Tillbaka till vardagen

Som alltid när man varit borta några dagar fanns det massor av sysslor som pockade på uppmärksamhet hemma. Jag började med att breda nät över jordgubbslandet och saskatoonbusken. Till och med jordgubbskart, som bara rodnade lite på en sida, var hackade. Saskatoonbusken tömdes på nolltid i fjol, så nu tänker jag se till att få bär själv också.

Följande projekt var att rensa trädgårdslandet. Ogräsen var stora och rejäla, så det gick rätt snabbt att få en skottkärra full.

Vi hade två bisvärmar på slarv. En hämtade vi hos en granne nästan en kilometer borta, och en i syrenhäcken. Den senare har hållit till på samma ställe i flera dagar, och hade byggt vaxkakor och samlat honung. Kanske de stackarna trodde att de skulle klara vintern under bar himmel. Vi flyttade dem i en vinterbonad kupa, liksom de som dragit till Skogs.

En svärm som höll till i tallen tidigare hade också byggt vaxkakor.

Förstås var det några maskiner smutstvätt att ge sig på, och parmetershöga tistlar och brännässlor i gamla hönshagen att slå med lie. Så rann dagen i väg. På kvällen blev vi erbjudna att köpa en optimistjolle.

Vi nappade naturligtvis direkt, och körde till Vexala och hämtade den. Nu har vi fem flytetyg i vår flotta: Bamse och dess uttjänta gummijolle, den förträffliga Bustern, den gröna fiskebåten, som är under renovering hemma, och nu optimisten. Och förstås kajakerna, dem höll jag på att glömma.

Vi bogserade den till villan direkt, så fick vi anledning att fara dit. Det gällde att köra långsamt för att optimisten inte skulle ta in vatten genom centerbordshålet, så vi kom fram först halv 12 på natten. Men vi har ju inte så bråttom.

Det kändes helt rätt med lite villaliv efter EN fullspäckad jobbardag hemma. Hur lat får man vara?

27.07.2017 kl. 10:21

Hem ljuva hem!

Dyningen från gårdagen hade lagt sig. Vinden var först svag, men blev småningom helt perfekt. Vi hade en fin överfart, som dock tog 10 timmar.

 

Det var skönt att komma hem. Allt var i sin ordning, utom bina. En svärm hängde i en buske hos en granne en knapp kilometer bort. Vi gjorde en utryckning och hämtade hem dem. Vi har haft så många svärmar i sommar så vi trodde att de var klara med det nu, men icke.

Nu ska vi tro att bina har färdigt semestrat för i sommar.

Hallux är belåten över att vi semestrat färdigt. Han skulle bara veta att vi har mera planer.

26.07.2017 kl. 09:22

Bjuröklubb-Ratan

Lugn och solig söndag morgon. Ute till havs gick av någon anledning dyning från nordost. Kjell hissade storen, men den slamrade och slog, så han tog ner den igen. Bolindern fick skuffa oss uppför och nedför alla vågor i dag.

Vi ankrade i Bjuröklubbviken på eftermiddagen och rodde i land. Vi sökte oss mot rullstensfälten på ostsidan. Kjell hittade kantareller där för några år sen, och minsann fanns några små exemplar där nu också.

Vi gick via caféet och fyren ner till hamnpiren.

Hamnen var mindre och grundare än vi kom i håg. Utsidan av piren, där vi låg för 11 år sen, är bara 4 meter lång. Vi hade en tross från fören runt en sten i piren den gången.

Massor av människor var hit på söndagsutflykt. Vi var nöjda med vår avskilda ankringsplats.

Det blev en delikat middag ombord: god nypotatis från Byske, ett par griskotletter (för att Nelli skulle få benen) och kantarellsås. Det fanns till och med en skvätt vitvin till maten.

 

Vi vaknade före kl 4 (finsk tid) av att ett fall slog mot masten. Båten gungade och rörde sig och ryckte i ankarkättingen. Väderprognosen visade 12-13 m/s på förmiddagen, så vi beslöt att starta genast.

Jag rodde i land med hunden medan Kjell revade storseglet. Då vi ätit frukost, diskat och sjöstuvat vevade Kjell upp de 27 metrarna kätting. Klockan var 5 när vi startade.

Vinden var sist och slutligen riktigt lagom. Morgonrodnad mellan molnen bakom Bjuröklubbs udde. Vinden ökade knappt, så egentligen var det onödigt att reva storen. Men man måste ju tro på prognoserna. Vi kom nog fram så här också. Det är behagligt att inte behöva vara orolig för gipp. Den revade storen känns liten och lätthanterlig.

När vi lagt till vid bryggan i Ratan syntes i sundets mynning massor av vita gäss ute till havs.Vi var nöjda då vi hunnit fram innan vinden ökade. En dusch i servicehuset var pricken över i. Ratan känns som vår hemmahamn.

Vi överraskades av ett meddelande att Kjell måste hem och fixa en sak senast på torsdag, så nu överväger vi att åka direkt hem i morgon. Vi kan ta en tur till Vasa skärgånd senare, när andan faller på och vädret lockar.

 

24.07.2017 kl. 18:17

Furuögrund

Mycket svag medvind i dag, så Bolindern fick jobba några timmar.

Pedgust skötte styrningen, så vi var lediga.


Jag stickade och Bamsefar solade. Vi har rätt olika syn på solbadande. Han solar precis hela kroppen på alla sidor, medan jag – om jag bedömt att det är dags att ta av vinterhalaren – ogärna tar bort fleecetröjan. Så brukar också min solbränna inskränka sig till en röd näsa.

Kanadagässen har tydligen tagit skylten "gästplatser" personligt, för kajen var osmakligt full med skit.

Restaurangen var överfull med kunder och parkeringen fylld till sista plats. Kanske inte rätta dagen att cykla 5 km till Byske med hund i koppel. Trafiken var plågsamt livlig längs den smala vägen. Marknaden som pågick i Byske var säkert en del av orsaken. Folk körde ut till Furuögrund på lunch och sen tillbaka igen. Nelli var duktig. Ibland stannade vi vid vägkanten när många bilar körde förbi.

På marknaden kryllade det av folk. Det fanns massor av ointressanta stånd, men också några med lokalproducerad ost och korv, som vi naturligtvis ville prova.

Vi var rätt snabbt färdiga där, och cyklade till älven och tittade på den långa forsen och hängbron över den.

Bunkrade ännu en gång- kanske sista chansen den här resan - i samma ICA-butik som för 15 år sedan, då vi blev av med vår lånade cykel. Mera om den i ett blogginlägg

http://bamsblogg.ratata.fi/blogg/article-66417-407982-norr-om-skelleftea-ligger-kage-och-furuogrund?offset_66417=75

Sen var det bara att fullastade cykla 5 km tillbaka igen. Det verkar som om vi fått bättre benmuskler och kondition i sommar. Eller också var backarna lägre här. Men vi trampade frejdigt uppför alla backar utan att behöva stiga av.

Vi stannade vid en liten tjärn halvvägs tillbaka, så Nelli fick bada och svalka sig. Hon blev nog trött, för hon låg som klubbad på durken när vi kom ombord. Vi avnjöt ett välförtjänt eftermiddagskaffe med nyköpt doppas. Alla är rätt spaka i kväll. Jag sträckte ut mig raklång på däck, på sjösidan av överbyggnaden, och hörde på kommentarerna från de förbipasserande. Någon jämrade sig över jobbet med att lacka däcket, medan andra funderade på om skrovet är av trä eller plåt. Jag låg blickstilla och hoppades att de inte skulle se mig. Vi brukar kalla dem "fan-klubben". De finns i nästan varje hamn.

 

I morgon siktar vi på Bjuröklubb. Vi får se om vi ryms in i hamnbassängen eller om vi får dra vidare.

 

22.07.2017 kl. 20:27

Sandholmen

Jag ska passa på och göra ett blogginlägg nu medan vi har landström och god nätuppkoppling. Det brukar bli problem att få kontakt med yttervärlden i Vasa ytterskärgård, dit vi kommer att söka oss de närmaste dagarna.

Sandholmen erbjuder ingen annan service än en brygga, el och en bastu. Vi hittade en kommunal sopcontainer i den första vägkorsningen, där vi passade på att göra oss av med ett par soppåsar från en och en halv veckas konsumtion. Vid gästhamnarna på öar här omkring ombeds man ta sina sopor med hem, så vi har samlat på oss en del.

E4-an löper på andra sidan viken, Bruset därifrån överröstas då och då av lotsbåtens länspump. Den tycks läcka ymnigt.

Bakom bastun finns en diskbänk med varmt vatten, så vi passade på att bära in varmt vatten i bastun och tvätta upp oss.

Fräscha och uppklädda cyklade vi två kilometer till Jävre, där det finns en mataffär. Fullastade med så mycket vi klarade att bära cyklade vi tillbaka till båten och åt lunch, gjord på färska råvaror.

Vi vilade på mat en stund innan vi igen trampade iväg, nu för att pröva arkeologstigen upp till Högberget, 85 m ö h. Intressanta infotavlor berättade om stenrösena, som var gravar från bronsåldern, och en labyrint.

Längs stigen fotade vi en näpen Jungfru Marie nycklar-planta som stod alldeles ensam i blåbärsriset. Några pyttesmå kantareller tog vi med hem.

Barnbarnen skulle ha älskat att klänga omkring på berget och i grottorna. Vi saknar dem redan. 

Vi hade eftermiddagskaffe med, och drack det uppe på berget. Pite-Rönnskärs höga fyr stack upp sitt pekfinger över de andra öarna i skärgården, som bredde ut sig framför oss. Det borde finnas en geocache uppe på berget, men den gäckade oss, och vi fick traska tillbaka utan den trofèn.

Tillbaka vid Bamse avnjöt vi varsin snitt med de nyplockade kantarellerna, innan det var dags för ett par väldiga entrecotebiffar. Vi orkade bara med hälften av dem, så nu har vi nästa måltid fixad. Det är skönt att ha gott om mat igen.

Nelli är behagligt trött efter dagens eskapader.

 

 

21.07.2017 kl. 21:37

Semester vid Mosesholmen

Det blåste hårt emot när vi rundade Halsöns uddar och styrde mot sydost och öppet hav.

https://www.facebook.com/ullamaj.hagvik/videos/1630736770271259/

Snart kämpade vi oss fram decimeter för decimeter, våldsamt stampande i motsjön. Nelli blev nervös och sprang omkring på däck. Jag satte mig och höll henne i famnen i sittbrunnen tills det var dags att hissa seglen och falla av mot norr. Då stängde vi in henne i salongen. Hon fogade sig i sitt öde och lade sig i soffan och väntade på bättre tider.

Jag räknade med en behaglig medvindsseglats, men det blev en riktig vansinnesritt. Vi hoppade, krängde och rutchade nerför vågtopparna med sidan före. Yr.no utlovade 6-7 meter per sekund, men i verkligheten rörde det sig om vindar på 12-13 m/s.

Det kändes inte farligt, för vi hade hissat bara focken och mesanen. Farten var ändå 6-7 knop. Det var skönt att bara ha de små seglen uppe. Det är stor kraft i storseglet, när det smäller till, när båten rutchar i vågorna. Vill det sig illa gör vi en gipp – vinden tar tag i seglet från fel sida och bommen slår över med fart. Det finns då risk att någon del av riggen ger efter och går sönder, förutom att en slående bom är livsfarlig om man råkar stå i vägen.

Jag blev småningom både kissnödig, hungrig och frusen. Dagens etapp kändes lång trots att den bara räckte 6 timmar. Jag ville inte gå under däck och blir kringkastad som en vante, så det var bara att vänta. Uppe på däck kan man bättre förutse hur båten kommer att kränga i sjön.

Jag fick upp värmen när det blev min tur att styra. De andra bekymren glömdes också bort.

Vi hade tre trånga passager i den hårda vinden. Vi startade motorn för säkerhets skull.

Lagunen på Mellerstöns nordsida hör inte till mina favorithamnar, men den är en av de få naturhamnar som ger skydd för SO-vindar. De tycks vara vanliga, för vi har legat här många gånger. Vi blev rätt paffa, för ett 10-tal båtar låg vid bryggan. Tidigare har vi varit ensamma i viken. Också andra har tydligen hittat lä för sydostvinden.

Ankarbotten är dålig i viken. Trots lång kätting drev båten ut mot vikens mynning. Vi fick starta motorn, dra upp ankaret och köra närmare land för att göra om ankringen, liksom senast vi låg här. Den här gången hölls vi på plats. Det hade varit tråkigt att vara tvungen att fortsätta flera timmar, för att hitta en annan natthamn.

Efter hundpromenaden eldade vi bastu ombord och badade. Det var ljuvligt att krypa till kojs sen.

 

Det var regndis i luften när vi vevade upp ankaret på måndag morgon och styrde mot Mosesholmen, öster om Piteå. Där var lugnt och tryggt som alltid. Vi lade ut ett nät för att få lite färsk mat. Efter en vecka ombord fanns bara diverse konserver att frossa i.

Jag bakade bröd och en kaka. Vi hade nämligen kommit överens med dottern och hennes familj att träffas här. Hon fyllde 33 dagen innan och jag tyckte hon behövde firas.

Ett lätt duggregn gjorde luften syrerik och lätt att andas. Det doftade fisk och hav. En koltrast sjöng på land i sydväst. Sjön var spegelblank. Vi njöt av den härliga kvällen. Snart blev det andra bullar. När Coomara förtöjde långsides med oss och barnbarnen stormade ombord fick vi veta att vi var uppskattade. Ungarna ville naturligtvis äta, sova och spela spel ombord på Bamse.

Kevin ville sova med moffa. Nathalie hade en mardröm och kröp upp i min koj. Caspers blodsocker var helt åt skogen hela natten. Jag doserade insulin om och om igen utan att få värdet sänkt. Det var skönt att ha mamman bara ett par kliv bort. Hon kom och mätte ketonerna, som tack och lov var ok, och gav en dos insulin direkt med spruta. Trots det fortsatte blodvärdet att vara förhöjt. Jag kände mig lättad när det inte var jag som hade ansvaret.

På tisdag morgon började ett ihärdigt regn, som fortsatte hela dagen. Ungarna blev rastlösa att sitta inne, så vi tog regnkläderna på och gick ut. De yngre tränade rodd i jolle och den äldre roade sig med att spänta ved för braständning. Pojkarna tycker om att fiska också.

Nätet vi lade ut gav bara en brax och två mörtar åt skeppskatten ombord på Coomara, Kapten Morgan. Braxen räckte till lunch åt oss alla sju. Nelli var förvånansvärt hövlig mot skeppskatten, fast hon säkert helst skulle ha jagat den.

Katten inspekterade Bamse utan och innan, från för till akter. Han balanserade till och med längst ute på klyvarbommen.

Ove, som bor på Mosesholmen, bjöd på bastu på kvällen. Nathalie ville inte basta, så jag blev kvar ombord med henne. Vi blev också överraskade med två böcker; Bottenvikens attraktionsbok, med gästhamnar både på svenska och finska sidan, och Pite segelsällskaps årsbok. Vi blev väldigt glada över böckerna. Vår tidigare bottenviksbibel Norrlandskust, från 2009, ser plötsligt väldigt liten och futtig ut.

Följande natt förlöpte lugnare med blodsockret, men jag blev sjuk i ryggen av att ligga rak som en pinne. Den smala kojen är för trång för en vuxen och ett barn. Bamsefar drabbades av samma åkomma av samma anledning.

Regnet fortsatte hela onsdagen. Mot kvällen klarnade det upp, men vi beslöt att stanna en natt till.

Det blev gråt och tandagnisslan när barnen var tvugna att sova ombord på sin egen båt den tredje natten. Själva njöt vi av att få breda ut oss igen, som vi är bortskämda med.

Coomara med barnbarnen fortsatte sin resa norrut på torsdag morgon. Men vinden har vänt, och då gör vi det samma. Vi har inget speciellt mål med resan, utan seglar dit det passar. Förra sommarens dåliga timing lärde oss sin läxa. Denna sommar har vi beslutit att följa vindarna i stället för att kämpa mot dem.

Det tog emot att lämna den fridfulla Mosesholmen. Morgonen var solig och lugn, och vi njöt av att vara ensamma igen.

Nu tänker vi plocka några nya hamnar på väg söderut, och sedan, om vädret tillåter, söka oss mot Vasa skärgård innan vi far hem.

En fin akterlig vind förde oss tillbaka längs samma rutt, ner till Sandholmen, söder om Jävre och Piteå. Det fanns gott om plats vid bryggan, så vi förtöjde långsides. På fredag ska vi cykla till Jävre och proviantera. Konserverna passar bäst som nödproviant. Mera jäst för brödbak behöver vi också.

20.07.2017 kl. 19:11

Dagar för segel

Fredag morgon var ruggig. Det blåste hårt och kom regnskurar då och då. Vi kände för att stanna inne och elda tills vi ätit lunch.

Kjell hissade seglen medan jag styrde ut ur viken. Vi fick stoppa motorn när vi föll av mot norr. Det gick som tåget; runt 6 knop med alla segel hissade.

Det fordras många meter fall för att få upp seglen. Banden ska läggas upp prydligt för att inte sno sig och ställa till problem när seglen ska ner igen. Storseglet och den lilla mesanen i sittbrunnen behöver två fall var och förseglen ett per styck.

Ett fartyg låg och väntade på lots utanför Skellefteå. Vi blev glada när lotskuttern körde ett halft varv runt oss på sin väg tillbaka till hamnen. Föraren ville kanske knäppa en bild.

Solen sken och vi njöt av seglatsen. Regndis lade sig tungt över land. Det tog emot att vända in mot Kågefjärden. En skur trummade snart över oss, men det klarnade upp småningom. Vi snirklade oss in mellan öarna. På land betade kor mellan gröna och rapsgula fält.

Ankaret fälldes utanför Bastuholmens klippa.

Efter maten rodde vi i land och letade upp några geocachar. Regnet hann upp oss innan vi kom fram till Kåge båtklubbs stuga.

Ljudet från E-4:an invid Kåge kändes malplacerat. Det brukar vara välsignat tyst när vi ankrat.

Lördagmorgonens promenad tog 1,5 timmar. Vältrampade stigar ledde upp och ner till olika sidor av ön.

GPS-navigatorn hittade inga satelliter när vi skulle åka, så vi fick leta oss fram mellan grynnorna med hjälp av sjökortet. Den kvicknade till när vi kom ut till havs.

Prima segelvind också i dag, så Bolindern fick vila sig.

Vi kände oss lite udda med våra vinterhalare och stortröjor, när folk satt och solade sig på klippan, medan vi ankrade vid Halsön, där Byske båtklubb har sin stuga.

Kvällspromenaden gick längs en mysig stig till klipporna på öns sydsida.

15.07.2017 kl. 20:25

Äntligen på väg!

Kan man prata om vårrustning när man ställer båten i ordning i mitten av juli? Vad det än heter så har vi de senaste veckorna lackat däcket, bytt sötvattenslangar, installerat en ny generator, bytt bränslefilter och luftat systemet, pumpat bort det oljeblandade vattnet ur kölsvinet, fyllt olja i planetväxeln i kopplingen, fyllt tankarna med bränsle och vatten, fyllt på vedförrådet och så vidare. Bamsefar har också skurat skrovet. Vattnet innanför Alholmen är brunt och grumligt, och skrovet börjar fort se smutsigt ut.Vi hade nog tänkt komma iväg på sommarens långfärd för någon vecka sen, men allt har dragit ut på tiden. Så känns det också riktigt bra att få göra loss nu.

Vi hade tänkt oss söderut och västerut, men de senaste väderprognoserna ändrade planerna. Vi styrde mot nordväst i stället. Överfarten till Bureå invid Skellefteå räckte 13 timmar. Det låter mycket för en sträcka på under 150 km, men vi höll en god marschfart på 5,8 knop – 10 km/h.

Vinden var svag, så vi körde för motor. Diset utanför Kallan blev till tät dimma mitt på Bottenviken. Vi hängde upp radarreflektorn, och hoppades att eventuella fartyg, som tänkte köra över oss, skulle upptäcka oss och i bästa fall ändra sin kurs. Det känns lite otäckt att spana omkring sig och inte se något. Bolindern för sådant oväsen, så man har ingen chans att höra mullret från ett fartyg som närmar sig. Jag fasar för en hög fartygsstäv som materialiseras ett par båtlängder bort.

Närmare svenska kusten klarnade det upp och jag kunde njuta av att sitta och se mig omkring. Pedgust skötte rodret. Vi föredrar att göra långa överfarter nattetid. Tiden går fortare när man sover under frivakterna. Inte behöver man koka någon mat heller. Vi dricker kaffe då och då och småäter frukt och smörgåsar.

Sjön var lugn, så Nelli var rätt avslappnad. När min frivakt var slut och jag började dra på mig halaren gick hon i förpiken, där Kjell brukar ligga, och väntade på sin nya sängvärmare. Hon börjar kunna rutinerna.

Solen hade gått upp när vi tog en boj i Bureå, 04.30 svensk tid. Ett dis låg över kullarna i syd och gav en spännande stämningskontrast till den lummiga åmynningen.

I fjol den här tiden drömde jag om en hel sommar ombord. Destinationen skulle ha varit svenska västkusten, Norge och Danmark. Nu blev det inte så, men västkusten ligger väl kvar till en annan sommar.

Vad är nu en skaldjurstallrik med krabba, hummer, ostron och räkor i Marstrand, när man kan äta glass på torget i Bureå?

Vi plockade ett par geocachar och fick se nya sidor av Bureå. Längs smågatorna finns lummiga välskötta trädgårdar. Men många av affärslokalerna i centrum står tomma. Jag gjorde ett blogginlägg om Bureå för ett år sedan också. På sidan 

finns några bilder.

I morgon ska vi söka oss norrut. Det är gott att leva!

13.07.2017 kl. 16:49

Nätter med diabetesbarn

Ett av våra barnbarn har haft typ 1-diabetes sedan han var 2 år.

Han använder en pump som doserar insulinet dygnet runt, enligt det schema som mamman programmerat in. När han äter något ska kolhydratintaget beräknas och anges, så ger pumpen en lämplig dos insulin då också. Från pumpen går en tunn slang som mynnar ut i en nål i låret. När insulinampullen blir slut ska slangen och nålen bytas.

En sensor är instucken på låret – den ska bytas var tredje dag. (Den vita klunsen till höger i bild.) Den mäter blodsockervärdet kontinuerligt och skickar signaler till pumpen. Pumpens display visar sedan sensorns rapporter. Sensorn ska kalibreras med ett blodprov ur fingret två gånger i dygnet. Utan sensor skulle han bli stucken i fingret tiotals gånger dagligen.

Mamman håller stenkoll på blodvärdena, så långtidsblodsockret brukar vara utmärkt, trots att mommo råddar till kurvorna ibland. Grabben själv verkar brådmogen och ansvarstagande, och är väl insatt i pumpens funktioner, trots att han är bara 9 år. Han har blivit bra på huvudräkning också – ett mjölkglas 10 kolhydrater, två potatisar 20, en smörgås 12, inget för köttet och grönsakerna, 7 för lingonsylten blir 49 kolhydrater för den måltiden.

Som mommo känner jag ett stort ansvar när ungarna sover över, vilket händer ungefär en gång i månaden. På nätterna brukar jag ställa väckarklockan att ringa varje eller varannan timme, beroende på hans värden, för att kolla på pumpen att han inte blir för låg eller för hög. Nätterna blir sönderhackade av att bli väckt många gånger. Tekniken utvecklas hela tiden med insulinpumparna. Den han har nu stoppar insulintillförseln när han håller på att bli låg. Den funktionen har varit till stor lättnad. Det har tidigare hänt att han under natten haft blodvärden på 2 till 3. Då har jag haft riktig ångest, medan jag stöttat upp honom i sittande ställning och hällt i honom yoghurt eller söt saft. När blodvärdet är för högt, vilket inte är ovanligt vid mommos, gäller det att dosera extra insulin.

Jag vet att jag inte borde gnälla över den störda nattsömnen. Det här är rutin för föräldrarna varje natt. Det känns bra att kunna avlasta dem ibland, Ofta är blodsockervärdena helt normala hela natten, och alla får sova ostört. Föräldrarna litar på att vakna när pumpen larmar för låga eller höga värden. Den ger en signal om blodvärdet inte hålls över 5 och under 10. Jag brukar sova tungt på natten, och är rädd att inte vakna av pumpens pip, därför håller jag på med väckarklockan.

En mommo vill gärna bjuda på saft och bullar och goda smörgåsar. Sen vill hon underskatta kolhydraterna, för att verka ordentlig, men ett blodsocker lurar man inte. Det blev jag varse nu igen. Jag fick hålla på och ge extra insulin ända till klockan 03.30 ena natten och till 05 den andra, bara för att jag varit så optimistisk i mina kolhydratberäkningar. Kanske jag lär mig småningom.

 

09.07.2017 kl. 19:24

Dagens pyssel - fågelskrämmor

På försommaren brukar måsarna ställa till förtret när Bamse ligger vid bojen. Det verkar som om hela fjärdens måsbestånd kommit överens om att uträtta sina behov på vårt däck.

Catrine Björkman tipsade att de sluppit måsarna sedan hon sytt och hängt upp vimplar. Nu ska jag pröva det samma. Vi hänger upp lite fladder ovanpå den attraktiva gaffeln, så får de sköta sitt tarv nån annanstans.

Det var ett lagom och kul projekt att sy vimplar denna grå och regniga dag. Jag har ett outsinligt resttyglager att gräva i.

Vi försöker lacka däcket varje sommar. När solen brännt en hel sommar spricker ytan, och vatten söker sig in under ytskiktet. Då flagas bitar bort och träet mörknar. För ett par år sen tog det Bamsefar en hel månad att slipa däcket trärent och göra allt från början. Nu ska vi försöka sköta underhållet grundligare, så kommer vi undan med mindre arbete. Det gäller att passa på när det utlovas upphållsväder i flera dagar, och när tallarna har slutat producera pollen. Däcket brukar vara helt gult av pollen i början av juni. Och sen dessa måsar!


Ännu är bara början gjord. Vi hann slipa och stryka överbyggnaden och sittbrunnen två varv innan lågtrycket kom. Nu väntar vi på nya chanser för att få resten lackat. Det blir ingen långfärd innan dess.

03.07.2017 kl. 16:46

En sommardag att minnas

Redan i morse kände man att dagen skulle bli varm och lugn. Sådana brukar det inte bli många av under sommaren. Vi beslöt att fånga dagen och bege oss ut på paddeltur. Inspirerade av notisen om att Botnia Canoe har röjt längs kanalen från Kärringhavet ville vi pröva rutten. Det är många år sedan vi paddlade där senast.

Vi torkade dammet av kajakerna och tog dem med ner till sjön. Vi har inte kommit oss ut en enda gång hittills i år. Det blev att vippa lite på baken och känna efter att balansen sitter där den skall innan vi började dra oss fram med paddlarna.

Gula svärdliljor och gula och vita näckrosor lyste upp bland säv och vass. En bisamråtta dök strax för om oss. Måsar lyfte skriande när vi kom för nära. Grå och ulliga ungar stod på stenar och stränder och tittade på oss.

Vi paddlade förbi en lågstatusbadtunna.

Kanalen var mycket riktigt farbar och dikestrumman klarade vi galant.

Betongtrumman under vägen till Klubbas Halsskär var betydligt trängre. Där ska man inte ha klaustrofobi. Jag drog mig fram med händerna längs trumväggarna.

Solen kändes nästan för gassande bland vassen. När vi kom ut på Gloskärsfjärden möttes vi av en svag västanvind som svalkade skönt. Jag började bli trött och hungrig, men snart fick vi svänga runt Navarskär och ta i land vid vår villa. Vi hade då paddlat ca 10 km och hade ytterligare 6 km hem.

Sällan har pulvermos och konserverade köttbullar smakat så läckert. Vi vilade på mat och solade näck. Kjell började hacka fram betongplattorna framför trappan. De har blivit överväxta under de senaste årtiondena.

Blåmesarna i holken har fått ut sina ungar.

Då vi druckit kaffe fortsatte vi hemåt. Vinden hade nu friskat i, men den kom akterifrån och gav god skjuts.

Den här njutningsfyllda dagen ska vi minnas i höst och vinter.  

29.06.2017 kl. 22:47

Midsommarvecka får ny innebörd

Vi följde noga med väderleksprognoserna inför midsommar. Onsdagens vindar var mest optimala, så vi startade på förmiddagen – en lyx man kan unna sig när man helt rår över sin tid.

Nordostvinden var frisk, så vi började med storsegel och fock. En bit utanför Kallan hissade vi klyvaren också. Båten är lovgirig och tung att styra utan den.

Klyvaren är "lösfotad" – den sitter fast enbart i de tre hörnen – och är därför lite svårtämjd. Vi har under åren lärt oss att den ska hissas i medvind, i lä av storseglet. Då går proceduren lugnt och kontrollerat till. De vilt piskande "mördarkulorna" – blocken där skoten löper – är inget man vill bli knockad av. Om seglet blåser i sjön och fylls av ett par ton vatten blir det problem att få upp det. Men väl hissad är klyvaren kraftfull och effektiv. Den ger oftast en knop extra fart och båten styr sig själv.

En finess för att få klyvaren väl sträckt är strammetaljan. Först hissas seglet i vanlig ordning, men de sista centimetrarna orkar man inte spänna utan taljan, i andra ändan av fallet. Norrmännen kan det här med skutsegling.

Det kändes som en lång dag. Generatorn har gett upp och vi kunde inte ha igång navigatorn, utan styrde efter kompasskurs. Sjön var gropig. Jag hade inte hunnit få sjöben, och klarade inte ens att värma en burk ärtsoppa, så vi levde på banan och knäckebröd.

Nelli tyckte också att det var jobbigt. Vi vågade inte släppa henne upp på däck, med risk att falla överbord, utan hon blev instängd i salongen. Under mina frivakter sov hon tryggt med mig i soffan, men hon ville inte vara ensam inne.

Hon fick ett läckert broskben när vi kom fram, efter 10 timmars gropig färd, som kompensation för utståndet lidande. Vi gick sen på en rejäl promenad längs stigarna i skogen väster om samhället. Fyren och Rataskäret skulle förstås också inspekteras.

Under torsdagens regn satt vi inne och eldade, läste och stickade. Det är sällan vi är så här lata.

På midsommaraftonen cyklade vi mot Djäkneboda och letade upp några geocachar. Det blev en 14 km lång tur som tog 3 timmar. Dagen var varm och Nelli hann med många bad i diken och bäckar.

Traditionsenligt drack vi kaffe och åt jordgubbstårta vid Tullgården i samband med dansen runt midsommarstången.

I år kom bara Selma och Bamse från Jakobstad. Vädret lockade inte lika många båtar som vanligt.

På kvällen ska det grillas, om man så ska ha vinterhalarna på.

Medan regnet höll upp på lördagen seglade/körde vi norrut till Sikeå. Vi planerade att ligga kvar där tills den utlovade nordanvinden och solskenet skulle komma på tisdag.

Vi njuter enormt av att inte behöva bry oss om någon kalender, utan vi får utnyttja vindarna som det passar bäst. Vad gör det fast en midsommarseglats räcker hela veckan?

Söndagen var regnig och blåsig, så vi satt inne och eldade och njöt av våra loppisfynd. Vi blev lite snopna när våra svenska kronor inte dög som betalningsmedel. På måndag monterade vi ihop cyklarna och trampade till Robertsfors, med förhoppningen att få växla de gamla pengarna i en bank. Så enkelt gick det inte, men problemet löste sig i alla fall. Vi hade en rolig och intressant dag i Robertsfors. Samhället är idylliskt med sin å och sina egnahemshus, med blommande trädgårdar. Där finns ett par mataffärer, handarbetsaffär, konsthantverk, bensinstation, bank och systembolag.

Duschkranen i servicehuset vid Sikeå var sönder, så det kom bara kallt vatten. Vi var väldigt snabba att tvätta oss efter cykelturen.

På tisdag kom den utlovade nordanvinden. Vi hade vårt lystmäte av promenadstigarna närmast hamnen. Det kändes riktigt bra att göra loss och styra österut. Några regnbyar hann upp oss akterifrån, så vi fick nog ha regnkläderna på. Men farten var god, och den här gången fick vi både mat och kaffe under dagen.

10 timmar senare gjorde vi fast i vår boj vid slipen. Vi beslöt att sova över, så kunde vi göra båten klar och dra kapellen på seglen i lugn och ro. Men först fick Nelli förstås sin kvällspromenad. Hon var lycklig att vara hemma igen.

Vi blev häpna över hur långt gräset och ogräset blivit där hemma, på bara en vecka. Egentligen skulle sådana här utflykter vara perfekta pensionärsresor. Man seglar iväg en dag till närområdet, stannar en vecka och far hem och pysslar vidare. Man skulle hinna med många resor på en sommar. Få se om Stockholm och Mälaren får klara sig utan oss i år?

28.06.2017 kl. 20:22

Gamla svenska kronor

Midsommarseglatsen gick till Västerbotten igen. Mera om den när vi kommer hem - telefonen vållar mig fortsättningsvis tekniska problem. Men lite om denna måndag ska jag försöka rapportera. 

Vi har tillbringat dagen i Robertsfors. Loppiset i Sikeå tog inte emot våra 100- och 500-kronors sedlar, fast sista giltighetsdagen i affärer är 30.6.

Inte ens en bank i Robertsfors kunde hjälpa oss. De varken växlade dem mot nya eller satte in dem på vårt finska konto.

Plan B var att sätta sprätt på dem. Vi åt lunch på en grillrestaurang innan vi cyklade runt i samhället på geocachejakt. Sen handlade vi mat. De sista sedlarna förde vi till systembolaget. Där fick vi till och med byta ut pengarna som blev över, så problemet fick en lycklig lösning.

Sen var det bara att cykla 7 km hem till båten igen. Vi är trötta och nöjda och belåtna alla tre.

Så om nån har svenska kronor av gammal modell ska ni skynda er att shoppa loss innan 30.6!

 

26.06.2017 kl. 17:25

På provtur

Bamse blev besiktad på torsdag kväll. Då vi nu var i farten körde vi ut till Öuran, för att inleda säsongen med en testtur.

Det är lätt att ströva omkring på ön. Stigar går kors och tvärs. Nelli njöt av kvällsbad både på den östra och den västra sandstranden. Morgonens bad lyckades vi förlägga till en stenig vik. Nelli drar in stora mängder sand på sina våta tassar.

Larsmo kommun har nog heder av hur de sköter sina friluftsområden och naturstigar. Grillplatsens vedförråd är väl fyllt.

Öuran bjuder på många olika naturtyper. Förutom sandstränderna, vacker skog, härliga flata klipphällar mot väster och vikingatida rosgravar, finns ett fiskeläge på öns sydända. På hösten hittar man både blåbär och lingon. Mygg och fästingar hittas hela sommaren.

Efter morgonlänken och morgonmålet tog Bamsefar itu med motorservice. Provturen visade att generatorn inte laddar som den borde, under gång. Remmen är nog spänd, men flottig av oljespill. Lite tjära blev första hjälpen efter avfettning.

Nu är alla segel på plats, och den skadade mesangaffeln iskarvad. Hela däcket var nerskitet av måsar, så det blev renskurat, fast det knappast hålls rent många dagar.

Stormglaset visade en aldrig tidigare skådad tjocka. Tydligen betydde det vackert väder, för dagen blev härlig.

Vi hade också med blommor och örtkryddor för sommarens behov. Jag samlade alla örter i en korg i år. Det brukar bli så trångt när jag trycker ihop alla sorter i en kruka. De får för lite jord och vissnar bort. Jag ska hålla utkik efter en lite lägre korg, den här är onödigt dominant på bordet.

16.06.2017 kl. 19:55

Sommar på flaska

Inspirerad av Jessica Häggkvists blogg "Där äpplen föll ifjol", kom jag på att jag skulle göra maskrosvin. Det var troligen redan på 1990-talet då jag gjorde en sats. Vinet blev ingen höjdare, och ett par flaskor blev att ligga på en hylla i källaren. För ett par år sen kom de fram vid en storstädning. Vinet hade fått en härlig bärnstensfärg och en tjock och simmig konsistens. Vi drack upp det i ett huj.

Nu blir det spännande att se om det blir något årgångsvin den här gången.

Att plocka maskrosblommor går behändigt, men de ska rensas också.

Jag provade både att plocka loss det gula och att skära bort de gröna foderbladen med kniv. Båda sätten var lika arbetsdryga. Förvisso är det slöseri med kvinnokraft, men jag råkar gilla sådant här prackas, när jag kommer på något nytt projekt.

Av det halva ämbaret blommor blev det ett par liter gult fluff. Nelli höll mig naturligtvis sällskap under arbetet.

Enligt receptet skulle det tillsättas några citroner, men jag beslöt att det går lika bra med rabarber.

Jag hade på känn att det kunde finnas lite gammal, jäst honung i vår väl fyllda källare. Mycket riktigt. Jag fann också många burkar stenskarp honung, som borde komma till användning. Alltså blir det ett maskros-rabarber-honungsvin. Det kan bli hur bra som helst med lite tur. Och blir det odrickbart kan det löna sig att lagra det i 15-20 år. Den som lever får se.

Jag startade upp vinjästen med hjälp av torkade äpplen, så det blev en härlig röra. Jag brukar, med varierande framgång, tolka recept ganska fritt.

Nu är det bara att vänta. 

13.06.2017 kl. 18:15

http://http://sevendays.vasabladet.fi/blogoteket/

Det är jag som är Ulla-Maj. Jag fyllde 60 hösten 2016. Det känns som en utmärkt ålder. Jag gillar att skriva och att fotografera. Den här bloggen materialiserar en av mina drömmar.

Kjell är min gubbe sedan 39 år. Vi har tre vuxna barn, fyra barnbarn, hund (Nelli), katt (Hallux) och ett par bikupor. Vi bor i ett egnahemshus i Pedersöre med stor vanskött trädgård.

Bamse är vår båt, en 35 fot lång, gaffelriggad ketch av Colin Archer-typ. Den är ett hemmabygge från början till slut. Skrovet är gjutet i betong, inredning och däck är i furu. Den sjösattes 1999 och har tagit oss på otaliga äventyr sedan dess. Den encylindriga tändkulemotorn Bolinder från 1940-talet har 25 effektiva hästkrafter. Motorn dunkar trofast hur länge som helst, om än rätt högljutt. Den ger Bamse en måttlig fart på knappt 6 knop vid lugnt väder.

Tanken med bloggen var att berätta om våra långfärder till sjöss. Eftersom båten står på land största delen av året blir det många blogginlägg om en massa andra ämnen också. Det kan gälla vardagsliv och –göromål, husmorstips, dråpliga minnen och vad som råkar vara aktuellt. Välkommen till bamsbloggen!

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar