Ett par udda maträtter

För ett par år sedan besökte en syrisk kvinna vår marthaförening och lärde oss göra falafel (bloggen i mars 2017). Först nu kom jag mig för att försöka själv. Det gick inte riktigt som på Strömsö. Jag blötlagde kikärterna som de skulle. Men min gamla Elektrolux hushållsassistent vägrade att befatta sig med sådana nymodigheter. Motorn stannade så fort jag försökte starta kvarnen för att mala sönder ärterna.

Jag fick försöka med mixern. Den gillade inte heller hanteringen. Motorn blev varm och knivarna stannade. Småningom fick jag sönder det mesta.

Jag kryddade frejdigt med 3 lökar, 3 vitlöksklyftor, färsk koriander, persilja och chili, torkad koriander, spiskummin och sambal oelek. Jag tillsatte ett par dl vatten och 1 tsk bikarbonat.

De första bullarna jag friterade såg helt fantanstiska ut, men sen föll degen samman till en enda gröt. Jag antar att oljan inte var tillräckligt het när jag klickade i för mycket deg i taget.

Jag bakade en liten sats avlånga pitabröd att servera falafeln i. Man ska servera tomat, gurka och youghurtsås med. Bensinstationen som ligger bara ett par hundra meter från oss brukar vara välförsedd, så jag traskade iväg efter youghurt. De hade bara 2 dl burkar med grekisk yourhurt, men det lät ju bra, så jag gick hem med en sådan. När jag öppnade den simmade en massa sylt omkring i burken. Det var en liten missräkning, men jag öste bort det mesta och fyllde på med vitlök och chili. Den blev eldig och läcker. Vi tyckte anrättningen blev en succe. Men om jag ska göra falafel flera gånger så får jag nog så lov att skaffa en matberedare för att få sönder kikärterna.

Jag läste nyligen Torgny Lindgrens Pölsan igen en gång. Det är en fantastisk bok, fastän själva pölsan inte verkar så tilltalande.

 

I en liten ruta fanns dock recept på en maträtt, uppenbarad i drömmen, som verkade mera lockande. I dag testade jag den:

 

överbliven potatismos

1 finhackad lök

hackad bacon

några matskedar kornmjöl

1 ägg för hållfastheten

salt och vitpeppar

 

steks som bullar.

Det blev jättegott tillsammans med lingonsylt.

Till dagens eskapader hör också en musjakt. Jag satt och bokförde i godan ro, och flyttade om ett par mappar som stod på golvet, då någon började pipa och kvittra i den största nöd. Hallux skyndade till för att hjälpa mig, när jag stående på knä på stolen började plocka upp en mapp efter den andra från golvet. Minsann stack det ut en musbak med svans och baktassar under marthornas pärm! Den hade kommit i kläm. Jag litade på att Hallux skulle expediera den när jag försiktigt lyfte mappen, men han tyckte det var för enkelt och lät den löpa.

Arma katt! Det var troligen katten som burit in musstackarn. Jag fick själv jaga musen fram och tillbaka längs väggen med brandstake och vedträn innan den till sist stöp. Det är inte lätt att jaga möss när man själv är så rädd att man måste stå på stolar och bord för att inte bli angripen. Vilken fasa om den skulle klättra upp innanför byxbenet! Det hjälper inte att tänka att den inte är farlig och att den är minst lika rädd som jag. Nåjo. Faran är över för den här gången.

I morgon ska jag bokföra mera. När man inte säger nej blir man kassör både här och där. Jag har 4 föreningar och ett litet företag att göra bokslut åt, och skattedeklarationer för ett par av dem. Kanske det är bra att bråka huvudet ett par veckor i året, så det inte vissnar bort.

igår kl. 21:05

Min korta karriär som motorcykelförare

Veckan har runnit iväg i ett huj medan jag suttit i väven. Man hinner tänka mycket medan man väver. Tankarna kastas hit och dit som en svärm mesar på hösten. Här om dagen landade jag vid en eskapad för några år sedan.

Vid morsdagstiden hade Bamsefar köpt en motorcykel till.

Redan år 1995 införskaffade han en BSA från 1952.

Nu blev det en Ariel av samma årgång. Han presenterade den stolt som min morsdagspresent. Jag var kanske inte så överförtjust som förväntat.

Ett par år senare, när han varit ut på provtur, kom han glad och förväntansfull ner i källaren, där jag satt och vävde också då, och förkunnade att nu ska jag komma och provköra. Jag höll precis på och skulle börja med ett spännande moment i vävandet, och var inte alls intresserad, men som den kärleksfulla och tillmötesgående maka jag försöker vara, så steg jag upp från väven och följde honom ut på gården.

Jag fick hjälm på huvudet, lyckligtvis. Han förklarade ingående hur man ställer tändningen, gasar, trampar igång, skuffar ner cykeln från stödet och lägger i växeln. Jag stod och trampade på stället under utläggningen och ville ha det hela undanstökat för att få gå tillbaka till väven. Sen skulle jag kliva upp på Arieln och upprepa hans manöver. Jag klarade av det precis som han förklarat.

Nu råkade det sig så att motorn drog fram, fastän växeln inte var ikopplad. När jag skuffade ner cykeln från stödet gjorde den fart framåt. God fart. Jag försökte vrida på gasreglaget, men gasen ökade, och minskade knappt åt andra hållet. Jag hade inte fått några instruktioner om hur man bromsar och stannar motorn. Det är inte ofta jag varit rädd, men den här gången blev jag helt paralyserad av skräck. Jag bestämde att jag på inga villkor åker ut på byvägen med vidundret. Den enda lösning jag såg, var framför ögonen på mig. Om jag kör in i husväggen så måtte den stanna. Jag siktade på några buskar för att lindra smällen litet.

Det smällde ändå. Jag flög framåt med huvudet i väggen och motorcykeln stjälpte. Mitt högra underben låg i kläm under sitsen. Det gjorde ont. Jag kraxade förfärat: Ta bort den, ta bort den! Han kom springande och stoppade motorn och lyckades med stor möda lyfta upp motorcykeln på stående. Lyckligtvis blev det inga skråmor på den. Den landade ju mjukt.

Jag haltade in och stönade för varje andetag. Det gjorde ont mellan skulderbladen också. Det kändes som om ryggraden tryckts ihop när huvudet smällde i väggen. Jag lade mig i sängen och darrade i hela kroppen. Jag beslöt att fast jag så ska dö på fläcken så täcks jag inte åka till jouren och förklara hur jag skadat mig. Å vad jag skämdes! Jag insåg att det är svårt att tänka rationellt när man är riktigt rädd.

Troligen hade ett ben spruckit av tyngden från cykelsitsen, för en bulnad slog genast upp, och benet var sjukt i flera veckor. Jag var mera bekymrad för ryggen, men också den repade sig småningom.

Nu när flera år gått, vågar jag tänka igenom hela händelseförloppet. Jag kan till och med skratta åt mig själv.

Framdäcket råkade pricka ett källarfönster.

Det yttre glaset var sönder i ett par år innan vi installerade en kattlucka åt Hallux där. Intet ont som inte har något gott med sig. Hallux är väldigt förtjust i luckan och använder den flitigt dygnet runt. Och nu kan jag kaxigt stå fast vid att jag kört färdigt. 20 meter räcker för mig.

11.01.2019 kl. 11:50

Nya vardagar

Helgen är slut och vi har kommit igång med vardagslunken. Jag tömde en frys och gjorde 15 liter saft och ännu ett par satser äppelvin. 

Jag började längta efter russinbullar och rörde ihop en deg. Påsarna med restgarn spökar, så det blev ett par små sockor till att börja med.

Ett annat spöke är den lagrade varpflätan. I går kväll drog vi den på bommen.

I dag har jag trätt i skaft och sked. Mot slutet hade jag på känn att något inte stämde, och kontrollräknade och plockade igenom skaften flera gånger utan att hitta något fel. När jag stånkande och med stor möda krupit in under väven för att knyta upp tramporna hittade jag problemet.

En varptråd hängde lös. Det hjälpte inte annat än att dra ur hälften av det jag jobbat med i dag. Vilken tur att jag inte har bråttom med något! Men nog blev det en kaffepaus innan jag gjorde reprisen. Småningom ska det bli ett par mattor till sommarstugan.

04.01.2019 kl. 15:30

Oslojollen, del 3

Några storverk har inte timat med båtbygget på sistone, men en liten uppdatering kan vara på sin plats.

Fjäderbrädan är grovt formad och sammanlimmad av två tunnhyvlade brädor. Innan den får sin slutliga bredd, och limfogen putsas, blev det anledning att slipa skärverktygen.

En näpen slipmaskin med massor av extra utrustning har i minst 10 år stått i källaren och bidat sin tid.

I dag har 10 stämjärn och 6 hyvelbett blivit slipade och brynta. Enligt berörda handläggare var det ett rent nöje. Och visst är det roligt att ha praktiska maskiner till sin hjälp. För att inte tala om att småningom få arbeta med vassa hyvlar och stämjärn. Men först ska vi fira nyår.

30.12.2018 kl. 15:25

Försmak av vår

Jag var kanske för förkyld för att anstränga mig, men på julannandag var vädret så härligt, och en skidtur lockade verkligen. Kanske det är bra att svettas loss och snyta bort all den tjocka sörja som bubblar i huvudet.

Vi beslöt att skida ända från trappan, längs bäcken som löper nedanför tomten, ner till sjön. Vi måste ta oss över ett par djupa diken, och det gick inte så bra. Innan jag visste ordet av låg jag platt på rygg i diket. Det hjälpte inte annat är att spänna av sig skidorna för att ha en chans att stiga upp och krypande ta sig upp på dikets andra sida. Isen är lyckligtvis vågrät, så där klarade jag mig riktigt bra.

Det var mycket folk på sjön. De skidade, cyklade, gick och skrinnade. Det kändes som februari; solsken, lugnt och nollgradigt. Vilken lycka! Vi skidade långsamt och vilade ofta. Vid hamnen Färinabba fanns en öppen ränna. Björkstammar speglade sig i vattnet. Isen är alltid dålig här. Vi höll oss nära land tills vi passerat området.

Efter 1 timme 45 minuter kom vi fram till villan. Ingen prestation att skryta med precis. Sträckan från hemmet ner till sjön är kanske 2 km, och ytterligare 6 km ut till Navaskär.

Det var skönt att spänna av sig skidorna och börja med att dricka kaffe. Innetemperaturen var +2 grader, så vi eldade frejdigt hela eftermiddagen och kvällen.

Isen var 15 cm tjock utanför villan. Vi eldade bastun också. Vi var drypande våta av svett efter skidandet. När vi kröp till sängs var temperaturen + 24 grader, så det var nästan för varmt. På morgonen hade den sjunkit till 17, som vi brukar ha hemma.

På torsdag morgon visade december sitt rätta ansikte igen. Diset suddade ut konturerna av öarna. Men temperaturen var fortfarande behaglig, och föret utmärkt. Det brukar inte glida så värst när jag skidar i vanliga fall. Jag promenerar mest och håller i mig i stavarna. Annat var det i dag.

Hemvägen tog trots allt 1,5 timmar, med alla vilo- och snytaspauser och diken. Men skidsäsongen är inledd. Nu kör vi hårt!

 

27.12.2018 kl. 13:48

Äntligen julefrid

Jag är väldigt traditionsbunden, och julen ska firas precis som den brukar. Redan då jag var liten fick jag följa med till morbror Bo (och min mommo, medan hon levde) på julkaffe. Där samlades hela släkten under skratt och glam på julaftons förmiddag.

Skarorna har glesnat betydligt, och nu är det bara morbror Bo och hans Helena, och moster Gretel man träffar där. En moster vistas på vårdhem och de tre övriga i syskonskaran är borta. Men vi var där, och ett par kusiner. En av dem hade med en hel soffa full med gulliga flickbarnbarn, så visst blev det ett trivsamt julkaffe också i år. Morbror skriver en hel del. Ibland får vi höra någon rolig dikt, men i år blev det en festlig monolog i bästa Granlund-stil.

Hemma igen fick jag börja pricka av mitt tidsschema för att få julmiddagen klar till klockan 3.

Julbordet ser ut som det brukar.

Och visst blev det julklappar efter Kalle Anka, fastän vi försöker vara återhållsamma.

Alla åkte hem redan före klockan åtta.

Efter disken var det skönt att få sätta sig och lägga upp fötterna på en stol. Hallux är alltid snabbt på plats när jag sätter mig. Då började julfriden. Vi tittar aldrig på TV, utom i julhelgerna. Då visas ofta filmer. Nu uppskattade vi att se den gamla, vackert filmade Änglagård.

Och nu ligger hela resten av julhelgen framför, härligt oplanerad. Kylskåpet är överfullt av läckerheter, huset är hjälpligt städat och granen är så fin. Likväl pockar ett verksamhetsbehov. Hur skulle jag klara mig utan bloggen? God jul!

25.12.2018 kl. 12:31

Ett och annat handarbete

Ännu ett typiskt mammaprojekt har sett dagens ljus. Jag fick en så lysande idé här om natten.

Minst fem gånger om året har vi kalas med ca 15 personer hos oss. Det är jämt sådant sjå med att flytta möbler och ordna med långbord i salen. Köksbordet skulle helst få stå kvar i köket. Jag behöver avställningsytor där också.

Nu slog det mig att jag kunde höja på en gammal bordsskiva lite och ordna med fastsättning i det runda björkfanerbordet. Sagt och gjort. Precis som det brukar gå när jag snickrar något så blev det lite fel och lite blodvite. Jag fattar fortfarande inte hur jag mätte, men faktum är att bordet nu blev 2,5 cm för högt. Nåjo, större blev det åtminstone. Blodvitet uppstod helt naturligt när jag försökte hålla fast en liten träkloss med vänster hand och såga bort hälften av ändträet till en fasthållande klinka. Sådant brukar aldrig sluta lyckligt. Men med duk på blev slutresultatet hur bra som helst. Att borden har olika nivå kan göra det samma. När kalaset är slut lyfter jag bort den löstagbara skivan och det lilla runda bordet får stå framme.

Den brun/grå tröjan blev klar. Rätt överranskande att det lyckades utan sprättande fast jag inte hade något mönster. Jag tycker fortfarande att färgen är väldigt ful. Jag försöker tänka att det ljusbruna får som bar ullen var väldigt vackert, men det vill liksom inte sjunka in. Jag har aldrig känt något ljusbrunt får. Garnet skulle räcka till en tröja till, men nu får det verkligen vara nog för den här gången. Lyckligtvis kunde dottern tänka sig att ha tröjan, så jag slapp den enkelt.

Av det överblivna nöthårsgarnet blev det makramé. Jag behöver en mattstump framför stolen i farstun, där jag snörar på mig ice bugsen. Jag är orolig att dubbarna ska nöta hål mitt på den långa farstumattan. En gul stjärna blev till på några minuter.

Det yngsta barnbarnet var förkylt och kunde inte vara på dagis, så han kom till oss här om dagen. Hur det nu gick så fick jag överta hans förkylning, fastän jag försökte ha min egen näsduk i höger ficka och hans i vänster. Vi hade nog näsdukarna tillsammans ibland också. Medan jag jobbade var jag så överöst av baciller att jag var immun mot allt. Nu när jag bara går hemma och knappt träffar andra människor får jag tydligen räkna med att drabbas om jag stöter på något virus. Det kan det vara värt.

22.12.2018 kl. 19:15

Julegranen vår

En välformad gran har slagit rot mitt för sommarstugans fönster mot sjön. Där kan den ju inte stå. Vi skulle gärna ha tagit den som julgran redan i fjol, men det tillät inte isläget.

I år gjorde vi ett nytt försök. Uppmuntrade av att någon lagt nät under isen prövade vi oss försiktigt fram med hjälp av ett kamstål. Isen höll för slagen och vi tog oss lyckligt över den 600 m breda fjärden. Vi var som alltid väl utrustade med isdubbar, flytvästar och kastlina.

Allt var sig likt vid villan. Vi tände ingen brasa, utan inmundigade de medhavda våfflorna med ytterkläderna på.

Granen fick åka sparkstötting på hemvägen.

Vi brukar inte klä den förrän dagen före julafton, men i år tjuvstartade vi. Jag satsade lite tid på att tömma hela julavdelningen på vinden. Där har samlats allt möjligt skräp, så som söndriga julprydnader, saker som barnen gjort i skolan, och som sett sina bästa dar, förutom en del tomtar och ljusstakar som jag inte använder.

Jag försökte övertyga barnen om att de skulle behöva något av överskottssamlingen, men de nappade inte. Det blev att plocka ihop det som har något värde och bära upp en låda på vinden igen. Den fick åtminstone bättre plats.

20.12.2018 kl. 16:07

Oslojollen, del 2

Nu står en byggbock i båthuset. (Släng dej i väggen julbocken!)

För att få fram hur höga klossar som behövs under spantmallarna ritades en linje i skala 1:1 på golvet. Bågen blev inte till belåtenhet trots kontrollmätning på ritningen. Bamsefar beslöt att lita på den naturliga linje som bildades, i stället för att slaviskt följa noteringarna på den flerfalt kopierade ritningen.

Klossarna är hoplimmade och fastskruvade. Följande punkt blir att limma ihop akterspegeln, lägga ett fjäderbräde på klossarna och passa in spantmallarna. Seglen är beställda, så nu gäller det att åstadkomma något att använda dem på.

17.12.2018 kl. 18:19

Ett människoöde

Jag var på begravning här om dagen. En 83-årig kvinna från byn hade dött. Vi kan kalla henne Lisa. Jag har tänkt mycket på henne och hennes liv de senaste dagarna. Varje människa är ju unik, och har sin egen historia, men Lisas liv skulle kunna bli en spännande roman eller en rafflande TV-serie.

Hon gifte sig som 17-åring med den 7 år äldre John, och fick sitt första barn som 18-åring. De firade dubbelbröllop tillsammans med Lisas syster och Johns bror. Liksom de flesta andra som bodde på landet i början av 1950-talet var John jordbrukare med ett tiotal kor. Två av Johns systrar bodde också i hushållet, så en 17-åring hade knappast så mycket att säga till om på hemmanet.

Bilden från början av 1960-talet är tagen vid ett symöte. Lisa står mitt på bilden, med vit skjortblus och mörk väst. Byns kvinnor, som jobbade hemma och i ladugården, tyckte om att träffas då och då på kvällarna. Nu för tiden är det tvärt om. Folk jobbar borta och vill helt förståeligt helst vara hemma på kvällen. Så tynar också föreningslivet bort. Än så länge har vi en aktiv marthaförening i byn.

Familjen dit Lisa kom som sonakono var litet speciell på det sättet att där var 17 barn födda och uppväxta. Ett par av döttrarna fick egna barn som också bodde i huset. Familjen var känd för sin gästfrihet, och byns ungdomar samlades gärna där. Ibland spelade några av byns pojkar fiol och dragspel på kvällarna. Nu bodde som sagt bara två av döttrarna kvar.

Lisa fick två barn till, innan John plötsligt dog. Nu stod hon ensam, som 32-årig änka, med tre barn, det äldsta 13 år och det yngsta ett år och sju månader. Hemmanet avyttrades. Lisa bosatte sig i en stuga som stod tom, en bit därifrån. Stugan var i dåligt skick, men Lisa var händig som snickrare och renoverade och gjorde den beboelig. Taket läckte och det rann vatten ur eluttagen när det regnade.

Något rinnande vatten fanns inte, utan det hämtades från det gamla hemmet. Där fick familjen också duscha. Hon drog också el själv. Döttrarna berättade att tre proppar (säkringar) brändes innan hon fick det att fungera. Hon sprang över till grannen och frågade råd mellan varven. 

Änkepensionen var inte stor, och hon måste skaffa sig försörjning. Hon fick arbete på kommunens åldringshem. De större flickorna fick ta sig till skolan, 4-5 km bort, på egen hand. Det fungerade kanske inte så bra.

På åldringshemmet blev hon bekant med en rullstolsbunden man i yngre medelåldern. De beslöt helt radikalt att flytta ihop. Hon handikappanpassade sitt hus och byggde en ramp vid trappan. I början av 1970-talet var detta alldeles sensationellt, och sågs inte med blida ögon av alla. Man var inte sambo då. Hon berättade en gång med bitterhet att prästen vägrade ge henne nattvard eftersom hon levde i synd. Det var säkert en svår tid, samtidigt som hon var lycklig över att få jobba hemma. Mannen fick naturligtvis också mycket trivsammare än han haft på åldringshemmet. För barnen blev han en fast punkt i tillvaron. Han var jämt hemma och hade tid för dem. Han läste mycket och skrev också själv, och var säkert en levande uppslagsbok för dem. Lisa älskade att köra bil, så de reste en hel del tillsammans.

Nu kunde Lisa satsa tid på sin trädgård. Hon tyckte mycket om blommor. Hon byggde garage, snickrade mycket och målade tavlor i olja. Hon var konstnärlig och tavlorna är högklassiga. De skulle passa på vilket galleri som helst. Hon sjöng mycket, och berättade sagor för barnen. Enligt barnen var sagorna så spännande, och berättade med sådan inlevelse, att också Lisa trodde på dem.

Mannen smälte småningom in i bybornas liv och accepterades. Han var försynt, humoristisk och intelligent, så det var svårt att låta bli att tycka om honom. En av döttrarna berättade att mannen uppskattade mycket när byborna på talko drog in vatten i huset. Då kände han sig välkommen till byn. Han dog år 1994. 

Lisa gifte sig ännu en gång, men det äktenskapet blev inte så lyckligt. När maken dog hade en minnessjukdom tagit sitt grepp om Lisa, och hon tynade långsamt bort. De sista åren av sitt liv tillbringade hon på åldringshem. Men också där fick tillvaron en guldkant. Hon hittade en vän. Många log när paret satt tätt ihop och höll varann i hand.

Nu tog Lisas historia slut. Som svepning ikläddes hon den brudklänning hon bar som 17-åring.I händerna höll hon 17 rosor, lika många som i sin brudbukett. Hon jordfästes invid sin första man, barnens far.

 

 

10.12.2018 kl. 10:35

Konsten att bygga en oslojolle, del 1

Jag nämnde i våras att Bamsefar planerar att börja bygga en oslojolle. Dagar, veckor och månader har runnit iväg, men nu börjar det närma sig.

Ända sedan slutet av 1960-talet har han drömt om att bli ägare till en sådan. Familjen Boströms loggertriggade oslojolle Casper seglade undan alla andra flytetyg under sjöscoutlägren han upplevde som 13-14-åring. En tagg av längtan blev kvar i kroppen. Nu ska jolledrömmen förverkligas.

Oslojollen är klinkbyggd och 5,5 meter lång, konstruerad av Erling L. Kristofersen före andra världskriget. Båten var ursprungligen helt öppen, men byggdes senare med för- och akterdäck. Den har centerbord i stället för fast köl. Det blir praktiskt i våra grunda vatten i Larsmosjön. Originalet var loggertriggat, senare användes också bermudarigg med fock och storsegel. Båten är relativt smal, och därmed rank. Under perioden 1950-1970 var den en populär fritidsbåt, snabb och rolig för dagsturer.

Båtbyggare Lage Sundfors i Karleby lånade gärna ut ritningar och spantmallar. Lage bygger erkänt vackra och välgjorda båtar i trä, mest större segelbåtar. De drar blickarna till sig när man möter dem på sjön eller ser dem vid någon brygga. Mäster Sundfors har generöst bistått med sitt kunnande. Ibland har han ringt upp och tipsat om detaljer han kommit att tänka på.

Ritningarna är nu kopierade och spantmallarna hopsnickrade.

De har stått uppstaplade vid båthusväggen och tålmodigt bidat sin tid, inte bortglömda, utan smekta av längtansfulla ögonkast.

Någon riggritning hade Lage inte, så Bamsefar gjorde en själv. Det blir en bermudarigg, så går det bättre att segla båten ensam. Segelytan är 9 m2.

Ordningen är återställd i båthuset, båda bilarna besiktade, efter mycket möda, och tiden är inne att äntligen komma i gång med oslojollen. Som förberedelse tillverkades en rejäl hyvelbänk och krampor. Nu börjar spänningen stiga.

04.12.2018 kl. 15:16

Årets julklapp!

Jag fick en så bra idé senaste natt.

Jag ska beställa var sin fotobok åt barnbarnen. Folk klistrar ju inte in foton i album numera, utan man knäpper massor av bilder, som sen bara glöms bort. Kommer dagens barn att få se några bilder från när de var små?

Leksaker har de i sådana mängder att jag baxnar, för att inte tala om de kopiösa mängderna med lego. Jag vägrar att köpa saker åt dem, varken till jul eller födelsedagar. En liten peng är inte lika rolig. För den köper de oftast mera saker på loppis.

I år ska det bli något annat. Jag har jobbat hela dagen med att plocka bland mina foton och sammanställa var sin personlig fotobok åt dem. Man blir förbluffad över hur mycket de har förändrats på ett par år. En tioåring håller ju på att bli en ungdom och en skolflicka är ingen baby längre.

Jag önskar att jag var lite mera teknisk. Jag klarar till exempel inte av att plocka foton ur min telefon till datorn eller till fotofirman. Det har varit tålamodsprövande att försöka igen och igen utan att klara av det. Nåja, de får nöja sig med vad jag hittade i kameran och på minnesstickorna. Själv tycker jag att det blev jätteroliga böcker. Kanske de bara bläddrar hastigt igenom dem nu, men om 10 eller 20 år väcker bilderna minnen. Och när mommo och moffo är borta blir bilderna kanske ännu värdefullare.

Det är bra att ligga vaken på nätterna då och då.

30.11.2018 kl. 15:49

Lagertömning

Nåja. Nu hänger de där, linnegardinerna. De måtte vara mycket diskreta, för en karl som bor här märkte dem inte när han kom in. Jag fick försynt påpeka att vi har nya gardiner i fåsto. Då vände han sig pliktskyldigast om och avgav en förnöjd grymtning. Pynta på bara, kvinnfolk! Det är bara du själv som märker det. Själv är jag riktigt nöjd med dem.

Nu när vävasprojektet är avslutat får jag se mig om efter nya utmaningar.

Vi diskuterade lite om huruvida det är läge att måla fönsterbågarna till föus- och garageskulla, och kanske fönsterbågar till hela föuse.

Bågar och karmar finns instuvade längst inne i ett hörn. Minsann hittade vi dem. Efter att ha klättrat upp på en bågnande och hal aluminiumstege beslöts att målandet får bli ett projekt till sommaren.

Möjligen inverkade det trivsamma träarbetet på beslutet. Det ska blir krampor för båtbygget.

Inte mig emot! Det är nog gemytligare att sitta inne och sticka, till exempel, än att vara ute och måla. Jag har två projekt att ta itu med.

Min gamla (från år 2000) tröja av växtfärgat ullgarn blev alldeles uppnött av linväven. Linet tycks nöta väldigt på ull, för höger ärm är nästan förintad. Jag ska klippa av ärmarna vid armbågen och sticka nya nedåt.

Bland allt lingarn som följde med väven, för många år sen, fanns ett tiotal härvor entrådigt ullgarn. Färgen är inte den piggaste, men nu när jag hanterat lingarn ett tag känns den helt normal. Jag kom på att jag ska börja sticka en tröja av garnet, så kommer det till användning.

I en annan låda hittade jag garn av nöthår, avsett för mattor. Färgerna är något chockerande, men jag stickade i alla fall tre par tofflor av det gröna. Vi får se vad det blir av resten.

Det känns som om jag just nu har väldigt bråttom att förbruka allt gammalt skräp jag samlat på mig under åren. Det är väl en sorts döstädning det också. En riktigt intressant och kreativ döstädning, faktiskt.

28.11.2018 kl. 13:43

Full rulle, sa Sven Melander

Det känns som om vi hunnit med mycket den här veckan.

Isen har börjat lägga sig i vår hamnvik, och höll att gå på i fredags. Nu får vi lägga villalivet på is ett tag.

Volvos instrumentbräde blev slaktat för en ynklig lampas skull. Mycket skrik för lite ull, kan man gott säga. Men Bamsefar hade läst på noggrannt, och gjorde precis enligt handboken, och minsann fick han ihop det hela igen, och de nya lamporna lyste som de skulle.

Han har också jobbat flitigt i båthuset, och renoverat och satt upp skåp för verktyg och annat. De gamla skåpen köpte vi för 100 mark när byahemmets kök renoverades för 20 år sen. Sedan dess har vi lagrat dem i en del av det forna hönshuset, så delar av socklarna har ruttnat bort. Skåpen har också blivit kringflyttade, likt vår övriga egendom. Detta har varit en ren pina, för de är jättetunga att rubba för två personer. Nu får han äntligen plocka in sina verktyg i hyllorna, och kommer möjligen att hitta sina saker i fortsättningen. De senaste 40 åren har mycket tid gått åt att leta efter grejor. Smeito eller en skarvsladd är kanske i något av 4 rum i källaren, eller i garaget, eller i föuse, eller i någon vrå i båthuset. Eller eventuellt i torken. I något fall har någon av pojkarna lånat den, så han har letat helt i onödan. Nu ska det bli ordning och reda.

Eftersom det inte funnits några avställningsytor hittills har maskinerna varit fullstaplade med saker, som måste flyttas någon annanstans när maskinen ska användas, och så vidare. Man tror knappt att det är sant att det är slut på röran.

På fredag kväll hade jag en kompis på äppelvinprovning. Vi har inte träffats på länge och hade mycket att ventilera, medan vi provsmakade de fem satserna.

De blev av någon anledning rätt olika, och vi hittade var sin favorit.

Vi fick låna det yngsta barnbarnet över lördagsnatten och har haft riktigt trivsamt. Han börjar prata så smått nu, så det är en rolig tid att få ta del av.

När han åker hem ska jag fortsätta med linnegardinerna. Jag siktar på att få upp dem till första advent, så nu får jag nog ligga i.

 

 

24.11.2018 kl. 21:41

Lingarn

Jag vill ju inte påstå att jag uträttar storverk varje dag, men de tre senaste dagarna har varit verkliga bottennapp vad sysselsättningen beträffar.

Det handspunna lingarnet, som nystades vid Bjurmyrkammen i Ånäset i september 1949, tog slut. Jag köpte det på loppis i Sikeå för många år sedan. Nu när jag spolat upp garnet, har det varit spännande att veckla upp tidningssidan som fanns inne i nystanet, och se vad som var aktuellt när nystanet gjordes. På en tidning fanns prenumerantens adress. Garnet har lite ojämn tjocklek, med en del klumpar och stickor, och många knutar.

Lyckligtvis räckte det till två gardiner, så de blir åtminstone inte omaka. I fjol vinter vävde jag också flera löpare av garnet.

Nu får jag så lov att ta itu med de maskinspunna härvorna jag har på lager, och försöka nysta av dem så gott det går. Det går inget vidare.

Jag har 8 kg lingarnshärvor, ca 20 stycken. Största delen av dem fick jag på handeln när jag köpte den begagnade väven. Det var så roligt att väva av det nystade garnet att jag redan fantiserade om att lägga upp en ny väv när gardinerna är klara. Jag börjar revidera de planerna.

Jag tänkte med en suck, när jag öppnade härvan, att här får jag nog hålla på hela dan. Ha! Efter tre dagar har jag 30 spolar, som räcker till ca 1,5 meter gardin, och härvan blir bara råddigare. Kanske det inte ska vara så enkelt att få vara hemma och syssla. Tålamodet lär växa när man töjer det. Just nu tror jag bestämt att det är dags för en promenad.

17.11.2018 kl. 10:23

http://http://sevendays.vasabladet.fi/blogoteket/

Det är jag som är Ulla-Maj. Jag fyllde 60 hösten 2016. Det känns som en utmärkt ålder. Jag gillar att skriva och att fotografera. Den här bloggen materialiserar en av mina drömmar.

Kjell är min gubbe sedan 39 år. Vi har tre vuxna barn, fyra barnbarn, hund (Nelli), katt (Hallux) och ett par bikupor. Vi bor i ett egnahemshus i Pedersöre med stor vanskött trädgård.

Bamse är vår båt, en 35 fot lång, gaffelriggad ketch av Colin Archer-typ. Den är ett hemmabygge från början till slut. Skrovet är gjutet i betong, inredning och däck är i furu. Den sjösattes 1999 och har tagit oss på otaliga äventyr sedan dess. Den encylindriga tändkulemotorn Bolinder från 1940-talet har 25 effektiva hästkrafter. Motorn dunkar trofast hur länge som helst, om än rätt högljutt. Den ger Bamse en måttlig fart på knappt 6 knop vid lugnt väder.

Tanken med bloggen var att berätta om våra långfärder till sjöss. Eftersom båten står på land största delen av året blir det många blogginlägg om en massa andra ämnen också. Det kan gälla vardagsliv och –göromål, husmorstips, dråpliga minnen och vad som råkar vara aktuellt. Välkommen till bamsbloggen!

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar