Min korta karriär som motorcykelförare

Veckan har runnit iväg i ett huj medan jag suttit i väven. Man hinner tänka mycket medan man väver. Tankarna kastas hit och dit som en svärm mesar på hösten. Här om dagen landade jag vid en eskapad för några år sedan.

Vid morsdagstiden hade Bamsefar köpt en motorcykel till.

Redan år 1995 införskaffade han en BSA från 1952.

Nu blev det en Ariel av samma årgång. Han presenterade den stolt som min morsdagspresent. Jag var kanske inte så överförtjust som förväntat.

Ett par år senare, när han varit ut på provtur, kom han glad och förväntansfull ner i källaren, där jag satt och vävde också då, och förkunnade att nu ska jag komma och provköra. Jag höll precis på och skulle börja med ett spännande moment i vävandet, och var inte alls intresserad, men som den kärleksfulla och tillmötesgående maka jag försöker vara, så steg jag upp från väven och följde honom ut på gården.

Jag fick hjälm på huvudet, lyckligtvis. Han förklarade ingående hur man ställer tändningen, gasar, trampar igång, skuffar ner cykeln från stödet och lägger i växeln. Jag stod och trampade på stället under utläggningen och ville ha det hela undanstökat för att få gå tillbaka till väven. Sen skulle jag kliva upp på Arieln och upprepa hans manöver. Jag klarade av det precis som han förklarat.

Nu råkade det sig så att motorn drog fram, fastän växeln inte var ikopplad. När jag skuffade ner cykeln från stödet gjorde den fart framåt. God fart. Jag försökte vrida på gasreglaget, men gasen ökade, och minskade knappt åt andra hållet. Jag hade inte fått några instruktioner om hur man bromsar och stannar motorn. Det är inte ofta jag varit rädd, men den här gången blev jag helt paralyserad av skräck. Jag bestämde att jag på inga villkor åker ut på byvägen med vidundret. Den enda lösning jag såg, var framför ögonen på mig. Om jag kör in i husväggen så måtte den stanna. Jag siktade på några buskar för att lindra smällen litet.

Det smällde ändå. Jag flög framåt med huvudet i väggen och motorcykeln stjälpte. Mitt högra underben låg i kläm under sitsen. Det gjorde ont. Jag kraxade förfärat: Ta bort den, ta bort den! Han kom springande och stoppade motorn och lyckades med stor möda lyfta upp motorcykeln på stående. Lyckligtvis blev det inga skråmor på den. Den landade ju mjukt.

Jag haltade in och stönade för varje andetag. Det gjorde ont mellan skulderbladen också. Det kändes som om ryggraden tryckts ihop när huvudet smällde i väggen. Jag lade mig i sängen och darrade i hela kroppen. Jag beslöt att fast jag så ska dö på fläcken så täcks jag inte åka till jouren och förklara hur jag skadat mig. Å vad jag skämdes! Jag insåg att det är svårt att tänka rationellt när man är riktigt rädd.

Troligen hade ett ben spruckit av tyngden från cykelsitsen, för en bulnad slog genast upp, och benet var sjukt i flera veckor. Jag var mera bekymrad för ryggen, men också den repade sig småningom.

Nu när flera år gått, vågar jag tänka igenom hela händelseförloppet. Jag kan till och med skratta åt mig själv.

Framdäcket råkade pricka ett källarfönster.

Det yttre glaset var sönder i ett par år innan vi installerade en kattlucka åt Hallux där. Intet ont som inte har något gott med sig. Hallux är väldigt förtjust i luckan och använder den flitigt dygnet runt. Och nu kan jag kaxigt stå fast vid att jag kört färdigt. 20 meter räcker för mig.

11.01.2019 kl. 11:50

Försmak av vår

Jag var kanske för förkyld för att anstränga mig, men på julannandag var vädret så härligt, och en skidtur lockade verkligen. Kanske det är bra att svettas loss och snyta bort all den tjocka sörja som bubblar i huvudet.

Vi beslöt att skida ända från trappan, längs bäcken som löper nedanför tomten, ner till sjön. Vi måste ta oss över ett par djupa diken, och det gick inte så bra. Innan jag visste ordet av låg jag platt på rygg i diket. Det hjälpte inte annat är att spänna av sig skidorna för att ha en chans att stiga upp och krypande ta sig upp på dikets andra sida. Isen är lyckligtvis vågrät, så där klarade jag mig riktigt bra.

Det var mycket folk på sjön. De skidade, cyklade, gick och skrinnade. Det kändes som februari; solsken, lugnt och nollgradigt. Vilken lycka! Vi skidade långsamt och vilade ofta. Vid hamnen Färinabba fanns en öppen ränna. Björkstammar speglade sig i vattnet. Isen är alltid dålig här. Vi höll oss nära land tills vi passerat området.

Efter 1 timme 45 minuter kom vi fram till villan. Ingen prestation att skryta med precis. Sträckan från hemmet ner till sjön är kanske 2 km, och ytterligare 6 km ut till Navaskär.

Det var skönt att spänna av sig skidorna och börja med att dricka kaffe. Innetemperaturen var +2 grader, så vi eldade frejdigt hela eftermiddagen och kvällen.

Isen var 15 cm tjock utanför villan. Vi eldade bastun också. Vi var drypande våta av svett efter skidandet. När vi kröp till sängs var temperaturen + 24 grader, så det var nästan för varmt. På morgonen hade den sjunkit till 17, som vi brukar ha hemma.

På torsdag morgon visade december sitt rätta ansikte igen. Diset suddade ut konturerna av öarna. Men temperaturen var fortfarande behaglig, och föret utmärkt. Det brukar inte glida så värst när jag skidar i vanliga fall. Jag promenerar mest och håller i mig i stavarna. Annat var det i dag.

Hemvägen tog trots allt 1,5 timmar, med alla vilo- och snytaspauser och diken. Men skidsäsongen är inledd. Nu kör vi hårt!

 

27.12.2018 kl. 13:48

Äntligen julefrid

Jag är väldigt traditionsbunden, och julen ska firas precis som den brukar. Redan då jag var liten fick jag följa med till morbror Bo (och min mommo, medan hon levde) på julkaffe. Där samlades hela släkten under skratt och glam på julaftons förmiddag.

Skarorna har glesnat betydligt, och nu är det bara morbror Bo och hans Helena, och moster Gretel man träffar där. En moster vistas på vårdhem och de tre övriga i syskonskaran är borta. Men vi var där, och ett par kusiner. En av dem hade med en hel soffa full med gulliga flickbarnbarn, så visst blev det ett trivsamt julkaffe också i år. Morbror skriver en hel del. Ibland får vi höra någon rolig dikt, men i år blev det en festlig monolog i bästa Granlund-stil.

Hemma igen fick jag börja pricka av mitt tidsschema för att få julmiddagen klar till klockan 3.

Julbordet ser ut som det brukar.

Och visst blev det julklappar efter Kalle Anka, fastän vi försöker vara återhållsamma.

Alla åkte hem redan före klockan åtta.

Efter disken var det skönt att få sätta sig och lägga upp fötterna på en stol. Hallux är alltid snabbt på plats när jag sätter mig. Då började julfriden. Vi tittar aldrig på TV, utom i julhelgerna. Då visas ofta filmer. Nu uppskattade vi att se den gamla, vackert filmade Änglagård.

Och nu ligger hela resten av julhelgen framför, härligt oplanerad. Kylskåpet är överfullt av läckerheter, huset är hjälpligt städat och granen är så fin. Likväl pockar ett verksamhetsbehov. Hur skulle jag klara mig utan bloggen? God jul!

25.12.2018 kl. 12:31

Ett människoöde

Jag var på begravning här om dagen. En 83-årig kvinna från byn hade dött. Vi kan kalla henne Lisa. Jag har tänkt mycket på henne och hennes liv de senaste dagarna. Varje människa är ju unik, och har sin egen historia, men Lisas liv skulle kunna bli en spännande roman eller en rafflande TV-serie.

Hon gifte sig som 17-åring med den 7 år äldre John, och fick sitt första barn som 18-åring. De firade dubbelbröllop tillsammans med Lisas syster och Johns bror. Liksom de flesta andra som bodde på landet i början av 1950-talet var John jordbrukare med ett tiotal kor. Två av Johns systrar bodde också i hushållet, så en 17-åring hade knappast så mycket att säga till om på hemmanet.

Bilden från början av 1960-talet är tagen vid ett symöte. Lisa står mitt på bilden, med vit skjortblus och mörk väst. Byns kvinnor, som jobbade hemma och i ladugården, tyckte om att träffas då och då på kvällarna. Nu för tiden är det tvärt om. Folk jobbar borta och vill helt förståeligt helst vara hemma på kvällen. Så tynar också föreningslivet bort. Än så länge har vi en aktiv marthaförening i byn.

Familjen dit Lisa kom som sonakono var litet speciell på det sättet att där var 17 barn födda och uppväxta. Ett par av döttrarna fick egna barn som också bodde i huset. Familjen var känd för sin gästfrihet, och byns ungdomar samlades gärna där. Ibland spelade några av byns pojkar fiol och dragspel på kvällarna. Nu bodde som sagt bara två av döttrarna kvar.

Lisa fick två barn till, innan John plötsligt dog. Nu stod hon ensam, som 32-årig änka, med tre barn, det äldsta 13 år och det yngsta ett år och sju månader. Hemmanet avyttrades. Lisa bosatte sig i en stuga som stod tom, en bit därifrån. Stugan var i dåligt skick, men Lisa var händig som snickrare och renoverade och gjorde den beboelig. Taket läckte och det rann vatten ur eluttagen när det regnade.

Något rinnande vatten fanns inte, utan det hämtades från det gamla hemmet. Där fick familjen också duscha. Hon drog också el själv. Döttrarna berättade att tre proppar (säkringar) brändes innan hon fick det att fungera. Hon sprang över till grannen och frågade råd mellan varven. 

Änkepensionen var inte stor, och hon måste skaffa sig försörjning. Hon fick arbete på kommunens åldringshem. De större flickorna fick ta sig till skolan, 4-5 km bort, på egen hand. Det fungerade kanske inte så bra.

På åldringshemmet blev hon bekant med en rullstolsbunden man i yngre medelåldern. De beslöt helt radikalt att flytta ihop. Hon handikappanpassade sitt hus och byggde en ramp vid trappan. I början av 1970-talet var detta alldeles sensationellt, och sågs inte med blida ögon av alla. Man var inte sambo då. Hon berättade en gång med bitterhet att prästen vägrade ge henne nattvard eftersom hon levde i synd. Det var säkert en svår tid, samtidigt som hon var lycklig över att få jobba hemma. Mannen fick naturligtvis också mycket trivsammare än han haft på åldringshemmet. För barnen blev han en fast punkt i tillvaron. Han var jämt hemma och hade tid för dem. Han läste mycket och skrev också själv, och var säkert en levande uppslagsbok för dem. Lisa älskade att köra bil, så de reste en hel del tillsammans.

Nu kunde Lisa satsa tid på sin trädgård. Hon tyckte mycket om blommor. Hon byggde garage, snickrade mycket och målade tavlor i olja. Hon var konstnärlig och tavlorna är högklassiga. De skulle passa på vilket galleri som helst. Hon sjöng mycket, och berättade sagor för barnen. Enligt barnen var sagorna så spännande, och berättade med sådan inlevelse, att också Lisa trodde på dem.

Mannen smälte småningom in i bybornas liv och accepterades. Han var försynt, humoristisk och intelligent, så det var svårt att låta bli att tycka om honom. En av döttrarna berättade att mannen uppskattade mycket när byborna på talko drog in vatten i huset. Då kände han sig välkommen till byn. Han dog år 1994. 

Lisa gifte sig ännu en gång, men det äktenskapet blev inte så lyckligt. När maken dog hade en minnessjukdom tagit sitt grepp om Lisa, och hon tynade långsamt bort. De sista åren av sitt liv tillbringade hon på åldringshem. Men också där fick tillvaron en guldkant. Hon hittade en vän. Många log när paret satt tätt ihop och höll varann i hand.

Nu tog Lisas historia slut. Som svepning ikläddes hon den brudklänning hon bar som 17-åring.I händerna höll hon 17 rosor, lika många som i sin brudbukett. Hon jordfästes invid sin första man, barnens far.

 

 

10.12.2018 kl. 10:35

Årets julklapp!

Jag fick en så bra idé senaste natt.

Jag ska beställa var sin fotobok åt barnbarnen. Folk klistrar ju inte in foton i album numera, utan man knäpper massor av bilder, som sen bara glöms bort. Kommer dagens barn att få se några bilder från när de var små?

Leksaker har de i sådana mängder att jag baxnar, för att inte tala om de kopiösa mängderna med lego. Jag vägrar att köpa saker åt dem, varken till jul eller födelsedagar. En liten peng är inte lika rolig. För den köper de oftast mera saker på loppis.

I år ska det bli något annat. Jag har jobbat hela dagen med att plocka bland mina foton och sammanställa var sin personlig fotobok åt dem. Man blir förbluffad över hur mycket de har förändrats på ett par år. En tioåring håller ju på att bli en ungdom och en skolflicka är ingen baby längre.

Jag önskar att jag var lite mera teknisk. Jag klarar till exempel inte av att plocka foton ur min telefon till datorn eller till fotofirman. Det har varit tålamodsprövande att försöka igen och igen utan att klara av det. Nåja, de får nöja sig med vad jag hittade i kameran och på minnesstickorna. Själv tycker jag att det blev jätteroliga böcker. Kanske de bara bläddrar hastigt igenom dem nu, men om 10 eller 20 år väcker bilderna minnen. Och när mommo och moffo är borta blir bilderna kanske ännu värdefullare.

Det är bra att ligga vaken på nätterna då och då.

30.11.2018 kl. 15:49

Lagertömning

Nåja. Nu hänger de där, linnegardinerna. De måtte vara mycket diskreta, för en karl som bor här märkte dem inte när han kom in. Jag fick försynt påpeka att vi har nya gardiner i fåsto. Då vände han sig pliktskyldigast om och avgav en förnöjd grymtning. Pynta på bara, kvinnfolk! Det är bara du själv som märker det. Själv är jag riktigt nöjd med dem.

Nu när vävasprojektet är avslutat får jag se mig om efter nya utmaningar.

Vi diskuterade lite om huruvida det är läge att måla fönsterbågarna till föus- och garageskulla, och kanske fönsterbågar till hela föuse.

Bågar och karmar finns instuvade längst inne i ett hörn. Minsann hittade vi dem. Efter att ha klättrat upp på en bågnande och hal aluminiumstege beslöts att målandet får bli ett projekt till sommaren.

Möjligen inverkade det trivsamma träarbetet på beslutet. Det ska blir krampor för båtbygget.

Inte mig emot! Det är nog gemytligare att sitta inne och sticka, till exempel, än att vara ute och måla. Jag har två projekt att ta itu med.

Min gamla (från år 2000) tröja av växtfärgat ullgarn blev alldeles uppnött av linväven. Linet tycks nöta väldigt på ull, för höger ärm är nästan förintad. Jag ska klippa av ärmarna vid armbågen och sticka nya nedåt.

Bland allt lingarn som följde med väven, för många år sen, fanns ett tiotal härvor entrådigt ullgarn. Färgen är inte den piggaste, men nu när jag hanterat lingarn ett tag känns den helt normal. Jag kom på att jag ska börja sticka en tröja av garnet, så kommer det till användning.

I en annan låda hittade jag garn av nöthår, avsett för mattor. Färgerna är något chockerande, men jag stickade i alla fall tre par tofflor av det gröna. Vi får se vad det blir av resten.

Det känns som om jag just nu har väldigt bråttom att förbruka allt gammalt skräp jag samlat på mig under åren. Det är väl en sorts döstädning det också. En riktigt intressant och kreativ döstädning, faktiskt.

28.11.2018 kl. 13:43

Lingarn

Jag vill ju inte påstå att jag uträttar storverk varje dag, men de tre senaste dagarna har varit verkliga bottennapp vad sysselsättningen beträffar.

Det handspunna lingarnet, som nystades vid Bjurmyrkammen i Ånäset i september 1949, tog slut. Jag köpte det på loppis i Sikeå för många år sedan. Nu när jag spolat upp garnet, har det varit spännande att veckla upp tidningssidan som fanns inne i nystanet, och se vad som var aktuellt när nystanet gjordes. På en tidning fanns prenumerantens adress. Garnet har lite ojämn tjocklek, med en del klumpar och stickor, och många knutar.

Lyckligtvis räckte det till två gardiner, så de blir åtminstone inte omaka. I fjol vinter vävde jag också flera löpare av garnet.

Nu får jag så lov att ta itu med de maskinspunna härvorna jag har på lager, och försöka nysta av dem så gott det går. Det går inget vidare.

Jag har 8 kg lingarnshärvor, ca 20 stycken. Största delen av dem fick jag på handeln när jag köpte den begagnade väven. Det var så roligt att väva av det nystade garnet att jag redan fantiserade om att lägga upp en ny väv när gardinerna är klara. Jag börjar revidera de planerna.

Jag tänkte med en suck, när jag öppnade härvan, att här får jag nog hålla på hela dan. Ha! Efter tre dagar har jag 30 spolar, som räcker till ca 1,5 meter gardin, och härvan blir bara råddigare. Kanske det inte ska vara så enkelt att få vara hemma och syssla. Tålamodet lär växa när man töjer det. Just nu tror jag bestämt att det är dags för en promenad.

17.11.2018 kl. 10:23

Vackert novembergrått

Det är länge sedan vi sett solen. Säkert flera veckor. Samtidigt känns det grå och fuktiga novembervädret vilsamt på något sätt. Den fuktmättade luften är syrerik och frisk att andas, och speciellt kallt är det ju inte ännu.

Hela naturen är på stand by och bara tar igen sig.

Vi tillbringade ett par dygn vid sommarstugan och njöt för fullt. Där är nästan tyst nu. Ett par stjärtmesar sirrade en stund i björkarna. En nötskrika kalasade på gäddrommen jag kastat vid stranden. Svanarna trumpetade, medan de flockade sig på sjön. En lång smattrande applåd ljöd när de lyfte, med vingarna smällande mot vattenytan.

Men vi har ju projekt här hemma också.

Efter ett par veckor av idogt skruvande ser Volvo ut som på sjuttond åre, fast den är 23. Kanske den går igenom besiktningen i höst också.

Bamsefar får äntligen börja pyssla i sitt båtbyggeri. Han började med att tillverka en hyvelbänk. Sen ska det småningom bli kölsträckning, och Oslojollen ska få ta form. Det ser vi fram emot.

Nu är det tid att vara kreativ inomhus, med någon syresättande bensträckare utomhus mellan varven.

11.11.2018 kl. 18:25

Mommosnack

Det har varit en turbulent helg. Den började stillsamt med ljuständnig på gravarna, kyrkobesök och en stämningsfull konsert på lördag eftermiddag.

Anna-Maria Helsing dirigerade stråkorkestern och Stina Ekblad läste dikter. 

Men sen blev det liv i luckan. Alla barnbarn kom för att sova över.

Det gick jämnt ut. Kärlen räcker till ett drygt dygn med barnbarnen. Diskmaskinen har varit ur bruk i närmare 10 år, och diskbänken brukar se ut därefter. Skillnaden mellan en mommo och en mor är kanske att en mommo sköter till 100 %, och reder upp efteråt, medan en mor får så lov att sköta allt löpande samtidigt. Undra på att det är roligt att vara vid mommos!

Medan den yngsta sov middagslur engagerades moffa i lådbilstillverkning åt gosedjuren. Lådbilarna var roliga också efter tillverkningsprocessen, vilket är lite ovanligt. De höll faktiskt på med bilarna ända tills de åkte hem på kvällen. Det behövdes ofta lite modifieringar och reparationer.

De föreslog också en kvällspromenad med bilarna, och det passade ju bra.

I biblioteket är det fridfullt att sitta i stilla kontemplation medan man mornar sig.

Mommo märker nog själv också att hon satsat allt. Det behövdes 11 timmars nattsömn då ungarna åkt hem. Nu återstår bara att diska bort och bära ner madrasser och täcken i källaren igen.

Eftersom alla fyra ungar övernattade, bäddade vi åt dem i bostadsvåningen i stället för i källarkamarn, där vi brukar sova när de är bara tre.

När allt är upprett, och Bamsefar gjort en talkoinsats i gubbklubben, tänker vi lyfta gummijollen på bilkärran, köra så nära Sommarskäret vi kommer, och ro över. Vi känner för ett par dagars avkoppling med läsning, braseldning, bastu och lite fiske.

Känner igen en gång stor tacksamhet över att ha möjlighet att satsa hela mig själv på det jag gör, vare sig det gäller praktiskt arbete, umgänge med ungarna eller att bara vila. En facebookvän, som nyligen fått pension, kommenterade att hon har samma erfarenhet. Tidigare funderade man hela tiden på vad man borde göra i stället för det man håller på med nu, och vad man ska göra sen, istället för att bara njuta av nuet.

05.11.2018 kl. 12:02

Internet som en del av livet

Internet har sannerligen förändrat vår vardag. I mitten av 1980-talet stiftade jag bekantskap med datorer. Datorn kostade 30.000 mk och programmen lika mycket. Det var flera årslöner. Då gällde det bara att bokföra och fakturera. Redan dessa nya rutiner revolutionerade kontorsarbetet. Överlånga dagar med penna och skrivmaskin blev plötsligt deltidsjobb. Det passade utmärkt, med en två-åring och en baby hemma. Jag skötte jobbet medan babyn sov middagslur.

I slutet av 1990-talet gick jag på en datakörkortskurs på Nykarleby folkhögskola. Vi lärde oss word, excel och annat elementärt. Internetanslutningar var på kommande, så vi fick se på när läraren efter mycket väntande kom in på nätet. Vi visste inte riktigt vad vi hade där att göra.

Nu googlar jag nästan dagligen på saker jag funderar på, allt från tennisarmbåge (som besvärar mig just nu), andra medicinska frågor, geografiska frågor, personer, handarbete och vad som helst. Alla svar finns på nätet, både sannolika och tveksamma.

Ibland blir jag skrämd av internet. Jag googlade efter vävda gardiner för att få lite mönstertips här om dagen, och plötsligt sitter jag och tittar på min egen sängkammare i rutan.

Samma sak har hänt också tidigare när jag sökt något annat. De bilder man lägger upp på bloggen är onekligen allmän egendom. Jag tror dock inte att jag lagt upp några bilder som jag inte vill att vem som helst ska få se. Antti Koivukangas skriver i sin blogg att en bloggare är en narcissist med dåligt självförtroende. Kanske det ligger något i det. Vi vill gärna visa upp oss och vår vardag, helst så positivt som möjligt. Sen får den som önskar, läsa och se hur vi har det. Så vad har jag att gnälla över? Mina foton är tillgängliga över hela världen utan att det kostat mig en cent! Kanske jag till och med kunnat bli till glädje för någon okänd? Så håll till godo! Jag googlar vidare och någon annan kanske också hittar mina bilder. Det bjuder jag på.

02.11.2018 kl. 20:07

Höstsysslor

Jag har frossat i handarbete de senaste veckorna.

Lite har jag jobbat också, och lyckats tvätta en hel del fönster när det varit plusgrader på eftermiddagarna. Det är så roligt att byta gardiner och njuta av rutor utan störande flugskit.

Vi ställde också inför vintern vid villan och fick upp Bustern innan isen i hamnviken blev för tjock. Det är lite sorgligt att inte veta när vi kommer ut till ön nästa gång. Vår nödplan är att ro över med gummijollen, om det blir varmare igen innan isen lägger sig för gott.

Jag lade upp en gardinväv här om dan. Jag lyckades göra bort mig totalt när Kjell hjälpte mig att dra varpen på bommen. Vi kunde dock rädda varpflätan. När man är 60+ ser man demens- och altzheimerspöken genast när man gör något fel eller glömmer något.

Den här gången var det nog bara en lightvariant, för beräkningarna stämde, och väven blir precis så fin som jag hade fantiserat. Naturlinnet har inte så munter färg, men det ska bli ränder också. Linnet blir blekare och mjukare ju mer man använder det och tvättar det. Kanske om 100 år står någon och fingrar på de här gardinerna och funderar på den farmorsmor som vävt dem. Det är väl det närmaste jag kommer evigt liv i så fall.

De andra handarbetena blir knappast så långlivade. Det har blivit ca 6 par sockor och 4 mössor:

30.10.2018 kl. 10:02

Rosk och annat rosk

Jag råkade kasta en blick i en främmande sophink, förfärades och fick mig en tankeställare. Är det bara jag som är hopplöst gammalmodig och en riktig snåljåp? Brukar folk i allmänhet slänga användbar mat bland soporna? Jag hajade till över en hel hög prydligt radade gurkskivor och en rejäl oskivad gurkstump, tillsammans med en ölburk som kan pantas, och vanliga kladdiga hushållspapper och förpackningsplast.

Det kan ju bero på min efterkrigstida uppväxt och en väl hushållande moder, men hos oss kastas ingen mat om den inte är skämd, och det blir den sällan. Om två potatisar blir över vid en måltid ställer jag dem i kylskåpet och modifierar dem lite lämpligt nästa gång jag kokar, eller dagen därpå. Vi dricker inte mycket öl, men jag samlar alla tomma burkar i en plastpåse och tar dem till butiken och pantar dem när påsen är full. Det blir sällan mer än 5-6 euro, men jag plockar glatt fram kvittot vid kassan och betalar lite mindre för mina inköp den gången. Det gäller mera principen än pengarna.

Vartenda potatis- och morotsskal ska komposteras och bli ny jord.

Jag lyckas inte fylla en soppåse med brännbart avfall varje vecka, om inte blöjbarnet kommer på besök. Tidningar, kartong, plåtburkar och inte pantbara glasflaskor för jag till återvinningsstationen. Jag tycker inte att det är något besvär att sortera, det sker helt automatiskt.

Numera är avfallshanteringen så väl organiserad. När jag var ung – för sådär 40 år sen – fanns allmänna soptippar där allt slängdes huller om buller. Där låg svart-vita TV-apparater på gamla bäddsoffor och nerkissade madrasser, varvade med avlagda kläder och matrester, bilvrak, högar med byggnadsavfall och överbliven vinterpotatis. Äckliga råttor kilade omkring och fyndade. Det luktade. Man tömde snabbt sin bilkärra och kastade sig fort i bilen för att inte behöva tampas med råttorna. Sen kunde man långsamt köra därifrån och spana om någon slängt något spännande. Allt som oftast brann det vid soptippen och en kväljande lukt lade sig över hela kommunen.

En lördag förrmiddag hade vår närmaste granne slängt sin gamla cykel på soptippen. Följande granne åkte ut på en fyndrunda och plockade med sig cykeln hem, för den hade egentligen inte något fel. Han behövde den inte, och gav den åt Kjell, som gladeligen tog emot den. Ni kan tro att den som slängt cykeln några timmar tidigare blev paff, när peden stod på gården igen innan kvällen. Så visst sysslade vi med återvinning förr i världen också. Cykeln står för övrigt kvar hos oss än i dag.

Nåjo, nog om avfall och sortering. Var och en blir salig på sin tro och gör som den finner bäst. Knappast räddar jag världen med min minimala konsumtion, men jag trivs bra själv, och det är huvudsaken.

25.10.2018 kl. 18:32

Murare i flera led

Svärfar jobbade som murare. Han hann mura källaren och hjälpa till att spira upp väggarna på vårt hus innan han blev sjuk, i slutet av 1980-talet. Jag tyckte att han var en väldigt gammal gubbe då. Det slog mig här om dan att vi är i precis samma ålder nu. Vad en generation ändå går fort!

När faffa inte orkade jobba mer fick Kjell ta över murslevarna och den andra utrustningen, och fortsätta på egen hand.

Han klarade sig bra. Han har murat två öppna spisar, en bakugn, tre kakelugnar och lite annat smått.

Nu går stafettpinnen/murslevarna vidare. I dag är det Kjell som är den gamla gubben. Sonen behöver en spis. Det är hög tid att han blir invigd i murandets finesser. Hans 1,5-åriga son visar också stort intresse för murarkonsten, och alla andra karlsysslor med för den delen, så det finns hopp för framtiden för gambelfaffas lärdomar. Det känns gott att kunskapen får leva vidare, liksom de ingrodda murslevarna, hackan, linorna, vattenpasset och de andra verktygen.

09.10.2018 kl. 22:03

En sån borde finnas i varje hushåll

Vi flyttar saker. Vi brukar göra det med jämna mellanrum. Ett utrymme behövs till något ändamål och ska tömmas. Sakerna flyttas någon annanstans. Vi har många ställen att packa in grejor i. Just nu är det garaget som ska tömmas och föuse som ska fyllas. Snart får vi in en bil i dubbelgaraget.

Jag ställde en försynt fråga: Måste vi ha så mycket saker? Svaret blev: Det här borde finnas i varje hushåll. Just så. Vi flyttar vidare då.

Hur skulle vi klara oss med mindre än tre traktorer, som inte är i bruk just nu, ett tjugotal båtmotorer och allt annat därefter? Värderade i pengar blir samlingarna inte dyrbara, men de är skrymmande i formatet. För min egen del samlar jag på mig garn, tyg, mattväft, tovningsull och liknande, så jag har inte mycket att säga när det gäller gubbens samlingar. Värre laster kan folk ha.

Douli kaar klarar sig sjölv. Vi har nog två stora, starka pojkar, och hjälpsamma grannar som nog skulle ställa upp med traktor och truck, men det SKA gå. Och det brukar lyckas.

Mallarna till oslojollen pockar fortfarande på uppmärksamhet. De kommer att få bida sin tid ännu ett tag. Bamse ska lyftas ur sjön inkommande fredag.

En av sönerna behöver få en spis murad innan kölden biter i. Kanske sen? Till Bamsefars många goda egenskaper hör att han inte släpper sig stressad. Han kan i lugn och ro ligga och lösa korsord och läsa deckare trots många väntande projekt. Saker får ta tid. Ofta är det så att saker man väntar på och ser fram emot får sitt värde redan när man drömmer om dem.

30.09.2018 kl. 18:26

Ödet

Ibland ligger jag vaken rätt länge på nätterna. Det gör inte så mycket. Jag sover mer följande natt i stället. Tankarna svävar omkring som damm i ett soligt rum när man ligger och dåsar. Ofta tycker jag att jag kommer på väldigt viktiga saker på nätterna. Likt troll, så tål de inte alltid dagsljus. Det som var viktigt på natten blir bara trams följande dag. Här om natten började jag nysta på en tråd om hur vi hamnade att bo där vi är nu.

I senare halvan av 1980-talet började vi leta efter ett hus. Vi bodde i vindslokalen i mina föräldrars hus. Billigt och bra och nära till mommo när barnen behövde skötas. Vi såg på ett ruckel i Skutnäs, ett grundrenoveringsobjekt i Norrby i Kronoby, ett hus med mansardtak i centrala Nykarleby och åkte annars omkring i nejden och såg vad vi skulle vilja ha och vad vi inte skulle vilja ha.

Vi såg på det här huset många gånger utan att våga satsa på det. Till slut blev det så att vi byggde ett som ser ut så här.

Tänk om vi blivit nykarlebybor eller kromboa i stället! Livet skulle ha gestaltat sig helt annorlunda då. Det är mycket som hänger på de beslut man tar, eller slumpen, eller en högre makt som styr och ställer, oberoende av hur vi försöker forma vår framtid.

Nu hamnade vi här, och gott så. Jag skulle inte vilja ändra på något i mitt liv. Bättre än just nu kommer vi aldrig att få det. Framtiden kommer obönhörligen att bjuda på sjukdomar och krämpor. Men ännu är vi starka och friska och har allt vad vi behöver. Kan en kvinno ha e na betär?

25.09.2018 kl. 22:20

http://http://sevendays.vasabladet.fi/blogoteket/

Det är jag som är Ulla-Maj. Jag fyllde 60 hösten 2016. Det känns som en utmärkt ålder. Jag gillar att skriva och att fotografera. Den här bloggen materialiserar en av mina drömmar.

Kjell är min gubbe sedan 39 år. Vi har tre vuxna barn, fyra barnbarn, hund (Nelli), katt (Hallux) och ett par bikupor. Vi bor i ett egnahemshus i Pedersöre med stor vanskött trädgård.

Bamse är vår båt, en 35 fot lång, gaffelriggad ketch av Colin Archer-typ. Den är ett hemmabygge från början till slut. Skrovet är gjutet i betong, inredning och däck är i furu. Den sjösattes 1999 och har tagit oss på otaliga äventyr sedan dess. Den encylindriga tändkulemotorn Bolinder från 1940-talet har 25 effektiva hästkrafter. Motorn dunkar trofast hur länge som helst, om än rätt högljutt. Den ger Bamse en måttlig fart på knappt 6 knop vid lugnt väder.

Tanken med bloggen var att berätta om våra långfärder till sjöss. Eftersom båten står på land största delen av året blir det många blogginlägg om en massa andra ämnen också. Det kan gälla vardagsliv och –göromål, husmorstips, dråpliga minnen och vad som råkar vara aktuellt. Välkommen till bamsbloggen!

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar