Nya vardagar

Helgen är slut och vi har kommit igång med vardagslunken. Jag tömde en frys och gjorde 15 liter saft och ännu ett par satser äppelvin. 

Jag började längta efter russinbullar och rörde ihop en deg. Påsarna med restgarn spökar, så det blev ett par små sockor till att börja med.

Ett annat spöke är den lagrade varpflätan. I går kväll drog vi den på bommen.

I dag har jag trätt i skaft och sked. Mot slutet hade jag på känn att något inte stämde, och kontrollräknade och plockade igenom skaften flera gånger utan att hitta något fel. När jag stånkande och med stor möda krupit in under väven för att knyta upp tramporna hittade jag problemet.

En varptråd hängde lös. Det hjälpte inte annat än att dra ur hälften av det jag jobbat med i dag. Vilken tur att jag inte har bråttom med något! Men nog blev det en kaffepaus innan jag gjorde reprisen. Småningom ska det bli ett par mattor till sommarstugan.

04.01.2019 kl. 15:30

Ett och annat handarbete

Ännu ett typiskt mammaprojekt har sett dagens ljus. Jag fick en så lysande idé här om natten.

Minst fem gånger om året har vi kalas med ca 15 personer hos oss. Det är jämt sådant sjå med att flytta möbler och ordna med långbord i salen. Köksbordet skulle helst få stå kvar i köket. Jag behöver avställningsytor där också.

Nu slog det mig att jag kunde höja på en gammal bordsskiva lite och ordna med fastsättning i det runda björkfanerbordet. Sagt och gjort. Precis som det brukar gå när jag snickrar något så blev det lite fel och lite blodvite. Jag fattar fortfarande inte hur jag mätte, men faktum är att bordet nu blev 2,5 cm för högt. Nåjo, större blev det åtminstone. Blodvitet uppstod helt naturligt när jag försökte hålla fast en liten träkloss med vänster hand och såga bort hälften av ändträet till en fasthållande klinka. Sådant brukar aldrig sluta lyckligt. Men med duk på blev slutresultatet hur bra som helst. Att borden har olika nivå kan göra det samma. När kalaset är slut lyfter jag bort den löstagbara skivan och det lilla runda bordet får stå framme.

Den brun/grå tröjan blev klar. Rätt överranskande att det lyckades utan sprättande fast jag inte hade något mönster. Jag tycker fortfarande att färgen är väldigt ful. Jag försöker tänka att det ljusbruna får som bar ullen var väldigt vackert, men det vill liksom inte sjunka in. Jag har aldrig känt något ljusbrunt får. Garnet skulle räcka till en tröja till, men nu får det verkligen vara nog för den här gången. Lyckligtvis kunde dottern tänka sig att ha tröjan, så jag slapp den enkelt.

Av det överblivna nöthårsgarnet blev det makramé. Jag behöver en mattstump framför stolen i farstun, där jag snörar på mig ice bugsen. Jag är orolig att dubbarna ska nöta hål mitt på den långa farstumattan. En gul stjärna blev till på några minuter.

Det yngsta barnbarnet var förkylt och kunde inte vara på dagis, så han kom till oss här om dagen. Hur det nu gick så fick jag överta hans förkylning, fastän jag försökte ha min egen näsduk i höger ficka och hans i vänster. Vi hade nog näsdukarna tillsammans ibland också. Medan jag jobbade var jag så överöst av baciller att jag var immun mot allt. Nu när jag bara går hemma och knappt träffar andra människor får jag tydligen räkna med att drabbas om jag stöter på något virus. Det kan det vara värt.

22.12.2018 kl. 19:15

Lagertömning

Nåja. Nu hänger de där, linnegardinerna. De måtte vara mycket diskreta, för en karl som bor här märkte dem inte när han kom in. Jag fick försynt påpeka att vi har nya gardiner i fåsto. Då vände han sig pliktskyldigast om och avgav en förnöjd grymtning. Pynta på bara, kvinnfolk! Det är bara du själv som märker det. Själv är jag riktigt nöjd med dem.

Nu när vävasprojektet är avslutat får jag se mig om efter nya utmaningar.

Vi diskuterade lite om huruvida det är läge att måla fönsterbågarna till föus- och garageskulla, och kanske fönsterbågar till hela föuse.

Bågar och karmar finns instuvade längst inne i ett hörn. Minsann hittade vi dem. Efter att ha klättrat upp på en bågnande och hal aluminiumstege beslöts att målandet får bli ett projekt till sommaren.

Möjligen inverkade det trivsamma träarbetet på beslutet. Det ska blir krampor för båtbygget.

Inte mig emot! Det är nog gemytligare att sitta inne och sticka, till exempel, än att vara ute och måla. Jag har två projekt att ta itu med.

Min gamla (från år 2000) tröja av växtfärgat ullgarn blev alldeles uppnött av linväven. Linet tycks nöta väldigt på ull, för höger ärm är nästan förintad. Jag ska klippa av ärmarna vid armbågen och sticka nya nedåt.

Bland allt lingarn som följde med väven, för många år sen, fanns ett tiotal härvor entrådigt ullgarn. Färgen är inte den piggaste, men nu när jag hanterat lingarn ett tag känns den helt normal. Jag kom på att jag ska börja sticka en tröja av garnet, så kommer det till användning.

I en annan låda hittade jag garn av nöthår, avsett för mattor. Färgerna är något chockerande, men jag stickade i alla fall tre par tofflor av det gröna. Vi får se vad det blir av resten.

Det känns som om jag just nu har väldigt bråttom att förbruka allt gammalt skräp jag samlat på mig under åren. Det är väl en sorts döstädning det också. En riktigt intressant och kreativ döstädning, faktiskt.

28.11.2018 kl. 13:43

Lingarn

Jag vill ju inte påstå att jag uträttar storverk varje dag, men de tre senaste dagarna har varit verkliga bottennapp vad sysselsättningen beträffar.

Det handspunna lingarnet, som nystades vid Bjurmyrkammen i Ånäset i september 1949, tog slut. Jag köpte det på loppis i Sikeå för många år sedan. Nu när jag spolat upp garnet, har det varit spännande att veckla upp tidningssidan som fanns inne i nystanet, och se vad som var aktuellt när nystanet gjordes. På en tidning fanns prenumerantens adress. Garnet har lite ojämn tjocklek, med en del klumpar och stickor, och många knutar.

Lyckligtvis räckte det till två gardiner, så de blir åtminstone inte omaka. I fjol vinter vävde jag också flera löpare av garnet.

Nu får jag så lov att ta itu med de maskinspunna härvorna jag har på lager, och försöka nysta av dem så gott det går. Det går inget vidare.

Jag har 8 kg lingarnshärvor, ca 20 stycken. Största delen av dem fick jag på handeln när jag köpte den begagnade väven. Det var så roligt att väva av det nystade garnet att jag redan fantiserade om att lägga upp en ny väv när gardinerna är klara. Jag börjar revidera de planerna.

Jag tänkte med en suck, när jag öppnade härvan, att här får jag nog hålla på hela dan. Ha! Efter tre dagar har jag 30 spolar, som räcker till ca 1,5 meter gardin, och härvan blir bara råddigare. Kanske det inte ska vara så enkelt att få vara hemma och syssla. Tålamodet lär växa när man töjer det. Just nu tror jag bestämt att det är dags för en promenad.

17.11.2018 kl. 10:23

Höstsysslor

Jag har frossat i handarbete de senaste veckorna.

Lite har jag jobbat också, och lyckats tvätta en hel del fönster när det varit plusgrader på eftermiddagarna. Det är så roligt att byta gardiner och njuta av rutor utan störande flugskit.

Vi ställde också inför vintern vid villan och fick upp Bustern innan isen i hamnviken blev för tjock. Det är lite sorgligt att inte veta när vi kommer ut till ön nästa gång. Vår nödplan är att ro över med gummijollen, om det blir varmare igen innan isen lägger sig för gott.

Jag lade upp en gardinväv här om dan. Jag lyckades göra bort mig totalt när Kjell hjälpte mig att dra varpen på bommen. Vi kunde dock rädda varpflätan. När man är 60+ ser man demens- och altzheimerspöken genast när man gör något fel eller glömmer något.

Den här gången var det nog bara en lightvariant, för beräkningarna stämde, och väven blir precis så fin som jag hade fantiserat. Naturlinnet har inte så munter färg, men det ska bli ränder också. Linnet blir blekare och mjukare ju mer man använder det och tvättar det. Kanske om 100 år står någon och fingrar på de här gardinerna och funderar på den farmorsmor som vävt dem. Det är väl det närmaste jag kommer evigt liv i så fall.

De andra handarbetena blir knappast så långlivade. Det har blivit ca 6 par sockor och 4 mössor:

30.10.2018 kl. 10:02

Veckans sysslor

Jag kom i gång med att måla bräder till villans golv och tak, och pärlspontpanel till väggarna. Det blev nästan 1 km räknat i löpmeter, och det skulle strykas två varv. Armbågen höll på att bli irriterad, och artrosen i tummens yttersta led signalerar att det är dags att sluta. Det är riktigt skönt att arbetet blev klart. Jag är lite osäker på den gula väggfärgen. Dels är den läckert kantarellgul, men å andra sidan är den kanske lite smutsfärgad och 80-talsaktig. Men intet ont om 80-talet! Den blir nog bra.

Vi fick fast takbräderna och en del av golvet innan snötäcket på isen hindrade biltrafiken ut till ön. I nödfall får vi skjutsa de sista bräderna med Bustern i sommar.

Nu kan Bamsefar förhoppningsvis börja med sitt båtbyggarprojekt, när golvytan i uthuset blev ledig. Han har i närmare 50 år drömt om att bygga en oslojolle, och nu är tiden inne. Jag tänker dokumentera och blogga om byggandet småningom. Risken finns att det drar ut på tiden, men jollen blir säkert bra när den blir färdig. Han brukar jobba så.

I går kväll hade marthorna pysselkväll, och torrtovade påskägg. Vi jobbade koncentrerat och pratade knappt. Man hörde bara ljudet av tovningsnålarna som tisslade genom ullen och in i styroxäggen som var stomme.

Det är roligt att jobba med ull.

 

22.03.2018 kl. 10:06

All vår början bliver svår

Jag läste om att väva band med bandgrind och blev väldigt ivrig. Jag googlade och hittade en hel del intressant. Sen var det bara att gå upp på vår innehållsrika vind och leta rätt på sparade glasspinnar. Tänk att jag hittade dem!

Själva bandgrinden var inte svår att tillverka.

Jag revade varpen enligt ett mönster jag hittat på nätet – jag började försiktigt med en längd på 2,5 meter. Tekniken går ut på att man lyfter grinden för ett skäl och sänker den för det andra, så blir det tuskaft, i och med att varannan tråd är låst mitt på grinden.

Varpen hålls sträckt mellan t.ex ett dörrhandtag och ett bälte om midjan på väverskan.

Men inte såg bandet ut så här på google!

Jag försökte dra till inslaget mer och mer, och till slut blev det faktiskt stadigare. Men ack så smalt! Mönstret var för 27 varptrådar, och bandet blev 12 mm brett. Om jag vill ha ett lite synligare band får jag nog göra en dubbelt bredare bandgrind. Kanske jag hittar en tunn fanerbit som jag kan såga strimlor ur, men lämna överkanten hel, och limma en list undertill.

På en av sajterna var bandvävning ett tips för scouter. Jag tycker synd om de patrulledare som ska instruera ett tiotal barn i den här konsten. Men scouter är händiga. Säkert väver de band till sina kåsor och gitarrer i ett nafs.

Nu ska jag träna lite mera. Det SKA gå!

16.03.2018 kl. 09:15

Dagens outfit - medeltida look

Klädmode och jag är en hopplös kombination. Rent skrattretande faktiskt. Jag eftersträvar att i möjligaste mån skyla kroppen och hålla värmen – teddyhalaren är mitt favoritplagg, sommar som vinter.

Men nu ska det handla om kläder. Vi besökte den medeltida veckan i Visby för några år sedan, när vi rundade Gotland med Bamse (se blogginlägg i februari 2017). Stämningen var trolsk och suggestiv. De flesta var klädda i tidstrogna kläder. Det doftade av smideskol, brända mandlar och tändvätska från eldshower. Vi kände oss som udda turister i våra jeans och t-skjortor. Jag beslöt att nästa gång vi kommer ska också vi vara tidsenligt klädda.

Jag köpte 2 plus 2 meter, 2,80 meter brett, linneliknande tyg på en marknad i Palma i november. En natt för någon vecka sen, när jag låg och planerade nya vävprojekt, kom jag på att jag skulle väva någon sorts västar, med färggrann randning, som skulle matcha Visbydresserna. När jag på allvar började googla efter mönster insåg jag att några västar inte hör till utstyrseln. Rätt snopen fick jag avskriva vävandet.

Men tanken på kläderna levde vidare. De senaste tre dagarna har jag sytt. Det är roligt. Jag har inte använt symaskinen på länge. Tiden rinner iväg när man håller på. Inte att undra på att Finlands konfektionsindustri fått stryka på foten. Kläderna skulle ha varit hutlöst dyra om man räknat timpenning på dem. Det känns så fel när kläder är så billiga i affärerna. Ofta skulle man inte ens få tyg och tråd för samma pris. Det måste betyda att någon får alltför lite betalt för sitt arbete.

Tyget räckte inte till. Kläderna ska vara generöst tilltagna för att visa att man har råd att inte knussla med tyget. Jag offrade lite av en halvlinnepacke som jag drog mig till minnes att jag köpte som gardintyg för många år sedan, för att få ärmar och insättningskilar till min särk.

Hallux blir sprallig av att ligga inne hela dagarna, nu när det är för kallt att vara ute, så han hjälpte till med att sprätta omkring knappnålar och krypa in under tyget, just som jag slätat ut det och skulle börja klippa.

Bamsefar verkar inte helt förtjust i dressen, men jag tror den blir finare bara jag gjort bälte och vävda band för att kanta halshål och sidor till tabarden – västen som hör till mansskjortan. Oftast var bältena i läder, men vävda band förekom också.

Särken känns lite sakral.

Den första linneväven jag lade upp gick inte jämt ut. Det blev över en knapp halvmeter. Jag testade en randning, inspirerad av folkdräktstyget, på den sista stumpen. Den räckte med knapp nöd till en liten väska, en pung, som kan hänga på mitt bälte sen. Jag ska kanske sy en överklänning, surcot, också, men skulle helst ha lite vackrare tyg än det linnefärgade.

På tal om linnevävar; jag vävde två löpare för långbord av de första 5 metrarna varp. Sen måste jag lägga upp mera. Hittills har jag bara hunnit med en löpare som jag ska ge bort. Det blir att ställa till med något gästabud nu, så jag får anledning att duka långbord. Jag har saknat enhetliga löpare tidigare. 

Planer på en ny Gotlandsresa i augusti skulle inte heller vara fel. Allt är upplagt för en seglats sydvart.

23.02.2018 kl. 21:44

Drabbad av vävansjuko

"Ovanliga", var kommentaren om salsmattorna från en sakkunnig. Som den självgoda person jag är tolkade jag det genast positivt.

Då och då drabbas jag av en oemotståndlig lust att börja väva. Det finns bara ett botemedel. Det som triggade igång sjukan den här gången var en oväntad gåva. Jag fick 13 säckar färdigt klippt väft, som var utklassad som oanvändbar. Bredden på de klippta remsorna varierar mellan 5 cm och 5 mm. Det är klippt tvärs över sömmarna och ingen hänsyn är tagen till trådriktningen, i många av nystanen. För en noggrann och ordentlig väverska är detta en mardröm. Jag är inte så kinkig, utan slår frejdigt in det mesta. Ytterligare ett problem med mattväften är att färgerna är lite hopplösa: det finns flera säckar var av rosa, rött, turkos, gult, orange och så vidare.

Nåväl, jag riggade upp revstaven i källaren med hjälp av en lokal ingenjör, som installerade ett fjädrande bräde mellan staven och taket. Det fungerade fint.

Det är en ren lycka att hantera en varpfläta. Det finns så mycket förväntan och hoppfullhet i den. Bamsefar fick förtroendet att hålla i flätan medan jag vevade upp varpen på bommen.

Sen gäller det att trä i skaften. Jag valde att trä i rosengång, för att få lite omväxling i mönstret och lite utmaning i vävandet.

Det ligger lite ångest i besluten om vilka färger man ska satsa på. Slutresultatet visar sig först när man klipper ner mattorna och lägger dem i det rum där de ska vara.

Jag är så förtjust i de gröna gardinerna i sovrummet, så jag använde en stor del av den gröna väften till de här mattorna. Lätt chockerande först, men man vänjer sig.

I den rosa kammaren började mattorna se ut så här. Jag märkte, när den långa var klar, att färgerna flöt ihop för mycket. Gungstolsmattan med de mörka ränderna blev piggare.

Den vita är alltför ljus för att passa hos oss, så den gav jag bort.

Den blå gav jag bort och den gammaldags randiga ska vara i farstun.

I "biblioteket", Bamsefars man cave, ville jag ha en i lite dovare färger.

Vävansjuko blev inte botad av 20 meter varp, så jag blev tvungen att reva 20 meter till. Nu när också den väven är nedklippt märks det faktiskt att mattväften har minskat.

Det blev bara 80 cm varp över när den sista mattan var färdig. Jag delade upp den på hälften och drog ihop ett par poppanalöpare. De blev nog onödigt korta, men det kan inte hjälpas. De kunde heta Eldsvåda och My Baby, en för köket och en för salen.

När varpen är slut är det färdigt vävt.

Nästan hälften av mattväften blev över. Jag har nog ännu planer på gul-oranga mattor till köket och någon dörrmatta, men nu ska jag verkligen försöka hålla mig i skinnet och inte lägga upp någon mer mattväv den här gången. Mattväften hålls nog i källaren tills nästa skov drabbar mig.

Är det någon annan som hör hur väven kvider av längtan efter en linneväv? Risken är stor att jag har allt för svag karaktär för att inte lägga upp en löparväv. Jag köpte varpen för ett par år sedan, när marthorna var på utfärd, och har bara väntat på rätt tillfälle att sätta igång. Jag fick lådvis med gammalt lingarn med när jag köpte väven för 5 år sen, och det skulle vara så roligt att få använda det.

För att inte tala om skyttlarna och manicken jag köpte på loppis i Sikeå senaste midsommar! Skytteln med renhornsändar har initialerna PM, och årtalet 1889 inbrända. Jag kommer att använda den med andakt. Kanske den rätta tiden att lägga upp linneväven är nu?

Ja, det är det!

14.02.2018 kl. 11:26

Julklappstips

Okej, okej! Geometri är inte min starka sida. Det blir ingen boll av sexkanter. Det borde jag ha vetat, för jag har sytt ett helt sängtäcke av sexkanter. För så där 30 år sen sydde jag en rolig boll av tyg, men den måste ha bestått av femkanter, för de blir till en boll.

Det behövs 12 femkanter till bollen. Den här blev ganska liten, ca 12 cm i diameter. Sidorna på femkanterna är 5 cm.

Jag tror den här blir lagom åt en liten kille som ska börja gå i vinter. Han kan behöva träna sin bollteknik innan det är dags att gå med i FBK, Forsby. Man kan förstås göra hur stor boll som helst, bara enligt behov.  

11.12.2017 kl. 20:54

Palma 5

Vi tog det lugnt på söndag förmiddag. Det småregnade.  Jag gick ner i konferensutrymmet och skrev blogg och Kjell låg och läste (och sov) på rummet. Efter lunch gick vi igen mot borgen Bellver för att logga geocacher. Det var lite högtidligt, för nu skulle han får nummer 1000. Ett automatiskt räkneverk anger hur många som blivit loggade.

Där satt den! Vi hittade 8 stycken och kom upp till 1003 innan mina fötter, åderbrock och kaffetänder började värka. På hotellrummet öppnade vi en 1,95 euros skumvinsflaska efter kaffet, för att fira cache nummer 1000. Alltid hittar man något att fira.

I skymningen gick vi mot gamla stan. Det gick snabbt att gå vilse.  Men Palma är ett fantastiskt ställe att gå vilse på. Småningom kom vi till större gator och kunde lokalisera oss igen.

På måndag morgon tänkte vi promenera till busstationen i centrum.

Efter 40 år är jag van med karlarnas 3s (shit, shave and shover). Numera är det 4s (+ skrolla lämpliga cachar). Jag ser till att jag har något att lägga händerna på medan jag väntar, så mig går det ingen nöd på.

Jag har hunnit med några små projekt under resan. Detta som en parentes.

Längs vägen tog vi ett par geocachar och kollade in saluhallen i den gamla stadsdelen Catalina. Vi åt lunch vid saluhallen Mercat del Olivar, men handlade inget den här gången.

Jag ville kolla vid busstationen om det går bussar till ett par vandringsleder österut. Det gör det inte. Jag har skrivit ut kartor på flera lockande vandringsleder, så nu blir det att välja.

Ajja ville ha oss med på båtsafari på eftermiddagen, och vi var genast med på noterna.

Karlarna hittade mycket att kommentera om båtarna som låg längs kajerna. När de gick österut för att kolla in ännu en kaj med en tremastare, gick jag till rummet. Jag hann skriva ett blogginlägg och duscha innan de tittat färdigt, så jag var helnöjd.

På kvällen åt vi middag ute tillsammans.

Det blev tidig väckning på tisdag morgon. Nu skulle vi pröva på en vandringsled. Vi tog bussen in till centrum och bytte där till en buss som gick till Andratx. Efter ett nytt bussbyte kom vi till Sant Elm. Massor av medelålders tyskar i vandringsutstyrsel steg på den sista bussen.  

Mörka moln hopade sig under dagens  bussresa, som räckte 1,5 timmar, och tidvis regnade det.

Vid en hållplats längs Carrera Sant Elm smattrade busschauffören något på spanska. Största delen av tyskarna steg av.  Jag satt närmast gången, så jag reste mig och frågade på engelska om vandringsleden börjar här. Han sade något och pekade mot en stig som gick in i skogen, så jag steg av. Kjell ville inte överge mig, så han steg också av, fast han visste att vi inte var framme ännu. Vi rådgjorde med tyskarna och fick veta att vår vandringsled, La Trapa, startar i Sant Elm, 2,8 km längre fram längs vägen. De skulle på en annan vandring.

Jaha jaha. Vi fick alltså börja vandringen med att gå 2,8 km längs vägen efter bussen.

Jag var inte riktigt högt i kurs, om man säger så. Själv led jag inte alls. Vädret var fint, regnmolnen hade dragit vidare, det var lagom varmt och nedförsbacke hela tiden. Fåglarna sjöng i trädgårdarna och längs sluttningarna. Jag gick och njöt, i min egen takt.

Nere i Sant Elm fick vi gå ännu en kilometer för att komma till stigens startpunkt i andra ändan av byn.

Vi började den riktiga vandringen med en kaffepaus. Stigningen var måttlig till att börja med, och vägen bred.

Redan efter en kvart blev stigen stening och korsad av rötter. Stigningen blev brantare. Vi fick sätta oss och flåsa allt oftare.

Utsikten blev bättre när vi nått över trädgränsen. Vi strök utmed kusten.

Då vi kämpat oss uppåt i ännu en halvtimme blev det riktig bergsklättring. Vi klöste oss fast med händer och fötter och fick vila allt oftare. Ett ungt, vältränat par gick förbi oss, så vi hade lätt att hitta stigen, som inte var så noga utmärkt.

Till slut fick vi lön för mödan. Ett gammalt kloster och dess odlingsterrasser låg framför oss. Havet skummade nedanför. Vi stod och njöt av anblicken en stund innan vi började söka oss nedåt mot klostret.

Ett par skolklasser stojade och skrek invid klostret. De var säkert på utfärd. Vi satte oss och drack kaffe mitt i kalabaliken. Ungarna rusade vilt omkring oss. Jag undrade hur de tagit sig dit.

Då vi vilat fortsatte vi. Vägen gick ännu uppåt i serpentiner.

Då vi nått bergskrönet fick vi äntligen nedförsbacke, fortfarande i serpentiner. Två karlar med jeep och en liten hund jobbade med att cementera fast stolpar längs vägens ytterkant. En vanlig tvåhjulsdriven bil skulle inte ha kommit upp hit.

När vi var nära vägens slut, nere vid bergets fot, hördes skrik och skrän från skolbarnen. Tydligen tog de den kortare, branta vägen ner också. Det skulle vi aldrig ha vågat. Ungarna såg ut att vara i 6-9-års åldern. Jag skulle inte ha tillåtit mina barnbarn att röra sig i den här terrängen. Vandringsleden var klassad som en tvåa, på en femgradig skala. Det är nog vår maximigräns. Blir det svårare än så här vill vi inte vara med. Stigens längd var 6 km.

Vi fick sitta och vila i 1,5 timmar innan bussen tillbaka skulle avgå. Det var riktigt skönt. Det blev sen kväll innan vi var tillbaka vid hotellet.

01.12.2017 kl. 19:05

Ull och ylle - Hagviks menageri del 1

Jag frossar igen i gamla tider. Jag kan avslöja att jag haft en karriär som fårfarmare också. Min brorsdotter Viola hade några tackor mellan 1978 och 1985, ungefär. Då hon skulle åka bort och studera blev det så att jag fick ta över farmen. Jag höll på med den till ca 1995, när vi flyttade. Som mest var det nog ett tiotal tackor med lamm.

Jag hade småbarn då, och jobbade deltid, så det passade utmärkt med lite extra pyssel.

Någon ekonomisk vinning var det inte frågan om – snarare tvärtom. En hel del arbete var det nog med fåren –  att bygga fårhagar, slå gräs och raps, höbärga, stapla halmbalar och mocka ur kättarna. Min bror skötte jordbruket på hemgården, så han drog nog en hel del av lasset.

Lamningstiden var spännande, arbetsam och intressant. Den finska lantrasen har inte mycket kött på benen, och ullen är rätt kort, men fåren är väldigt fruktsamma.

Selma hade femlingar i sin spända mage.

Jag fick ofta agera barnmorska när något lamm låg fel, eller två stycken försökte tränga sig ut samtidigt.

Ofta blev något lamm förskjutet och fick födas upp med flaska.

Fåren klipptes med elsax två gånger om året. Ullen samlades ihop i papperssäckar. Det blev ett helt bröte med åren. En höst staplade jag ihop all ull på bilkärran och körde den till Larsmo Ullförädling. Enlunds kardade och spann både 1-, 2- och 3-trådigt ullgarn. Dessutom blev det många säckar kardade fällar för tovning, och förgarn, kardad ulltråd som är ospunnen. Mängden var överväldigande.

År 1998 höll vi på med Bamses rigg. Båten stod på gårdsplanen. Vi hade rest mesanmasten för att kolla att vinklarna på vanten blev rätt. När masten skulle tas ner igen var min uppgift att stå i aktern och hålla emot med fallet, när Bamsefar lutade masten framåt och sänkte den. Jag orkade naturligtvis inte hålla emot, utan flög framåt med ett fast grepp om repet. När mesanmasten och jag landade på överbyggnaden fick jag en spricka i ett ben i handleden.

Jag tröttnade snabbt på att gå omkring med gips och göra ingenting, så jag kom på att jag skulle växtfärga ullgarn.

Det fanns inte många växter att välja på i slutet av sommaren, men jag tog vad jag hittade. Det blev hur kul som helst att ha sjukledigt.

Det har blivit en del alster av det färgade garnet, både vävda och stickade.

Nu är allt spunnet garn slut. Kvar finns litet förgarn och kardade fällar.

Förgarnet är behändigt att lägga in som en extra tråd när man sticker vantar, t.ex.  Eftersom det är ospunnet fyller det liksom upp och tovar ihop det stickade till ett tätt material.

Det blev naturligtvis en del dråpliga situationer med fåren ibland. Som t.ex. när vi skulle föra ett par småbässar på bete till vår tomt, 500 meter bort. Vi lyfte in dem i Datsun Bluebirds baksäte och åkte iväg. Dess värre råkade den gamla bilens motor fatta eld, (det var inte första gången) och vi fick släppa loss bässarna, som genast sprang hem igen.

För några år sedan blev jag av en arbetskamrat påmind om den gången när jag skjutsade ett par lamm till Sursikbacken på 4-H-utställning. Också då satt de i baksätet. Det tycktes ha blivit ett minne för livet för Ulla, som pratade om det 20 år senare. Flera lånade bässar har också fått åka bil hem till oss för att sköta sitt jobb.

En söndag hämtade vi en bagge från Larsmo. Dagen därpå skjutsade Kjell ett par utländska dignitärer, som besökte hans jobb, i bilen. De lär ha varit nöjda med skjutsen.

Jag har ett par somrar varit på kortkurs i att karda ull för hand och spinna på spinnrock. Så värst skicklig blev jag inte, men jag ska nog träna mera, en vacker dag. Jag njuter av att handskas med ull och känna doften av lanolin. Då och då drömmer jag ännu om att ha ett par tackor, bara för ullen. Men jag ska försöka låta bli. Jag vet precis hur mycket jobb det är att skaffa fram hö och halm, och att se till att de hålls i sin hage. Vissa drömmar gör sig bäst just som drömmar.

 

17.02.2017 kl. 18:05

http://http://sevendays.vasabladet.fi/blogoteket/

Det är jag som är Ulla-Maj. Jag fyllde 60 hösten 2016. Det känns som en utmärkt ålder. Jag gillar att skriva och att fotografera. Den här bloggen materialiserar en av mina drömmar.

Kjell är min gubbe sedan 39 år. Vi har tre vuxna barn, fyra barnbarn, hund (Nelli), katt (Hallux) och ett par bikupor. Vi bor i ett egnahemshus i Pedersöre med stor vanskött trädgård.

Bamse är vår båt, en 35 fot lång, gaffelriggad ketch av Colin Archer-typ. Den är ett hemmabygge från början till slut. Skrovet är gjutet i betong, inredning och däck är i furu. Den sjösattes 1999 och har tagit oss på otaliga äventyr sedan dess. Den encylindriga tändkulemotorn Bolinder från 1940-talet har 25 effektiva hästkrafter. Motorn dunkar trofast hur länge som helst, om än rätt högljutt. Den ger Bamse en måttlig fart på knappt 6 knop vid lugnt väder.

Tanken med bloggen var att berätta om våra långfärder till sjöss. Eftersom båten står på land största delen av året blir det många blogginlägg om en massa andra ämnen också. Det kan gälla vardagsliv och –göromål, husmorstips, dråpliga minnen och vad som råkar vara aktuellt. Välkommen till bamsbloggen!

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar