Palma 4

Fredag morgon packade vi väskorna för en övernattning i Alcudia. Ajja hade hyrt en bil och vi for på utflykt. Kjell skulle inte våga köra här, och än mindre sitta på när jag körde. Ajja är van att köra hyrbil på främmande ställen, så vi var glada att han föreslog rundresan.

Vi styrde först mot sydväst.

En å rann ut i fiskeläget Porto d´Andratx. En gubbe byggde nät som han brett ut på kajen. Vi gick runt ett varv och fortsatte sedan västerut.

Förmiddagskaffet drack vi i ett cafe ovanför den lilla stranden i Sant Elm.

I Cala Banyalbufar åt vi lunch i byns enda  bar, Le Trast.

En hisnande serpentinväg ledde ner till fiskebyn Port des Canonge.

Vi sökte oss upp igen . Valldemossa och Sóller besökte vi för ett par dagar sen, så där stannade vi inte nu. Den spännande vägen upplevde vi gärna på nytt i personbil. Busschaufförerna här är nog beundransvärda.

Vi  sökte oss längs ännu en serpentinväg som ledde till Cala La Calobra. Vägen dit  var riktigt avancerad. Först snirklade vi oss upp till 682 m höjd, tidvis genom tunnlar. Bergen var kala högst uppe. Nu bar det av neråt i serpentiner.

Stranden i Cala La Calobra är liten och kantad av restauranger. Alla var stängda nu när säsongen var slut. Ajja berättade att han flera gånger ankrat här, men han har aldrig vågat gå i land själv, eftersom ankarbotten är så dålig.

Den höga trottoaren ledde till två tunnlar, som förde oss ut bakom berget.

Där bredde ett cirkulärt fält av småsten ut sig, kantat av nya berg. En flod har sitt utlopp här. Just nu var det nästan torrt, så när som på en liten pöl. En vandringsled följer flodfåran i hela dess sträckning.

Det började skymma när vi körde tillbaka längs den slingrande vägen, först upp på berget och sedan ner igen. Vid Pollenca svängde vi österut mot Alcudia, där vi hade bokat hotellrum för natten.

Vi åt middag på en fin restaurang. Jag beställde friterade bläckfiskar med kronärtskockor.  Bläckfiskarna  var nog lite gummiaktiga i konsistensen, men nog smakade de fisk alltid. Karlarna valde biffar.

Efter frukost på lördag morgon vände vi tillbaka mot Pollenca och sedan upp mot Cap de Formentor.

Vägen var bred och bra och utsikten fantastisk.

Uppe vid fyren pausade vi. De gamla, delvis rasade, åsnestigarna syntes slingra sig fram och tillbaka längs bergsväggen.

På hemvägen stannade vi i Pollenca. Här fanns likadan bebyggelse och lika smala gränder som i andra samhällen vi besökt.

Det som gör Pollenca unikt är den långa trappan upp till ett kapell. Processionerna som görs längs trappan skulle säkert vara sevärda.

I Artá ville vi äta lunch. Också här var restaurangerna stängda för säsongen. Uppe i kastellet hittade vi äntligen ett öppet lunchställe.

Följande mål var Porto Cristo. Markgrunden där består av kalksten. Hamnen är lång och J-formad, och fylld med båtar.

Här finns de berömda drakgrottorna av droppsten, ett underjordiskt grottsystem som är 1700 meter långt. De höll precis på att stänga när vi kom, så det blev inget grottbesök den här gången.

Vi gjorde ännu en avstickare till Cala Mandia, en liten vik med sandstrand, innan vi styrde mot motorvägen mot Palma. Hemfärden gick snabbt.

På kvällen lade vi oss i jaccuzzin på terrassen en stund. Konstigt nog var vi trötta efter bilfäden.Vi kände oss tacksamma över allt vi fått se och uppleva de här dagarna. Ajja har nog förgyllt vår vistelse här. 

Månen var nästan halv och skymtade mellan molntapparna.

Gatornas julbelysning har tänts medan vi varit borta.

30.11.2017 kl. 17:44

Palma 3

På torsdag hyrde vi cyklar invid hotellet. På ett plakat stod att de kostar 5 euro per dag. Men det gällde bara de gamla och rostiga, med spruckna sitsar. De sportigare kostade 7, en cykelkorg kostade 2, och sen behövdes stöldförsäkring för 1, så de blev nog dyrare än 5. Men under högsäsong är priset 15 euro/dag, så vi gjorde en god affär i alla fall. Vårt hotellrum kostar för övrigt 93 euro/natt. För några veckor sedan var priset 240, så det lönar sig verkligen att vara sent ute på säsongen.

Det var roligt att cykla. Fartvinden fläktade och det gick lätt och snabbt. En fin cykelväg löper längs stranden, så man behöver inte vara rädd, varken för bilar eller fotgängare.

Vid Cala Gamba stannade vi och såg en dykare som harpunerat en bläckfisk. Han fick hjälp av en riktig fiskare att avliva den innan den krupit ut ur ämbaret med alla sina armar.

Vid Platja de Palma, som är tyskarnas strand, var vi lagom möra i baken, så vi stannade och drack vårt medhavda termoskaffe. Den cyklade sträckan var kanske 10 km. Vi simmade också. Vattnet kändes kallare här än längre in i viken, nära staden.

Min fantastiska karibienkjol är bra till mycket. Det fanns inga omklädningshytter på stranden.

Massor av musselskal hade blivit uppsköljda på stranden.

Vi cyklade i sakta mak tillbaka till stan och fortsatte åt andra hållet, västerut.  Cykelvägen går inte så långt åt det hållet, så vi vände om där piren var avstängd.

Kusten är väldigt vacker här också.

Vi träffade på ridande poliser i stan. Hästarna hade praktiska väskor fästa under rumpan. En rem var fäst i svansen, så när hästen lyfte den, öppnades väskan. Jag var väldigt imponerad över innovationen. Polisen är mera synlig här än hemma. Ofta ser man motorcykelpoliser,  en smattrande helikopter bevakar stränderna då och då och i tunnelbanan patrullerade två poliser med hundar.

På kvällen blev det middag på stan med Ajja. Vi träffades vid ”vadstället” för ett glas vin.

När det är högvatten går man inte torrskodd längs trottoaren, utan får kliva på betongsteg. Det är ett effektivt nykterhetstest. Småfiskar plaskar omkring i det grunda vattnet.

Det blev en fiskrestaurang den här gången. Vi blev lite snopna när potatisportionen inskränkte sig till en matsked batatpure som blivit utstruken på tallriken. Undra på att medelhavskosten är så hälsosam. Oftast får vi mycket kött och fisk, men just ingen potatis. Nå, det hinner vi äta hemma.

Den här gången fick restaurangbesöket tråkiga följder. Ajja och Kjell fick samma sorts mat, och båda fick rusa till toaletten ett par timmar efter maten. Kjell tyckte att läpparna blev bedövade när han åt, så något konstigt var det nog. Lyckligtvis mådde  båda bra följande morgon.

29.11.2017 kl. 11:43

Palma 2

På måndag köpte vi vi biljetter till Hop on-Hop off buss och åkte på rundtur. Vi steg av vid järnvägs- och busstationen. Jag ville kolla upp tidtabellerna för tåget till Sóller och bussrutterna i regionen.

Vi åt lunch vid en uteservering innan vi bekantade oss med saluhallen Mercat de l´Olivar.

Jag är så förtjust i saluhallar. Jag kan gå och titta på utbudet hur länge som helst. Den här var verkligen imponerande. Förutom fisk och skaldjur, ost, frukt och grönsaker fanns alla sorters kött. Också en hel spädgris och flådda kaniner.

Mina inköp inskränkte sig till frukt, bröd och ost.

Vi strosade runt i gränderna i gamla stan. Här finns massor av kläd- och andra affärer. Sådana intresserar mig dock inte. Då vi blivit trötta i benen steg vi på följande Hop on buss och körde varvet ut. Sen smakade det med kaffe på rummet. Jag köpte ett par rejäla muggar i en kinesbutik. Hotellets kaffekoppar är irriterande små.

Hop on-biljetterna gäller i 24 timmar, så följande morgon steg vi på bussen igen och åkte via busstationen för ytterligare en koll, innan vi fortsatte med en ny buss till stranden.

Vattnet var svalt och salt, men helt användbart för en simtur.

Promenaden till hotellet var 2-3 kilometer, så det smakade med lunch när vi kom fram. Då vi vilat på maten gick vi till parken runt Bellver och loggade några geocachar.

På kvällen hade vi avtalat om middag tillsammans med Kjells gamla kompis Ajja, som bor här just nu.

Han lotsade oss till en av sina favoritrestauranger där vi fick smaka på många rätter; två sorters bläckfisk, anjovis, baconlindade dadlar, friterade paprikor osv.

Efter maten vandrade vi runt i stan och avslutade kvällen på en ginservering.

Ajja ville också åka museitåg till Sóller, så vi träffades vid tågstationen på onsdag morgon. Tåget slamrade och gungade fram längs folks bakgårdar. Under apelsinträden gick ibland höns och plockade. Längre ute på landet betade får i olivlundarna.

 

I Sóller hann vi gå runt några kvarter innan spårvagnen till Port de Sóller skulle avgå. Gränderna var smala. Folk satt vid caféerna och tittade på turisterna, och vi tittade tillbaka.

Spårvagnen blev överfull när alla klämde sig in. Jag höll fast mig i en dörröppning och råkade hålla armen mot en stoppknapp, så vi fick ta en paus i åkandet innan jag förstod att byta grepp.

Jag var urhungrig när vi kom fram till Port de Sóller, så vi började med lunch.

Vi gick längs stranden mot centrum. Viken var bedårande vacker. Strandpromenaden kantades av restauranger och kramsbodar. Nästan alla hade stängt för säsongen. Också här var gatorna smala mellan de gamla stenhusen.

Vi sökte oss upp mot busshållplatsen och fick en hisnande färd längs serpentinvägarna högt över havet.

I Valldemossa pausade vi och drack kaffe. Vi fick igen förundras över de smala gränderna. Det var mycket vackert . Bergen omringade byn.

I dalen terassodlades citrusfrukter och oliver.

Bussfärden till Palma gick snabbt. Här var landskapet flackare.

Sen fick vi stiga på en lokal buss för att komma till hotellet. Det smakade med en dusch.  Vi låg och funderade att det varit en fin dag. Varje dag hittills har varit den bästa.

27.11.2017 kl. 18:03

Palma 1

Vi har nästan sett fram emot det  utlovade, sämre vädret. Hittills har det varit soligt och runt 20 grader (på plus!). Varje dag har varit fylld av program. Nu ska vi ta igen oss och smälta upplevelserna medan det småregnar, och är bara 14 grader. Månne inte blogginspirationen sipprar fram i hotellets konferensutrymme – en rustik sal i engelsk herrklubb-stil.

För en vecka sedan, natten till lördag 18.11, satte vi oss på tåget i Bennäs. Flyget via Oslo till Palma avgick redan klockan 8. Vi flög med lågprisbolaget Norwegian, och hamnade att checka in själva. Det visste vi inte att vi kunde, men man kan mycket när man måste, som bekant. Ingen var intresserad av våra pass. Vi var lite oroliga för att bli tvugna att flyga själva också, men så långt har automationen inte nått ännu.

Vid Oslo flygplats yrde vi omkring en stund. Vi hade fått veta att vi själva måste checka in bagaget i det nya planet. Våra väskor kom inte på bandet, de hade flyttats över direkt, vilket ju är naturligast. Men nu var vi utlåsta från utrikesterminalen och fick gå igenom säkerhetskontrollen igen. Lyckligtvis hade vi ett par timmar på oss, och hann bra till planet.

Det var varmt när vi steg av i Palma. Vi gick kilometervis längs transportband innan vi kom ut ur flygterminalen. En hjälpsam busschaufför såg till att vi steg av vid rätt hållplats och gick åt rätt håll. Vi virrade runt en stund innan vi kom rätt.

Hotellrummet var över förväntan. Vi hade till och med några meters havsutsikt. Lite myror på golvet och unken lukt från takfönstret i toaletten får man stå ut med.

Vi hittade en utmärkt mataffär ett par kvarter bort då vi vilat en stund. Frukosten på hotellet kostar 15 e/dag/person, och det tycker vi är i överkant, när man själv kan handla det man önskar. Vattenkokaren på rummet är dock oumbärlig.

På söndag förmiddag begav vi oss mot borgen Bellver, som omges av en stor, vildväxt park.

Där finns massor av geocachar, så vi plockade några medan vi strövade längs stigarna.

Själva castellet var pampigt. Utsikten var hänförande. Vi var förvånade att ingen inträdesavgift uppbars. Besöket hade nog varit värt en slant. Överlag har vi blivit positivt överraskade av inställningen till turister och till hur rent och snyggt det är överallt. Här ligger sällan skräp på marken. Sällan ser man ens hundlort, fastän det vimlar av hundar. Mest håller sig folk med små, korthåriga raser, men här finns också bordercollies, vinthundar och whippets.

Vi traskade ner från berget och kollade in var köpcentret Porto Pi fanns. Det blev kväll innan vi var tillbaka vid hotellet, trötta och med sjuka fötter. På terassen vi ser från balkongen finns ett par jaccuzis.

Vi letade oss ner till dem och låg där en stund. Det kändes ljuvligt att bli bubblad av det varma vattnet, medan ögonen vilade på ljusen från masterna i hamnen och den upplysta katredralen.

Vederkvickta klädde vi på oss igen och gick mot gamla stan. Många barnfamiljer och ungdomar strosade runt i parkerna, förutom alla hundrastarna. Vi kände oss trygga mitt i storstan.

Katedralen La Seu är enorm, ett riktigt landmärke uppe på en klippa. Nedanför sprutar en fontän. Det hördes sång från katedralen, så vi gick in. En ung flicka klädd i farmarbyxor sjöng a cappella. Vi hörde en stund på prästen som tog vid då hon slutat. Vi orkade inte sitta så länge så vi fick nån mer musik den här gången.

Vi vandrade runt längs de smala gatorna i gamla stan tills vi villat bort oss. En man hjälpte oss på spåret igen. Klockan närmade sig 9 då vi kom till hotellet. Fötterna värkte igen, och vi njöt av att få slänga oss på sängarna. Vi låg och log vid tanken på dagens upplevelser, och det faktum att almanackan visar slutet av november. Hemma är det mörkt, kallt och slaskigt. Så man kan må!

26.11.2017 kl. 11:47

Att packa för solsemester

Jag har börjat packa. Det är svårt. Jag är väldigt frusen av mig, och får vita fingrar så fort temperaturen sjunker under + 10.

Vi kom alltså till skott och har beställt en två veckors charterresa till Mallorca. Just nu rör sig temperaturen där kring 16 och 20 grader. Men om vi vandrar i bergen, vilka vi hoppas vi hittar, är det säkert betydigt kallare. Det är ju bättre att klä av sig om det blir för varmt, än att gå och frysa, eller hur? Simdräkten hittade jag. Det finns en liten pool på hotellet, om det skulle vara för kallt i havet.

Jag har också googlat efter fruktmarknader och matbutiker och prickat in på kartan. Tyvärr får vi ingen frukost på hotellet, och maten är ju a och o. Middag äter vi säkert ute. Vad spännande det ska bli! Jag misstänker att vi får svår hemlängtan redan efter en vecka, men man har mindre press och prestationsångest om man har två veckor på sig att se sig omkring.

Vi är lyckligt lottade som har tillgång till både gårdskarl och djurskötare här hemma. Det är första gången vi åker iväg någonstans utan Nelli i mer än ett par dygn. Hon kommer nog att vara helt förkrossad, stackarn.

Nåväl, nu är vi på gång. Det är bara att kasta sig ut i äventyret. Tjohoo!

15.11.2017 kl. 11:18

Dagens dilemma

När jag slutade jobba fick jag ett resepresentkort i avskedspresent. Nu har vi fått sluta med båt- och villalivet och kommit igång med en del av projekten hemma. Den här grå och trista årstiden skulle det ju passa med lite sol och värme på annan ort.

Vi begav oss alltså till nejdens resebyrå för att få lite tips. Vi har inte rest så mycket förut, så vi siktade på något annat än de få ställen vi besökt. Helst skulle vi inte fara så långt heller – Medelhavstrakten skulle gott räcka. Dessvärre är säsongen slut för charterresorna dit. De alternativ vi fick var Aten, Malaga och Kanarieöarna (dit vi faktiskt har varit). Kap Verdeöarna skulle ha lockat, men Bamsefars pass går ut i mars, och man måste ha ett som är giltigt i 6 månader för att åka dit, så de föll bort.

Om vi väntar till april finns andra möjligheter. Till våren skulle Bamsefar kunna tänka sig Azorerna (dit var vi också).

Jag har googlat och sökt efter besöksmål och vandringsleder på de presumtiva resmålen. Vi bryr oss inte om att ligga på någon strand, och att vandra runt i ruiner och kyrkor dag efter dag lockar inte heller. Som shoppare är vi helt värdelösa.

För drygt 11 år sen var vi till Madeira. Vi var väldigt förtjusta i att vandra längs levadorna där. Just sådana stigar i naturen skulle jag önska mig.

Jag googlade också på Malta. Det verkar vara ungefär vad jag söker. Bamsefar däremot verkar inte så förtjust. Sen kan man också lägga en moralisk aspekt på det målet. Vi ska inte satsa våra surt förvärvade slantar på något skatteparadis.

Syrran tyckte vi skulle komma till Thailand och hälsa på dem där. Det känns långt, också ur miljöaspekt.

Nu vet vi inte vad vi ska göra. Det blir väl att vänta tills tidsfristen för köpkortet löper ut och ta sig en weekend i Stockholm eller något liknande. Tala om välfärdsproblem!

07.11.2017 kl. 12:30

Tog också hösten slut?

Vad är detta? Ska vi nödgas sluta med villalivet också? Hållas hemma och tvätta fönster och skura golv och ta vara på de sista äpplena?

Bamsefar och Nelli for till villan redan på lördag eftermiddag, efter Sångarbrödernas uppträdande i Schaumansalen. Jag stannade hemma över natten, eftersom jag utlovat barnpassning natten till söndag.

7-månaders babyn var på sitt soligaste humör och sov bort nästan hela umgänget. Då grabben avhämtats klockan 2 på söndag gav jag mig iväg till villan.

Hård nordanvind utlovades natten till måndag. Vi satt vid brasan och njöt av tillvaron och väntade på stormvindarna. Vi hade bra lä vid villan och småpysslade med att rensa takrännorna och putsa tallbarr av uthustaket på måndagen. Vårt egentliga ärende var att vända den gröna fiskebåten upp och ner inför vintern. Vi kände oss inte redo att åka hem ännu, utan beslöt att stanna en natt till.

Vi lade ut näten och eldade bastun. Lyckligtvis tog vi upp näten innan det skymde på kvällen. Det var så kallt om händerna att jag nästan började må illa. Nu får det vara färdigt fiskat. Min blodcirkulation klarar inte av något vinterfiske. Den sista fångsten blev 5 abborrar, 2 braxar och 3 kattfiskar. Abborrarna blev en läcker kvällsmat.

Nymånen lyste på natten och drog en bred mångata över hela fjärden. Stjärnhimlen visade upp sig mycket tydligare än den gör i gatlyktornas sken hemma.

På morgonen började nyis bildas längs stränderna och ute på fjärden. Det var 3-4 minusgrader ute. Då vi ätit och städat bort sökte vi oss hemåt.

Bustern i aluminium bröt sig rasslande genom nyisen. Det utlovas ännu några dagar med minusgrader, så vi beslöt att ta upp båten.

Nu får vi vänta tills isen håller att gå på innan det blir något nytt besök vid villan. Den hålls säkert kvar. Det hjälps väl inget annat än att ta itu med all städning som väntar hemma. Nu har vi ingenstans att dra oss undan längre.

 

 

31.10.2017 kl. 20:18

Köksavfall är hur spännande som helst

Jag har i flera tiotal år använt en kallkompost för grönsaksavfall och liknande. Nu har jag gjort ett kliv vidare och börjat med Bokashi-fermentering. Där kan man också kompostera matrester och sånt som man är rädd ska dra råttor till huset. Ännu ett plus är att kompostämbaret ska förvaras inomhus i rumstemperatur, så man behöver inte ens gå ut med soporna. Ämbaret har tätt slutande lock och luktar inte. Ströet har en lätt syrlig doft, ungefär som vinäger.

En japansk professor i mikrobiologi har utvecklat metoden och fått mjölksyre- och jästbakterier att hållas vid liv i en vetekli-melassblandning. Man strör en matsked av kliströet på varje liter avfall man häller i ämbaret. När ämbaret är fyllt ska det stå tillslutet i två veckor i rumstemperatur. Då har bakterierna processat matresterna. De ser fortfarande ut som matrester men luktar inte så ruttet som flera veckor gammalt avfall borde. Nu ska innehållet i ämbaret grävas ner i jord. Jordbakterierna gör slutjobbet och bryter ner resterna till jord på två veckor, vid temperaturer på 6-25 grader. Vintertid hamnar man att förvara den syrade och jästa produkten tills man kan gräva ner den.

Alternativt kan man ha en jordfabrik t.ex i garaget. För 15 liter avfall behövs 30 liter jord.

Medan bakterierna jobbar bildas lakvatten, som sjunker till kärlets botten. I de köpta behållarna finns ett bottengaller och en tappkran. Lakvattnet luktar illa. Det ska spädas 1:100 (1 dl till 10 l vatten) för att användas som gödselvatten. Det fungerar också som bladgödsel mot svampsjukdomar. Vintertid kan man hälla det direkt på frusen jord ute. Lakvattnet fungerar också som fettlösare i stanklås. Det är surt, ph 3,8, och bakterierna spjälker fett.

Om man använder ett vanligt ämbar med lock kan man trycka ner äggkartonger i botten, så att lakvattnet skiljs från avfallet. Bakterierna vill inte jobba i vätska.

Jag har stora förväntningar på metoden för fiskrenset vid villan. Det känns misslyckat att slänga fiskhuvuden, ryggben och skinn på rishögen vid stranden. Måsarna brukar inte bry sig om dem på sommaren. Risken finns att avfallet drar vildmink till ön, och det skulle jag verkligen inte önska. Nu trycker jag ner renset i en hink och strör bakteriekultur över.

Nu har jag kommit så långt att jag har tre fyllda ämbar med avfall. Det först fyllda har stått i två veckor. Ämbaret var proppfullt då, så något har nog hänt eftersom avfallet sjunkit ihop så mycket. I dag jag grävde ner innehållet i växthuset. I vinter händer knappast så mycket, men till våren blir det spännande att se om jag gått på en blåsning på 117 euro och har växthusbänkarna fulla med matrester, eller om avfallet blivit prima jord. Än finns det hopp.

27.10.2017 kl. 15:34

Höstlov och den internationella dagen för far- och morföräldrar

Barnbarnen hade höstlov hela förra veckan, och föräldrarna jobbade. Dags för mommo och moffa att träda till. Vi hämtade dem på onsdag och for direkt till villan. Inom en timme hade en ramlat i sjön och en villat bort sig i skogen. Här är det livat.

Efter att ha lagt ut näten promenerade ungarna och jag ca 500 meter till ett stenrummel med spännande grottor invid sjön. Vi hann knappt fram innan den äldsta halkat på en sten och trillat i sjön. Han blev våt upp till midjan. Med kippande skor och drypande av vatten fick han traska hemåt igen. Lillebror hojtade "jag springer i förväg" och försvann mellan tallarna. När vi gått en stund tyckte jag att någon ropade. Jag ropade ett svar, men inget mera hördes av. Några svanar trumpetade ute på sjön, och jag blev osäker på om jag hört någon röst. När vi kom tillbaka till villan fanns lillebror inte där. Jag vände genast om och gick tillbaka längs stigen. Jag hann knappt ut från tomten innan jag mötte den gråtande pojken. Han hade gått vilse. Nelli sprang iväg och plötsligt var han ensam. Till slut hittade han stigen och sprang hemåt. Ön är ca 1,5 km lång och 200 – 500 meter bred, så vi hade nog fått leta en stund om han försvunnit alldeles.

Storebror fick klä av sig precis allt på trappan och gräva fram torra kläder. Några byxor hittade han inte, så han fick hålla till godo med mommos gamla kalsonger.

De var alltför vida i midjan, så vi slog en knut på linningen.

Medan vi var borta hade moffa ordnat med en liten spårning. Ett barn i taget fick spana i kikaren åt ett angivet håll, och fick då syn på en pangkaramell. (De heter så, för de är så goda så - pang – är påsen slut.) Karamellerna var utplacerade på stubbar och fågelholkar. Den här leken lugnade ner de upprörda sinnena och allt var frid och fröjd igen.

Vi tog ner blåmesarnas holk och tömde den.

Ungarna var så trötta på kvällen så de slocknade klockan 8. Jag hann knappt börja läsa kvällssagan.

Hela torsdagen skötte de sig själva. De yngre förskansade sig i lekstugan och den äldsta höll till i kojan uppe på berget. De stal och handlade av varandra. En barksamling kostade en stor mugg lingon. Skrik och skratt ljöd hela dagen.

En skattkista med rönnbär.

De tog en paus i leken när vi for med Bustern till Strandcamping på eftermiddagskaffe.

Sen eldade vi bastun. Moffa och ungarna doppade sig i sjön otaliga gånger. Jag föredrog det varma vattnet i bykgrytan.

Den natten sov vi alla gott. Blodsockervärdena var inte så kaotiska som natten innan.

Fredagens fiskafänge blev intressant. Vi fick abborrar, en gös, två gäddor, några kattfiskar och en lake. Det var första gången vi fick lake på nät. Den var nog lite obehaglig. När man höll den bakom gälarna slingrade den stjärten runt handen likt en orm. Den ska bli till lakasoppo.

Hela fångsten (utom laken) gick åt till lunch. Ungarna har en ofattbar aptit. Det är roligt när de uppskattar allt som ställs fram på bordet. Så har de också vistats utomhus hela dagarna.

Vi packade ihop och for hem på eftermiddagen. Jag tänkte köra hem dem, men de bad att få stanna en natt till, så det blev att bädda hemma, efter plättkalas och korvgrillning. Blodsockervärdet var igen över 20. Vi försökte bränna kolhydrater genom att cykla till sjön i mörkret, 2 + 2 km. Lillflickan cyklade i diket en gång. Då detta inte sänkte blodsockret for vi på ett par kilometers joggingtur. Vi njöt av den praktfulla stjärnhimlen. Blodvärdet blev lite bättre och pojken stupade i säng.

Efter lördagsmorgonens hundpromenad skjutsade jag obönhörligen hem ungarna. Diabetesbarnet behöver få en ny kanyl och ny sensor insatt. Blodsockervärdet vägrar att normaliseras trots att jag doserat mera insulin. Ungarna var glada att vara hemma och jag var lättad att alla kunde levereras välbehållna.

Jag kände mig rätt matt då jag kom hem igen. Det var skönt att sätta sig i gungstolen med katten och sticksömmen och bara tömma huvudet. En mommo ska vara på alerten hela tiden. Det gäller att försöka hålla mattiderna, koka, diska och hitta på program, om ungarna inte sysselsätter sig själva, vilket de nog ofta gör. När jag hade egna barn flöt de liksom med i vardagen av bara farten. Nu SKÖTER jag helhjärtat, och det är tungt. I synnerhet som nätterna blir sönderhackade av diabetesen. Jag kände mig gråtfärdig av medömkan med barnet i morse. Sen tänkte jag att det finns barn med allvarligare åkommor och hjälpbehov. Tekniken med insulinpumpar går framåt hela tiden. Han kommer nog att klara sig bra i livet.

Barnbarnen ger nog en extra dimension åt tillvaron. Deras sprudlande glädje och tillgivenhet smittar av sig. Det känns att vi är viktiga för dem, liksom de är värdefulla för oss. Jag vet att ett par lediga dagar och nätter också är viktiga för föräldrarna, så orkar de bättre också. Nu kommer vi att njuta några dagar av vår egen tid, innan vi satsar på barnen igen. Jag vet att det yngsta barnbarnets föräldrar också skulle uppskatta en sovmorgon. Internationella dagen för far- och morföräldrar kan firas året om.

21.10.2017 kl. 17:13

Sommaren är slut

Inte ens den frejdigaste optimist kan längre värja sig. Oktober är här och det är dags att ta upp båten. Som vanligt tog det oss en dag att tömma skutan.

Storseglets surrningar i mastringarna ska öppnas, litsningen i gaffeln likaså.

Klyvarbommens beslag skruvas bort, så att sprötet kan träs igenom ringen i stäven, och tas hem.

Båten ser naken och sorglig ut, utan segel och bommar.

De överblivna konserverna och annan mat fyllde flera väskor. Sängkläder och handdukar ska hem och tvättas.

Masterna transporteras som vanligt på bilkärran. De läggs på bockar och täcks med presenningar. Bamse ska också få sitt vintertäcke, men det är inte så bråttom. Vi inväntar någon lugn och regnfri dag för det projektet. Presenningen är tjock och tung och besvärlig att dra ut ovanpå träsaxarna som håller den uppe. Jobbet är inget man precis längtar efter, men vi brukar nog fixa det.

10.10.2017 kl. 14:52

Brittsommar, del 3

Tisdagskvällens hundpromenad vid halv 10-tiden gick till Byvikens kyrka.

Vi tänkte leta efter en hemlighetsfull cache som heter six feet under. Den är en nattcache som man hittar bara i mörkret. Sådana brukar vara markerade med reflex, så att man ser dem med ficklampa. När vi kom fram visade det sig att startpunkten var nästan en kilometer därifrån, i naturlig terräng. Vi gav upp direkt och traskade tillbaka till hamnen. Nelli var vild och lycklig, och rusade omkring i mörkret. Här förekommer biltrafik bara när färjan ska avgå, så vi var ensamma ute. Nelli kunde leva loppan precis som hon tyckte.

Dimman låg tät på onsdag morgon. Vi begav oss på promenad mot Bergudd fyr, 3 kilometer från hamnen.

Invid vägen gick två fårskockar och betade, utan inhägnad. Fastän Nelli är en bearded collie, som är avlad för vallning, förstår hon sig lyckligtvis inte på får, utan höll sig glatt vid vår sida.

Vi mötte en cyklande kvinna med en bordercollie. Hon parkerade cykeln och gav hunden några kortfattade kommandon. Vi fick en lysande uppvisning. Hunden samlade snabbt och smidigt ihop fåren och vallade dem dit de hörde hemma, utan att någon panik utbröt. Vi var enormt imponerade.

En vacker stig leder till fyren.

Från havssidan ser den ut att vara murad, men fyren är i själva verket byggd av trä, och täckt av takspån, som varit tjärade. Det vackert välvda taket är av koppar.

Klipporna nedanför fyren är vackert tecknade och mjukt formade av havet.

På hemvägen hittade vi trattkantareller. Fåren tycks också gilla dem, men de äter tydligen bara hattarna, för stjälkarna låg kvar i mossan.

Nelli blev kvar på bryggan medan vi stoppade i oss svampstuvning. Hon hittade en fin utkiksplats uppe på piren.

Då vi vilat på mat en stund gjorde vi loss. Dimman hade lättat. En man vi träffade i går rekommenderade Stora Fjäderägg. De senaste 30 åren har det varit tal om att vi någon riktigt lugn dag ska fara dit. Vi kan inte gå in till bryggan, men det kunde gå att ankra, bara det inte blåser. Det skulle ha varit frestande att pröva just i dag, men så fegade vi ur och styrde mot Holmögadd i stället. Vinden var svag, men gårdagens lugn var förbrukat.

Det var spännande att ta upp näten på torsdag morgon. Om vi skulle få massor av fisk skulle vi vara tvungna att bege oss hem direkt. Jag var så lättad när vi bara fick två sikar och tre vassbukar. Vi drog in tre skruvar i en byggnad för att få nätet upprett. Hålen är kvar tills vi kommer nästa gång.

Vi tog varsitt ämbar och lingonplockare med när vi gick mot fyren på öns sydända. Dit är det 3,5 kilometer. Då vi var nästan framme hittade vi ett fint lingonställe mellan stenarna. Det gick snabbt att fylla hinkarna. Vi lämnade dem där och gick vidare.

Många diskreta plåt- och betongskjul och hemlighetsfulla stenkonstruktioner kantar den smala vägen. Ön har tidigare varit militär och avstängd för civila.

Vi kollade in det gamla fiskeläget. Hamnen är numera för grund att angöra.

Vi gick också ett varv runt den pampiga stenfyren och repliken av vippfyren från 1700-talet.

På hemvägen plockade vi mera lingon på samma steniga backe. Nelli passade på att ta igen sig medan vi jobbade.

De sista bären packade vi in i min jacka.

Klockan var över 2 när vi kom tillbaka till båten, och vi var hungriga. Jag gjorde blinier, som vi åt med rommen från en av de nyfångade sikarna. Nu skulle vi klara oss tills vi fick sikarna rökta.

Jag rensade lingon medan Kjell fixade till en röklåda av vår gamla båtgrill. Under promenaden försökte vi hålla utkik efter något gammalt plåtämbar eller något annat att röka fisk i, dock utan att göra fynd. Vi beslöt att offra båtgrillen i stället. Den har inte blivit använd på flera år.

Sikarna blev riktigt läckra. Nu kan vi röka fisk var helst vi vill.

En oemotståndlig drivvedsstock låg på stranden. Den var så tung att jag inte orkade rubba min ända när vi skulle bära iväg den. Kjell bogserade den till båten och taljade upp den på däck med hjälp av bommen. Småningom ska vi få en bänk, med ett förflutet, vid villan.

Brödet var slut, så jag gjorde en liten sats semlor mot kvällen.

Det var bedövande lugnt och tyst när skymningen föll. Tidvis hördes fartygmuller i öster. Kvarken är som smalast just här, och all trafik stryker förbi.

Den halva månen sjönk snabbt ner bakom träden. Det kändes hisnande att stå på däck och känna att man var i universums mitt. Valsörarnas höga fyr blinkade i sydost.

Vi startade rätt tidigt på fredag morgon. Bolinder fick gå på tomgång när vi tog genvägen norr om Holmögadd. En djup ränna löper mellan grynnorna. Flera sälar tittade fram där vi gled österut.

Mellan klockan 10 och 14 hade vi liftare ombord. Som mest var det 6 gråsiskor och en gärdsmyg.

Möjligen var två av fåglarna snösiskor. De var rent vita på undersidan. Fåglarna var helt orädda. En skuttade omkring i min famn och smakade på det torkade fikon jag höll i handen. En av dem klamrade sig fast med sina späda klor i Kjells glasögonbågar, och plockade i hans hår. De hittade fjärilsstora insekter, med tunna, beiga vingar, i tågvirket ombord. Fåglarna satt länge och mumsade med sina små näbbar, innan de fick ner flygfäna.

Det såg lustigt ut när de skuttade jämfota längs relingen, och hängde sidledes i fallen. Vaktturerna gick fort när vi hade sådan underhållning. 15 sjömil från Kallan, och ungefär lika långt från Nykarleby skärgård, försvann de, lika hastigt som de kommit.

Solen tittade fram när vi närmade oss hemhamnen efter 10 timmar. Den nymålade Kallan lyste lång väg ut till havs. Vi kände oss nöjda och lyckliga med seglatsen. Det blev bara fem hamnar på 9 dagar, men dessa bjöd på varierande innehåll, förutom tre ämbar lingon, ett ämbar blåbär (som nog saftat sig i botten), saltad fisk, saltade kantareller och färska trattkantareller.

Temperaturen hemma var den samma som i båten på morgnarna, 13 grader. Det blev att snabbt ta in ved och börja elda i kakelugnarna och i bastun.

 

 

30.09.2017 kl. 20:16

Brittsommar, del 2

De 5 kilometrarna till Lövånger känns kortare varje gång vi cyklar dem. Vi brukar gömma cyklarna i riset invid bäcken som strömmar strax öster om samhället, så också i år.

Utbudet på höstmarknaden var ungefär det samma som tidigare.

Vi handlade en pepprig fårkorv, en smakrik leverpastej, ett kilo kantareller (för 150 kronor, ett hekto kostade 50) och några ostar. En del av dem var en leveransbeställning.

Lunchen på restaurangen var, som alltid, riklig. Svampsoppan och salladsbordet var mest uppskattade. Den panerade fisken var svårdefinierad. Med en halv centimeter panering på båda sidor blev det inte mycket innehåll. Men jag klagar inte, vi blev mätta och belåtna. Våra rapningar ekade mellan kullarna hela vägen hem.

Vi pausade halvvägs och gick ner till sjön längs en fårhage. Gula löv singlade prasslande ner ur asparna.

Vägen till Lövånger bjuder på många vackra vyer.

Det finns alltid massor av stora blåbär längs vägen till Tulterberget. Ingen tycks plocka dem, för de finns kvar hur sent vi än kommer. Vi krafsade ihop ett ämbare på en liten stund. Rensandet räckte lika länge.

Inget knussel med kantarellerna när man har varken kyl eller frys. Jag försökte torka och salta ner en del.

Det börjar bli mörkt på kvällarna. Jag kanske inbillar mig, men jag tycker det är mörkare här än hemma. Lyckligtvis sitter handgreppen i ryggmärgen numera, och jag behöver ingen ficklampa när jag ska på toa på natten.

På söndag förmiddag gjorde vi loss och körde till Lövsele, tidigare kallat Kräkånger. Vi valde den inre farleden. Dagen var lugn och disig.

Ledskäret bjöd på vackra vyer, med sina klippor och vackra höstfärger.

Inga andra gäster, varken husvagnar eller båtar, fanns längre vid Lövsele hamn.

Vi lade ut näten och gick på promenad på vikens nordsida.

I skogen fanns fantasieggande varelser.

Ett par liter lingon för det akuta behovet tog vi med tillbaka. Vi kollade näten på hemvägen. På strömmingsnätet fanns 6 fiskar, så vi tog det i land och plockade loss dem, och lade ut nätet igen. Några män tog upp en liten segelbåt vid kajen. De berättade att fiskarna var siklöjor. Nåjo. Vi brukar räkna alla slanka småfiskar som strömming. Siklöjorna var läckra som kvällsmat.Vi fick också tips om ett kantarellställe.

Måndag morgon tog vi upp näten. Fångsten var riklig och av många slag. Vi identifierade 9 sikar, drygt 40 siklöjor, 5 vassbukar, 2 fula simpor, 2 gersar och ett par norsar. En del av fiskarna var liksom genomskinliga på ryggen.

Simporna trotsar all beskrivning. Det är hopplöst att få loss nätmaskorna från vårtorna på huvudet och alla taggar.

Jag stekte av småfisken så att vi kunde provsmaka. Vassbukarna var läckra, liksom siklöjorna. De genomskinliga hade samma smak som de mörka.

Vi rodde över viken igen, nu på kantarelljakt. Vi hittade nog en del, men de höll på att bli gamla.

Då vi kom tillbaka vid 4-tiden började jag må dåligt. Jag spydde och gick till sängs. På kvällen hade jag feber. Tanken slog mig att de genomskinliga fiskarna hade dött i nätet. Jag spydde lite galla till vid tanken. Lyckligtvis mådde Kjell hur bra som helst, fastän vi ätit samma mat. Jag låg och tänkte att tarmen var inflammerad, och att vi borde åka hem direkt i morgon bitti. Jag funderade också på en variant där tunntarmen blivit infekterad där provbitar togs under gastroskopin. Småningom slutade jag spy och somnade.

På morgonen mådde jag bra. Puh! Det känns märkligt att tanken aldrig slog mig när jag rensade fiskarna, att en del skulle ha dött i nätet. Det kändes bara spännande med så många nya arter. Hemma har vi näten i en sötvattensjö, och håller oss till gös, abborre, gädda och brax. När jag filéar dem märker jag genast om de är i skick, och det brukar de vara när vi haft nätet i sjön över natten. Jag skäms att jag inte fattade att fiskarna var i dåligt skick.

Efter dusch, hårtvätt och hundpromenad fortsatte vi söderut. Solen sken och havet låg spegellugnt utan en krusning. Sällan ser man så lugnt vatten.

Jag plockade igenom fiskarna som jag saltat ner, och kastade bort alla genomskinliga. Med sorg i hjärtat kastade jag bort rommen också. Både genomskinliga och mörka fiskar hade haft rom. Jag skulle ju göra blinier, men det får nog bli en annan gång.

Jag fick ett nytt skaft åt vispeln i går. Det gick av här om dagen. Nu kommer den att hålla i 20 år till, så bara vi får nya romfiskar ska här bakas blinier.

Dagen var riktigt njutbar. När vi närmade oss Holmön nalkades ett molnområde österifrån. Väderförändringar kanns väldigt påtagliga på sjön, när man ser horisonten runt. Om en stund försvinner solskenet för den här gången.

Vi visste om att en sandbank sträcker sig ut i Byvikens hamn. Vi var på grund där, när vi senast var hit, för 10-15 år sen. Trots att vi svängde in mellan akterbojarna körde vi på grund i dag också. Jag rodde i land med en lina, så att Kjell kunde dra oss in, sen rodde jag ut en lina till akterbojen, och vi var förtöjda.

Byviken har mycket att bjuda på. Fiskemuséet är verkligen väl fyllt med träbåtar av alla slag. Här finns handelsbod. En färja trafikerar regelbundet. Ett par kilometer söderut finns kyrka. Tre kilometer mot sydväst finns den spännande Berguddens fyr. Vi planerar att flytta oss till Stora Fjäderägg i morgon, så vi kommer inte att hinna med allt. Sevärdheterna finns säkert kvar nästa gång.

 

 

26.09.2017 kl. 20:32

Brittsommar, del 1

Inte en dag för tidigt kom det vackra vädret vi väntat på. Vilken födelsedagspresent! Jag skulle på gastroskopiundersökning mitt på dagen och vi for direkt till båten efter den. Läkaren sa att jag hade mycket galla och polyper. Nåväl. Det får bli ett senare problem. 

Vi gjorde en mjukstart och körde ut till Mässkär för övernattning. Det känns otryggt att göra överfarten nattetid på hösten, i mörkret. Det kan också bli problem att angöra land i mörker. Vi har ju navigatorn, men den kan flippa ur på de mest olämpliga ställen.

Det blev lite reparationer och god mat på kvällen. Förluckans mässingsgångjärn har gett upp. Bamsefar har svarvat nya tappar. Nu borde nog gångjärnen hålla lika länge som vi.

Under kvällspromenaden blev vi inbjudna till en bekant som har sommarstuga på ön. Man blir hemmablind för vår skärgårds pärlor. Vi skulle vara enormt begeistrade om vi skulle hitta en ö som ens lite liknade Mässkär, i Sverige till exempel. 

Mot väster finns en utmärkt hamn med kajer, vackra klippor, idylliska röda stugor, en imponerande röd båk och en nedlagd sjöbevakningsstation, numera med restaurang och övernattningsrum.

Mot öster är naturen mera lundartad. En vacker stig leder till ett fiskeläge, där man kan få köpa säsongens fisk. 

Vi blev lite snopna på fredag morgon när dörrarna till duschen var låsta. Bamsefar gjorde sin vana trogen morgontvagningen i havet i stället.

Klockan 10 var allt undanstuvat och vi satte kurs mot Kallviken. En svag ostlig vind sköt på, men vi lät Bolindern hjälpa till också, och fick upp farten till drygt 6 knop. Skönt att få seglen luftade. De har varit våta nästan hela sommaren.

Det blev en härlig dag på sjön; ingen sjögång, värmande sol och god fart för akterlig vind.

Efter 8 timmar kom vi fram till Kallviken. Det är något av ett rekord, fastän man beaktar den extra timme vi vann genom att starta från Mässkär i stället för från hamnen. Så skönt att vara framme! Nu stannar vi tills vi vill åka vidare.

22.09.2017 kl. 11:28

Det goda livet

Jag blev inbjuden till en föreläsning om "Det goda livet". Jag blev nästan förnärmad. Jag, om någon, lever väl det goda livet? I själva verket känner jag mig som en riktig expert. På mitt eget liv i alla fall. Jag skulle dock inte vilja åka runt och missionera för livsstilen. Var och en är expert på sitt eget liv. Det är inte säkert att någon annan än jag lika mycket skulle uppskatta min tillvaro just nu, trots att jag känner mig priviligierad.

Ta nu bara förra onsdagen, när inbjudan kom:

Jag steg upp halv åtta och gick en liten promenad med hunden innan jag hämtade tidningen. Då jag läst den och druckit morgonkaffe for jag till bybutiken och veckohandlade, medan Bamsefar läste tidningen. Han läser mycket grundligare än jag, och blev klar först vid tio-, halvelvatiden.

Sen lade vi golv i uthuset till lunchtid. Då vi ätit åkte vi till skogs och plockade ett par ämbar lingon.

Blåbären var så vackra så de fick också komma med.

En var med sitt.

Kaffet smakade när vi kom hem. Jag bakade bröd och rensade lingon medan Kjell fortsatte med golvläggningen. Jag bakade en sats bröd tillsammans med barnbarnen i helgen också, men den åt de upp.

Då brödet var gräddat och lingonen infrysta for vi till villan, för solen sken igen efter åskskuren.

Till kvällsmat festade vi med potatis, grisschnitzel och kantareller. Vi har ätit fisk bra länge, så det var gott med kött som omväxling.

Det hann skymma innan vi fick näten i sjön.

Vi eldade i spisen och tog det lugnt medan ett kvällsregn trummade på taket.

Natten var lugn och stjärnklar. Månen skymtade bakom grantopparna. En häger flög på tysta vingar lågt längs stranden när jag fyllde på pottan på trappan. Hägern vände huvudet mot mig, men sa inget. Det tog emot att gå in, men snart kröp jag ner under täcket igen.

En höstmorgon vid villan är en ren njutning.

Man kan njuta fleirleis.

Släng dig i väggen livscoach! För många år sedan skulle jag kanske gärna ha hört någon berätta vad jag innerst inne nog visste själv, men inte nu, som 60-åring. Nu vågar och kan jag leva mitt liv som jag känner att det ska levas. Det behöver ingen berätta för mig.

Mina teser för ett gott liv ser ut så här:

- rör på dig ute i naturen, helst flera gånger om dagen

- god mat regelbundet, med och utan vin

- meningsfull sysselsättning

- vila; power naps i gungstolen tillsammans med katten på dagen, 9-10 timmars sömn på natten

- social samvaro – jag har kanske blivit lite osocial sedan jag slutade jobba. Helst umgås jag med min gubbe och barnbarnen.

Tre barnbarn var hos oss från lunchtid på fredag till söndag kväll, och det fjärde, 6 månaders babyn, sov över från lördag till söndag. Vi kände att vi gjorde en viktig insats. Både barnen och vi trivdes. Föreningslivet kommer dock igång nu, efter sommaren, så jag får väl skärpa mig och bli lite mer social.

-hälsa – den får man ta som en gåva, de perioder man har lyckan att begåvas med den.

Är jag inte ett proffs, så säg!

15.09.2017 kl. 10:28

Höstfiske

Äntligen utlovades några dagar lugnt och soligt väder. Vi kom i väg på lördag förmiddag, och styrde söderut, mot Mickelsörarna. Pedgust jobbade och vi slappade. Jag fick chans att börja med en bok jag suktat efter ett bra tag.

Lugn, solig och skön dag på sjön, som synes. :)

Inseglingen till Kummelskär är jämt lika förbluffande. Sjön bryter styggt över stenar på båda sidor om den smala farleden. Om vinden vore hård skulle det vara svårt att hålla enslinjerna. Vi undviker att gå hit när det blåser friskt. Folk har fått sätta livet till här på grynnorna också i modern tid.

Vi var glada och lite förvånade att finna bryggan ledig, när vi kom fram vid 5-tiden. Den första programpunkten var att leta kantareller. Vi hittade inte en enda. Orsaken fann vi senare på facebook. Ett par av våra vänner for härifrån med svamparna ett par timmar tidigare.

Vi plockade lite lingon i stället. Bamsefar "stampade" dem med Bamses årtull. De är bra till mycket.

Söndagen bjöd på alldeles ljuvligt väder. Det här har vi väntat på hela sommaren. Det var en njutning att glida fram över havet, och ett par timmar senare söka sig in i den remmade farleden till Malskäret, där vi angjorde i en boj i sundet.

Med vilda förhoppningar fick jag äntligen sätta ut strömmingsnätet. Vi lade ut två nät med större maskor också. Sen gick vi på upptäcktsfärd på den större av öarna.

Naturen är karg. Den steniga marken är täckt av ljung, någon enbuske och små rönnar.

Högst uppe på ön fanns resterna av en jungfrudans.

Kjell och Nelli badade på öns sydsida.

Några strömmingar blev det inte. 6 rätt små abborrar hade haft oturen att fastna med mungiporna i de små maskorna. På de andra näten fick vi däremot så mycket vi tålde: 14 vackra sikar och en id!

Ett par andra båtar lade också till i sundet. Vi rodde över och delade med oss av fångsten. Resten blev gravade, saltade och ett par stoppade jag i ugnen. Dessa blev rätt gummiaktiga i konsistensen.

På måndag morgon sökte vi oss försiktigt ut mellan stenrumlena. Det var så smalt mellan remmarna att Bamse strök utefter dem.

Nelli kände säkert av vår spänning, för hon satte sig darrande på sjökortet och vägrade flytta på sig. Jag fick sitta och hålla fast henne medan Kjell siktade in oss mellan stenarna.

Här skulle vi inte heller välja att köra om det blåste. Vi brukar undvika risker.

Med hjälp av remmarna och enslinjerna kom vi lyckligt fram till kajen vid Valsörarna.

Jag ville röka sik. Det enda vi vet om fiskrökning har vi hört i Lasse Mårtenssons Flundrevals. Det tycks räcka. Jag sågade upp några alkäppar som låg och skräpade, gjorde upp eld med vår medhavda björkved och fyllde på med den råa alveden. 4 sikar hängde jag upp på krokar ovanför elden. Det är möjligt att krokarna var avsedda för strömming.

Efter kanske en timme kom det liksom två sorters rök, så jag öppnade luckan. Två fiskar hade fallit ner och låg och brändes på plåtskivan som fanns ovanför elden. Det blev att snabbt hämta verktyg för att rädda vad som räddas kunde.

Minsann blev de rökta sikarna riktigt läckra. Vi kan, vi kan! Rökt sik har en helt annan konsistens än ugnsstekt. Det är som om fettet sökt sig in i köttet på något sätt.

Nästa gång ska jag rada dem på ett galler i stället. Thank you for the music, Lasse Mårtensson!

Fast vi hade ett präktigt fisklager prövade vi lyckan med ett par nät också här. Vi fick vad vi förtjänade: två strömmingar och en sik. Men strömmingsnätet fungerar i alla fall, vilket skulle bevisas. I fjol fick vi massor av stora abborrar här. Kanske den tilltagande ostliga vinden blåste ut dem genom sundet den här gången.

En av båtarna vid Malskär följde efter hit. Vi blev bjudna på kaffe ombord, och satt och hade trevligt ett bra tag. Skepparen råkade ha Bamsefar som elev för 40 år sedan.

Då vi rett upp näten och diskat och städat ombord på Bamse kom grannarna på svarsvisit. Jag försökte tända en brasa i kaminen, men det rykte in förskräckligt. Vi fick ha det lite svalt, och rökigt därtill.

Då gästerna farit gjorde jag blinier åt sikrommen. Jag var rätt tveksam på receptet och ingredienserna, så jag ville inte utsätta gästerna för dem. Jag hade inte tänkt på att köpa smetana eller yoghurt före resan, så jag gjorde en egen variant av vispad grädde med tillsats av surmjölk (piimä). Blinierna blev nog så goda att de hade gått att bjuda gästerna på.

När det blivit mörkt sökte vi oss, i fullmånens sken, längs stigen in mot land.

Några ungdomar hade riggat upp nät och en "harpfälla" för fladdermöss. De hade för avsikt att montera en sändare på mössen för att följa med deras flyttvägar. Medan vi var där fick de ingen fångst.

Då vi kom tillbaka till båten var den rökfylld. Kjell hade gjort ett nytt försök att elda i kaminen, men i kväll gick det inte. Kanske den friska ostliga vinden tryckte in röken i skorstenen igen. Vi fick vädra ett bra tag innan vi kunde krypa till kojs.

Tisdagsmorgonens väderprognos gav oss att fundera på. Vi hade tänkt fortsätta till Holmögadd, och sen plocka någon svensk hamn till norrut, innan vi skulle styra hemåt, för att hinna hem till lördag. Eftersom vi försöker undvika motvind verkade den här planen inte riktigt bra. Både på torsdag och fredag utlovades frisk ostlig vind. Vi beslöt att ta svenska kusten en annan gång och styrde hemåt med vår fiskfångst.

Solen sken från en molnfri himmel. Det fanns inte en enda molntapp att sikta mot, för att hålla kursen. Vinden var onödigt svag och ostlig för att kryssa mot målet, så vi hade motorn igång också, som pådrivare. Hemfärden räckte ändå nästan 10 timmar.

Jag förundras jämt över att Valsörarna ligger väst-syd-väst om Kallan. Det känns som om de borde finnas i syd.

Det var kväll när vi kom fram, och vi beslöt sova över vid bojen och packa ihop först på onsdag morgon. Nelli var lycklig att rusa omkring på gräsplanen vid de gamla villorna nära slipen. Hon trivs nog bäst hemma.

Jag rörde ihop en ostkustsallad med gräddskum, surmjölk, sikrom, rökt sik, lök, peppar och dill. Den smakade fantastiskt med nypotatis. Lite spännande var det nog att gå till kojs. Jag vaknade halv 3 och kände mig lycklig och frisk. Ingen matförgiftning nu heller.

Vår lösa planering har sina avigsidor. Jag provianterar för en vecka och vi far hem efter halva. Dessutom har vi ätit fisk morgon, middag och kväll de senaste dagarna, så köttbullarna, kalopsen och grillkorven fick komma hem tillbaka. Utan kylskåp är kvaliteten inte längre den bästa. Den trogna gummijollen svalde som vanligt hela packningen, och vi fick plats själva också.

Nu väntar vi med spänning på mera sol och lagom vindar i slutet av månaden. Lövånger marknad 23.9 hägrar.

 

 

06.09.2017 kl. 21:40

http://http://sevendays.vasabladet.fi/blogoteket/

Det är jag som är Ulla-Maj. Jag fyllde 60 hösten 2016. Det känns som en utmärkt ålder. Jag gillar att skriva och att fotografera. Den här bloggen materialiserar en av mina drömmar.

Kjell är min gubbe sedan 40 år. Vi har tre vuxna barn, fyra barnbarn, hund (Nelli), katt (Hallux) och ett par bikupor. Vi bor i ett egnahemshus i Pedersöre med stor vanskött trädgård.

Bamse är vår båt, en 35 fot lång, gaffelriggad ketch av Colin Archer-typ. Den är ett hemmabygge från början till slut. Skrovet är gjutet i betong, inredning och däck är i furu. Den sjösattes 1999 och har tagit oss på otaliga äventyr sedan dess. Den encylindriga tändkulemotorn Bolinder från 1940-talet har 25 effektiva hästkrafter. Motorn dunkar trofast hur länge som helst, om än rätt högljutt. Den ger Bamse en måttlig fart på knappt 6 knop vid lugnt väder.

Tanken med bloggen var att berätta om våra långfärder till sjöss. Eftersom båten står på land största delen av året blir det många blogginlägg om en massa andra ämnen också. Det kan gälla vardagsliv och –göromål, husmorstips, dråpliga minnen och vad som råkar vara aktuellt. Välkommen till bamsbloggen!

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar