Som gjord med yxa och fötter

Detta inlägg är inget för artesaner.

Kökshyllan för bastukamarn är färdig. Uppbyggliga kommentarer som

"räckte spackelburken?" och

"man kunde breda en duk över och lyfta kanten när man ska ha något från hyllan" och

"man kan också värma bastun med den" och

"den skulle hålla för en pansarvagn" har jag verkligen inte hört.

Förvisso blev det förvånansvärt stora springor i hylländarna, och nog behövdes en hel del spackel, och till och med ett par lister på ett ställe. Men springorna försvinner under ett snyggt hyllpapper. Och nog blev hyllan tung, men då står den ju stadigt.

Jag kunde faktiskt slå mig på masstillverkning och börja sälja. Villahyllan värstingen – praktisk och snygg i äkta mammakvalitet! Någon som behöver?

 

14.05.2019 kl. 19:43

Mors favoritdagar

Sjösättningen närmar sig.

Vi tog hem Bamses boj för att ge den lite service och förnya en del av kättingen som håller den ankrad.

Bamsefar har klarat sig utan arbetsolyckor i sitt vuxna liv, men nu var oturen framme. Han borrade en bricka till bojen i metall, med en 25 mm:s borr, när den skar fast och arbetsstycket slets ur hans hand. Det blev ett sår med trasiga kanter mitt i handen. Vi for till första hjälpen och fick det sytt med några stygn. En antibiotikakur fick han också.

En olycka kommer sällan lämpligt, men det kan bli problem med sjösättningen när kaptenen är enarmad. Han får inte lyfta tungt eller anstränga handen så att såret rivs upp.

I dag fick han hjälp av en av sönerna när en ring skulle smidas i ändan av bojstången. För att hantera måkaren behövs båda händerna. Det är skönt att ha händiga pojkar.

Själv har jag utnyttjat morsdagshelgen till fullo.

På fredag och lördag vävde jag ett par mattor till bastukamarn.

På lördag blev det kvällssmörgåsar åt barn och barnbarn.

Eftersom vädret inte lockade till utevistelse i dag plockade jag fram några brädor och kapade till material till en kökshylla i bastukamarn. På morsdag får mor roa sig så gott hon kan. Jag tycker om att snickra. Det brukar sällan bli precis som jag tänkt, men ofta blir det till något användbart i alla fall.

Den kombinerade hyveln/cirkelsågen som köptes 1980 fick stå till tjänst igen. Det finns nog större och stadigare maskiner i verkstaden, men jag tycker den här är en riktig mammamaskin. Jag är van med den. De stora känns så farliga. Så gott som alla trädetaljer på Bamse har börjat sin tillvaro i den här.

Nu har jag limmat ihop hyllorna och sidorna, så i morgon är det bara att montera. Lite spackel och målfärg brukar förlåta det mesta.

12.05.2019 kl. 19:35

Vårkänslor

Det härliga vårvädret har lockat mig att städa bort vinterkläderna och ta fram en lite tunnare garderob. Förutom min vinterhalare då, den hänger med året runt. Jag är ju väldigt frusen om fingrarna. Det känns lite dumt att gå omkring med en vårkappa och stora påsahandskar i läder på händerna. Följaktligen började jag sticka vantar i en lämplig färg att ha i stället.

Jag har i flera år haft som utfyllnadsarbete att dubbelsticka kaffelappar. Det går långsamt, så man håller sig med arbete länge. När man dubbelstickar blir både fram- och avigsidan rätstickad, och i olika färger, med mönster i den andra sidans grundfärg. Arbetet blir tjockt och varmt. Alla maskor finns på samma sticka. Man stickar turvis t.ex en maska rät med vit tråd och en maska avig med svart tråd. Man får öva en stund innan garnen löper som de ska. Framsidans tråd ska hållas framför arbetet.

På ullspinningskursen jag gick i våras nämndes att det är praktiskt med Z-snodd på ett garn och S-snodd på det andra, när man stickar dubbelstickning. (Inlägget Rocka fett i februari 2019) Det måste jag förstås pröva.

Det stämmer nog att den främre tråden vill sno sig om den är S-tvinnad. Alltså tvinnade jag Z-snodd av förgarnet jag har på lager, och satte igång att sticka vantar i dubbelstickning. Det fungerar utmärkt. Nu är problemet bara att det räcker så länge att sticka, och det håller på att bli så varmt ute, så jag behöver kanske inte använda vantarna alls när de småningom blir färdiga. Kanske det kommer nya vårar.

17.04.2019 kl. 16:44

I väntan på våren

I min digra samling kan-vara-bra-att-ha, fyndade jag en stor bunt torkad säv i förra veckan. Säven ska skördas före midsommar, när den börjar knoppas. Sen ska den torkas på stående, i ett mörkt och luftigt utrymme. När den är torr blir stråna spröda och går lätt av, men den håller sig hur länge som helst. Då det är dags att använda säven ska den fuktas, för att bli seg och böjlig, och kan då vävas eller flätas till nästan vad som helst. Själv är jag bara en klåpare i branschen. De som kan, gör väldigt vackra saker i säv.

Jag fick lust att pröva om jag skulle ha blivit skickligare, så där i bara farten, och revade en stump. Då fick jag samtidigt användning för min bordsväv. Den har fått vara i fred bra länge.

Egentligen är den inte alls lämplig för säv. Man borde slå på hårt för att klämma ihop stråna, och det går inte i den lätta bordsväven. Följaktligen blev det till ingenting igen. Men säven är vacker med sina olika gröna och bruna nyanser. Det blev över av den fuktade säven, så jag försökte mig på att fläta en liten matta också.

Ingen höjdare här heller, men den kan duga som skounderlägg vid villan.

Vi kom oss ut till Sommarskäret i lördags, när vädret var så fint. Jag har länge suktat efter att det skulle bli öppet vatten, så att vi kunde sjösätta Bustern, men isen är förvånansvärt tjock ännu, 40-50 cm, trots att det varit plusgrader och blåst mycket. Isen är dock väldigt porös.

Väl utrustade med isdubbar, kastlina, flytvästar och kamstål för att pröva isen, gav vi oss av till fots på lördag förmiddag.

Vi prövade fiskelyckan med att pimpla runt halva holmen, men fick bara var sin liten abborrstackare. De fick dryga ut gösfiléerna vi hade med oss. Det var skönt att vara ute i solen och tanka d-vitamin. Vårt ärende var egentligen att rensa ur och hänga upp blåmesholken.

På kvällen njöt vi av bastubad. Bamsefar lyckades få ner sin kropp i strandvattnet, där isen smultit undan. Vi hade igen eldat alltför mycket i villan och det var plågsamt varmt när vi gick till sängs. På söndag förmiddag sökte vi oss hemåt.

Jag är så nöjd med dagens arbete, helt imponerad faktiskt. Jag tog itu med att städa ett källarskåp där jag förvarar gardiner, dukar och stuvbitar av tyg. Ett rätt avskräckande projekt må jag säga. Bland tygen hittade jag en intressant tygstump som jag fick lust att sy något av.

Det blev en helt användbar tunika. Det var kul att sy. Det kommer nog att bli flera alster har jag på känn.

Men först ska jag på marthamöte. I kväll kommer vi att smörja kråset. Det blir knytkalas med salt och sött.

Mitt bidrag blir gäddchips på blandbrödsknappar, toppat med majonnäs eller yoghurtsås. Det ska bli spännande att se vad de andra bjuder på.

08.04.2019 kl. 17:09

Småpyssel

Jag hade bråttom med den brun-vita tröjan i en hel månad. När den var klar beslöt jag att varva ner och ta dagen som den kommer, och bara se vad som dyker upp. Det är svårt. Jag verkar ha blivit beroende av mina projekt, och blir rastlös när jag inte får rikta min energi på något. Kylskåps- och andra skåpdörrar går i ett, men sällan gör jag några läckra fynd. Då jag gjort den andra satsen kladdkaka här om dagen satte jag mig ner och såg mig om efter något mindre fettbildande projekt. Det fanns under min bak.

Vid närmare betraktande är den gamla kontorsstolen faktiskt helt slut. En snabb inventering av stuvbitarna i källaren gav lösningen: lappteknik!

Jag sydde ihop remsor av lämpliga tyg, skar ut rektanglar och delade upp dessa i fyra trianglar. Det blev en del huvudbry innan alla lappar hittat sin plats.

Jag misstänker att också ryggstödet får sig en omgång inom kort. Jag blir glad av stolen.

Den ser betydligt fräschare och mera lockande ut nu. Men det här gick alltför snabbt. Det är onödigt kallt att börja röja på vinden ännu. Bamsefar har tingat mig som ihållare när han börjar nita borden på oslojollen. Det ska bli roligt att arbeit ilag. Men än så länge kämpar han med att få igång svarven, som han behöver för att tillverka verktyg för nitandet. Jag får väl hanka mig fram med småpyssel medan jag väntar.

 

02.04.2019 kl. 14:15

Återanvändning

Jag är imponerad av gamla handarbeten. Det är trist att så mycket kvinnokraft ligger långtidsförvarad i någon låda på vinden.

I somras gjorde jag en köksgardinkappa till villan av ett broderat lakan med handvirkad spets. (Jag hittade inget foto där gardinen var huvudmotiv.)

Barnbarnen var hos oss i helgen och blötte ner sig från mössan ner till strumporna flera gånger.

Vi rotade på vinden efter gamla kläder tills vi skulle ut nästa gång och gjorde fina fynd, som också blev blöta om en liten stund.

Det är en härlig tid vi lever i, åtminstone om man är barn. Bland fynden fanns en tröja som min mamma stickade åt min dotter för drygt 30 år sedan. Min dotterdotter blev förtjust i den, men ärmarna var alltför korta.

Jag skarvade i dem med vitt garn, och förlängde tröjan lite också. Mamma myser förmodligen i sin himmel över tröjans generationsskifte.

Här om dagen röjde jag ur kistan med lakan och handdukar. Där fanns några dynvar som aldrig används, till exempel ett som mamma broderat så prydligt (KK = Karin Käldman). Det är lika fint på avigsidan. Där fanns också två dynvar med handvirkad spets. Jag kombinerade ihop dessa till en soffkudde.

Den står sig bra bredvid den som jag köpte på Cypern för länge sedan. Det känns bra att ge nytt liv åt gamla avlagda saker.

29.03.2019 kl. 13:51

Trial and error

Jag måste få utgjuta mig om mina garn- och stickvåndor igen. Det hemgjorda garnet är grovt och tungarbetat. Mina rundstickor i trä gick av. Jag vässade och fortsatte. Plastslangen mellan dem nöttes av vid fästet till stickan. Jag skar av och trädde på igen. Stickorna var ursprungligen 80 cm, men de blev allt kortare. På torsdagen hade jag äntligen stadsärende och kunde köpa nya. I aluminium den här gången. Jag delade upp arbetet på båda stickorna för att kunna se hela vidden.

Det var en syn. Nåjo, jag rev upp en bra bit och gjorde intag i sidorna och på bak- och framstycket. Egentligen passade det ganska bra med förminskningen, för garnet gick åt med en rasande fart. Jag kardade och spann det sista av ullen jag hade hemma i slutet av veckan.

På lördag förmiddag tog jag paus från stickningen och tvingade mig att röja upp hemma. Det var av nöden, för läget trotsade all beskrivning. Men sen blev det bråttom med tröjan igen.

Klockan 23 var bålen klar och jag kunde spänna upp den. Arbetet vägde 850 gram. Sorgligt nog blev tröjan för trång upptill och för vid i ryggen.

Jag sov på saken, men det hjälps inte annat än att riva upp igen. Jag borde vara van! Det går jämt så här när jag stickar något. Trial-and-error-metoden är ofelbar. Man bara gör om tills det blir rätt. Men vad gör det nu fastän ett par dagars arbete går till spillo, om jag använder tröjan i 20 år eller så, om jag lever så länge.

Min gröna favorittröja gjordes också om många gånger innan den började passa. Den svarta är alldeles för stor, så den kommer sällan ur skåpet. Jag rev nog upp många gånger med den också, men det berodde mer på att jag hade svårt att se mönstret med det svarta garnet. Jag borde ha rivit en gång till och gjort den smalare.

Nu blir det spännande att se om garnet räcker. Innan ullen var kardad började jag få sjuk axel, så jag skaffar ogärna mera ull. Jag har maskinkardat förgarn på lager, sedan 25 år eller så. Det är gjort av ull från mina egna får.

Det går snabbt att spinna och tvinna tvåtrådigt.

Men nog är det (längst till vänster) slätt och tunt i jämförelse med det handkardade. Jag kanske hamnar att använda det på slutet i alla fall. Jag har ett drygt kilo av det handkardade.

Att den bruna färgen varierar för varje gång jag gör nytt stenlavsbad gör inte så mycket. Garnet har samma färgton i alla fall. Dagens sats (den fjärde) verkar bli mörkare än den föregående.

10.03.2019 kl. 13:38

Mera ullförädling

300 gram kååningar är voluminösa i jämförelse med 3 stycken 100 grams nystan. I en bok om spinning nämns att barn brukar förväntas kunna karda 12 tjog kardrullar i timmen förr i tiden. En vuxen kunde karda 65 tjog om dagen, vid sidan av alla hushållsgöromål. Jag får nog lägga på ett kol. Det räcker 40 minuter för mig att åstadkomma 20 stycken. Jag antar att jag har fel teknik eller något. 20 av mina kååningar väger cirka 30 gram. Kanske de gjordes tunnare förr. Det är ju också möjligt att ullen var färdigt grovkardad, och barnen bara kammade lös en liten mängd och rullade ihop den. Så var det säkert... Faktum kvarstår att jag inte riktigt har kläm på kardningen. Jag önskar att jag kunnat fråga råd av mamma. Det är lite sent påtänkt. Hon dog för 23 år sedan. Om hon levat ännu hade hon varit 97 år. Jag har försökt fundera på om jag känner någon gammal kvinna jag kunde be om hjälp, men de är nog döda allihopa. Ofta är det så här – man märker alltför sent vad man borde ha gjort.

Jag hade satt mig i sinnet att klara av 300 gram kååningar under torsdagen, och gav mig inte. Gubben förväntade sig mat klockan halv 5, men fick så lov att vara hungrig till klockan 6. I gengäld dukade jag upp hans livrätt, potatismos och köttbullar.

På fredagen kom 2-åringen på besök. Mina artroshänder är säkert tacksamma för pausen. De brukar inte gilla långvarigt, ensidigt arbete.

Man får ta i ordentligt när man kardar smutsen ur ullen. Man upptäcker massor av små muskler i underarmar och handleder, som har fått vara i fred tidigare.

2-åringen är så rolig. När han tröttnat på att undersöka köksskåpen och lådorna (jag hann ta undan mjölpåsarna i dag), och lekt färdigt med sina traktorer och träbilar, gick vi ut. Vi brukar gå 400 meter till grannen och hälsa på hönsen och kaninerna. Så också i dag. När jag lyfte honom ur kärran satte han av i full fart, vidare.

Jag gick efter, och insåg att han var på väg till en grävmaskin som stod på en åker, flera hundra meter bort. Innan jag vänt om och hämtat hans kärra hade han hunnit väldigt långt. Försök truga dockor och nallar på en maskinkille, den som kan! Vi begrundade naturligtvis grävmaskinen noga, prövade att sitta i hytten och klev omkring på stenarna som den grävt upp. Hönsen hålls väl kvar till en annan gång.

 

 

01.03.2019 kl. 11:51

Ullförädling

Det börjar kanske bli tjatigt, men spinnprojektet fortsätter. Jag började optimistiskt sticka när jag åstadkommit 600 gram garn.

Nu är garnet nästan slut, och jag har fått ihop en tredjedels tröja ungefär. Vad hjälps det annat än att karda vidare! Ull finns det gott om. Fårfarmarna tar inte ens vara på den utan kastar bort den. Nog är det förstås trevligare att sitta och sticka än att hålla på och karda. Men man kan ju inte ha roligt jämt. I förrgår kardade jag från klockan 9 till 16 och spann sedan till klockan 20. Resultatet av 11 timmars arbete var ett garnnystan på 150 gram – knappt värt ens en tia.

Pengar är inte allt här i världen. En hög sysselsättningsgrad ska ju beivras, och jag sysselsätter mig så mycket jag orkar. Jag är vid gott mod. En likadan sats garn till nu bara så räcker det i bästa fall till hela tröjan. Det är en bra årstid att hålla på med sånahär projekt. När det blir vår ska jag städa upp mig med tröjan och bara svassa omkring och se vad som kommer upp i trädgården!

27.02.2019 kl. 15:00

Rocka fett

Ullspinningskursen är slut och jag borde vara fullärd. Det blir nog garn, men ack så ojämnt hårt tvinnat och så klimpigt! Jag är dock väldigt nöjd över att ha fått lära mig om spinnrockens teknik, och hur man ställer in den. Det behöver inte vara en dålig rock om spinnandet inte lyckas. Kanske man bara behöver rikta hjulet, eller spänna snöret lagom hårt, eller rensa ur rullen så att den kan snurra fritt, så är rocken som ny.

För 10 år sedan var jag på en veckoslutskurs till Fagerbacka i Purmo. Två äldre damer, Gertrud och Ruth, var lärare. Enligt dem ska man spinn ansos (motsols) och tvinn rätsos (medsols). På den nu aktuella kursen lärdes vi tvärtom, att spinna medsols och tvinna motsols, S-snodd. Jag förstod inte vad som är fördelen med S-snodden, i jämförelse med Z-snodden, så jag tänker köra vidare enligt purmotanternas visdom. Ett argument som jag förstod var, att när man spinner lin ska det spinnas medsols, eftersom växtfibrerna naturligt vrider sig så. Lingarn är oftast entrådigt och behöver inte tvinnas. Men får, som går ute, brukar svänga sig både hit och dit, så ullen växer väl mest rakt ut från huden, kan man tycka.

På tisdag och onsdag jobbade jag hårt med kardning, och åstadkom ca 300 gram kardrullar, kååningar. Kardandet är ett smutsigt göra. Det går ut på att kamma bort boss, kackapeplor och intorkat kiss ur ullen, och reda upp fibrerna så att de ligger i samma riktning. Ullen är naturligt infettad med lanolin, så man känner sig flottig om händerna under hanteringen.

Jag bredde en gammal vaxduk på golvet för att skydda de obehandlade golvbräderna från smutsen. Det är skönt att sitta framför kakelugnen och jobba.

Spinnandet går snabbare än kardandet, och att tvinna ihop två trådar går i ett nafs.

Jag ville testa att färga garn med sprängticka, och lade 150 gram i blöt. Fastän spadet var mörkbrunt fastnade färgen inte så bra på garnet. Det blev lite gulaktigt. Nåja, det var värt ett försök.

Om garnet skulle vara till salu skulle det vara orimligt dyrt kilopris på det, eftersom många timmars arbete är lagt på varje 100 gram. Men det har varit intressant att få göra allt från grunden, och se att det går. Man känner åtminstone inom sig, hur värdefullt garnet är. Att det finns jämnare och vackrare garn att köpa i affären är en annan historia. Jag kommer nog att fortsätta tillverkningen, åtminstone tills garnet räcker till en tröja.

 

22.02.2019 kl. 14:54

April i februari

Det blåser hårt, är flera plusgrader, solen skiner och sen kommer en regnskvätt. Man kan lätt lura sig själv att vi är i april nu.

Solen lockade mig att plantera om krukväxterna i går. Det har jag inte gjort på närmare 15 år. Saint Pauliorna och den enda Streptocarpus jag har kvar kommer att bli chockade. Det naturliga urvalet i evolutionen har glesat ur mina fönsterbräden. Numera finns bara sådana arter som klarar sig på små vattenmängder med långa intervaller. På somrarna är vi mest borta hemifrån, så då brukar jag plantera mina "dyrgripar" såsom bouganvillean, passionsblomman, murgrönan och pelargonerna utomhus, där jag har automatbevattning. En del av dem tar jag ombord på Bamse. Många av dem gillar inte att flyttas två gånger om året, så sortimentet har blivit rätt smalt. Rätt åt mig.

Jag har faktiskt åstadkommit 150 gram garn. Det blev så kallat effektgarn, med struktur. Väldigt mycket struktur.

Av de två rullar tråd jag spunnit tvinnade jag tvåtrådigt garn med hjälp av "rullstolen" från Kjells mormors släkt.

Garnet fördes över till härvträet.

Härvorna har jag nu färgat bruna med stenlav från Mickelsörarna, plockad för ett par år sedan. Där finns mycket sten. Man varvar stenlav och garn och strör lite grovsalt mellan varven. Fyller på med kallt vatten och värmer till 90 grader. Försöker hålla den temperaturen i 4 timmar. Det är lite svårt, för temperaturen varierar beroende på var man sticker ner skinktermometern. Sen får garnet kallna i badet, och blir då brunt. Man kan färga mer garn i samma bad, det blir då ljusare.

Nu ska jag följaktligen karda mer ull och spinna mer garn, så att jag också får ljusbrunt garn. Till sommaren kan jag satsa på grönt och gult från det som växer då. Jag har äntligen fått kläm på kardandet och spinnandet, och är vid gott mod. Det doftar svamp och höst när man har garnet i stenlavsbad.

Två-åringen var hos oss förra helgen. Jag kom på att han kunde behöva en tröja, och inventerade mitt garnlager. Där hittade jag 4 nystan, som jag köpte på Mallorca för ett drygt år sedan. Jag hade googlat efter handarbetsaffärer, och hittade en välrenommerad. Vi sökte den en hel eftermiddag, så jag kände mig tvungen att handla något. Det blev några nystan ur en fyndkorg, 40 % merinoull och 60 % polyester. Det är mycket mjukt, men elektriskt. Då jag stickat en bit insåg jag att tröjan kommer att bli alltför vid för 2 åringen. Lyckligtvis har jag barnbarn i flera storlekar, och begärde mått från de större årgångarna. 9-åringen verkade mest lämpad för alstret, så jag fortsatte enligt den modellen.

När tröjan var färdig passade den trots allt bäst på 6-åringen. Det är så typiskt. Nåjo, 2-åringen får ärva den när 6-åringen vuxit ur den. 9-åringen får känna sig blåst just nu. En vacker dag hoppar någon idé fram som passar honom.

Denhär lördagen var vikt åt körsång. Det var roligt att vara många, och att få öva sin egen stämma grundligt. Någon kastade fram en idé om en körresa, och nu är vi plötsligt på väg till Lövångers marknad i september! Det ser jag fram emot! Vi har varit till Kallviken med Bamse kanske 4 gånger, och cyklat några kilometer till Lövånger.

Den lilla vita stenkyrkan bara väntar på kyrkokörsångare från Jakobstad och Pedersöre!

Verksamhetslust pirrade i kroppen när jag kom hem från kördagen. Bamsefar hade sin egen kördag med Jakobstads Sångarbröder, så jag kände mig lite ensam hemma, trots djuren. Till Nellis förtjusning gick vi till byahemmet, och slipade ner listerna på borden. Det har irriterat mig att listerna här och där stuckit upp ett par millimeter över bordsskivan. De, som på talko gjorde listerna, fick kanske lite bråttom på slutet. Nu kan vi torka borden som sig bör, inför marthornas smörgåstårtefest på måndag kväll. Vi festar med föreningens härliga 90-åring Britta, pigg som få, och superaktiv i Kållby vävklubb.

Nu får jag försöka varva ner. Kalendern är fullbokad igen i nästa vecka.

16.02.2019 kl. 17:41

Aktuella handarbeten

Det här är inte mina händers verk, det är Guns rosor. Jag visste inte att man kan väva blommor på min väv, med vanlig rosengångsträdning. Jag tycker mattan blir väldigt vacker och är grymt imponerad. Jag är så stolt över mina sonakonor och min måg. Vilken gåva att få vuxna bonusbarn, som till på köpet älskar mina egna barn!

Sockfabriken har avslutat verksamheten för den här gången. Det blev nog drygt 10 par innan restgarnet var urgallrat. Nu har jag övergått till reparationsarbeten. Förutom alla upplagrade sockor som behöver nya hälar eller sulor så fick jag ta hand om evighetsprojektet 80-talströjan. Den har blivit servad många gånger. I själva verket stickade jag den, och en likadan åt Kjell, redan år 1977. Dottern övertog min tröja för länge sen och hon kallar den 80-talströjan. Hon är väldigt förtjust i den, både materialet och modellen.

Det har gått hål på armbågarna igen, så nu stickade jag riktiga förstärkningslappar som kommer att hålla länge.

Ullspinnandet framskrider, om än långsamt. Jag har äntligen åstadkommit två rullar med tråd, så nu ska jag börja tvinna ihop dem till garn.

Hallux gillar kååningarna skarpt. Så är han också expert på att spinna.

En facebookvän påminde här om dagen om det gamla husmorstipset att fräscha upp mattor i kall pudersnö. Det hjälper faktiskt att damma och skrubba dem i snö. När man har hund blir mattorna fort äckliga. Snö, sand och lera dras in både på tassarna och i pälsen. Hunden fyndar något att äta ute och kommer in och spyr på mattan. Eller blir lös i magen av samma anledning, och kommer in och torkar baken genom att sätta sig på mattan och dra sig fram med tassarna. Lita på att jag inte är förtjust! Tacka vet jag Hallux! Han löser hår, men grisar inte ner. Jag är nog mera kattmänniska. Nelli är pappas hund. En fördel med hunden är dock att jag går på en halvtimmes promenad varje morgon, oberoende av om jag vill eller inte.

Det här var för övrigt blogginlägg nummer 200, så grattis bara, till mig och till er som orkat läsa!

 

08.02.2019 kl. 14:20

Garn och mera garn

I somras fick jag en massa mattväft från en gård som skulle renoveras. Bland lådorna och plastpåsarna fanns också en hel del restgarn som skulle ha blivit bortkastat. Jag tog naturligtvis vara på det också.

Nu har jag som hett projekt att sticka upp alla de små nystanen. Hittills har det blivit 5 par sockor, men nystanen minskar förvånansvärt långsamt. Nåja, jag jobbar vidare.

Vävasprojektet har paus. Nu är det sonakonos tur att väva.

Jag anmälde mig till en arbiskurs i att spinna ull. För 10 år sedan var jag också på en liknande kurs, men jag känner mig ingalunda fullärd.

I dag fick jag hem ull, så nu blir det att laga kååningar, så att jag har att spinna på kurskvällen. Ullen ska helst vara handljum, så att lanolinet gör kardandet smidigt.

När man bekantar sig närmare med en spinnrock inser man att det är en sinnrik maskin, tillverkad i trä. Det här är min farmor Jennys spinnrock.

Vinkeln på hjulet kan ställas in med hjälp av de lodräta stöttorna, som har gängor i nedre ändan. De snidade ändarna på de snedställda stöttorna kan skruvas av, så att man kan smörja den olagrade rännan där hjulets axel snurrar när man trampar.

Med handtaget i ändan av rocken kan man spänna snöret eller släppa det lösare. Om snöret är för löst, tvinnas tråden hårt men dras inte in på rullen. Är snöret för spänt, dras ullen in utan att tvinnas tillräckligt.

Tråden löper genom pipan och ögat, över en av nockorna (man byter krok för att få garnet jämnt fördelat över rullen), ner på rullen som snurrar på järntenen. Snöret på spinnrockens hjul går över både rulltrissan och tentrissan. Dessa har olika fart. Snöret går två varv över hjulet.

Jag ser fram emot nästa kurskväll. Jag drömmer om att åstadkomma så mycket garn att jag kan växtfärga något i sommar. Nu börjar jag känna mig så gammal att jag har tillräckligt med tålamod för långsamma hantverk. Allt måste inte bli färdigt på en liten stund – ska jag säga, som kan sitta sent på kvällen för att få en socka klar. Men i princip har jag tid att låta arbeten ta tid. :)

22.01.2019 kl. 15:25

Nya vardagar

Helgen är slut och vi har kommit igång med vardagslunken. Jag tömde en frys och gjorde 15 liter saft och ännu ett par satser äppelvin. 

Jag började längta efter russinbullar och rörde ihop en deg. Påsarna med restgarn spökar, så det blev ett par små sockor till att börja med.

Ett annat spöke är den lagrade varpflätan. I går kväll drog vi den på bommen.

I dag har jag trätt i skaft och sked. Mot slutet hade jag på känn att något inte stämde, och kontrollräknade och plockade igenom skaften flera gånger utan att hitta något fel. När jag stånkande och med stor möda krupit in under väven för att knyta upp tramporna hittade jag problemet.

En varptråd hängde lös. Det hjälpte inte annat än att dra ur hälften av det jag jobbat med i dag. Vilken tur att jag inte har bråttom med något! Men nog blev det en kaffepaus innan jag gjorde reprisen. Småningom ska det bli ett par mattor till sommarstugan.

04.01.2019 kl. 15:30

Ett och annat handarbete

Ännu ett typiskt mammaprojekt har sett dagens ljus. Jag fick en så lysande idé här om natten.

Minst fem gånger om året har vi kalas med ca 15 personer hos oss. Det är jämt sådant sjå med att flytta möbler och ordna med långbord i salen. Köksbordet skulle helst få stå kvar i köket. Jag behöver avställningsytor där också.

Nu slog det mig att jag kunde höja på en gammal bordsskiva lite och ordna med fastsättning i det runda björkfanerbordet. Sagt och gjort. Precis som det brukar gå när jag snickrar något så blev det lite fel och lite blodvite. Jag fattar fortfarande inte hur jag mätte, men faktum är att bordet nu blev 2,5 cm för högt. Nåjo, större blev det åtminstone. Blodvitet uppstod helt naturligt när jag försökte hålla fast en liten träkloss med vänster hand och såga bort hälften av ändträet till en fasthållande klinka. Sådant brukar aldrig sluta lyckligt. Men med duk på blev slutresultatet hur bra som helst. Att borden har olika nivå kan göra det samma. När kalaset är slut lyfter jag bort den löstagbara skivan och det lilla runda bordet får stå framme.

Den brun/grå tröjan blev klar. Rätt överranskande att det lyckades utan sprättande fast jag inte hade något mönster. Jag tycker fortfarande att färgen är väldigt ful. Jag försöker tänka att det ljusbruna får som bar ullen var väldigt vackert, men det vill liksom inte sjunka in. Jag har aldrig känt något ljusbrunt får. Garnet skulle räcka till en tröja till, men nu får det verkligen vara nog för den här gången. Lyckligtvis kunde dottern tänka sig att ha tröjan, så jag slapp den enkelt.

Av det överblivna nöthårsgarnet blev det makramé. Jag behöver en mattstump framför stolen i farstun, där jag snörar på mig ice bugsen. Jag är orolig att dubbarna ska nöta hål mitt på den långa farstumattan. En gul stjärna blev till på några minuter.

Det yngsta barnbarnet var förkylt och kunde inte vara på dagis, så han kom till oss här om dagen. Hur det nu gick så fick jag överta hans förkylning, fastän jag försökte ha min egen näsduk i höger ficka och hans i vänster. Vi hade nog näsdukarna tillsammans ibland också. Medan jag jobbade var jag så överöst av baciller att jag var immun mot allt. Nu när jag bara går hemma och knappt träffar andra människor får jag tydligen räkna med att drabbas om jag stöter på något virus. Det kan det vara värt.

22.12.2018 kl. 19:15

http://http://sevendays.vasabladet.fi/blogoteket/

Det är jag som är Ulla-Maj. Jag fyllde 60 hösten 2016. Det känns som en utmärkt ålder. Jag gillar att skriva och att fotografera. Den här bloggen materialiserar en av mina drömmar.

Kjell är min gubbe sedan 40 år. Vi har tre vuxna barn, fyra barnbarn, hund (Nelli), katt (Hallux) och ett par bikupor. Vi bor i ett egnahemshus i Pedersöre med stor vanskött trädgård.

Bamse är vår båt, en 35 fot lång, gaffelriggad ketch av Colin Archer-typ. Den är ett hemmabygge från början till slut. Skrovet är gjutet i betong, inredning och däck är i furu. Den sjösattes 1999 och har tagit oss på otaliga äventyr sedan dess. Den encylindriga tändkulemotorn Bolinder från 1940-talet har 25 effektiva hästkrafter. Motorn dunkar trofast hur länge som helst, om än rätt högljutt. Den ger Bamse en måttlig fart på knappt 6 knop vid lugnt väder.

Tanken med bloggen var att berätta om våra långfärder till sjöss. Eftersom båten står på land största delen av året blir det många blogginlägg om en massa andra ämnen också. Det kan gälla vardagsliv och –göromål, husmorstips, dråpliga minnen och vad som råkar vara aktuellt. Välkommen till bamsbloggen!

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar