Hjärtesak

Natten till tisdag sov jag illa. Det gjorde ont mellan skulderbladen. Jag låg och vred och vände mig för att hitta en ställning där det inte gjorde ont. Somnade om, men vaknade snart och snurrade ett par varv till. Vänster arm domnade. Vänster öra värkte. På morgonen kände jag mig tjock i halsen, inte förkyld, men svullen. När jag var uppe och igång kändes det inte så mycket i ryggen.

Bamsefar har nyligen hört en föreläsning om hjärtinfarkt och tyckte vi skulle åka till akuten. Jag kände mig tveksam och ville vänta och se. De gånger jag blivit undersökt har mitt hjärta fungerat utmärkt. Vid lunchtid blev jag själv bekymrad, för jag hade ingen matlust, och då måtte jag vara sjuk. Jag skyndade mig att diska bort och betala några räkningar som låg och väntade, ifall jag skulle dö plötsligt.

Sedan en parentes: På måndagen hade jag beställt en tvättmaskin och en diskmaskin på nätet. Tvättmaskinen levererades redan på tisdag och diskmaskinen på onsdag. Man baxnar över den snabba leveransen. Den gamla tvättmaskinen har varit slut i många år. Plåten på framsidan har rostat sönder. Den startar inte, innan den får några rejäla knytnävsslag på rätt ställe på luckan. Oftast stannar programmet mitt i, och man måste vrida det vidare för att maskinen ska skölja tvätten. I söndags gav jag upp, för då vägrade maskinen att ta in vatten.

Den gamla diskmaskinen har varit ur funktion i många år. Den torkade fast på något sätt en sommar när vi var mycket ute på sjön. Det kan ha varit redan 2009, när vi prövade Göta kanal. Jag avskyr att diska, och diskbänken fylls jämt i flera dagar innan jag tar itu med faten och glasen. Det har dock inte blivit av att skaffa en ny maskin. Parentesen slut.

På tisdag stod alltså en ny tvättmaskin på gården. Jag tyckte vi skulle bära in den. Bamsefar vägrade, innan jag ringde hvc och frågade om jag borde komma och kolla hjärtat. Det tyckte sköterskan att jag borde, så vi åkte iväg. Det togs EKG, hjärtfilm och blodprov. Det räckte 3 timmar innan proven var klara och läkaren kom. Lite spännande var det nog att vänta.

Alla prov visade entydigt att det inte var något fel på hjärtat. Det kan ha varit så enkelt att jag sträckte mig lite olämpligt under pilateskvällen på måndagen. Eller också var det min icke-galla som inte gillade att jag åt ett kvarts bröd innan jag gick till sängs. Jag råkade vara hungrig efter jumppan. Jag kände mig förstås lättad och glad. Samtidigt var jag lite skamsen, då jag besvärat vår betungade hälsovård helt utan anledning.

Mest känner jag mig dock lycklig och friskförklarad. En molande oro hade säkert dröjt kvar om jag inte fått svart på vitt att jag har ett starkt hjärta. Gott är väl att ta i.

På onsdag morgon vaknade jag utsövd och energisk, och tog itu med att städa ur sophinksskåpet. Det är ett omfattande projekt. Jag utrustade mig med skrapa, borste och skurhink. Jag räknade med att måla om hyllorna då jag fått bort smutsen, men det blev förvånansvärt snyggt redan efter tvättten. Lite genant är det att berätta, men i en av blomvaserna, längst inne i skåphörnet, låg två små, döda möss. De kan ha varit där länge. Den vasen användes senast på min 50-årsdag, för 12 år sedan. Att städa alla skåp inför jul är inte aktuellt hos oss.

Jag hann inte bli klar med skurandet innan den nya diskmaskinen kom. Det tog Bamsefar hela eftermiddagen och kvällen att installera den. Han for till stan efter en ny kökskran också. Den gamla kranens ventil till diskmaskinen gick inte att rubba. Så nu har vi fräschat upp riktigt ordentligt här hemma, och själva är vi friska som få. Vad kan man mer begära!

14.03.2019 kl. 10:26

Feitisdan

I vår by brukar vi fira fastlagstisdagen med brasa. Orterna som ligger längre borta från moderkyrkan, på Kyrkostrand i Jakobstad, eldar i stället påskbrasa. Detta ansågs i tiderna vara hedniskt, och påskbrasorna förbjöds. Det var bara de, som bodde så nära kyrkan att röken kunde avslöja dem, som lydde påbudet. Så vi har fortsatt med feitisdagsfirandet. I Purmo, Esse och Kronoby eldas påskbrasor.

De tre gårdsgrupperna i byn turas om med arrangemanget. I år var det Bredarholmarnas tur. Kvinnfolken bakade fastlagsbullar och en traktorägare med skogskärra samlade ihop ris till brasan. Förr i tiden samlade byns ungar ris till brasor.

Många nuvarande och före detta bybor med ungar och hundar kom och umgicks. (Foto Göran Erkas)

Vi håller så billigt pris på bullarna och grillkorven, så något stort klirr i kassaskrinet blir kvällen inte, men det är roligt när folk samlas.

De senaste åren har brasan placerats på byagårdens gårdsplan, men tidigare eldades det på "Bjergebull", strax invid.

Där står också byns spannmålslånemagasin från år 1872.

För några år sedan träffade jag en amatörhistoriker, som kastade fram en intressant tanke. Han menade att det kanske eldats på kullen redan i förhistorisk tid. Nedanför kullen gick vägen från inlandet ut till kusten. Namnet kan betyda bål-berget. Man kanske blotade här, innan man fortsatte sin resa ut på sjön. Backen ligger på Näse, näset. Backen invid hette Lappnäse, på en karta från 1750, så här har nog försiggått mycket som vi inte vet något om.

Det är en spännande tanke att fundera på, när man står invid den värmande brasan på feitisdan år 2019. Här har folk kanske stått och värmt sig redan för 1000 år sedan. Elden är magisk.

05.03.2019 kl. 22:24

April i februari

Det blåser hårt, är flera plusgrader, solen skiner och sen kommer en regnskvätt. Man kan lätt lura sig själv att vi är i april nu.

Solen lockade mig att plantera om krukväxterna i går. Det har jag inte gjort på närmare 15 år. Saint Pauliorna och den enda Streptocarpus jag har kvar kommer att bli chockade. Det naturliga urvalet i evolutionen har glesat ur mina fönsterbräden. Numera finns bara sådana arter som klarar sig på små vattenmängder med långa intervaller. På somrarna är vi mest borta hemifrån, så då brukar jag plantera mina "dyrgripar" såsom bouganvillean, passionsblomman, murgrönan och pelargonerna utomhus, där jag har automatbevattning. En del av dem tar jag ombord på Bamse. Många av dem gillar inte att flyttas två gånger om året, så sortimentet har blivit rätt smalt. Rätt åt mig.

Jag har faktiskt åstadkommit 150 gram garn. Det blev så kallat effektgarn, med struktur. Väldigt mycket struktur.

Av de två rullar tråd jag spunnit tvinnade jag tvåtrådigt garn med hjälp av "rullstolen" från Kjells mormors släkt.

Garnet fördes över till härvträet.

Härvorna har jag nu färgat bruna med stenlav från Mickelsörarna, plockad för ett par år sedan. Där finns mycket sten. Man varvar stenlav och garn och strör lite grovsalt mellan varven. Fyller på med kallt vatten och värmer till 90 grader. Försöker hålla den temperaturen i 4 timmar. Det är lite svårt, för temperaturen varierar beroende på var man sticker ner skinktermometern. Sen får garnet kallna i badet, och blir då brunt. Man kan färga mer garn i samma bad, det blir då ljusare.

Nu ska jag följaktligen karda mer ull och spinna mer garn, så att jag också får ljusbrunt garn. Till sommaren kan jag satsa på grönt och gult från det som växer då. Jag har äntligen fått kläm på kardandet och spinnandet, och är vid gott mod. Det doftar svamp och höst när man har garnet i stenlavsbad.

Två-åringen var hos oss förra helgen. Jag kom på att han kunde behöva en tröja, och inventerade mitt garnlager. Där hittade jag 4 nystan, som jag köpte på Mallorca för ett drygt år sedan. Jag hade googlat efter handarbetsaffärer, och hittade en välrenommerad. Vi sökte den en hel eftermiddag, så jag kände mig tvungen att handla något. Det blev några nystan ur en fyndkorg, 40 % merinoull och 60 % polyester. Det är mycket mjukt, men elektriskt. Då jag stickat en bit insåg jag att tröjan kommer att bli alltför vid för 2 åringen. Lyckligtvis har jag barnbarn i flera storlekar, och begärde mått från de större årgångarna. 9-åringen verkade mest lämpad för alstret, så jag fortsatte enligt den modellen.

När tröjan var färdig passade den trots allt bäst på 6-åringen. Det är så typiskt. Nåjo, 2-åringen får ärva den när 6-åringen vuxit ur den. 9-åringen får känna sig blåst just nu. En vacker dag hoppar någon idé fram som passar honom.

Denhär lördagen var vikt åt körsång. Det var roligt att vara många, och att få öva sin egen stämma grundligt. Någon kastade fram en idé om en körresa, och nu är vi plötsligt på väg till Lövångers marknad i september! Det ser jag fram emot! Vi har varit till Kallviken med Bamse kanske 4 gånger, och cyklat några kilometer till Lövånger.

Den lilla vita stenkyrkan bara väntar på kyrkokörsångare från Jakobstad och Pedersöre!

Verksamhetslust pirrade i kroppen när jag kom hem från kördagen. Bamsefar hade sin egen kördag med Jakobstads Sångarbröder, så jag kände mig lite ensam hemma, trots djuren. Till Nellis förtjusning gick vi till byahemmet, och slipade ner listerna på borden. Det har irriterat mig att listerna här och där stuckit upp ett par millimeter över bordsskivan. De, som på talko gjorde listerna, fick kanske lite bråttom på slutet. Nu kan vi torka borden som sig bör, inför marthornas smörgåstårtefest på måndag kväll. Vi festar med föreningens härliga 90-åring Britta, pigg som få, och superaktiv i Kållby vävklubb.

Nu får jag försöka varva ner. Kalendern är fullbokad igen i nästa vecka.

16.02.2019 kl. 17:41

Aktuella handarbeten

Det här är inte mina händers verk, det är Guns rosor. Jag visste inte att man kan väva blommor på min väv, med vanlig rosengångsträdning. Jag tycker mattan blir väldigt vacker och är grymt imponerad. Jag är så stolt över mina sonakonor och min måg. Vilken gåva att få vuxna bonusbarn, som till på köpet älskar mina egna barn!

Sockfabriken har avslutat verksamheten för den här gången. Det blev nog drygt 10 par innan restgarnet var urgallrat. Nu har jag övergått till reparationsarbeten. Förutom alla upplagrade sockor som behöver nya hälar eller sulor så fick jag ta hand om evighetsprojektet 80-talströjan. Den har blivit servad många gånger. I själva verket stickade jag den, och en likadan åt Kjell, redan år 1977. Dottern övertog min tröja för länge sen och hon kallar den 80-talströjan. Hon är väldigt förtjust i den, både materialet och modellen.

Det har gått hål på armbågarna igen, så nu stickade jag riktiga förstärkningslappar som kommer att hålla länge.

Ullspinnandet framskrider, om än långsamt. Jag har äntligen åstadkommit två rullar med tråd, så nu ska jag börja tvinna ihop dem till garn.

Hallux gillar kååningarna skarpt. Så är han också expert på att spinna.

En facebookvän påminde här om dagen om det gamla husmorstipset att fräscha upp mattor i kall pudersnö. Det hjälper faktiskt att damma och skrubba dem i snö. När man har hund blir mattorna fort äckliga. Snö, sand och lera dras in både på tassarna och i pälsen. Hunden fyndar något att äta ute och kommer in och spyr på mattan. Eller blir lös i magen av samma anledning, och kommer in och torkar baken genom att sätta sig på mattan och dra sig fram med tassarna. Lita på att jag inte är förtjust! Tacka vet jag Hallux! Han löser hår, men grisar inte ner. Jag är nog mera kattmänniska. Nelli är pappas hund. En fördel med hunden är dock att jag går på en halvtimmes promenad varje morgon, oberoende av om jag vill eller inte.

Det här var för övrigt blogginlägg nummer 200, så grattis bara, till mig och till er som orkat läsa!

 

08.02.2019 kl. 14:20

Gomspalt II

Och hur gick det sen? Jag måste först korrigera ett par felaktiga uppgifter jag gav i förra veckan. Det här var faktiskt den trejde operationen, och benmaterialet togs från höftbenet, och inte från underbenet, som det tidigare varit tal om.

Operationen gick bra. Till vår förfäran sändes patienten hem redan dagen efter operationen. Han var så svag att han orkade gå bara 20 meter, så i stället för att åka spårvagn till hotellet fick de ta taxi. På natten började mamman må illa, och på morgonen den lilla patienten. De hade tågbiljetter till klockan 12.20, så det var spännande på förmiddagen innan de kunde besluta om de skulle åka hem eller tillbaka till sjukhuset. Med 4 mediciner som borde stanna i magen och nyopererad gom, passade det inte med magsjuka. Med en liten tågförsening kom de sig hem på söndag kväll i alla fall. Syskonen längtade efter honom, och han längtade hem.

På tisdag var han glad och pigg och hade inte ont, kanske tack vare värkmedicinen. Han var väldigt upptagen med legobygge. Vi var vederbörligen imponerade över alla de finesser han förevisade på sitt bygge. Den här veckan är han ledig från skolan, men sen ska han tillbaka till vardagen, dock med specialkost ett par veckor framöver. Ett problem blir dock att vilda lekar och motion är förbjudna i 4 veckor. Syskonkärleken sätts på prov när man inte ens får knuffas om man sitter i samma soffa.

06.02.2019 kl. 11:49

Gomspalt

I dag är tankarna hos vårt 9-åriga barnbarn. Han förbereder sig för operationen i morgon fredag vid Husuke, läpp- och gomspaltkliniken vid Helsingfors universitetssjukhus. I dag springer han och hans mamma mellan blodprov, röntgen och undersökningar i Uusi lastensairaala, Mejlans och Husuke. Än så länge är humöret på topp. Men hur mår han i morgon, och veckorna efter operationen? Han kommer att få enbart flytande och mjuk föda i 6 veckor medan såret i gommen läks.

Han föddes med gom- och läppspalt. Han kunde inte ammas, utan fick mjölk med en specialnapp.

Den första operationen gjordes när han var 4 månader. Då syddes mjuka gommen samt läppen, och näsan justerades.

Numera syns inga ärr och han är världens gulligaste unge. Han har humor och är snabbtänkt och har en imponerande motorik, i synnerhet när det gäller att dansa.

Helt enligt den ursprungliga behandlingsplanen ska hårda gommen täppas igen vid 9 års ålder. En benflisa ska tas från underbenet och passas in i spalten i gommen. När benet växer fast får tanden, som nu kommer fram mitt i spalten, något att fästa sig i. Han har också haft tandställning för att vrida en framtand i rätt läge, och bredda gommen.

Men mommo våndas. Det kommer att göra ont både i benet och i munnen. Och den magra stackaren som ska leva på flytande föda kommer att bli bara skinn och ben. Vi får trösta oss med att Husuke specialiserat sig på operationerna sedan 1948. Det här är vardagsjobb för dem. Hoppas att alla är i toppform i morgon och gör ett riktigt proffsigt jobb!

31.01.2019 kl. 13:19

Oväntat besök

Jag fick oväntat främmande i dag och blev så glad. Medan jag jobbade träffades vi mer eller mindre regelbundet, bland annat jumppade vi tillsammans, men nu är det väldigt länge sedan vi råkats. Vi hade så mycket att prata om, och uppdatera varandra med, att orden bara forsade fram.

Vanligen pratas det inte så mycket hos oss. Efter 42 år tillsammans är det mesta sagt, och det behövs inte så många ord. Det blir mest kommentarer om aktualiteterna vi hör i radio och läser om i tidningen.

Men nu fick jag alltså prata loss, ett riktigt kärringsnack. Jag hade inte ens vetat om att jag haft behov av ett storprat. Man borde faktiskt sticka sig in till folk alldeles objuden ibland, och bara sitta och vara till främans en stund. Så gjorde kvinnfolk förr i världen. Grannkärringen tog sticksömmen med och satt och pratade bort en eftermiddag, innan det var dags att gå hem och sätta upp potatiskastrullen. Å andra sidan har vi ju facebook nu för tiden. Där kan man umgås. Fast inte blir det lika personligt som när man sitter mitt emot varann vid köksbordet. Förresten är dagens gäst inte aktiv på facebook.

Kanske det fordras mod att bara gå och hälsa på, objuden. Om man ska börja planera en trerätters middag och ha storstädning innan man bjuder gäster är det nog sällan man får främmande. Den som kommer objuden får ta hemmet som det är, med alla disktravar och skräp på golvet.

Tack min vän att du kom! Det gav guldkant åt min dag.

29.01.2019 kl. 18:49

Min korta karriär som motorcykelförare

Veckan har runnit iväg i ett huj medan jag suttit i väven. Man hinner tänka mycket medan man väver. Tankarna kastas hit och dit som en svärm mesar på hösten. Här om dagen landade jag vid en eskapad för några år sedan.

Vid morsdagstiden hade Bamsefar köpt en motorcykel till.

Redan år 1995 införskaffade han en BSA från 1952.

Nu blev det en Ariel av samma årgång. Han presenterade den stolt som min morsdagspresent. Jag var kanske inte så överförtjust som förväntat.

Ett par år senare, när han varit ut på provtur, kom han glad och förväntansfull ner i källaren, där jag satt och vävde också då, och förkunnade att nu ska jag komma och provköra. Jag höll precis på och skulle börja med ett spännande moment i vävandet, och var inte alls intresserad, men som den kärleksfulla och tillmötesgående maka jag försöker vara, så steg jag upp från väven och följde honom ut på gården.

Jag fick hjälm på huvudet, lyckligtvis. Han förklarade ingående hur man ställer tändningen, gasar, trampar igång, skuffar ner cykeln från stödet och lägger i växeln. Jag stod och trampade på stället under utläggningen och ville ha det hela undanstökat för att få gå tillbaka till väven. Sen skulle jag kliva upp på Arieln och upprepa hans manöver. Jag klarade av det precis som han förklarat.

Nu råkade det sig så att motorn drog fram, fastän växeln inte var ikopplad. När jag skuffade ner cykeln från stödet gjorde den fart framåt. God fart. Jag försökte vrida på gasreglaget, men gasen ökade, och minskade knappt åt andra hållet. Jag hade inte fått några instruktioner om hur man bromsar och stannar motorn. Det är inte ofta jag varit rädd, men den här gången blev jag helt paralyserad av skräck. Jag bestämde att jag på inga villkor åker ut på byvägen med vidundret. Den enda lösning jag såg, var framför ögonen på mig. Om jag kör in i husväggen så måtte den stanna. Jag siktade på några buskar för att lindra smällen litet.

Det smällde ändå. Jag flög framåt med huvudet i väggen och motorcykeln stjälpte. Mitt högra underben låg i kläm under sitsen. Det gjorde ont. Jag kraxade förfärat: Ta bort den, ta bort den! Han kom springande och stoppade motorn och lyckades med stor möda lyfta upp motorcykeln på stående. Lyckligtvis blev det inga skråmor på den. Den landade ju mjukt.

Jag haltade in och stönade för varje andetag. Det gjorde ont mellan skulderbladen också. Det kändes som om ryggraden tryckts ihop när huvudet smällde i väggen. Jag lade mig i sängen och darrade i hela kroppen. Jag beslöt att fast jag så ska dö på fläcken så täcks jag inte åka till jouren och förklara hur jag skadat mig. Å vad jag skämdes! Jag insåg att det är svårt att tänka rationellt när man är riktigt rädd.

Troligen hade ett ben spruckit av tyngden från cykelsitsen, för en bulnad slog genast upp, och benet var sjukt i flera veckor. Jag var mera bekymrad för ryggen, men också den repade sig småningom.

Nu när flera år gått, vågar jag tänka igenom hela händelseförloppet. Jag kan till och med skratta åt mig själv.

Framdäcket råkade pricka ett källarfönster.

Det yttre glaset var sönder i ett par år innan vi installerade en kattlucka åt Hallux där. Intet ont som inte har något gott med sig. Hallux är väldigt förtjust i luckan och använder den flitigt dygnet runt. Och nu kan jag kaxigt stå fast vid att jag kört färdigt. 20 meter räcker för mig.

11.01.2019 kl. 11:50

Försmak av vår

Jag var kanske för förkyld för att anstränga mig, men på julannandag var vädret så härligt, och en skidtur lockade verkligen. Kanske det är bra att svettas loss och snyta bort all den tjocka sörja som bubblar i huvudet.

Vi beslöt att skida ända från trappan, längs bäcken som löper nedanför tomten, ner till sjön. Vi måste ta oss över ett par djupa diken, och det gick inte så bra. Innan jag visste ordet av låg jag platt på rygg i diket. Det hjälpte inte annat är att spänna av sig skidorna för att ha en chans att stiga upp och krypande ta sig upp på dikets andra sida. Isen är lyckligtvis vågrät, så där klarade jag mig riktigt bra.

Det var mycket folk på sjön. De skidade, cyklade, gick och skrinnade. Det kändes som februari; solsken, lugnt och nollgradigt. Vilken lycka! Vi skidade långsamt och vilade ofta. Vid hamnen Färinabba fanns en öppen ränna. Björkstammar speglade sig i vattnet. Isen är alltid dålig här. Vi höll oss nära land tills vi passerat området.

Efter 1 timme 45 minuter kom vi fram till villan. Ingen prestation att skryta med precis. Sträckan från hemmet ner till sjön är kanske 2 km, och ytterligare 6 km ut till Navaskär.

Det var skönt att spänna av sig skidorna och börja med att dricka kaffe. Innetemperaturen var +2 grader, så vi eldade frejdigt hela eftermiddagen och kvällen.

Isen var 15 cm tjock utanför villan. Vi eldade bastun också. Vi var drypande våta av svett efter skidandet. När vi kröp till sängs var temperaturen + 24 grader, så det var nästan för varmt. På morgonen hade den sjunkit till 17, som vi brukar ha hemma.

På torsdag morgon visade december sitt rätta ansikte igen. Diset suddade ut konturerna av öarna. Men temperaturen var fortfarande behaglig, och föret utmärkt. Det brukar inte glida så värst när jag skidar i vanliga fall. Jag promenerar mest och håller i mig i stavarna. Annat var det i dag.

Hemvägen tog trots allt 1,5 timmar, med alla vilo- och snytaspauser och diken. Men skidsäsongen är inledd. Nu kör vi hårt!

 

27.12.2018 kl. 13:48

Äntligen julefrid

Jag är väldigt traditionsbunden, och julen ska firas precis som den brukar. Redan då jag var liten fick jag följa med till morbror Bo (och min mommo, medan hon levde) på julkaffe. Där samlades hela släkten under skratt och glam på julaftons förmiddag.

Skarorna har glesnat betydligt, och nu är det bara morbror Bo och hans Helena, och moster Gretel man träffar där. En moster vistas på vårdhem och de tre övriga i syskonskaran är borta. Men vi var där, och ett par kusiner. En av dem hade med en hel soffa full med gulliga flickbarnbarn, så visst blev det ett trivsamt julkaffe också i år. Morbror skriver en hel del. Ibland får vi höra någon rolig dikt, men i år blev det en festlig monolog i bästa Granlund-stil.

Hemma igen fick jag börja pricka av mitt tidsschema för att få julmiddagen klar till klockan 3.

Julbordet ser ut som det brukar.

Och visst blev det julklappar efter Kalle Anka, fastän vi försöker vara återhållsamma.

Alla åkte hem redan före klockan åtta.

Efter disken var det skönt att få sätta sig och lägga upp fötterna på en stol. Hallux är alltid snabbt på plats när jag sätter mig. Då började julfriden. Vi tittar aldrig på TV, utom i julhelgerna. Då visas ofta filmer. Nu uppskattade vi att se den gamla, vackert filmade Änglagård.

Och nu ligger hela resten av julhelgen framför, härligt oplanerad. Kylskåpet är överfullt av läckerheter, huset är hjälpligt städat och granen är så fin. Likväl pockar ett verksamhetsbehov. Hur skulle jag klara mig utan bloggen? God jul!

25.12.2018 kl. 12:31

Ett människoöde

Jag var på begravning här om dagen. En 83-årig kvinna från byn hade dött. Vi kan kalla henne Lisa. Jag har tänkt mycket på henne och hennes liv de senaste dagarna. Varje människa är ju unik, och har sin egen historia, men Lisas liv skulle kunna bli en spännande roman eller en rafflande TV-serie.

Hon gifte sig som 17-åring med den 7 år äldre John, och fick sitt första barn som 18-åring. De firade dubbelbröllop tillsammans med Lisas syster och Johns bror. Liksom de flesta andra som bodde på landet i början av 1950-talet var John jordbrukare med ett tiotal kor. Två av Johns systrar bodde också i hushållet, så en 17-åring hade knappast så mycket att säga till om på hemmanet.

Bilden från början av 1960-talet är tagen vid ett symöte. Lisa står mitt på bilden, med vit skjortblus och mörk väst. Byns kvinnor, som jobbade hemma och i ladugården, tyckte om att träffas då och då på kvällarna. Nu för tiden är det tvärt om. Folk jobbar borta och vill helt förståeligt helst vara hemma på kvällen. Så tynar också föreningslivet bort. Än så länge har vi en aktiv marthaförening i byn.

Familjen dit Lisa kom som sonakono var litet speciell på det sättet att där var 17 barn födda och uppväxta. Ett par av döttrarna fick egna barn som också bodde i huset. Familjen var känd för sin gästfrihet, och byns ungdomar samlades gärna där. Ibland spelade några av byns pojkar fiol och dragspel på kvällarna. Nu bodde som sagt bara två av döttrarna kvar.

Lisa fick två barn till, innan John plötsligt dog. Nu stod hon ensam, som 32-årig änka, med tre barn, det äldsta 13 år och det yngsta ett år och sju månader. Hemmanet avyttrades. Lisa bosatte sig i en stuga som stod tom, en bit därifrån. Stugan var i dåligt skick, men Lisa var händig som snickrare och renoverade och gjorde den beboelig. Taket läckte och det rann vatten ur eluttagen när det regnade.

Något rinnande vatten fanns inte, utan det hämtades från det gamla hemmet. Där fick familjen också duscha. Hon drog också el själv. Döttrarna berättade att tre proppar (säkringar) brändes innan hon fick det att fungera. Hon sprang över till grannen och frågade råd mellan varven. 

Änkepensionen var inte stor, och hon måste skaffa sig försörjning. Hon fick arbete på kommunens åldringshem. De större flickorna fick ta sig till skolan, 4-5 km bort, på egen hand. Det fungerade kanske inte så bra.

På åldringshemmet blev hon bekant med en rullstolsbunden man i yngre medelåldern. De beslöt helt radikalt att flytta ihop. Hon handikappanpassade sitt hus och byggde en ramp vid trappan. I början av 1970-talet var detta alldeles sensationellt, och sågs inte med blida ögon av alla. Man var inte sambo då. Hon berättade en gång med bitterhet att prästen vägrade ge henne nattvard eftersom hon levde i synd. Det var säkert en svår tid, samtidigt som hon var lycklig över att få jobba hemma. Mannen fick naturligtvis också mycket trivsammare än han haft på åldringshemmet. För barnen blev han en fast punkt i tillvaron. Han var jämt hemma och hade tid för dem. Han läste mycket och skrev också själv, och var säkert en levande uppslagsbok för dem. Lisa älskade att köra bil, så de reste en hel del tillsammans.

Nu kunde Lisa satsa tid på sin trädgård. Hon tyckte mycket om blommor. Hon byggde garage, snickrade mycket och målade tavlor i olja. Hon var konstnärlig och tavlorna är högklassiga. De skulle passa på vilket galleri som helst. Hon sjöng mycket, och berättade sagor för barnen. Enligt barnen var sagorna så spännande, och berättade med sådan inlevelse, att också Lisa trodde på dem.

Mannen smälte småningom in i bybornas liv och accepterades. Han var försynt, humoristisk och intelligent, så det var svårt att låta bli att tycka om honom. En av döttrarna berättade att mannen uppskattade mycket när byborna på talko drog in vatten i huset. Då kände han sig välkommen till byn. Han dog år 1994. 

Lisa gifte sig ännu en gång, men det äktenskapet blev inte så lyckligt. När maken dog hade en minnessjukdom tagit sitt grepp om Lisa, och hon tynade långsamt bort. De sista åren av sitt liv tillbringade hon på åldringshem. Men också där fick tillvaron en guldkant. Hon hittade en vän. Många log när paret satt tätt ihop och höll varann i hand.

Nu tog Lisas historia slut. Som svepning ikläddes hon den brudklänning hon bar som 17-åring.I händerna höll hon 17 rosor, lika många som i sin brudbukett. Hon jordfästes invid sin första man, barnens far.

 

 

10.12.2018 kl. 10:35

Årets julklapp!

Jag fick en så bra idé senaste natt.

Jag ska beställa var sin fotobok åt barnbarnen. Folk klistrar ju inte in foton i album numera, utan man knäpper massor av bilder, som sen bara glöms bort. Kommer dagens barn att få se några bilder från när de var små?

Leksaker har de i sådana mängder att jag baxnar, för att inte tala om de kopiösa mängderna med lego. Jag vägrar att köpa saker åt dem, varken till jul eller födelsedagar. En liten peng är inte lika rolig. För den köper de oftast mera saker på loppis.

I år ska det bli något annat. Jag har jobbat hela dagen med att plocka bland mina foton och sammanställa var sin personlig fotobok åt dem. Man blir förbluffad över hur mycket de har förändrats på ett par år. En tioåring håller ju på att bli en ungdom och en skolflicka är ingen baby längre.

Jag önskar att jag var lite mera teknisk. Jag klarar till exempel inte av att plocka foton ur min telefon till datorn eller till fotofirman. Det har varit tålamodsprövande att försöka igen och igen utan att klara av det. Nåja, de får nöja sig med vad jag hittade i kameran och på minnesstickorna. Själv tycker jag att det blev jätteroliga böcker. Kanske de bara bläddrar hastigt igenom dem nu, men om 10 eller 20 år väcker bilderna minnen. Och när mommo och moffo är borta blir bilderna kanske ännu värdefullare.

Det är bra att ligga vaken på nätterna då och då.

30.11.2018 kl. 15:49

Lagertömning

Nåja. Nu hänger de där, linnegardinerna. De måtte vara mycket diskreta, för en karl som bor här märkte dem inte när han kom in. Jag fick försynt påpeka att vi har nya gardiner i fåsto. Då vände han sig pliktskyldigast om och avgav en förnöjd grymtning. Pynta på bara, kvinnfolk! Det är bara du själv som märker det. Själv är jag riktigt nöjd med dem.

Nu när vävasprojektet är avslutat får jag se mig om efter nya utmaningar.

Vi diskuterade lite om huruvida det är läge att måla fönsterbågarna till föus- och garageskulla, och kanske fönsterbågar till hela föuse.

Bågar och karmar finns instuvade längst inne i ett hörn. Minsann hittade vi dem. Efter att ha klättrat upp på en bågnande och hal aluminiumstege beslöts att målandet får bli ett projekt till sommaren.

Möjligen inverkade det trivsamma träarbetet på beslutet. Det ska blir krampor för båtbygget.

Inte mig emot! Det är nog gemytligare att sitta inne och sticka, till exempel, än att vara ute och måla. Jag har två projekt att ta itu med.

Min gamla (från år 2000) tröja av växtfärgat ullgarn blev alldeles uppnött av linväven. Linet tycks nöta väldigt på ull, för höger ärm är nästan förintad. Jag ska klippa av ärmarna vid armbågen och sticka nya nedåt.

Bland allt lingarn som följde med väven, för många år sen, fanns ett tiotal härvor entrådigt ullgarn. Färgen är inte den piggaste, men nu när jag hanterat lingarn ett tag känns den helt normal. Jag kom på att jag ska börja sticka en tröja av garnet, så kommer det till användning.

I en annan låda hittade jag garn av nöthår, avsett för mattor. Färgerna är något chockerande, men jag stickade i alla fall tre par tofflor av det gröna. Vi får se vad det blir av resten.

Det känns som om jag just nu har väldigt bråttom att förbruka allt gammalt skräp jag samlat på mig under åren. Det är väl en sorts döstädning det också. En riktigt intressant och kreativ döstädning, faktiskt.

28.11.2018 kl. 13:43

Lingarn

Jag vill ju inte påstå att jag uträttar storverk varje dag, men de tre senaste dagarna har varit verkliga bottennapp vad sysselsättningen beträffar.

Det handspunna lingarnet, som nystades vid Bjurmyrkammen i Ånäset i september 1949, tog slut. Jag köpte det på loppis i Sikeå för många år sedan. Nu när jag spolat upp garnet, har det varit spännande att veckla upp tidningssidan som fanns inne i nystanet, och se vad som var aktuellt när nystanet gjordes. På en tidning fanns prenumerantens adress. Garnet har lite ojämn tjocklek, med en del klumpar och stickor, och många knutar.

Lyckligtvis räckte det till två gardiner, så de blir åtminstone inte omaka. I fjol vinter vävde jag också flera löpare av garnet.

Nu får jag så lov att ta itu med de maskinspunna härvorna jag har på lager, och försöka nysta av dem så gott det går. Det går inget vidare.

Jag har 8 kg lingarnshärvor, ca 20 stycken. Största delen av dem fick jag på handeln när jag köpte den begagnade väven. Det var så roligt att väva av det nystade garnet att jag redan fantiserade om att lägga upp en ny väv när gardinerna är klara. Jag börjar revidera de planerna.

Jag tänkte med en suck, när jag öppnade härvan, att här får jag nog hålla på hela dan. Ha! Efter tre dagar har jag 30 spolar, som räcker till ca 1,5 meter gardin, och härvan blir bara råddigare. Kanske det inte ska vara så enkelt att få vara hemma och syssla. Tålamodet lär växa när man töjer det. Just nu tror jag bestämt att det är dags för en promenad.

17.11.2018 kl. 10:23

Vackert novembergrått

Det är länge sedan vi sett solen. Säkert flera veckor. Samtidigt känns det grå och fuktiga novembervädret vilsamt på något sätt. Den fuktmättade luften är syrerik och frisk att andas, och speciellt kallt är det ju inte ännu.

Hela naturen är på stand by och bara tar igen sig.

Vi tillbringade ett par dygn vid sommarstugan och njöt för fullt. Där är nästan tyst nu. Ett par stjärtmesar sirrade en stund i björkarna. En nötskrika kalasade på gäddrommen jag kastat vid stranden. Svanarna trumpetade, medan de flockade sig på sjön. En lång smattrande applåd ljöd när de lyfte, med vingarna smällande mot vattenytan.

Men vi har ju projekt här hemma också.

Efter ett par veckor av idogt skruvande ser Volvo ut som på sjuttond åre, fast den är 23. Kanske den går igenom besiktningen i höst också.

Bamsefar får äntligen börja pyssla i sitt båtbyggeri. Han började med att tillverka en hyvelbänk. Sen ska det småningom bli kölsträckning, och Oslojollen ska få ta form. Det ser vi fram emot.

Nu är det tid att vara kreativ inomhus, med någon syresättande bensträckare utomhus mellan varven.

11.11.2018 kl. 18:25

http://http://sevendays.vasabladet.fi/blogoteket/

Det är jag som är Ulla-Maj. Jag fyllde 60 hösten 2016. Det känns som en utmärkt ålder. Jag gillar att skriva och att fotografera. Den här bloggen materialiserar en av mina drömmar.

Kjell är min gubbe sedan 39 år. Vi har tre vuxna barn, fyra barnbarn, hund (Nelli), katt (Hallux) och ett par bikupor. Vi bor i ett egnahemshus i Pedersöre med stor vanskött trädgård.

Bamse är vår båt, en 35 fot lång, gaffelriggad ketch av Colin Archer-typ. Den är ett hemmabygge från början till slut. Skrovet är gjutet i betong, inredning och däck är i furu. Den sjösattes 1999 och har tagit oss på otaliga äventyr sedan dess. Den encylindriga tändkulemotorn Bolinder från 1940-talet har 25 effektiva hästkrafter. Motorn dunkar trofast hur länge som helst, om än rätt högljutt. Den ger Bamse en måttlig fart på knappt 6 knop vid lugnt väder.

Tanken med bloggen var att berätta om våra långfärder till sjöss. Eftersom båten står på land största delen av året blir det många blogginlägg om en massa andra ämnen också. Det kan gälla vardagsliv och –göromål, husmorstips, dråpliga minnen och vad som råkar vara aktuellt. Välkommen till bamsbloggen!

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar