka att hantera en varpfläta. Det finns så mycket förväntan och hoppfullhet i den. Bamsefar fick förtroendet att hålla i flätan medan jag vevade upp varpen på bommen.

Sen gäller det att trä i skaften. Jag valde att trä i rosengång, för att få lite omväxling i mönstret och lite utmaning i vävandet.

Det ligger lite ångest i besluten om vilka färger man ska satsa på. Slutresultatet visar sig först när man klipper ner mattorna och lägger dem i det rum där de ska vara.

Jag är så förtjust i de gröna gardinerna i sovrummet, så jag använde en stor del av den gröna väften till de här mattorna. Lätt chockerande först, men man vänjer sig.

I den rosa kammaren började mattorna se ut så här. Jag märkte, när den långa var klar, att färgerna flöt ihop för mycket. Gungstolsmattan med de mörka ränderna blev piggare.

Den vita är alltför ljus för att passa hos oss, så den gav jag bort.

Den blå gav jag bort och den gammaldags randiga ska vara i farstun.

I "biblioteket", Bamsefars man cave, ville jag ha en i lite dovare färger.

Vävansjuko blev inte botad av 20 meter varp, så jag blev tvungen att reva 20 meter till. Nu när också den väven är nedklippt märks det faktiskt att mattväften har minskat.

Det blev bara 80 cm varp över när den sista mattan var färdig. Jag delade upp den på hälften och drog ihop ett par poppanalöpare. De blev nog onödigt korta, men det kan inte hjälpas. De kunde heta Eldsvåda och My Baby, en för köket och en för salen.

När varpen är slut är det färdigt vävt.

Nästan hälften av mattväften blev över. Jag har nog ännu planer på gul-oranga mattor till köket och någon dörrmatta, men nu ska jag verkligen försöka hålla mig i skinnet och inte lägga upp någon mer mattväv den här gången. Mattväften hålls nog i källaren tills nästa skov drabbar mig.

Är det någon annan som hör hur väven kvider av längtan efter en linneväv? Risken är stor att jag har allt för svag karaktär för att inte lägga upp en löparväv. Jag köpte varpen för ett par år sedan, när marthorna var på utfärd, och har bara väntat på rätt tillfälle att sätta igång. Jag fick lådvis med gammalt lingarn med när jag köpte väven för 5 år sen, och det skulle vara så roligt att få använda det.

För att inte tala om skyttlarna och manicken jag köpte på loppis i Sikeå senaste midsommar! Skytteln med renhornsändar har initialerna PM, och årtalet 1889 inbrända. Jag kommer att använda den med andakt. Kanske den rätta tiden att lägga upp linneväven är nu?

Ja, det är det!

14.02.2018 kl. 11:26

Julklappstips

Okej, okej! Geometri är inte min starka sida. Det blir ingen boll av sexkanter. Det borde jag ha vetat, för jag har sytt ett helt sängtäcke av sexkanter. För så där 30 år sen sydde jag en rolig boll av tyg, men den måste ha bestått av femkanter, för de blir till en boll.

Det behövs 12 femkanter till bollen. Den här blev ganska liten, ca 12 cm i diameter. Sidorna på femkanterna är 5 cm.

Jag tror den här blir lagom åt en liten kille som ska börja gå i vinter. Han kan behöva träna sin bollteknik innan det är dags att gå med i FBK, Forsby. Man kan förstås göra hur stor boll som helst, bara enligt behov.  

11.12.2017 kl. 20:54

Köksavfall är hur spännande som helst

Jag har i flera tiotal år använt en kallkompost för grönsaksavfall och liknande. Nu har jag gjort ett kliv vidare och börjat med Bokashi-fermentering. Där kan man också kompostera matrester och sånt som man är rädd ska dra råttor till huset. Ännu ett plus är att kompostämbaret ska förvaras inomhus i rumstemperatur, så man behöver inte ens gå ut med soporna. Ämbaret har tätt slutande lock och luktar inte. Ströet har en lätt syrlig doft, ungefär som vinäger.

En japansk professor i mikrobiologi har utvecklat metoden och fått mjölksyre- och jästbakterier att hållas vid liv i en vetekli-melassblandning. Man strör en matsked av kliströet på varje liter avfall man häller i ämbaret. När ämbaret är fyllt ska det stå tillslutet i två veckor i rumstemperatur. Då har bakterierna processat matresterna. De ser fortfarande ut som matrester men luktar inte så ruttet som flera veckor gammalt avfall borde. Nu ska innehållet i ämbaret grävas ner i jord. Jordbakterierna gör slutjobbet och bryter ner resterna till jord på två veckor, vid temperaturer på 6-25 grader. Vintertid hamnar man att förvara den syrade och jästa produkten tills man kan gräva ner den.

Alternativt kan man ha en jordfabrik t.ex i garaget. För 15 liter avfall behövs 30 liter jord.

Medan bakterierna jobbar bildas lakvatten, som sjunker till kärlets botten. I de köpta behållarna finns ett bottengaller och en tappkran. Lakvattnet luktar illa. Det ska spädas 1:100 (1 dl till 10 l vatten) för att användas som gödselvatten. Det fungerar också som bladgödsel mot svampsjukdomar. Vintertid kan man hälla det direkt på frusen jord ute. Lakvattnet fungerar också som fettlösare i stanklås. Det är surt, ph 3,8, och bakterierna spjälker fett.

Om man använder ett vanligt ämbar med lock kan man trycka ner äggkartonger i botten, så att lakvattnet skiljs från avfallet. Bakterierna vill inte jobba i vätska.

Jag har stora förväntningar på metoden för fiskrenset vid villan. Det känns misslyckat att slänga fiskhuvuden, ryggben och skinn på rishögen vid stranden. Måsarna brukar inte bry sig om dem på sommaren. Risken finns att avfallet drar vildmink till ön, och det skulle jag verkligen inte önska. Nu trycker jag ner renset i en hink och strör bakteriekultur över.

Nu har jag kommit så långt att jag har tre fyllda ämbar med avfall. Det först fyllda har stått i två veckor. Ämbaret var proppfullt då, så något har nog hänt eftersom avfallet sjunkit ihop så mycket. I dag jag grävde ner innehållet i växthuset. I vinter händer knappast så mycket, men till våren blir det spännande att se om jag gått på en blåsning på 117 euro och har växthusbänkarna fulla med matrester, eller om avfallet blivit prima jord. Än finns det hopp.

27.10.2017 kl. 15:34

En obotlig köttätare som äter det hon dödat

Vi får vegangäster till villa-avslutningen. Jag letade recept på nätet och gjorde några smörgåspålägg.

Nog skulle livet vara fattigt utan ost och skinka på smörgåsen, i min mening. Lyckligtvis får var och en äta vad den vill. Jag gjorde majonnäs med tre kryddningar också. Den gjorde sig bra med kräftorna vi åt i kväll.

Jag gjorde en sorts pasta med bondbönor som bas, och delade sen upp röran och gjorde olika kryddningar. En annan variant gjordes av soltorkade tomater och sesamfrö, kryddat med oregano. Helt ok allesammans, men inte går de upp mot en väl lagrad ost, eller en gräddost.

Vi har lagt ut de tre näten och räknar med ett par gösar och abborrar i morgon bitti. Vi brukar få varken mer eller mindre. Utan samvetsbetänkligheter kommer jag att rensa och filea fångsten, och känna mig väldigt lycklig, till på köpet. De stackars fiskarna hade otur som hamnade i maskorna. De har dock gott om släktingar som kan föra släktet vidare.

Jag tar vara på hela fångsten. Katten äter glupskt björkne och mört, resten äter vi själva.

Nu hoppas jag att gästerna njuter av trattkantarellsåsen på lördag kväll, medan vi själva vräker i oss grisköttet med potatisen, morötterna och bönorna ur trädgårdslandet.

 

 

25.08.2017 kl. 19:14

Sommar på flaska

Inspirerad av Jessica Häggkvists blogg "Där äpplen föll ifjol", kom jag på att jag skulle göra maskrosvin. Det var troligen redan på 1990-talet då jag gjorde en sats. Vinet blev ingen höjdare, och ett par flaskor blev att ligga på en hylla i källaren. För ett par år sen kom de fram vid en storstädning. Vinet hade fått en härlig bärnstensfärg och en tjock och simmig konsistens. Vi drack upp det i ett huj.

Nu blir det spännande att se om det blir något årgångsvin den här gången.

Att plocka maskrosblommor går behändigt, men de ska rensas också.

Jag provade både att plocka loss det gula och att skära bort de gröna foderbladen med kniv. Båda sätten var lika arbetsdryga. Förvisso är det slöseri med kvinnokraft, men jag råkar gilla sådant här prackas, när jag kommer på något nytt projekt.

Av det halva ämbaret blommor blev det ett par liter gult fluff. Nelli höll mig naturligtvis sällskap under arbetet.

Enligt receptet skulle det tillsättas några citroner, men jag beslöt att det går lika bra med rabarber.

Jag hade på känn att det kunde finnas lite gammal, jäst honung i vår väl fyllda källare. Mycket riktigt. Jag fann också många burkar stenskarp honung, som borde komma till användning. Alltså blir det ett maskros-rabarber-honungsvin. Det kan bli hur bra som helst med lite tur. Och blir det odrickbart kan det löna sig att lagra det i 15-20 år. Den som lever får se.

Jag startade upp vinjästen med hjälp av torkade äpplen, så det blev en härlig röra. Jag brukar, med varierande framgång, tolka recept ganska fritt.

Nu är det bara att vänta. 

13.06.2017 kl. 18:15

Sol- och insynsskydd

Svärmor bor i ett höghus. I stället för balkong har hon en stor terass mot syd. Det är ju väldigt lyxigt, men där är fruktansvärt varmt på sommaren. Folk som bor ovanför och bredvid henne har också onödigt bra uppsikt över hennes uteliv.

För drygt 10 år sen svetsade vår mellanson ihop två metallramar med gångjärn mellan, och vi spände fast ett markistyg, som en skyddande skärm. Den yttre ramen kan vinklas eller vikas in helt. Nu har solen tärt hårt på tyget, och det var dags att förnya det. Det var en hel del jobb att sy fast snedremsa runt tygen, och göra fast metallringar att trä bandet igenom.

Det finns förvånansvärt många sätt att göra fel på när man fäster öljetter. Jag fick nog träna en stund innan hålen började se ut som de skulle.

Plastverktygen som ingick i förpackningen höll precis så länge som behövdes för att fästa alla ringar.

Nu kan fammo sitta i lugn och ro i skuggan också i sommar. Hon är 86 år, så vi får se om markistyget behöver förnyas flera gånger.

06.06.2017 kl. 21:34

Konsten att elda en bakugn

När jag var liten var det vanligt att det stod en bagarstuga vid nästan varje bondgård. Dels var det bra att få hållas med brödbaket på ett skilt ställe, där all utrustning fanns framme. Sommartid blev det också väldigt varmt i bondgårdarna, när bakugnen eldades. Bröd och potatis var basfödan, som alltid skulle finnas. Ofta bodde tre generationer, plus någon ogift farbror, i stugorna, så det gick åt mycket bröd. Hos oss bakades bröd varje vecka.

När vi byggde vårt hus, 1989 – 1995, murade Kjell in en bakugn i köket. Medan alla barn bodde hemma eldade jag ganska flitigt. Numera när vi är bara två går det så lite bröd att jag inte ids ställa till något storbak.

För några år sedan kom marthorna hit och vi bakade tillsammans. Det var en rolig dag.

Vi höll på nästan hela dagen, så det blev fisksoppa till lunch.

Det är mycket utrustning som ska bäras ner från vinden när man börjar baka. Metersveden som bärs in drar också mycket skräp med sig, så hela huset är upp och ner.

Den gamla ställningen med pinnar längst bak är behändig när man tar bröden ur ugnen. De svalnar snabbare när de står glest. Jag har spikat ihop hyllor som kan staplas på varann, för att få plats för många bröd som jäser.

Att katten ligger i degtråget var inte riktigt meningen.

Varje ugn är individuell, men så här ska vår ugn eldas.

För att få grundvärme gör jag upp en rejäl brasa på torsdag kväll, för bakning på lördag. Det är meterlång kluven granved som gäller. Det sprakar hårt och värmen strålar från elden. Det brukar vara innerligt skönt att sitta framför brasan.

När veden brunnit upp får den glöda. Med en långskaftad raka brukar jag slå sönder glödbitarna och sprida dem jämnt över ugnsbottnen. Spjället stängs när glöden slocknat, annars dras värmen ut i skorstenen.

Fredag kväll görs en likadan brasa till.

Lördag morgon eldar jag för den övre värmen med lite fint kluven ved. Den brukar brinna ner på 1-1,5 timme, och sen får den glöda lika länge.

Nu är det dags att dra ner glöden och askan i glödgruvan under ugnen. Ugnsbottnen sopas ett par varv med en tallrislubba som doppats i vatten. En frisk doft av tallbarr sprider sig i köket. Det fräser av det kalla vattnet. Sotet fastnar bra på tallbarren och ugnen blir ren tills bröden ska in. Sedan får värmen jämna sig. Det blir många härliga dofter i huset när man bakar.

Värmen kontrolleras med en nypa vetemjöl som kastas in. Om mjölet börjar glöda är värmen för hög. Antingen väntar man, eller också sopar man flera gånger med tallriset som doppats i vatten. De första bröden som läggs i ugnen brukar nog bli lite brända på undersidan, i synnerhet i bakre delen av ugnen där det är varmast.

Om mjölet blir brunt är det dags att knåda degen. Det brukar vara varmt i köket och den jäser snabbt.

Luckan till glödgruvan syns längst framme på bilden.

Beroende på vedmängden, spjällhanteringen och dragluckans inställning räcker den här eldningen till minst 50 bröd (8 liter vätska, 400 g jäst). I april 2002 har jag skrivit upp att en skolklass bakade 61 bröd till kl 8, sedan bakade jag själv 36 till på samma värme. Då hade temperaturen sjunkit så pass att den var lämplig för 200 bullar. Sen blev det några lådor och gratänger. Det brukar nog vara husmors ork som tryter, och inte värmen i ugnen. Efter en bakdag har vi varmt i huset i flera dagar. Ugnens bakvägg vätter mot salen, så där brukar också vara olidligt varmt.

Scouterna har också varit och bakat till ett läger.

Tallrislubban har gjort sitt för den här gången. Sen är det bara att städa bort alla saker igen och skura. Och plocka bröden i påsar och frysa in. Och ta vara på alla Janssons frestelser och andra lådor. Och diska.

 

07.05.2017 kl. 17:30

Konsten att byxa abborrar

Min syster och hennes gubbe är ivriga fiskare, sommar som vinter. De brukar komma hem med flera gäddor än de vill ha, och delar ut dem åt alla som önskar sig fisk. Min svåger visade hur man filéar dem, och sen var det bara att träna. Nu har jag tränat i drygt 10 år, och börjar ha kläm på knivens vinkel mot ryggbenet. Fiskfiléer är mångsidigare, snabbare och roligare att tillreda än en hel fisk, och enklare att äta.

Den här gången blev det massor av kattfisk och tre gäddor.

Om det räcker gäddor åt katten också så filéar jag nog dem med. Det är svårt att trycka ner en stor gädda i kastrullen när den ska kokas. Filéer plockar man ner hur många som helst.

Det stora huvudet och ryggbenet ska kastas i vilket fall som helst. Det slemmiga skinnet blir man helst av med så fort som möjligt.

Sedan vi själva började fiska vid sommarstugan, sommaren 2015, har vi fått både abborrar, gösar och gäddor. Gösarna har mycket kött och är goda, och de har obetydligt med småben. Men allra godast är nog abborrarna. Som byxade har filéerna inga ben alls. Man får nog leta efter något godare än panerade och knaprigt smörstekta abborrbyxor, toppade med dill och gräslök, och serverade med en kall yoghurtsås.

Jag brukar rensa fisken på taket till en rökugn som står vid sommarstugan, där är lagom arbetshöjd. Som skärbräde har jag ett gammalt Strengbergbräde. Mera om sådana i följande blogginlägg.

Men tillbaka till fiskrensningen. Då inkråmet är uttaget skär jag med morakniv längs gälöppningen upp mot ryggen fram till ryggraden..

Med en tunn filékniv skär jag därifrån, längs ryggraden, mot stjärten. Innan man blir van lämnar ofta kött på ryggsidan av ryggraden. Man kan skära lös den filen också om den ser tjock ut.

Sen vänder jag på fisken och gör samma operation med den andra filén, med ett fast grepp om huvudet med vänster hand.

Följande snitt tycker jag fortfarande är lite svårt. Det gäller att skära loss revbenen från köttet, utan att skära bort för mycket kött.

Filén får ligga med skinnsidan nedåt. Sen trär jag en fiskpik (i nödfall spetsen på morakniven) i yttersta ändan av skinnet vid stjärten och skär, med kniven litet nedåtriktad, lös filén från skinnet. Små gäddor har tunnare skinn, och det händer att man skär av det. Det är bara att göra ett nytt början och skära vidare. Sen är gäddfilén klar.

När den är tillredd kan man enkelt skära ett snitt 0,5 cm längs ryggsidan av “vattenlinjen” med en matkniv som inte är så vass att den kapar benen.

Då sticker alla de tvärsgående småbenen fram och kan enkelt plockas bort.

Gösar och abborrar har inga sådana ben. De har bara en mängd småben som står rakt upp längs “vattenlinjen”. Man kan tydligt känna dem när man drar med fingret. Därför skär man bort en smal strimla just där, och filén är benfri. Det här exemplaret råkar vara närmast mikroskopiskt. Abborren var nog tänkt som kattfisk, men får duga som demonstrationsobjekt ändå. Principen är den samma också för rejäla abborrar och gösar.

Den ser ut som ett par byxor, åt någon med slank midja. Sen är det bara att vända dem i rågmjöl, t.ex, och steka dem i smör ett par minuter.

12.03.2017 kl. 21:14

http://http://sevendays.vasabladet.fi/blogoteket/

Det är jag som är Ulla-Maj. Jag fyllde 60 hösten 2016. Det känns som en utmärkt ålder. Jag gillar att skriva och att fotografera. Den här bloggen materialiserar en av mina drömmar.

Kjell är min gubbe sedan 39 år. Vi har tre vuxna barn, fyra barnbarn, hund (Nelli), katt (Hallux) och ett par bikupor. Vi bor i ett egnahemshus i Pedersöre med stor vanskött trädgård.

Bamse är vår båt, en 35 fot lång, gaffelriggad ketch av Colin Archer-typ. Den är ett hemmabygge från början till slut. Skrovet är gjutet i betong, inredning och däck är i furu. Den sjösattes 1999 och har tagit oss på otaliga äventyr sedan dess. Den encylindriga tändkulemotorn Bolinder från 1940-talet har 25 effektiva hästkrafter. Motorn dunkar trofast hur länge som helst, om än rätt högljutt. Den ger Bamse en måttlig fart på knappt 6 knop vid lugnt väder.

Tanken med bloggen var att berätta om våra långfärder till sjöss. Eftersom båten står på land största delen av året blir det många blogginlägg om en massa andra ämnen också. Det kan gälla vardagsliv och –göromål, husmorstips, dråpliga minnen och vad som råkar vara aktuellt. Välkommen till bamsbloggen!

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar