Min (enda) kvinnodag

En gång blev jag uppvaktad med tulpaner på kvinnodagen. Det var den 8 mars år 1992. Jag blev väldigt överraskad, för kvinnodagen var en rätt ny företeelse då.

Blommorna kom från min bror. Han hade hamnat på sjukhus för lunginflammation i slutet av februari, och låg på Vasa sjukhus. Han förblev på sjukhuset och dog 15 maj samma år, 48 år gammal.

Det var inte bara jag som blev uppvaktad. Åt hustrun sände han rosor och åt vår mamma silkesblommor, för pappas astmas skull. På allas kort stod det "Till en god kvinna på kvinnodagen". Än i dag känner jag mig rörd. Jag har tänkt på gesten varje vår i 26 år nu. Han litade på att vi tillsammans skulle hålla ställningarna hemma medan han var borta. Jag jobbade deltid på kontoret i hans företag då. Jag bokförde, räknade löner, fakturerade, betalade räkningar och gjorde spannmålsanalyser. Hemma, på samma gårdsplan, hade jag tre ungar på 1, 6 och 8 år. Jag jobbade medan den minsta sov. De äldre fick vara med mommo, som bodde i samma hus.

Tack John, uppe i din himmel! Inte bara för de där tulpanerna och tanken bakom, utan för allt som vi delat och alla gånger du ställt upp för min skull! Fastän hur bråttom du hade gav du dig alltid tid att lyssna och ge gensvar. Barnen fick alltid tid och plats i famnen, både andras och de egna, då 26, 23, 17 och 8 år.

Tänk att livet gick vidare! Som vatten som söker sig nya fåror när den rakaste vägen är tillbommad. Det finns alltid nya spår.

08.03.2018 kl. 11:50

En vanlig torsdag

Det verkar som om det mest extrema sömnbehovet skulle ha avtagit nu när det blir ljusare. Jag vaknade utsövd "redan" klockan 8, och kände mig lycklig i hela kroppen över att inte behöva sätta mig i en kall bil och åka till stan. Jag har i många år lidit av Raynauds syndrom, och får vita, känslolösa fingrar så fort jag sätter mig i bilen på vintern. De tinar nog upp när jag håller händerna i varmt vatten en stund. I många år längtade jag varje morgon hett efter att få stanna hemma, och inte behöva åka nånstans, när temperaturen kröp under -20 grader, och nu är tiden äntligen inne.

Morgonlänken med hunden blev inte lång. Nelli har en sjukdom som heter SLO, klokapselavlossning, och fryser om fötterna, hon också. Hon står och håller upp en tass i taget, svansen hänger och hon ser plågad ut. Då brukar vi vända om och gå hem igen. Men morgontidningen fick vi med oss.

På förmiddagen plockade jag fram symaskinen och gjorde en del förbättringar på kläderna med medeltida look. Jag sydde fast bandet jag vävt till tabardens halshål, gjorde fickor på mansskjortan och sydde ny kant till halshålet på särken.

Efter lunchen hade utetemperaturen stigit till -7 grader, så vi gick alla tre på en promenad till sjön. Där hade bilar kört kors och tvärs, så vi insåg att det är dags att köpa hem grundfärg och börja stryka bräderna som ska transporteras till villan. Det var riktigt härligt vinterväder.

Vi kom hem lagom till kaffetiden och styrkte oss med nybryggt kaffe och mockarutor, som jag bakade tillsammans med barnbarnen när de var här i början av veckan. Jag kom på att jag skulle bjuda hem gäster till lördag. Det var intressant att planera en meny och göra inköpslista för ingredienserna.

Jag insåg plötsligt att jag hade ett ärende till en granne som bor 1 km bort, och cyklade iväg dit.

När jag kom hem fick jag meddelande om att det finns 4 gäddor och en gös att hämta hos min syster, så det blev lite rensning och filéande. Nu har både katten och vi mat i många dagar.

Jag hann precis dra sönder kasslern jag ställde i ugnen på morgonen till pulled pork, innan det var dags att gå ut till landsvägen för att få skjuts till kvällens sångövning.

Så här rinner dagarna iväg. Inte en chans att jag skulle ha tid att vara på jobb dessutom. Det är fantastiskt att vara nästan 62 år! Om regeringen börjar bråka ytterligare med de arbetslösa, som ska rädda republiken, från jag vet inte vad, så har jag lösningen klar. Man kan ta individuell förtidspension, 50 % av den kommande pensionen, då man fyllt 61 år. Tydligen räknas man, helt riktigt, som en lite sekunda arbetstagare från den åldern. Kom igen bara Sipilä!

Och i morgon ska jag på begravning. En äldre, väldigt uppskattad, kvinna från byn ska begravas. Hon var nära vän till min mamma. Det blir väl att göra veckoinköp i stan samtidigt, så behöver jag inte åka hemifrån på flera dagar sen. Att få vara hemma är bäst. Jag vill tacka livet!

01.03.2018 kl. 21:47

Dagens outfit - medeltida look

Klädmode och jag är en hopplös kombination. Rent skrattretande faktiskt. Jag eftersträvar att i möjligaste mån skyla kroppen och hålla värmen – teddyhalaren är mitt favoritplagg, sommar som vinter.

Men nu ska det handla om kläder. Vi besökte den medeltida veckan i Visby för några år sedan, när vi rundade Gotland med Bamse (se blogginlägg i februari 2017). Stämningen var trolsk och suggestiv. De flesta var klädda i tidstrogna kläder. Det doftade av smideskol, brända mandlar och tändvätska från eldshower. Vi kände oss som udda turister i våra jeans och t-skjortor. Jag beslöt att nästa gång vi kommer ska också vi vara tidsenligt klädda.

Jag köpte 2 plus 2 meter, 2,80 meter brett, linneliknande tyg på en marknad i Palma i november. En natt för någon vecka sen, när jag låg och planerade nya vävprojekt, kom jag på att jag skulle väva någon sorts västar, med färggrann randning, som skulle matcha Visbydresserna. När jag på allvar började googla efter mönster insåg jag att några västar inte hör till utstyrseln. Rätt snopen fick jag avskriva vävandet.

Men tanken på kläderna levde vidare. De senaste tre dagarna har jag sytt. Det är roligt. Jag har inte använt symaskinen på länge. Tiden rinner iväg när man håller på. Inte att undra på att Finlands konfektionsindustri fått stryka på foten. Kläderna skulle ha varit hutlöst dyra om man räknat timpenning på dem. Det känns så fel när kläder är så billiga i affärerna. Ofta skulle man inte ens få tyg och tråd för samma pris. Det måste betyda att någon får alltför lite betalt för sitt arbete.

Tyget räckte inte till. Kläderna ska vara generöst tilltagna för att visa att man har råd att inte knussla med tyget. Jag offrade lite av en halvlinnepacke som jag drog mig till minnes att jag köpte som gardintyg för många år sedan, för att få ärmar och insättningskilar till min särk.

Hallux blir sprallig av att ligga inne hela dagarna, nu när det är för kallt att vara ute, så han hjälpte till med att sprätta omkring knappnålar och krypa in under tyget, just som jag slätat ut det och skulle börja klippa.

Bamsefar verkar inte helt förtjust i dressen, men jag tror den blir finare bara jag gjort bälte och vävda band för att kanta halshål och sidor till tabarden – västen som hör till mansskjortan. Oftast var bältena i läder, men vävda band förekom också.

Särken känns lite sakral.

Den första linneväven jag lade upp gick inte jämt ut. Det blev över en knapp halvmeter. Jag testade en randning, inspirerad av folkdräktstyget, på den sista stumpen. Den räckte med knapp nöd till en liten väska, en pung, som kan hänga på mitt bälte sen. Jag ska kanske sy en överklänning, surcot, också, men skulle helst ha lite vackrare tyg än det linnefärgade.

På tal om linnevävar; jag vävde två löpare för långbord av de första 5 metrarna varp. Sen måste jag lägga upp mera. Hittills har jag bara hunnit med en löpare som jag ska ge bort. Det blir att ställa till med något gästabud nu, så jag får anledning att duka långbord. Jag har saknat enhetliga löpare tidigare. 

Planer på en ny Gotlandsresa i augusti skulle inte heller vara fel. Allt är upplagt för en seglats sydvart.

23.02.2018 kl. 21:44

Drabbad av vävansjuko

"Ovanliga", var kommentaren om salsmattorna från en sakkunnig. Som den självgoda person jag är tolkade jag det genast positivt.

Då och då drabbas jag av en oemotståndlig lust att börja väva. Det finns bara ett botemedel. Det som triggade igång sjukan den här gången var en oväntad gåva. Jag fick 13 säckar färdigt klippt väft, som var utklassad som oanvändbar. Bredden på de klippta remsorna varierar mellan 5 cm och 5 mm. Det är klippt tvärs över sömmarna och ingen hänsyn är tagen till trådriktningen, i många av nystanen. För en noggrann och ordentlig väverska är detta en mardröm. Jag är inte så kinkig, utan slår frejdigt in det mesta. Ytterligare ett problem med mattväften är att färgerna är lite hopplösa: det finns flera säckar var av rosa, rött, turkos, gult, orange och så vidare.

Nåväl, jag riggade upp revstaven i källaren med hjälp av en lokal ingenjör, som installerade ett fjädrande bräde mellan staven och taket. Det fungerade fint.

Det är en ren lycka att hantera en varpfläta. Det finns så mycket förväntan och hoppfullhet i den. Bamsefar fick förtroendet att hålla i flätan medan jag vevade upp varpen på bommen.

Sen gäller det att trä i skaften. Jag valde att trä i rosengång, för att få lite omväxling i mönstret och lite utmaning i vävandet.

Det ligger lite ångest i besluten om vilka färger man ska satsa på. Slutresultatet visar sig först när man klipper ner mattorna och lägger dem i det rum där de ska vara.

Jag är så förtjust i de gröna gardinerna i sovrummet, så jag använde en stor del av den gröna väften till de här mattorna. Lätt chockerande först, men man vänjer sig.

I den rosa kammaren började mattorna se ut så här. Jag märkte, när den långa var klar, att färgerna flöt ihop för mycket. Gungstolsmattan med de mörka ränderna blev piggare.

Den vita är alltför ljus för att passa hos oss, så den gav jag bort.

Den blå gav jag bort och den gammaldags randiga ska vara i farstun.

I "biblioteket", Bamsefars man cave, ville jag ha en i lite dovare färger.

Vävansjuko blev inte botad av 20 meter varp, så jag blev tvungen att reva 20 meter till. Nu när också den väven är nedklippt märks det faktiskt att mattväften har minskat.

Det blev bara 80 cm varp över när den sista mattan var färdig. Jag delade upp den på hälften och drog ihop ett par poppanalöpare. De blev nog onödigt korta, men det kan inte hjälpas. De kunde heta Eldsvåda och My Baby, en för köket och en för salen.

När varpen är slut är det färdigt vävt.

Nästan hälften av mattväften blev över. Jag har nog ännu planer på gul-oranga mattor till köket och någon dörrmatta, men nu ska jag verkligen försöka hålla mig i skinnet och inte lägga upp någon mer mattväv den här gången. Mattväften hålls nog i källaren tills nästa skov drabbar mig.

Är det någon annan som hör hur väven kvider av längtan efter en linneväv? Risken är stor att jag har allt för svag karaktär för att inte lägga upp en löparväv. Jag köpte varpen för ett par år sedan, när marthorna var på utfärd, och har bara väntat på rätt tillfälle att sätta igång. Jag fick lådvis med gammalt lingarn med när jag köpte väven för 5 år sen, och det skulle vara så roligt att få använda det.

För att inte tala om skyttlarna och manicken jag köpte på loppis i Sikeå senaste midsommar! Skytteln med renhornsändar har initialerna PM, och årtalet 1889 inbrända. Jag kommer att använda den med andakt. Kanske den rätta tiden att lägga upp linneväven är nu?

Ja, det är det!

14.02.2018 kl. 11:26

Göta kanal, del 6

Vi passerar Sandhammaren på kvällen. Ales stenar skulle ha lockat, men hamnen är onödigt grund. Vi siktar på Simrishamn, och lägger till halv 1 på natten, invid trålare och en kustbevakningsbåt.

Staden är inbjudande och intressant med kullerstensgator och gamla hus. Jag handlar på torget på morgonen. Vi lägger ut redan kl 9, hissar seglen och släpper loss över Hanöbukten. Det åskar över land när vi passerar Utklippan.

Vi seglar och kör hela dagen. På kvällen bidrar månen generöst till stämningen. Små grupper av ljus syns på landsidan och längre pärlband på Ölandssidan. Band av röda ljus markerar vindmöllor. Långe Jan blinkar starkt. Vi fortsätter hela natten med tvåtimmars vakter. Klockan 6 på morgonen lägger vi till i Kalmar. Nu är det svårt att få tag på sömnen, fast vi var så trötta nyss.

Då vi kvicknat till går vi ut på stan och får en guidad rundtur på slottet. Torget kantas av vackra hus. I domkyrkan är en renovering på gång.

Hårda NV-vindar utlovas, så vi besluter att skippa Gotland. Vi tänker i stället söka oss norrut efter Öland. Till Ölands nordspets är det 50 nm, så vi sover en natt till i Kalmar.

Innan vi kryper till kojs går vi på kvällspromenad längs ringmuren, Vi hamnar plötsligt backstage i en parkteater, och smyger oss försiktigt bort.

Följande kväll angör vi Byxelkrok på norra Öland.

Vi köper näbbgädda, makrill och räkor till kvällsmat. Näbbgäddan har gröna ben.

Byxelkrok är en turistfälla. Små bodar står vägg i vägg längs hela stranden.

Ett åskväder med smattrande hagel drar snart över oss och vinden sliter i riggen. Vi har det gott under däck.

Vi tar en kvällspromenad längs stenstranden. Småstenarna är vackra som smycken. Vågorna får dem att rassla.

Då vi lyssnat på morgonens väderrapport sover vi vidare. Fallen smäller mot masten och vågor kastas över piren. Vi cyklar iväg en timme och ser oss omkring.

Efter lunch gör vi loss. Vinden har dött ut men sjön är kvar. Först kl 10 på kvällen blåser det upp och vi kan stoppa motorn och börja segla. Månen lyser och det är stjärnklart.

I Sandhamn gör vi ett snabbstopp och tankar innan vi ankrar i Säck naturhamn. Etappen från Öland räckte 27,5 timmar.

Vi njuter av att vara i skärgården igen. De senaste två veckorna har vi bara haft öppet hav omkring oss.

Följande morgon ger väderrapporten kulingvarning. Vi revar storen innan vi drar upp ankaret. Det var ett bra beslut.

Vi länsar i 6-7 knop förbi Rödlöga.

På eftermiddagen ankrar vi i Lidöns östra vik. Promenaden går längs trevliga stigar till herrgården och förbi en bondgård.

På hemvägen möter vi två män och en kalv. Kalven föredrar oss och följer med. Vi hittar ingen ko åt den, utan går till bondgården och anmäler fyndet.

Via Väddö kanal går vi norrut. Natten är behaglig. Det är molningt men regnar inte. Farten är runt 6 knop. Vi ömsom seglar och ömsom kör för motor. Följande eftermiddag är det vindstilla, men gammal dyning kastar oss från sida till sida.

På kvällen lägger vi till vid Lustholmen invid Härnösand. Etappen har räckt 34,5 timmar och blev 199 nm lång. Vi njuter enormt av den stora och luftiga panoramabastun vid Lustholmen. Hela gästhamnen är välskött och trivsam, med beslysta stigar på kvällen.

Det är höst i luften när vi kommer iväg följande dag. En kall nordanvind drar upp skum på insidan av Hemsö. Det känns kyligt trots många tröjor och teddyhalare.

Vi handlar lite vid Ulvön. Där är säsongen slut och hyllorna gapar tomma.

Vi närmar oss Nordvalen mitt i natten. Fyra fartyg går på rad tvärs över vår kurs när jag kommer upp på min vakt. Det är spännande innan jag konstaterar att vi kommer att klara dem. Kvarken är trång här. Det smakar med frivakt och två timmars sömn när det blir min tur.

Klockan 12 följande dag gör vi fast i vår boj på Alholmsfjärden i Jakobstad. Resan räckte 6 veckor för Kjell och 5 veckor för mig. Vi använde 800 l diesel under de 2067 sjömilen. Det har varit oskäligt mycket motvind och svag vind.

Trots att vi fått ha onödigt bråttom har det varit en intressant och minnesvärd resa. Ett par veckor till skulle ha varit bra. Vi fick hoppa över flera ställen som vi siktat på; Risör och träbåtfestivalen, ett par hamnar i Danmark, Bornholm och Gotland. Den sista veckan var tung. Det tog knappt 7 dagar från Öland och hem.

Vi fantiserar att någon gång göra om färden, utan någon tidspress. Det skulle vara roligt att få se sig om i lugn och ro och ta i land när man har lust, och stanna tills man vill vidare. Den som lever får se hur det blir med den saken.

 

 

08.02.2018 kl. 20:58

Göta kanal, del 5

När vi närmar oss Langösund dör vinden ut och det blir dimma. Flera fartyg dyker upp rätt nära. Invid inloppet till sundet ligger det grundstötta fartyget Full City. Oljebekämpare, militär och kustvakter jobbar fortfarande där.

Vi söker oss sakta inåt och hittar en bra flytbrygga nära Colin Archern RS CA 2, Langesund.

Vi simmar. Jag distraherar ett svanpar i fören medan Kjell badar. Här finns det klaraste vattnet hittills. Dagen har varit tung. Jag har styrt 8,5 timmar, med avbrott för matvärmning och -intag. Vi startade 8.45 och kom fram 19.30.

Efter frukost följande dag går vi ut i samhället. Här finns några affärer, restauranger och bostadshus. Jag hittar en ny dragkedja till min jacka.

Vid rådhuset finns internet. Jag för över mer pengar till mitt kortkonto och får väderprognos.

Efter lunchen gör vi loss. Vi passerar igen det strandade Full City. Oljebekämprna åker fram och tillbaka. De har ett tufft jobb.

Jomfruland är lummig och grön fast klipporna är karga på andra sidan sundet. Jag syr dragkedja, Kjell navigerar och styr. De norska sjökorten avskräcker. Varje djupangivelse är markerad med ett plus-tecken, så kusten ser ut att vara pepprad med stenar.

I Kragerö lägger vi till vid en handelsbrygga.

I en av strandbodarna lockar levande jazzmusik.

De smala gatorna är kantade av små affärer. Utanför turistinfon träffar vi en inföding som rekommenderar utsikten ovanför kyrkan. Vi stegar uppför den höga backen.

Utsikten är nog värd besväret. Just som vi sitter och njuter börjar det rycka i rönnkvistarna som sticker upp från branten. Ett mörkkrulligt huvud fäst vid en storväxt färgad man kravlar sig upp på platån. Jag hann redan börja frukta någon arg älg eller något annat farligt. Heja heja, flinar han och traskar vidare med sin ryggsäck. Han brukar tydligen ta en genväg hem på kvällarna. Vi söker oss också vidare. Neråt går det lättare.

På natten lyser mareld i vattnet i båttoan när man spolar.

Vi hade fantiserat om träbåtsfestivalen i Risör, men timingen är lite dålig. Nu får vi vänta ett par dagar, dagar som nog kommer att behövas för hemresan. Med sorg i hjärtat besluter vi att styra hemåt i stället. Kragerö blev vår västligasate position.

Hastigt och lustigt förbereder vi avfärd tidigt följande morgon.

Dimman ligger tät. Jag skulle helst ha väntat tills den lättat. Myteriet ligger i luften då ett fartyg brölar någonstans nära, då vi bara hunnit några hundra meter.

Silhuetten av fartyget tar snart form, Vi går klara för det. Småningom dyker remmarna upp där de ska.

När solen kommer fram vid lunchtid ligger Skagerrak spegelblank.

På eftermiddagen höjer sig mörka ryggar föröver. Vi ser flera stim och gissar på tumlare. Vi passar på och torkar de drypande seglen medan vi kör.

Strömmen drar emot när vi närmar oss Skagen och det känns segt.

Vi får leta länge efter en förtöjningsplats. Klockan är över 11 då vi lagt till. Vi har kört 16 timmar i dag.

Det blir en lång promenad nästa dag. Här är torrt och sandigt. Små hus utan utskiften och några affärer kantar gatorna. Vi drar jerrykannorna med diesel på ölkärran.

Jag tvättar lite kläder och de äckliga handdukarna i samband med duschandet. Ljuvligt att vara ren igen.

Vi kommer iväg vid lunchtid och motorseglar med stor och fock i 6,4 knop. Vi ser en tysk ubåt och massor av maneter.

Natten är härlig med fullmåne. Luften är ljum och fuktig, det känns som om man var i södern.

Vi kör raskt vidare. Ibland skymtar Danmarks låga kustremsa med vemodigt vinkande vindmöllor.

Bron över Stora Belt är imponerande hög och lång. Strömmen emot är 2 knop långt innan vi kommer fram. Närmare bron är strömmen 2,7 knop. Vi kryper fram i 2,3 knop. Det är spännande att styra med knapp styrfart och det räcker olidligt länge att komma fram.

I Nyborg hittar vi en bra kajplats inne i stan. Etappen räckte 33 timmar.

Efter en del traskande hittar vi motorolja. Diesel och mat bunkrar vi också.

Vi går längs ån och ser på slottet och muséet.

Nyborg är en charmig liten stad med massor av blomplanteringar och gamla hus. Folk har kolonilotter med blommor och äppelträd också runt höghusen.

Frisk motvind möter oss när vi kommer ut ur viken på eftermiddagen. Vi skumpar vidare i sakta mak och anländer till Femö efter 8 timmar. Sträckan är 35 nm.

På morgonen ser vi oss omkring lite och går upp till kyrkan.

I ett dike växer en vildapel som dignar av små frukter. Jag plockar tröjan full av fallfrukt. Kjell går raskt vidare så ingen ska tro att vi känner varann. Äpplena är söta och goda.

Klockan är bara 8.45 då vi startar. Då vi lossat förtöjningarna från tysken vi legat intill märker vi att Bolinder spottat en näve sot på Bavarians fina teakdäck. Hm..

Solen skiner och vi har svag motvind. Jag väver.

På kvällen kommer vi fram till Klintholm på Mön. Där finns bara tyska båtar.

Vi monterar cyklarna och trampar 6 km i motvind och uppförsbacke.

Lummig lövskog och och jordbruksmark kantar backar och dalar.

Möns klint har ett hisnande stup.

Hemvägen går i ett huj. Det känns som nerförsbacke hela vägen.

Vi fortsätter följande morgon och rundar udden för att se på Möns klint från havet. De benvita kalkklipporna är verkligen exotiska. Vi hissar på och stannar motorn. Hanöbukten, Nordens Biscaya, väntar.

 

01.02.2018 kl. 11:04

Göta kanal, del 4

Det är spännande och intressant att köra genom Göteborg. Stränderna kantas av förtöjda båtar av alla storlekar. Vidsträckta industriområden ligger närmast älven.

Där staden tar slut möter nakna släta klippor. Vi hissar stor och fock och söker oss norrut med akterlig vind. Det dräller av motorbåtar, (som Egyptens gräshoppor, enligt Kjell) segelbåtar och färjor. Vi har rätt svettigt innan vi gippat oss till lite större vatten. Vi siktar på Marstrand.

Sundet dit är vackert, både kargt och lummigt. Vi möter massor av båtar hela tiden.

Marstrand är en överraskning. En gammal borg bildar fond till ett gytter av vita hus med röda tegeltak. I förgrunden spretar en skog av master.

Vi vågar oss inte in i hamnen, utan ankrar.

Med färja kommer vi över till ön och går runt fästningen. I kyrkan råkar vi pricka in en orgelkonsert och andakt.

Sen beställer vi skaldjurstallrik och vitt vin på det lokala segelsällskapets restaurang. Vi får en halv krabba, några kräftor och en stor hop räkor. Proppmätta återvänder vi till båten vid halv elvatiden.

En öronmanet simmar vid stranden när vi ror tillbaka.

På morgonen förutspår SMHI 15-20 m/s, så vi besluter att ligga kvar. Jag tvättar lite kläder och steker plättar till eftermiddagskaffet. Det blåser faktiskt hårt och regnet trummar mot däcket. Vi sitter inne och eldar och mår gott.

Massor av folkbåtar rusar förbi med smällande segel och glider in bakom hamnpiren. De har säkert haft kappsegling.

Mot kvällen vill Kjell flytta till andra sidan viken. Den väntade SW-vinden kommer rakt på oss småningom. Men på andra sidan viken biter inte ankaret. En enorm boll av växtlighet hänger på flyna när Kjell mödosamt vevar upp det. I nästa vik fastnar vi på grund strax utanför farleden. Vi fortsätter mot nord. I en inbjudande vik vevar Kjell ut alla 40 meter ankarkätting, men ankaret biter inte. Han vevar upp, vi kör fram igen och försöker på nytt, fyra gånger. Det här ankaret har aldrig släppt i hemmavattnen. Möjligen är växtligheten så tjock på bottnen att ankaret inte biter, eller också är det kalt berg och inget att bita i, eller kanske består bottnet av mjuk gyttja.

Vi kör vidare i kraftig medvind och -sjö, inklusive regn, till klockan 10. Svarta kårar jagar över vattenytan och vinden drar skummet av vågtopparna. 

Innanför Tjörnbron hittar vi en stenig ankarbotten i Almösund. Där är sjölä, men vinden sliter i skutan. Ankaret glider i de starkare byarna.

Följande morgon berättar SMHI att vinden är 15-20 m/s, 25 storm i byarna. Under natten har vi draggat flera gånger. Kjell har varit ankarvakt och kört fram och fällt ankaret på nytt.

Vi får också veta att fartyget Langeland med stenlast har sjunkit vid Strömstad, 40-50 nm norr om oss. 6 man saknas. Fartyget Full City har stött på grund i Norge och läcker olja. Vi är lättade att vara helskinnade.

Vi ligger kvar vid Tjörnbron den dagen, men får ankra om ett par gånger. Först sent på kvällen vågar vi lämna båten och ro i land.

Nästa dag är det lördag, nästan spegellugnt och strålande solsken. Vi tuffar norrut. I Mollösund möter vi ett oräkneligt antal segel- och motorbåtar. När vi viker av mot Malö strömmar minskar trafiken något.

Fastän här finns vacker skärgård hittar man tydligen sällan lugna naturhamnar att ankra i. Åtminstone nu i början av augusti är gästhamnarna ofta fullbelagda.

Farleden krymper ihop ytterligare när vi närmar oss Bassholmen.

Också här är gästbryggan full, men vi hittar en bra ankarplats invid båtmuséet.

Föreningen Allmogebåtar driver muséet, renoverar och bygger allmogebåtar och ger ut böcker och tidskrifter.

Kjell har i flera år prenumererat på deras tidskrift Träbiten.

Detta är Mecka för en träbåt- och veteranmotornörd.

Vid vandrarhemmet får vi duscha. Jag hade hoppats hitta en affär, men vi får nöja oss med konserver.

På söndag morgon har vattnet sjunkit. Kjell var rädd att vi skulle fastna i gyttjan, så han har lagt ut ett akterankare. Vi startar tidigt för att komma iväg före vinden tar fart. Motorn stannar då vi backar! Ankarlinan sitter fast i propellern.

Vi lyckas angöra en badbrygga och Kjell får dyka ner och ta loss linan. Småningom kommer vi iväg. Farleden är trång och idyllisk.

Före lunch är vi framme i Lysekil. Vi börjar vid fiskehamnen där det finns mack. Jag går till en mataffär. Vi äter lunch vid Bengts fisk. Hans fiskdisk är spännande; långa, kolja, kungsfisk, plattfisk, krabbor - hela och halva, kräftor, räkor makrill...

Mätta och belåtna går vi tillbaka, då ett par kvinnor på en bänk hojtar till. Det är Stina, från grannbyn hemma! Pelle och hon kommer med husbil tillsammans med ett annat par. De kommer ombord en stund. Jag får en tankeställare när de berättar att de ska åka hem i morgon, för Stina har en läkartid om ett par dagar. Själva beräknar vi tre veckor för hemresan. Man kan resa på så många sätt.

Vi slår otrevligt mot kajen, så vi gör loss och går mot Kungshamn.

På kvällen tar vi färjan till Smögen. Färjan är en fin ekbåt med styrhytt, däckad för och bänkar längs sidorna.

Smögen är faktiskt speciellt. Klädaffärer och barer kantar sundets norra sida. På andra sidan finns idylliska sjöbodar. Rödgranitklippor omger hela sundet. Vi är nöjda att åka tillbaka till Bamse när vi gått ett varv längs affärsgatan och varit ner till havet på andra sidan klipporna. Kläd- och souvernirbutiker är inget för oss.

Det regnar i Kungshamn när vi vaknar följande morgon, men när vi tagit upp jollen, diskat och fixat för avgång blir det uppehållsväder.

Vi hissar segel då vi kommer utanför Hållö och de andra skären utanför Smögen. En frisk ostan skjuter oss framåt i en slör på 6,5 – 7,5 knop. En stark ström hjälper oss på traven.

Vårt mål är Norge. När vi nu en gång är så här nära måste vi bara dit.

 

24.01.2018 kl. 10:53

Göta kanal, del 3

Efter ett par broar är det dags för den första dubbelslussen neråt. Det är mindre ansträngande.

Slussvakten meddelar att vi ska vänta på mötande trafik i 40 minuter i dammen nedanför. Bryggan är full och det blåser hårt från sidan. Vi besluter att förtöja i land. Runda stenpollare är utplacerade med jämna mellanrum längs kanalen. Men hur ska vi få trossen i land? Vassa stenar kantar stranden.

Jag hoppar av vid en privat brygga i lovart och förtöjer i en sten på andra sidan av cykelvägen. Det är inte lätt att komma ombord igen, men det går med hjälp av en medhavd planka, och Kjell.

Vi kokar och äter, och turas om att hålla vakt vid fören och varna cyklisterna för vår förtöjningslina som korsar vägen. Då vi ska iväg vågar jag inte hoppa i land bland stenarna. Jag tar på baddräkt och simmar i land och gör loss.

Sen får jag hoppa på i farten, från räcket på den privata bryggan.

Vid nästa sluss klantar jag till det. Det är nya rutiner nu när vi slussar neråt. Jag blir kvar på land när Bamse sjunker flera meter framför mig. Jag vågar inte hoppa. Jag springer med längs stranden och får chans att kasta mig ombord vid en brygga nedströms. En mötande turistbåt tutar irriterat när vi inte lagar oss ur vägen, utan håller till i den vänstra filen. Den lider säkert av den starka sidvinden och har svårt att hålla sig i farleden när den ligger stilla. Sorry sorry!

De andra i slussgänger stannar i Lyrestad. Vi fortsätter ensamma och njuter av att slussa utan medtrafikanter.

Gästhamnarna i Sjötorp är fulla. Vi fortsätter ut på Vänern och söker en ankarplats åt Mariestadshållet. I en vassvik ligger två snurrebåtar med metare. Där släpper vi kroken. Fiskarna berättar att det finns kantareller i land bakom fyren.

Efter en god middag med lax och skagenröra ror vi i land och letar kantareller. Inte ett spår av de oranga! Jag plockar lite blåbär i stället.

Skogen är vacker.

Följande morgon tar vi det lugnt. Småningom hissar vi segel och drar upp ankaret. Mariestads hamn verkar trång så vi går mot Läckö.

Remmarna står tätt som i en fårhage. Så är det grunt och stenigt i Vänern också.

Vi går på guidad rundtur i Läckö slott mot kvällen.

Följande dag kör vi längs en krånglig farled.

Här finns många små, fina öar. Motorbåtar ligger förtöjda mot land vid många av dem.

Snart har vi svår motvind igen, vita gäss täcker vattenytan. Sjön slår över, det regnar och vi blir riktigt blöta.

Mot kvällen kan vi förtöja i Vänersborg. Somliga har motorservice ombord medan andra duschar och går till stan och shoppar färsk mat.

Med fulla diesel- och vattentankar kör vi för att vänta på broöppning mot Göta älv och Trollhätte kanal.

Här gäller grövre don och större dimensioner än vi sett hittills. Slussarna är 87 m långa och 12,6 m breda.

Vid flera slussar får vi vänta på mötande fartyg.

Förtöjningstrossarna vi köpt för kanalen visar sig räcka just och just. Vi har också behov av en extra båtshake, och får hastigt  tillverka en av en hammare och en brädstump.

Glest sittande, grova betongpelare längs den skorvliga klippan gör det svårt att fendra ifrån inne i slussarna.

Det strömmar hårt i Göta älv. Det är skönt att inte behöva köra mot strömmen. Slussarna skulle också vara jobbiga att ta uppströms.

Bosättningen är gles. Här finns mest skog och odlingar, som doftar mognande säd.

På kvällen ankrar vi i en vassrugge nära Bohus fästning och Kungälv. Det har varit en lång dag.

Efter en ankardramm ror vi i land och går runt fästningen. Den är stängd för dagen. Vägen fortsätter över ett sund till Kungälvs gamla stan.

Stan är mysig med sin kullerstensgata, gamla hus och massor av planteringar. En hög klippa avgränsar i norr.

Det börjar skymma när vi ror ut till båten igen. Vi tänder den nya ankarlanternan och törnar in.

Morgonen är härlig. Vi är upprymda och spända inför mötet med svenska västskusten.

18.01.2018 kl. 17:24

Göta kanal, del 2

Efter Carlsborg har vi flera broar än slussar att passera. Vi kör genom den långsmala sjön Asplången.

I Norsholm ska vi igenom en komplicerad kombination av vägbro-sluss-järnvägsbro inklusive elnät. Lättade att ha kommit igenom den råttfällan kommer vi in i den större sjön Roxen. Det blåser friskt och börjar regna. Mot kvällen ankrar vi i en vik. Kjell servar motorn och jag stickar på en hundhårshalsduk och löser korsord, medan regnet trummar på däck och kaminen värmer i salongen.

Följande dag kommer vi fram till Bergs slussar, de mest berömda i kanalen. Här finns en trappa på 7 slussar som ger ett lyft på 18,8 m.

Kjell sliter vid ankarvinschen så svetten rinner. Jag blir också trött av springet upp- och nerför backen för att fästa och lossa linorna.

Sen får vi pusta ut och glida vidare i konjov i Långa kanalen. Koltrastar och andra högljudda fåglar flöjtar glatt och överröstar till och med Bolinder.

Slussarna är 35 m långa och 7,18 m breda. Juno ryms precis.

Vid Borensberg tar vi natthamn. Dagens saldo är 16 slussar och 40 meter upp. Vi är nu 73 m över havet.

Jag grillar på land medan Kjell spänner kopplingen, mekar med backslaget och servar generatorn. Motorn mår inte bra av den myckna tomgångskörningen. Bolindern gör sig bäst när den belastas och får ge järnet. Den sotar igen medan vi flyter omkring och väntar på slussningarna. När vi sen kör vidare till nästa sluss ryker det fult ur avgasröret och vi sprider en otäck oljelukt omkring oss. Det är lite genant.

Det finns flera akvedukter längs farleden.

Vi går ut på sjön Boren och hittar en ny slusstrappa i Borenshult. Snart får vi ankra vid Motala.

Vi överraskas av en applådåska när vi passerar gästhamnen. Bolinder har utökat sin fanclub under resan.

I Motala går vi förstås på motormuseum. Där finns mycket annat än motorer också. Vi länsar ett antikvariat och fikar med tårta. Efter traskandet på muséet orkar vi inte gå lång bit i stan. Vi lyckas fylla ett par vattendunkar, men något bränsle hittar vi inte nära hamnen.

Motala ström är stark, men Bamsefar och vinschen är starkare, och vi får upp ankaret och kan fortsätta ut på Vättern.

Småningom glider vi in mellan pirgafflarna till vallgraven runt slottet i Vadstena. En förbipasserande munk kommenterar "sjyst båt".

En medeltidsvecka med marknad pågår, och folk i tidstrogna kläder skyndar omkring eller umgås i parken.

Staden är verkligen charmig med sina medeltida miljöer.

På kvällen, när vi strövar omkring, hamnar vi vid klosterkyrkan. Där är något på gång så vi går in. Det visar sig att det gäller Heliga Birgittas himmelska födelsedag, som firas med festhögmässa, orgelmusik, processioner med rökelse, biskopar, präster, munkar och nunnor.

Det är stämningsfullt i klosterträdgården när vi söker oss tillbaka till båten.

Följande morgon går vi runt lite innan vi gör loss och ger oss ut på Vättern. Det känns som om vi har onödigt bråttom hela tiden. Också här hade det funnits mera att titta på. Men nästan en vecka av min förlängda semester har redan gått och vi har nyss startat.

Det blåser hårt emot och Bamse kämpar som en gungstol i de branta vågorna. Vättern har ett djup på 90 m. Småningom kommer vi fram till Karlsborg, där vi får vänta på broöppning tillsammans med en trevlig dansk.

Nu blir det mest sjökörning. Efter Bottensjön följer en sluss och en bro till Viken. Den har en krånglig sträckning.

Här är det slut med eklundarna.

Naturen är lik den vi har hemma: stenar och granskogar. Terrängen är höglänt.

Efter Tåtorp återgår miljön till den tidigare, med ekar, kor och får.

Vi får plats i Töreboda gästhamn. En dansk, som visar sig heta Sören, hjälper oss att förtöja. Han kommer ombord och tittar på Bolinder. Själv har han en 80 hk encylindring Hundested kultändare.

På kvällen är vi på svarsvisit ombord på Connie. Avgasröret har skrämmande proportioner och siktar rakt åt sidan. För säkerhets skull begärde han specialtillstånd att få köra i kanalen innan han åkte iväg. 

Sen slår vi på stort och äter ute. Nu befinner vi oss som högst i kanalen, 91,8 m över havet.

 

13.01.2018 kl. 16:47

Göta kanal, del 1

Medan vi väntar på ljusare tider bläddrar jag i gamla loggböcker. Nu blir det en följetong om sommaren 2009, när vårt mål är Göta kanal.

Bygget av Göta kanal mellan åren 1810 och 1832 gav upphov till den svenska verkstadsindustrin. Det behövdes gjuterier och verkstäder för alla broar och slussar. Och förstås mycket manskap som grävde. Tyvärr konkurrerades kanaltransporterna ut av järnväg och biltrafik redan efter ett par årtionden. I dag är kanalen en grönskande idyll för turister. Göta kanal är 400 km lång, har 49 broar och 64 slussar. Trollhätte kanal, som mynnar ut i Göteborg, har 12 broar och 6 stora slussar. Som högst befinner man sig i sjön Viken, 92 m över havet.

 

För att kunna utnyttja de få semesterveckorna på bästa sätt ställer mellansonen upp som besättning för transportsträckan Jakobstad-Stockholm.

Kjell och Jens får en våt kryss till Skagshamn. Där träffar de dotterns familj ombord på Coomara. De är på väg hemåt från sin semesterseglats vid Höga kusten. Bamse fortsätter mot Ulvön, där det blir lite motorservice. Insprutningsapparaten behöver putsas.

Vid Högbonden blir det ett strandhugg. Vädret lämpar sig inte för angöring, så Jens hoppar i land och traskar upp till fyren. Han blir avhämtad när han kommer ner igen, och resan fortsätter.

Efter bastu och övernattning vid Lillubban väntar motvind och dimma i Gävlebukten.

Bryggorna är fulla i Öregrund, så de kör runt udden och gör an vid Grepen Marin i stället, och får en välbehövlig nattsömn.

Följande stopp blir i Grisslehamn. De går genom Väddö kanal och angör Vätöberg. Denna kaj var inte i privat ägo ännu år 2009.

De går i land och handlar vid Rödlöga.

Det är blåsigt vid Möja, så de ankrar i naturhamnen Säck, som är omgiven av berg. Fortsatt motvind mot Saltsjöbaden. De ankrar i den vackra Napoleonviken. Då de fortsätter färden träffar de tre jakobstadsbåtar. Dessa hade hört kultändarljudet dagen innan, och fick nu bekräftelse på att de hört rätt. Bamse var i faggorna.

På eftermiddagen mönstrar Jens av i Saltsjöbaden och tar Viking Line hem, efter en vecka ombord. Vi hinner inte träffas, för jag anländer på kvällen. Jag hinner ta en dusch i gästhamnen innan vi gör loss och ankrar i en naturhamn.

Följande morgon går vi mot Dalarö.

Det blir kryss vid Landsort. Det regnar och sikten är dålig. Klockan 1 på natten hittar vi inga prickar längre. Farleden är trång och krånglig. Vi besluter att ankra vid Eftervik, 15 sjömil från Mem. Det är skönt att dra av sig de drypande kläderna.

Nervositeten stiger när vi närmar oss Mem vid 10-tiden. Vi har fortfarande chans att fega ur och vända om. Tänk om vi klantar till det med vår klumpeduns till båt, och krossar någon stackare i slussarna!

Vi förtöjer och stiger i land och ser hur slussningen går till. Det är ingen stress och brådska. Flickan som är slussvakt går lugnt omkring och instruerar var och en skillt. Vi köper en enkelbiljett och tankar både båt och magar innan det blir vår tur att köra in i slussen. Jag går landvägen och fäster linorna. Kjell gör fast aktertampen och fäster förtampen i ankarvinschen. Förtampen ska hållas sträckt, så han får nog slita vid vinschen. Slussningen går fint. Med stärkt självförtroende kör vi vidare i diket.

Betande kor, hästar och får går längs stranden. Kanalen är ofta högre än den omgivande terrängen. En cykelväg följer stranden nästan hela tiden. Vattnet är grumligt, men rent från skräp.

Just som vi känner hur väl vi klarar proceduren i slussarna blir det ett tillbud. Jag ska köra ut ur slussen och lägger i växeln. Rorkulten går inte att rubba! Jag sliter och drar, men båten kör obönhörligt mot stenkajen. Två tjocka förtöjningslinor är knutna under rorkulten och låser den i ändläget. Jag blir så till mig att jag inte ens kommer på att ta ur växeln. Den snabbtänkte slussvakten rusar fram och lyckas skjuta ifrån fören, så vi klarar oss med bara en liten skråma i målfärgen, och stukat självförtroende.

Vi flanerar en stund i Söderköping, en charmig medeltida stad. Jag passar på att proviantera lite färsk mat. Ett par slussar senare stänger kanalen för dagen, och vi får en välbehövlig paus i Carlsborg.

Kvällen är lugn och solig. Vi njuter av kvällsmaten, och av att få koppla av efter dagens strapatser.

 

 

 

08.01.2018 kl. 10:50

Året som gick

 

Också en fullvuxen och välväxt kattherre blir som barn på nytt när det är jul. Så många karameller och plastbollar som möjligt ska ner på golvet så man kan sätta fart på dem.

De senaste veckorna har runnit iväg med vardagligheter, julförberedelser, handarbete och barnpassning. Bloggen har riktigt försummats.

Den här tiden brukar det vara läge att summera året som gått. Var det ett märkesår? - Det var samma år som... Visst har det inträffat flera omtumlande skeden i livet för mig personligen.

Den 19:e mars föddes vårt fjärde barnbarn Liam. Liksom alla barn är han ett riktigt underverk och en stor personlighet. Jag minns inte att jag skulle ha träffat någon lika glad unge tidigare. Min tippning är att han kommer att lägga världen för sina fötter med sin charm.

Den 4:e april var jag sista dagen på jobb. Sedan dess har jag njutit varenda dag av att få disponera min tid fritt. Av att vakna på morgonen när jag sovit färdigt och inte ha brått någonstans. Det jag inte hinner med en dag får en ny chans en annan dag. Jag uppskattar verkligen privilegiet.

Den första maj ställdes tillvaron på huvudet. Kjell, som aldrig varit sjuk, drabbades av aggressiva streptokocker, och fick tillbringa ett par veckor på sjukhus, tidvis på intensivavdelning. Jag insåg att hela min tillvaro står och faller med honom. Allt som tidigare varit så självklart fick en helt ny innebörd. Det var en värdefull minnesbeta. Lyckligtvis kom han hem igen, och återfick krafterna efter några veckor.

Eftersom sommarens väder varit sällsynt trist blev det ingen vidlyftig långfärdsseglats. Vi nöjde oss med några 1-2 veckors turer i närområdet. Vid sommarstugan gjordes inga förbättringar över huvudtaget.

Resan till Mallorca i slutet av november kommer säkert att stanna som en ädelsten i minnet.

Släkt och vänner har hållit sig vid liv, så när som en morbror, som plötsligt gick bort, 75 år gammal.

 

Och förväntningarna på 2018?

Jag hoppas att vi kommer i gång med renoveringen vid sommarstugan. Egnahemshuset borde också få ny färg, och ventilation ordnad längs utskiftet. Det betyder att vi inte ska sikta på någon långdragen seglats nästa sommar heller. Men lite trevligheter blir det säkert.

För landets bästa hoppas jag att regeringen snabbt byts ut till någon mindre högervriden, innan de hinner ställa till flera katastrofer. Det samma gäller gubbarna i de ledande nationerna. Man blir ju mörkrädd för mindre.

Sist men inte minst önskar jag en fortsatt god hälsa till alla nära och kära.

Hoppas och önska kan man alltid, men vi tar det som det kommer. Gott nytt år!

28.12.2017 kl. 08:44

Julklappstips

Okej, okej! Geometri är inte min starka sida. Det blir ingen boll av sexkanter. Det borde jag ha vetat, för jag har sytt ett helt sängtäcke av sexkanter. För så där 30 år sen sydde jag en rolig boll av tyg, men den måste ha bestått av femkanter, för de blir till en boll.

Det behövs 12 femkanter till bollen. Den här blev ganska liten, ca 12 cm i diameter. Sidorna på femkanterna är 5 cm.

Jag tror den här blir lagom åt en liten kille som ska börja gå i vinter. Han kan behöva träna sin bollteknik innan det är dags att gå med i FBK, Forsby. Man kan förstås göra hur stor boll som helst, bara enligt behov.  

11.12.2017 kl. 20:54

Finland 100

När jag var barn, och det var tal om kriget, kändes det som något väldigt avlägset. Som vuxen/gammal har tidsbegreppet blivit vidare. När jag föddes 1956 var det bara 11 år sedan kriget tog slut – drygt lika lång tid som vi haft vårt äldsta barnbarn i dag, och det är ju ingenting. Min pappa tjänstgjorde i kriget i 5 år. Nu har jag insett att han inte var en gubbe när han var med. I själva verket var han i ungefär samma ålder som vår yngsta son är nu, 28 år, när han blev civil. Min mamma var då 24 år och bodde i sitt barndomshem, med den då ettåriga sonen, min storebror. När kriget tog slut kunde familjen förenas och flytta till ett eget hem i ett hyreshus.

Pappas yngre bror var också med i kriget. Han var 4 år yngre än pappa, alltså 24 år, när kriget tog slut. Vilka svåra minnen de hade att bära med sig! Samtidigt måste de ha varit tacksamma att få komma hem med livet i behåll, och få ta itu med det riktiga livet och framtiden. Jag känner en ödmjuk tacksamhet mot dem och alla andra som gett oss chansen att få fira Finlands 100-års självständighet nu.

Min pappa var ingen pysslare. Han gjorde helst praktiska saker, som det råkade finnas behov av. Under väntetiderna i korsun snickrade han dock ihop två sådana här skrin, som han sände hem. Det känns bra att ha skrinet i dag, som ett handfast minne. Pappa skulle också ha fyllt 100 år i juni i år.

04.12.2017 kl. 18:28

Palma 6

Det regnade på onsdag morgon. Jag gick ner till konferensutrymmet och försökte få ihop en skröna till bloggen. Kjell låg kvar och tog det lugnt. Jag tog en middagslur efter lunchen, men väcktes av brandlarmet. Då vi hört på larmklockan en stund steg jag upp och började plocka ihop pass, telefon och kamera. Ingen röklukt kändes i korridoren. Innan vi packat färdigt upphörde oljudet. Vi bodde på nionde våningen. Trappan invid hissen går till våning 5, sen ska man över till ett annat hus på ett annat plan. Det skulle ha varit otäckt om det varit allvar.

Vi beslöt att gå ut i alla fall. Regnet hade nästan upphört. Jag hade ännu två saluhallar och ett par garnaffärer på min to-do-lista. Eftermiddagspromenaden räckte 3-4 timmar. Missvisningen på min inre kompass nådde igen oanade nivåer. Jag genade lite hit och lite dit och plötsligt var vi på väg åt fel håll. Men vi hittade garnaffärerna! Den första var stängd mellan kl 13 och 17, men vi kunde åtminstone titta i fönstet.

Saluhallen Mercado de Santa Catalina är mindre än Mercat de l´Olivar.

Det finns ofantliga mängder små och stora affärer i Palma. Märkligt om det räcker kunder åt alla.

På Plaza Major stod långa stånd med tusentals små gipsfigurer. Jag fattar inte att folk har behov av dem också.

Efter mycket traskande hittade vi den andra garnaffären, och jag fick mig några nystan.

På torsdagen beslöt vi att gå skilda vägar, dock bara under förmiddagen. Kjell ville ha några geocachar till vid Bellver. Jag tyckte att vi traskat omkring där tre gånger redan, och ville hellre till den största saluhallen, Pere Garau.

Så här kan en rondell också se ut, som ett tips till beslutsfattarna.

Jag tog bussen in till centrum och satte fart till fots, med kartan i högsta hugg. Jag ändrade mig ett par gånger, och svängde kartan 180 grader. När jag gick åt rätt håll stämde gatunamnen, och jag kom småningom fram.

Utbudet var överväldigande, både på utsidan och insidan av hallen. Jag handlade torkad frukt, mandel och kryddor. En billig jumper hittade jag också. Flera stånd sålde billigt tyg. Jag handlade ett par stora bitar, som åtminstone liknade linne. Om de är bomull/konstfiber så må det vara hänt.

Bakom hallen var många burar med fjäderfä och kaninungar uppstaplade. Kanariefåglarna och finkarna sjöng och gav hals. Där fanns kalkoner, höns av olika storlekar, duvor och vaktlar.

En del arter var helt främmande för mig.

Då jag handlat färdigt satte jag mig vid en gatuservering med ett glas vin. Hemvägen gick lättare att hitta.

Fredag morgon var också regnig. Jag hade brått att få en mössa färdigstickad.

I kväll var sista chansen att ge den åt mannen som Vägrar Vinter. Vi började packa ihop och gick sen ut på en eftermiddagspromenad medan regnet tog paus.

Kvällens middag serverades på ett steak house. Jag valde lammkotletter och blev inte besviken. Ajja och vi satt länge och pratade. När vi kom till rummet ställde vi telefonerna att ringa efter tre timmar. Vi hade beställt taxi till klockan 03.30, för att inte behöva stressa vid flygfältet.

Det första planet blev en timme försenat, men vi hade flera timmars väntetid i Oslo, så det blev ingen panik. I Helsingfors gick det smidigt att få väskorna och hitta tåget till Dickursby. Vi beslöt att göra en kupp, och ta ett tidigare tåg än det vi köpt biljetter till. Enligt den ursprungliga planen måste vi byta tåg i Tammerfors, men nu kunde vi åka med samma tåg ända till Bennäs. Konduktören skannade förnöjd våra biljetter och hade inget att anmärka.

Vi kom hem vid halv två-tiden på söndag morgon, så resan räckte nästan ett dygn. Vi väntade hellre en stund, än kände stress om tiden för byten skulle ha blivit knapp. Om man är borta i två veckor hänger inte hemresan på timmar.

Nelli och Hallux var glada att se oss. Boooooo ylade Nelli, med ett stort leende och slående svans. Hallux´ välkomnande var mera försynt. Komforten i den egna sängen är nog oslagbar. Det var skönt att vara hemma, fastän här är mörkt och ruggigt just nu.

03.12.2017 kl. 19:36

Palma 5

Vi tog det lugnt på söndag förmiddag. Det småregnade.  Jag gick ner i konferensutrymmet och skrev blogg och Kjell låg och läste (och sov) på rummet. Efter lunch gick vi igen mot borgen Bellver för att logga geocacher. Det var lite högtidligt, för nu skulle han får nummer 1000. Ett automatiskt räkneverk anger hur många som blivit loggade.

Där satt den! Vi hittade 8 stycken och kom upp till 1003 innan mina fötter, åderbrock och kaffetänder började värka. På hotellrummet öppnade vi en 1,95 euros skumvinsflaska efter kaffet, för att fira cache nummer 1000. Alltid hittar man något att fira.

I skymningen gick vi mot gamla stan. Det gick snabbt att gå vilse.  Men Palma är ett fantastiskt ställe att gå vilse på. Småningom kom vi till större gator och kunde lokalisera oss igen.

På måndag morgon tänkte vi promenera till busstationen i centrum.

Efter 40 år är jag van med karlarnas 3s (shit, shave and shover). Numera är det 4s (+ skrolla lämpliga cachar). Jag ser till att jag har något att lägga händerna på medan jag väntar, så mig går det ingen nöd på.

Jag har hunnit med några små projekt under resan. Detta som en parentes.

Längs vägen tog vi ett par geocachar och kollade in saluhallen i den gamla stadsdelen Catalina. Vi åt lunch vid saluhallen Mercat del Olivar, men handlade inget den här gången.

Jag ville kolla vid busstationen om det går bussar till ett par vandringsleder österut. Det gör det inte. Jag har skrivit ut kartor på flera lockande vandringsleder, så nu blir det att välja.

Ajja ville ha oss med på båtsafari på eftermiddagen, och vi var genast med på noterna.

Karlarna hittade mycket att kommentera om båtarna som låg längs kajerna. När de gick österut för att kolla in ännu en kaj med en tremastare, gick jag till rummet. Jag hann skriva ett blogginlägg och duscha innan de tittat färdigt, så jag var helnöjd.

På kvällen åt vi middag ute tillsammans.

Det blev tidig väckning på tisdag morgon. Nu skulle vi pröva på en vandringsled. Vi tog bussen in till centrum och bytte där till en buss som gick till Andratx. Efter ett nytt bussbyte kom vi till Sant Elm. Massor av medelålders tyskar i vandringsutstyrsel steg på den sista bussen.  

Mörka moln hopade sig under dagens  bussresa, som räckte 1,5 timmar, och tidvis regnade det.

Vid en hållplats längs Carrera Sant Elm smattrade busschauffören något på spanska. Största delen av tyskarna steg av.  Jag satt närmast gången, så jag reste mig och frågade på engelska om vandringsleden börjar här. Han sade något och pekade mot en stig som gick in i skogen, så jag steg av. Kjell ville inte överge mig, så han steg också av, fast han visste att vi inte var framme ännu. Vi rådgjorde med tyskarna och fick veta att vår vandringsled, La Trapa, startar i Sant Elm, 2,8 km längre fram längs vägen. De skulle på en annan vandring.

Jaha jaha. Vi fick alltså börja vandringen med att gå 2,8 km längs vägen efter bussen.

Jag var inte riktigt högt i kurs, om man säger så. Själv led jag inte alls. Vädret var fint, regnmolnen hade dragit vidare, det var lagom varmt och nedförsbacke hela tiden. Fåglarna sjöng i trädgårdarna och längs sluttningarna. Jag gick och njöt, i min egen takt.

Nere i Sant Elm fick vi gå ännu en kilometer för att komma till stigens startpunkt i andra ändan av byn.

Vi började den riktiga vandringen med en kaffepaus. Stigningen var måttlig till att börja med, och vägen bred.

Redan efter en kvart blev stigen stening och korsad av rötter. Stigningen blev brantare. Vi fick sätta oss och flåsa allt oftare.

Utsikten blev bättre när vi nått över trädgränsen. Vi strök utmed kusten.

Då vi kämpat oss uppåt i ännu en halvtimme blev det riktig bergsklättring. Vi klöste oss fast med händer och fötter och fick vila allt oftare. Ett ungt, vältränat par gick förbi oss, så vi hade lätt att hitta stigen, som inte var så noga utmärkt.

Till slut fick vi lön för mödan. Ett gammalt kloster och dess odlingsterrasser låg framför oss. Havet skummade nedanför. Vi stod och njöt av anblicken en stund innan vi började söka oss nedåt mot klostret.

Ett par skolklasser stojade och skrek invid klostret. De var säkert på utfärd. Vi satte oss och drack kaffe mitt i kalabaliken. Ungarna rusade vilt omkring oss. Jag undrade hur de tagit sig dit.

Då vi vilat fortsatte vi. Vägen gick ännu uppåt i serpentiner.

Då vi nått bergskrönet fick vi äntligen nedförsbacke, fortfarande i serpentiner. Två karlar med jeep och en liten hund jobbade med att cementera fast stolpar längs vägens ytterkant. En vanlig tvåhjulsdriven bil skulle inte ha kommit upp hit.

När vi var nära vägens slut, nere vid bergets fot, hördes skrik och skrän från skolbarnen. Tydligen tog de den kortare, branta vägen ner också. Det skulle vi aldrig ha vågat. Ungarna såg ut att vara i 6-9-års åldern. Jag skulle inte ha tillåtit mina barnbarn att röra sig i den här terrängen. Vandringsleden var klassad som en tvåa, på en femgradig skala. Det är nog vår maximigräns. Blir det svårare än så här vill vi inte vara med. Stigens längd var 6 km.

Vi fick sitta och vila i 1,5 timmar innan bussen tillbaka skulle avgå. Det var riktigt skönt. Det blev sen kväll innan vi var tillbaka vid hotellet.

01.12.2017 kl. 19:05

http://http://sevendays.vasabladet.fi/blogoteket/

Det är jag som är Ulla-Maj. Jag fyllde 60 hösten 2016. Det känns som en utmärkt ålder. Jag gillar att skriva och att fotografera. Den här bloggen materialiserar en av mina drömmar.

Kjell är min gubbe sedan 40 år. Vi har tre vuxna barn, fyra barnbarn, hund (Nelli), katt (Hallux) och ett par bikupor. Vi bor i ett egnahemshus i Pedersöre med stor vanskött trädgård.

Bamse är vår båt, en 35 fot lång, gaffelriggad ketch av Colin Archer-typ. Den är ett hemmabygge från början till slut. Skrovet är gjutet i betong, inredning och däck är i furu. Den sjösattes 1999 och har tagit oss på otaliga äventyr sedan dess. Den encylindriga tändkulemotorn Bolinder från 1940-talet har 25 effektiva hästkrafter. Motorn dunkar trofast hur länge som helst, om än rätt högljutt. Den ger Bamse en måttlig fart på knappt 6 knop vid lugnt väder.

Tanken med bloggen var att berätta om våra långfärder till sjöss. Eftersom båten står på land största delen av året blir det många blogginlägg om en massa andra ämnen också. Det kan gälla vardagsliv och –göromål, husmorstips, dråpliga minnen och vad som råkar vara aktuellt. Välkommen till bamsbloggen!

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar