Påskkläckning

Bara en dryg vecka kvar till första maj, och vårsolen värmer! Det känns lika befriande varje vår, att plocka fram Bamse under presenningstäcket. Vi tog täcket av masterna också, och slipade dem.

Sen for vi hem och började leta efter lackburkarna, som vi drog oss till minnes att blivit över förra året.

Vi har en imponerande samling med gamla färgburkar. De äldsta är från mitten av 1970-talet, men största delen är från slutet av 1980-talet, när vi byggde huset. När hyllan blev full svällde lagret ut flera kvadratmeter över golvet, och när där inte rymdes mer utvidgades samlingen till 3-4 andra rum i källaren. Totalt kaos med andra ord.

Fulla av energi började vi gå igenom lagret, burk för burk. Det tog flera timmar.

Nu är hyllan komprimerad med aktuella och användbara färger. Resten väntar på skjuts till Ekorosk. Få se om burkarna ryms i en bilkärra, eller om vi får åka flera varv.

Nog ger det en stor tillfredsställelse när man kommit i gång med sådana här hopplösa fall, och ser resultat av sitt arbete. Bara vi får några år till kommer döstädningen att bli slutförd. Som extra bonus hittades den här gången en pump, som Bamsefar lagt ner mycket möda på att söka på andra ställen. Den låg i en plastkasse tillsammans med en del andra utensilier.

Och lackburkarna som vi egentligen letade efter? Dem hittade vi till slut i gömstället på golvet i syltkällaren.

23.04.2019 kl. 08:57

Vårkänslor

Det härliga vårvädret har lockat mig att städa bort vinterkläderna och ta fram en lite tunnare garderob. Förutom min vinterhalare då, den hänger med året runt. Jag är ju väldigt frusen om fingrarna. Det känns lite dumt att gå omkring med en vårkappa och stora påsahandskar i läder på händerna. Följaktligen började jag sticka vantar i en lämplig färg att ha i stället.

Jag har i flera år haft som utfyllnadsarbete att dubbelsticka kaffelappar. Det går långsamt, så man håller sig med arbete länge. När man dubbelstickar blir både fram- och avigsidan rätstickad, och i olika färger, med mönster i den andra sidans grundfärg. Arbetet blir tjockt och varmt. Alla maskor finns på samma sticka. Man stickar turvis t.ex en maska rät med vit tråd och en maska avig med svart tråd. Man får öva en stund innan garnen löper som de ska. Framsidans tråd ska hållas framför arbetet.

På ullspinningskursen jag gick i våras nämndes att det är praktiskt med Z-snodd på ett garn och S-snodd på det andra, när man stickar dubbelstickning. (Inlägget Rocka fett i februari 2019) Det måste jag förstås pröva.

Det stämmer nog att den främre tråden vill sno sig om den är S-tvinnad. Alltså tvinnade jag Z-snodd av förgarnet jag har på lager, och satte igång att sticka vantar i dubbelstickning. Det fungerar utmärkt. Nu är problemet bara att det räcker så länge att sticka, och det håller på att bli så varmt ute, så jag behöver kanske inte använda vantarna alls när de småningom blir färdiga. Kanske det kommer nya vårar.

17.04.2019 kl. 16:44

Oslojollen, del 6

Den här mackapären är en svarv. Den är ganska många årtionden gammal. Bamsefar inledde sin arbetskarriär på Ja-Ro vid denna för ca 45 år sedan, och den var gammal redan då. När svarven skulle skrotas för 5-10 år sedan fick han lösa in den för en lämplig summa. Den har läckt olja och slirat på kopplingen, men några gånger har den stått till tjänst här hos oss. I vår har den blivit grundligt servad, och fungerar äntligen som den ska. Bamsefar fick ställa sig vid svarven och tillverka verktygen han behöver.

Det är de här verktygen som väntat på att bli till hela våren. Längst till vänster en mothållare, med läderskydd, till höger dorn för kopparbricka, spik och den rundade niten.

Vi fick anledning att sortera upp "saker-lådan", som blivit påfylld sedan början av 1980-talet. I den fanns nämligen i tiderna en liten pafflåda med kopparbrickor för nitning. Lådan har förintats av tidens tand, men brickorna var kvar, likt nålar i en höstack.

Äntligen var alla förberedelser klara och det var dags att stryka lim på det första bordet.

Där ute tar våren fart. Fyra rådjur och många svanflockar har hållit till på åkrarna bakom uthuset, men nu har de hittat intressantare betesmarker.

Det är inte så värst ergonomiskt att nita båtbord. Så här beskrev båtbyggaren själv sin situation i ett facebookinlägg:

"Det är inte lätt att vara båtbyggare. Efter att en längre tid ha reparerat kopplingen och smörjsystemet på en svarv återgick jag till Oslojolleprojektet. 
Gårdagens uppgift var att nita fast det första sambordet. Arbetsställningen var allt annat än bekväm. Det gällde att underifrån hålla mothållet tryckt mot nitskallen med ena benet, hålla balansen, och på ovansidan av bordet driva ner brickan, kapa överloppslängd av niten, och hamra till en rundad skalle. Allt detta medan benet krampade, och de obefintliga musklerna spändes till bristningsgränsen. Svetten rann, och kulhammaren jobbade på som en hackspett. Två timmar senare var bordet fastnitat, och gubben utmattad. 
Nu dagen efter är jag ledbruten (lemin), med ett rörelsemönster som hos en 95-åring. Jag hade tänkt nita fast sambordet på styrbordssidan i morgon, men troligen är jag lika lemin då, så det blir väl till att pausa och hitta på något annat roligt tills kroppen återhämtat sig. Och sådant finns ju på vårkanten."

Men det blev resultat av mödan. Spant ska senare nitas fast med 30 cm mellanrum. Nu är början gjord och bara resten är kvar. Jag är säker på att 95-åringen blir som ny, bara jollen börjar växa fram under hans händer.

12.04.2019 kl. 19:58

I väntan på våren

I min digra samling kan-vara-bra-att-ha, fyndade jag en stor bunt torkad säv i förra veckan. Säven ska skördas före midsommar, när den börjar knoppas. Sen ska den torkas på stående, i ett mörkt och luftigt utrymme. När den är torr blir stråna spröda och går lätt av, men den håller sig hur länge som helst. Då det är dags att använda säven ska den fuktas, för att bli seg och böjlig, och kan då vävas eller flätas till nästan vad som helst. Själv är jag bara en klåpare i branschen. De som kan, gör väldigt vackra saker i säv.

Jag fick lust att pröva om jag skulle ha blivit skickligare, så där i bara farten, och revade en stump. Då fick jag samtidigt användning för min bordsväv. Den har fått vara i fred bra länge.

Egentligen är den inte alls lämplig för säv. Man borde slå på hårt för att klämma ihop stråna, och det går inte i den lätta bordsväven. Följaktligen blev det till ingenting igen. Men säven är vacker med sina olika gröna och bruna nyanser. Det blev över av den fuktade säven, så jag försökte mig på att fläta en liten matta också.

Ingen höjdare här heller, men den kan duga som skounderlägg vid villan.

Vi kom oss ut till Sommarskäret i lördags, när vädret var så fint. Jag har länge suktat efter att det skulle bli öppet vatten, så att vi kunde sjösätta Bustern, men isen är förvånansvärt tjock ännu, 40-50 cm, trots att det varit plusgrader och blåst mycket. Isen är dock väldigt porös.

Väl utrustade med isdubbar, kastlina, flytvästar och kamstål för att pröva isen, gav vi oss av till fots på lördag förmiddag.

Vi prövade fiskelyckan med att pimpla runt halva holmen, men fick bara var sin liten abborrstackare. De fick dryga ut gösfiléerna vi hade med oss. Det var skönt att vara ute i solen och tanka d-vitamin. Vårt ärende var egentligen att rensa ur och hänga upp blåmesholken.

På kvällen njöt vi av bastubad. Bamsefar lyckades få ner sin kropp i strandvattnet, där isen smultit undan. Vi hade igen eldat alltför mycket i villan och det var plågsamt varmt när vi gick till sängs. På söndag förmiddag sökte vi oss hemåt.

Jag är så nöjd med dagens arbete, helt imponerad faktiskt. Jag tog itu med att städa ett källarskåp där jag förvarar gardiner, dukar och stuvbitar av tyg. Ett rätt avskräckande projekt må jag säga. Bland tygen hittade jag en intressant tygstump som jag fick lust att sy något av.

Det blev en helt användbar tunika. Det var kul att sy. Det kommer nog att bli flera alster har jag på känn.

Men först ska jag på marthamöte. I kväll kommer vi att smörja kråset. Det blir knytkalas med salt och sött.

Mitt bidrag blir gäddchips på blandbrödsknappar, toppat med majonnäs eller yoghurtsås. Det ska bli spännande att se vad de andra bjuder på.

08.04.2019 kl. 17:09

Småpyssel

Jag hade bråttom med den brun-vita tröjan i en hel månad. När den var klar beslöt jag att varva ner och ta dagen som den kommer, och bara se vad som dyker upp. Det är svårt. Jag verkar ha blivit beroende av mina projekt, och blir rastlös när jag inte får rikta min energi på något. Kylskåps- och andra skåpdörrar går i ett, men sällan gör jag några läckra fynd. Då jag gjort den andra satsen kladdkaka här om dagen satte jag mig ner och såg mig om efter något mindre fettbildande projekt. Det fanns under min bak.

Vid närmare betraktande är den gamla kontorsstolen faktiskt helt slut. En snabb inventering av stuvbitarna i källaren gav lösningen: lappteknik!

Jag sydde ihop remsor av lämpliga tyg, skar ut rektanglar och delade upp dessa i fyra trianglar. Det blev en del huvudbry innan alla lappar hittat sin plats.

Jag misstänker att också ryggstödet får sig en omgång inom kort. Jag blir glad av stolen.

Den ser betydligt fräschare och mera lockande ut nu. Men det här gick alltför snabbt. Det är onödigt kallt att börja röja på vinden ännu. Bamsefar har tingat mig som ihållare när han börjar nita borden på oslojollen. Det ska bli roligt att arbeit ilag. Men än så länge kämpar han med att få igång svarven, som han behöver för att tillverka verktyg för nitandet. Jag får väl hanka mig fram med småpyssel medan jag väntar.

 

02.04.2019 kl. 14:15

Återanvändning

Jag är imponerad av gamla handarbeten. Det är trist att så mycket kvinnokraft ligger långtidsförvarad i någon låda på vinden.

I somras gjorde jag en köksgardinkappa till villan av ett broderat lakan med handvirkad spets. (Jag hittade inget foto där gardinen var huvudmotiv.)

Barnbarnen var hos oss i helgen och blötte ner sig från mössan ner till strumporna flera gånger.

Vi rotade på vinden efter gamla kläder tills vi skulle ut nästa gång och gjorde fina fynd, som också blev blöta om en liten stund.

Det är en härlig tid vi lever i, åtminstone om man är barn. Bland fynden fanns en tröja som min mamma stickade åt min dotter för drygt 30 år sedan. Min dotterdotter blev förtjust i den, men ärmarna var alltför korta.

Jag skarvade i dem med vitt garn, och förlängde tröjan lite också. Mamma myser förmodligen i sin himmel över tröjans generationsskifte.

Här om dagen röjde jag ur kistan med lakan och handdukar. Där fanns några dynvar som aldrig används, till exempel ett som mamma broderat så prydligt (KK = Karin Käldman). Det är lika fint på avigsidan. Där fanns också två dynvar med handvirkad spets. Jag kombinerade ihop dessa till en soffkudde.

Den står sig bra bredvid den som jag köpte på Cypern för länge sedan. Det känns bra att ge nytt liv åt gamla avlagda saker.

29.03.2019 kl. 13:51

Dagens recept

Det är intressant att vara husmor i ett främmande hushåll ett par dagar. Medan jag låg vaken och väntade på att barnets blodsockervärden skulle stabilisera sig funderade jag på vad jag skulle vilja koka. Hemma vet man vad som finns och vad man har att förhålla sig till, men när man är till främans får man tänka lite vidare.

Ett sådant salladsrecept föddes här om natten, med tanke på vad jag hade i skåpen hemma:

  • bulgurvete
  • wokad lök, morot och broccoli (saltas och peppras)
  • fetaost
  • soltorkad tomat
  • oliver
  • salt, svartpeppar

Jag måste pröva det när jag kom hem på tisdag kväll. En riktig höjdare, om jag får säga det själv!

Som sallassås använde jag hemgjord majonnäs:

  • 1 ägg
  • salt, socker, vitpeppar, senap, vinäger
  • 2 dl matolja

mixas. Oljan hälls försiktigt i medan mixern går. Blir tjock och fluffig.

 

27.03.2019 kl. 10:16

Stadsfru för en dag

Förra helgen var det tänkt att vi skulle fara på shoppingresa till Umeå, men utfärden blev inhiberad. När jag nu ska vara barnvakt i stan i två dagar kom jag på att jag skulle shoppa loss här hemma i stället. I allmänhet inskränker sig mitt shoppande till matinköp i samband med veckans körövning.

Förskolebarnet skulle följas till skolan klockan 8, så vi cyklade glatt iväg. Det är bara varuhusen som öppnar så tidigt, så jag traskade pliktskyldigt omkring och kände på damkläder. Minsann hittade jag en jumper/tunika som föll mig i smaken. Det fanns bara restnummer kvar. Den kunde ha varit en storlek större, men...

För att fördriva tiden tills flera affärer öppnade cyklade jag ut till Pavis och hälsade på Bamse. Han mådde fint under sin presenning. Isen låg kvar och nordanvinden bet i öronen. 

Jag började bli hungrig. Vi åt frukost redan klockan 7. Jag hade fantiserat om att avnjuta lunch på ett vegetariskt ställe, där jag brukade äta ibland medan jag jobbade. Nu var klockan bara halv 10 och lunchbaren öppnade först 11. 

Hastigt och lustigt trampade jag hemåt, och köpte en sallad längs vägen. För att nu riktigt shoppa loss köpte jag en burk kalciumpiller också. Snacka om köpfest.

Jag skulle ha köpt konsertbiljetter också, men den kassan tycks vara stängd på måndagar. Jag kan behöva något ärende i morgon också.

Jag hann knappt steka plättar av morgonens överblivna gröt innan det var dags att hämta förskolebarnet.

Det blir nog aldrig någon fin stadsfru av mig, trots att jag riktigt bemödade mig och lämnade vinterhalaren hemma. Men jag uppskattade i alla fall att cykla omkring i vår vackra stad i 2,5 timmar.

25.03.2019 kl. 12:49

Oslojollen, del 5

Vi hade lite av julafton här för ett par veckor sedan. Seglen levererades. Det blev lite smolk i glädjebägaren, för lattorna och de betalda fallen fattades ur försändelsen. Den leveransen kom ett par dagar senare, men vi fick betala frakten, fastän säljaren glömt att skicka dem. Nojå, vi är inte de som muckar gräl, utan vi betalade snällt.

Själva seglen var till full belåtenhet.

Det blir mycket spill av virket. De okantade båtbrädorna är 22 mm tjocka. De färdiga borden är 14 mm, så mycket ska hyvlas bort av tjockleken. Kutterspånet uppskattas av grannens höns, som får det som ströbädd. Resten som blir över av virket eldar vi med, så visst blir allt utnyttjat ändå.

Spunningen har orsakat mycket huvudbry. Båtborden ska omärkligt gå över från fjäderbrädan till förstäven. Stäven är bredast nertill och smalnar av upptill.

Nu är de två första borden klara att limmas och nitas fast. Bordläggningen börjar kanske löpa smidigare vartefter alla rutiner är uttänkta.

Den undre kanten av följande bord kan ritas av från det föregående, så en kurva kommer på handeln i fortsättningen.

18.03.2019 kl. 15:08

Hjärtesak

Natten till tisdag sov jag illa. Det gjorde ont mellan skulderbladen. Jag låg och vred och vände mig för att hitta en ställning där det inte gjorde ont. Somnade om, men vaknade snart och snurrade ett par varv till. Vänster arm domnade. Vänster öra värkte. På morgonen kände jag mig tjock i halsen, inte förkyld, men svullen. När jag var uppe och igång kändes det inte så mycket i ryggen.

Bamsefar har nyligen hört en föreläsning om hjärtinfarkt och tyckte vi skulle åka till akuten. Jag kände mig tveksam och ville vänta och se. De gånger jag blivit undersökt har mitt hjärta fungerat utmärkt. Vid lunchtid blev jag själv bekymrad, för jag hade ingen matlust, och då måtte jag vara sjuk. Jag skyndade mig att diska bort och betala några räkningar som låg och väntade, ifall jag skulle dö plötsligt.

Sedan en parentes: På måndagen hade jag beställt en tvättmaskin och en diskmaskin på nätet. Tvättmaskinen levererades redan på tisdag och diskmaskinen på onsdag. Man baxnar över den snabba leveransen. Den gamla tvättmaskinen har varit slut i många år. Plåten på framsidan har rostat sönder. Den startar inte, innan den får några rejäla knytnävsslag på rätt ställe på luckan. Oftast stannar programmet mitt i, och man måste vrida det vidare för att maskinen ska skölja tvätten. I söndags gav jag upp, för då vägrade maskinen att ta in vatten.

Den gamla diskmaskinen har varit ur funktion i många år. Den torkade fast på något sätt en sommar när vi var mycket ute på sjön. Det kan ha varit redan 2009, när vi prövade Göta kanal. Jag avskyr att diska, och diskbänken fylls jämt i flera dagar innan jag tar itu med faten och glasen. Det har dock inte blivit av att skaffa en ny maskin. Parentesen slut.

På tisdag stod alltså en ny tvättmaskin på gården. Jag tyckte vi skulle bära in den. Bamsefar vägrade, innan jag ringde hvc och frågade om jag borde komma och kolla hjärtat. Det tyckte sköterskan att jag borde, så vi åkte iväg. Det togs EKG, hjärtfilm och blodprov. Det räckte 3 timmar innan proven var klara och läkaren kom. Lite spännande var det nog att vänta.

Alla prov visade entydigt att det inte var något fel på hjärtat. Det kan ha varit så enkelt att jag sträckte mig lite olämpligt under pilateskvällen på måndagen. Eller också var det min icke-galla som inte gillade att jag åt ett kvarts bröd innan jag gick till sängs. Jag råkade vara hungrig efter jumppan. Jag kände mig förstås lättad och glad. Samtidigt var jag lite skamsen, då jag besvärat vår betungade hälsovård helt utan anledning.

Mest känner jag mig dock lycklig och friskförklarad. En molande oro hade säkert dröjt kvar om jag inte fått svart på vitt att jag har ett starkt hjärta. Gott är väl att ta i.

På onsdag morgon vaknade jag utsövd och energisk, och tog itu med att städa ur sophinksskåpet. Det är ett omfattande projekt. Jag utrustade mig med skrapa, borste och skurhink. Jag räknade med att måla om hyllorna då jag fått bort smutsen, men det blev förvånansvärt snyggt redan efter tvättten. Lite genant är det att berätta, men i en av blomvaserna, längst inne i skåphörnet, låg två små, döda möss. De kan ha varit där länge. Den vasen användes senast på min 50-årsdag, för 12 år sedan. Att städa alla skåp inför jul är inte aktuellt hos oss.

Jag hann inte bli klar med skurandet innan den nya diskmaskinen kom. Det tog Bamsefar hela eftermiddagen och kvällen att installera den. Han for till stan efter en ny kökskran också. Den gamla kranens ventil till diskmaskinen gick inte att rubba. Så nu har vi fräschat upp riktigt ordentligt här hemma, och själva är vi friska som få. Vad kan man mer begära!

14.03.2019 kl. 10:26

Trial and error

Jag måste få utgjuta mig om mina garn- och stickvåndor igen. Det hemgjorda garnet är grovt och tungarbetat. Mina rundstickor i trä gick av. Jag vässade och fortsatte. Plastslangen mellan dem nöttes av vid fästet till stickan. Jag skar av och trädde på igen. Stickorna var ursprungligen 80 cm, men de blev allt kortare. På torsdagen hade jag äntligen stadsärende och kunde köpa nya. I aluminium den här gången. Jag delade upp arbetet på båda stickorna för att kunna se hela vidden.

Det var en syn. Nåjo, jag rev upp en bra bit och gjorde intag i sidorna och på bak- och framstycket. Egentligen passade det ganska bra med förminskningen, för garnet gick åt med en rasande fart. Jag kardade och spann det sista av ullen jag hade hemma i slutet av veckan.

På lördag förmiddag tog jag paus från stickningen och tvingade mig att röja upp hemma. Det var av nöden, för läget trotsade all beskrivning. Men sen blev det bråttom med tröjan igen.

Klockan 23 var bålen klar och jag kunde spänna upp den. Arbetet vägde 850 gram. Sorgligt nog blev tröjan för trång upptill och för vid i ryggen.

Jag sov på saken, men det hjälps inte annat än att riva upp igen. Jag borde vara van! Det går jämt så här när jag stickar något. Trial-and-error-metoden är ofelbar. Man bara gör om tills det blir rätt. Men vad gör det nu fastän ett par dagars arbete går till spillo, om jag använder tröjan i 20 år eller så, om jag lever så länge.

Min gröna favorittröja gjordes också om många gånger innan den började passa. Den svarta är alldeles för stor, så den kommer sällan ur skåpet. Jag rev nog upp många gånger med den också, men det berodde mer på att jag hade svårt att se mönstret med det svarta garnet. Jag borde ha rivit en gång till och gjort den smalare.

Nu blir det spännande att se om garnet räcker. Innan ullen var kardad började jag få sjuk axel, så jag skaffar ogärna mera ull. Jag har maskinkardat förgarn på lager, sedan 25 år eller så. Det är gjort av ull från mina egna får.

Det går snabbt att spinna och tvinna tvåtrådigt.

Men nog är det (längst till vänster) slätt och tunt i jämförelse med det handkardade. Jag kanske hamnar att använda det på slutet i alla fall. Jag har ett drygt kilo av det handkardade.

Att den bruna färgen varierar för varje gång jag gör nytt stenlavsbad gör inte så mycket. Garnet har samma färgton i alla fall. Dagens sats (den fjärde) verkar bli mörkare än den föregående.

10.03.2019 kl. 13:38

Feitisdan

I vår by brukar vi fira fastlagstisdagen med brasa. Orterna som ligger längre borta från moderkyrkan, på Kyrkostrand i Jakobstad, eldar i stället påskbrasa. Detta ansågs i tiderna vara hedniskt, och påskbrasorna förbjöds. Det var bara de, som bodde så nära kyrkan att röken kunde avslöja dem, som lydde påbudet. Så vi har fortsatt med feitisdagsfirandet. I Purmo, Esse och Kronoby eldas påskbrasor.

De tre gårdsgrupperna i byn turas om med arrangemanget. I år var det Bredarholmarnas tur. Kvinnfolken bakade fastlagsbullar och en traktorägare med skogskärra samlade ihop ris till brasan. Förr i tiden samlade byns ungar ris till brasor.

Många nuvarande och före detta bybor med ungar och hundar kom och umgicks. (Foto Göran Erkas)

Vi håller så billigt pris på bullarna och grillkorven, så något stort klirr i kassaskrinet blir kvällen inte, men det är roligt när folk samlas.

De senaste åren har brasan placerats på byagårdens gårdsplan, men tidigare eldades det på "Bjergebull", strax invid.

Där står också byns spannmålslånemagasin från år 1872.

För några år sedan träffade jag en amatörhistoriker, som kastade fram en intressant tanke. Han menade att det kanske eldats på kullen redan i förhistorisk tid. Nedanför kullen gick vägen från inlandet ut till kusten. Namnet kan betyda bål-berget. Man kanske blotade här, innan man fortsatte sin resa ut på sjön. Backen ligger på Näse, näset. Backen invid hette Lappnäse, på en karta från 1750, så här har nog försiggått mycket som vi inte vet något om.

Det är en spännande tanke att fundera på, när man står invid den värmande brasan på feitisdan år 2019. Här har folk kanske stått och värmt sig redan för 1000 år sedan. Elden är magisk.

05.03.2019 kl. 22:24

Mera ullförädling

300 gram kååningar är voluminösa i jämförelse med 3 stycken 100 grams nystan. I en bok om spinning nämns att barn brukar förväntas kunna karda 12 tjog kardrullar i timmen förr i tiden. En vuxen kunde karda 65 tjog om dagen, vid sidan av alla hushållsgöromål. Jag får nog lägga på ett kol. Det räcker 40 minuter för mig att åstadkomma 20 stycken. Jag antar att jag har fel teknik eller något. 20 av mina kååningar väger cirka 30 gram. Kanske de gjordes tunnare förr. Det är ju också möjligt att ullen var färdigt grovkardad, och barnen bara kammade lös en liten mängd och rullade ihop den. Så var det säkert... Faktum kvarstår att jag inte riktigt har kläm på kardningen. Jag önskar att jag kunnat fråga råd av mamma. Det är lite sent påtänkt. Hon dog för 23 år sedan. Om hon levat ännu hade hon varit 97 år. Jag har försökt fundera på om jag känner någon gammal kvinna jag kunde be om hjälp, men de är nog döda allihopa. Ofta är det så här – man märker alltför sent vad man borde ha gjort.

Jag hade satt mig i sinnet att klara av 300 gram kååningar under torsdagen, och gav mig inte. Gubben förväntade sig mat klockan halv 5, men fick så lov att vara hungrig till klockan 6. I gengäld dukade jag upp hans livrätt, potatismos och köttbullar.

På fredagen kom 2-åringen på besök. Mina artroshänder är säkert tacksamma för pausen. De brukar inte gilla långvarigt, ensidigt arbete.

Man får ta i ordentligt när man kardar smutsen ur ullen. Man upptäcker massor av små muskler i underarmar och handleder, som har fått vara i fred tidigare.

2-åringen är så rolig. När han tröttnat på att undersöka köksskåpen och lådorna (jag hann ta undan mjölpåsarna i dag), och lekt färdigt med sina traktorer och träbilar, gick vi ut. Vi brukar gå 400 meter till grannen och hälsa på hönsen och kaninerna. Så också i dag. När jag lyfte honom ur kärran satte han av i full fart, vidare.

Jag gick efter, och insåg att han var på väg till en grävmaskin som stod på en åker, flera hundra meter bort. Innan jag vänt om och hämtat hans kärra hade han hunnit väldigt långt. Försök truga dockor och nallar på en maskinkille, den som kan! Vi begrundade naturligtvis grävmaskinen noga, prövade att sitta i hytten och klev omkring på stenarna som den grävt upp. Hönsen hålls väl kvar till en annan gång.

 

 

01.03.2019 kl. 11:51

Ullförädling

Det börjar kanske bli tjatigt, men spinnprojektet fortsätter. Jag började optimistiskt sticka när jag åstadkommit 600 gram garn.

Nu är garnet nästan slut, och jag har fått ihop en tredjedels tröja ungefär. Vad hjälps det annat än att karda vidare! Ull finns det gott om. Fårfarmarna tar inte ens vara på den utan kastar bort den. Nog är det förstås trevligare att sitta och sticka än att hålla på och karda. Men man kan ju inte ha roligt jämt. I förrgår kardade jag från klockan 9 till 16 och spann sedan till klockan 20. Resultatet av 11 timmars arbete var ett garnnystan på 150 gram – knappt värt ens en tia.

Pengar är inte allt här i världen. En hög sysselsättningsgrad ska ju beivras, och jag sysselsätter mig så mycket jag orkar. Jag är vid gott mod. En likadan sats garn till nu bara så räcker det i bästa fall till hela tröjan. Det är en bra årstid att hålla på med sånahär projekt. När det blir vår ska jag städa upp mig med tröjan och bara svassa omkring och se vad som kommer upp i trädgården!

27.02.2019 kl. 15:00

Rocka fett

Ullspinningskursen är slut och jag borde vara fullärd. Det blir nog garn, men ack så ojämnt hårt tvinnat och så klimpigt! Jag är dock väldigt nöjd över att ha fått lära mig om spinnrockens teknik, och hur man ställer in den. Det behöver inte vara en dålig rock om spinnandet inte lyckas. Kanske man bara behöver rikta hjulet, eller spänna snöret lagom hårt, eller rensa ur rullen så att den kan snurra fritt, så är rocken som ny.

För 10 år sedan var jag på en veckoslutskurs till Fagerbacka i Purmo. Två äldre damer, Gertrud och Ruth, var lärare. Enligt dem ska man spinn ansos (motsols) och tvinn rätsos (medsols). På den nu aktuella kursen lärdes vi tvärtom, att spinna medsols och tvinna motsols, S-snodd. Jag förstod inte vad som är fördelen med S-snodden, i jämförelse med Z-snodden, så jag tänker köra vidare enligt purmotanternas visdom. Ett argument som jag förstod var, att när man spinner lin ska det spinnas medsols, eftersom växtfibrerna naturligt vrider sig så. Lingarn är oftast entrådigt och behöver inte tvinnas. Men får, som går ute, brukar svänga sig både hit och dit, så ullen växer väl mest rakt ut från huden, kan man tycka.

På tisdag och onsdag jobbade jag hårt med kardning, och åstadkom ca 300 gram kardrullar, kååningar. Kardandet är ett smutsigt göra. Det går ut på att kamma bort boss, kackapeplor och intorkat kiss ur ullen, och reda upp fibrerna så att de ligger i samma riktning. Ullen är naturligt infettad med lanolin, så man känner sig flottig om händerna under hanteringen.

Jag bredde en gammal vaxduk på golvet för att skydda de obehandlade golvbräderna från smutsen. Det är skönt att sitta framför kakelugnen och jobba.

Spinnandet går snabbare än kardandet, och att tvinna ihop två trådar går i ett nafs.

Jag ville testa att färga garn med sprängticka, och lade 150 gram i blöt. Fastän spadet var mörkbrunt fastnade färgen inte så bra på garnet. Det blev lite gulaktigt. Nåja, det var värt ett försök.

Om garnet skulle vara till salu skulle det vara orimligt dyrt kilopris på det, eftersom många timmars arbete är lagt på varje 100 gram. Men det har varit intressant att få göra allt från grunden, och se att det går. Man känner åtminstone inom sig, hur värdefullt garnet är. Att det finns jämnare och vackrare garn att köpa i affären är en annan historia. Jag kommer nog att fortsätta tillverkningen, åtminstone tills garnet räcker till en tröja.

 

22.02.2019 kl. 14:54

http://http://sevendays.vasabladet.fi/blogoteket/

Det är jag som är Ulla-Maj. Jag fyllde 60 hösten 2016. Det känns som en utmärkt ålder. Jag gillar att skriva och att fotografera. Den här bloggen materialiserar en av mina drömmar.

Kjell är min gubbe sedan 40 år. Vi har tre vuxna barn, fyra barnbarn, hund (Nelli), katt (Hallux) och ett par bikupor. Vi bor i ett egnahemshus i Pedersöre med stor vanskött trädgård.

Bamse är vår båt, en 35 fot lång, gaffelriggad ketch av Colin Archer-typ. Den är ett hemmabygge från början till slut. Skrovet är gjutet i betong, inredning och däck är i furu. Den sjösattes 1999 och har tagit oss på otaliga äventyr sedan dess. Den encylindriga tändkulemotorn Bolinder från 1940-talet har 25 effektiva hästkrafter. Motorn dunkar trofast hur länge som helst, om än rätt högljutt. Den ger Bamse en måttlig fart på knappt 6 knop vid lugnt väder.

Tanken med bloggen var att berätta om våra långfärder till sjöss. Eftersom båten står på land största delen av året blir det många blogginlägg om en massa andra ämnen också. Det kan gälla vardagsliv och –göromål, husmorstips, dråpliga minnen och vad som råkar vara aktuellt. Välkommen till bamsbloggen!

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar