Vackert novembergrått

Det är länge sedan vi sett solen. Säkert flera veckor. Samtidigt känns det grå och fuktiga novembervädret vilsamt på något sätt. Den fuktmättade luften är syrerik och frisk att andas, och speciellt kallt är det ju inte ännu.

Hela naturen är på stand by och bara tar igen sig.

Vi tillbringade ett par dygn vid sommarstugan och njöt för fullt. Där är nästan tyst nu. Ett par stjärtmesar sirrade en stund i björkarna. En nötskrika kalasade på gäddrommen jag kastat vid stranden. Svanarna trumpetade, medan de flockade sig på sjön. En lång smattrande applåd ljöd när de lyfte, med vingarna smällande mot vattenytan.

Men vi har ju projekt här hemma också.

Efter ett par veckor av idogt skruvande ser Volvo ut som på sjuttond åre, fast den är 23. Kanske den går igenom besiktningen i höst också.

Bamsefar får äntligen börja pyssla i sitt båtbyggeri. Han började med att tillverka en hyvelbänk. Sen ska det småningom bli kölsträckning, och Oslojollen ska få ta form. Det ser vi fram emot.

Nu är det tid att vara kreativ inomhus, med någon syresättande bensträckare utomhus mellan varven.

11.11.2018 kl. 18:25

Mommosnack

Det har varit en turbulent helg. Den började stillsamt med ljuständnig på gravarna, kyrkobesök och en stämningsfull konsert på lördag eftermiddag.

Anna-Maria Helsing dirigerade stråkorkestern och Stina Ekblad läste dikter. 

Men sen blev det liv i luckan. Alla barnbarn kom för att sova över.

Det gick jämnt ut. Kärlen räcker till ett drygt dygn med barnbarnen. Diskmaskinen har varit ur bruk i närmare 10 år, och diskbänken brukar se ut därefter. Skillnaden mellan en mommo och en mor är kanske att en mommo sköter till 100 %, och reder upp efteråt, medan en mor får så lov att sköta allt löpande samtidigt. Undra på att det är roligt att vara vid mommos!

Medan den yngsta sov middagslur engagerades moffa i lådbilstillverkning åt gosedjuren. Lådbilarna var roliga också efter tillverkningsprocessen, vilket är lite ovanligt. De höll faktiskt på med bilarna ända tills de åkte hem på kvällen. Det behövdes ofta lite modifieringar och reparationer.

De föreslog också en kvällspromenad med bilarna, och det passade ju bra.

I biblioteket är det fridfullt att sitta i stilla kontemplation medan man mornar sig.

Mommo märker nog själv också att hon satsat allt. Det behövdes 11 timmars nattsömn då ungarna åkt hem. Nu återstår bara att diska bort och bära ner madrasser och täcken i källaren igen.

Eftersom alla fyra ungar övernattade, bäddade vi åt dem i bostadsvåningen i stället för i källarkamarn, där vi brukar sova när de är bara tre.

När allt är upprett, och Bamsefar gjort en talkoinsats i gubbklubben, tänker vi lyfta gummijollen på bilkärran, köra så nära Sommarskäret vi kommer, och ro över. Vi känner för ett par dagars avkoppling med läsning, braseldning, bastu och lite fiske.

Känner igen en gång stor tacksamhet över att ha möjlighet att satsa hela mig själv på det jag gör, vare sig det gäller praktiskt arbete, umgänge med ungarna eller att bara vila. En facebookvän, som nyligen fått pension, kommenterade att hon har samma erfarenhet. Tidigare funderade man hela tiden på vad man borde göra i stället för det man håller på med nu, och vad man ska göra sen, istället för att bara njuta av nuet.

05.11.2018 kl. 12:02

Internet som en del av livet

Internet har sannerligen förändrat vår vardag. I mitten av 1980-talet stiftade jag bekantskap med datorer. Datorn kostade 30.000 mk och programmen lika mycket. Det var flera årslöner. Då gällde det bara att bokföra och fakturera. Redan dessa nya rutiner revolutionerade kontorsarbetet. Överlånga dagar med penna och skrivmaskin blev plötsligt deltidsjobb. Det passade utmärkt, med en två-åring och en baby hemma. Jag skötte jobbet medan babyn sov middagslur.

I slutet av 1990-talet gick jag på en datakörkortskurs på Nykarleby folkhögskola. Vi lärde oss word, excel och annat elementärt. Internetanslutningar var på kommande, så vi fick se på när läraren efter mycket väntande kom in på nätet. Vi visste inte riktigt vad vi hade där att göra.

Nu googlar jag nästan dagligen på saker jag funderar på, allt från tennisarmbåge (som besvärar mig just nu), andra medicinska frågor, geografiska frågor, personer, handarbete och vad som helst. Alla svar finns på nätet, både sannolika och tveksamma.

Ibland blir jag skrämd av internet. Jag googlade efter vävda gardiner för att få lite mönstertips här om dagen, och plötsligt sitter jag och tittar på min egen sängkammare i rutan.

Samma sak har hänt också tidigare när jag sökt något annat. De bilder man lägger upp på bloggen är onekligen allmän egendom. Jag tror dock inte att jag lagt upp några bilder som jag inte vill att vem som helst ska få se. Antti Koivukangas skriver i sin blogg att en bloggare är en narcissist med dåligt självförtroende. Kanske det ligger något i det. Vi vill gärna visa upp oss och vår vardag, helst så positivt som möjligt. Sen får den som önskar, läsa och se hur vi har det. Så vad har jag att gnälla över? Mina foton är tillgängliga över hela världen utan att det kostat mig en cent! Kanske jag till och med kunnat bli till glädje för någon okänd? Så håll till godo! Jag googlar vidare och någon annan kanske också hittar mina bilder. Det bjuder jag på.

02.11.2018 kl. 20:07

Höstsysslor

Jag har frossat i handarbete de senaste veckorna.

Lite har jag jobbat också, och lyckats tvätta en hel del fönster när det varit plusgrader på eftermiddagarna. Det är så roligt att byta gardiner och njuta av rutor utan störande flugskit.

Vi ställde också inför vintern vid villan och fick upp Bustern innan isen i hamnviken blev för tjock. Det är lite sorgligt att inte veta när vi kommer ut till ön nästa gång. Vår nödplan är att ro över med gummijollen, om det blir varmare igen innan isen lägger sig för gott.

Jag lade upp en gardinväv här om dan. Jag lyckades göra bort mig totalt när Kjell hjälpte mig att dra varpen på bommen. Vi kunde dock rädda varpflätan. När man är 60+ ser man demens- och altzheimerspöken genast när man gör något fel eller glömmer något.

Den här gången var det nog bara en lightvariant, för beräkningarna stämde, och väven blir precis så fin som jag hade fantiserat. Naturlinnet har inte så munter färg, men det ska bli ränder också. Linnet blir blekare och mjukare ju mer man använder det och tvättar det. Kanske om 100 år står någon och fingrar på de här gardinerna och funderar på den farmorsmor som vävt dem. Det är väl det närmaste jag kommer evigt liv i så fall.

De andra handarbetena blir knappast så långlivade. Det har blivit ca 6 par sockor och 4 mössor:

30.10.2018 kl. 10:02

Rosk och annat rosk

Jag råkade kasta en blick i en främmande sophink, förfärades och fick mig en tankeställare. Är det bara jag som är hopplöst gammalmodig och en riktig snåljåp? Brukar folk i allmänhet slänga användbar mat bland soporna? Jag hajade till över en hel hög prydligt radade gurkskivor och en rejäl oskivad gurkstump, tillsammans med en ölburk som kan pantas, och vanliga kladdiga hushållspapper och förpackningsplast.

Det kan ju bero på min efterkrigstida uppväxt och en väl hushållande moder, men hos oss kastas ingen mat om den inte är skämd, och det blir den sällan. Om två potatisar blir över vid en måltid ställer jag dem i kylskåpet och modifierar dem lite lämpligt nästa gång jag kokar, eller dagen därpå. Vi dricker inte mycket öl, men jag samlar alla tomma burkar i en plastpåse och tar dem till butiken och pantar dem när påsen är full. Det blir sällan mer än 5-6 euro, men jag plockar glatt fram kvittot vid kassan och betalar lite mindre för mina inköp den gången. Det gäller mera principen än pengarna.

Vartenda potatis- och morotsskal ska komposteras och bli ny jord.

Jag lyckas inte fylla en soppåse med brännbart avfall varje vecka, om inte blöjbarnet kommer på besök. Tidningar, kartong, plåtburkar och inte pantbara glasflaskor för jag till återvinningsstationen. Jag tycker inte att det är något besvär att sortera, det sker helt automatiskt.

Numera är avfallshanteringen så väl organiserad. När jag var ung – för sådär 40 år sen – fanns allmänna soptippar där allt slängdes huller om buller. Där låg svart-vita TV-apparater på gamla bäddsoffor och nerkissade madrasser, varvade med avlagda kläder och matrester, bilvrak, högar med byggnadsavfall och överbliven vinterpotatis. Äckliga råttor kilade omkring och fyndade. Det luktade. Man tömde snabbt sin bilkärra och kastade sig fort i bilen för att inte behöva tampas med råttorna. Sen kunde man långsamt köra därifrån och spana om någon slängt något spännande. Allt som oftast brann det vid soptippen och en kväljande lukt lade sig över hela kommunen.

En lördag förrmiddag hade vår närmaste granne slängt sin gamla cykel på soptippen. Följande granne åkte ut på en fyndrunda och plockade med sig cykeln hem, för den hade egentligen inte något fel. Han behövde den inte, och gav den åt Kjell, som gladeligen tog emot den. Ni kan tro att den som slängt cykeln några timmar tidigare blev paff, när peden stod på gården igen innan kvällen. Så visst sysslade vi med återvinning förr i världen också. Cykeln står för övrigt kvar hos oss än i dag.

Nåjo, nog om avfall och sortering. Var och en blir salig på sin tro och gör som den finner bäst. Knappast räddar jag världen med min minimala konsumtion, men jag trivs bra själv, och det är huvudsaken.

25.10.2018 kl. 18:32

Bara lite avundsjuk

Dottern och hennes kompis var aktiva scouter i Pedersörenejdens korsbärare strax före sekelskiftet. De har fortsatt att vara på en gemensam hösthajk ända sen dess. I år gick hajken till vår sommarstuga. (De har kanske blivit för gamla och bekväma för vindskydd numera.)

En hund ingick också i patrullen. Den verkar njuta av hajken lika mycket som flickorna/fruntimren.

Vinyoga var kvällens tema. Jag kan riktigt höra deras gapskatt och fnitter under övningarna. Det ser alldeles härligt ut. Bastubad stod också på programmet.

Men visst unnar jag dem ett ledigt dygn, från barn och gubbar. Det kan de behöva, åtminstone en gång i året.

Dotterns ungar var hos oss under tiden. Vi körde med invant schema: cykelturer, bakning, bastu, kvällsbok.

Deras kusin, vårt fjärde barnbarn, råkade också vara här. Det blev lite gräl, med tillhörande slagsmål, om vem som skulle få sköta honom, och vem som fått sköta mest. Den lilla kusinen uppskattade slagsmålen mycket och hjälpte till så gott kan kunde.

Det råkade också bli en tandutdragning med tillhörande glassbelöning, och hemmabio med de gamla Saltkråkankassetterna.

Lite kan man väl få leka med maten, när brödet råkade se ut så här.

Nu har alla farit hem och vi kan pusta ut och diska bort.

Mommos andel av pepparkaksdegen blev inte stor. Men så var bakandet också mera ett test, innan vi tar itu med pepparkakshusen närmare jul.

21.10.2018 kl. 14:46

Äntligen på höstfiske!

Jag har satsat på sockstickning den senaste veckan. Kjell har varit och murat varje kväll och hela helgerna.

På söndag kväll slog vi oss lösa och for till villan. Det blåse friskt, men vi fick ut de tre näten.

Det var så skönt att vara här igen.

Det är jämt spännande att ta upp näten. Den här gången blev vi inte besvikna: 10 stora gösar, 1 gädda, 2 hyfsade abborrar och 18 kattfiskar.

Det tog tre timmar att plocka ur näten, rensa och filea. Lyckligtvis har vi gott om tid. Vi har tid ända tills döden tar oss.

Vi har ingen våg på villan, men en grov uppskattning ger fångsten ett butiksvärde på cirka 100 euro. Vi tackar och tar emot. Nu har vi många måltider räddade. Dessutom kommer de matfriska barnbarnen hit ett par dagar den här veckan, så då kommer fiskarna att slinka ner med fart.

Till Nellis förtjusning gick vi på en eftermiddagspromenad. En stig går genom hela den långsträckta ön. Jag njuter av naturen varje gång vi är här.

Just nu är stigen svår att se, men Nelli hittar.

Mot kvällen lugnade vinden och vi frestades att lägga ut näten igen. Vi badade bastu och sov gott på natten. Nelli gnällde och skulle ut på morgonnatten, vilket förvånade.

På morgonen fick jag mig en överraskning. Jag hade ställt ett ämbar med rensad, fjällad och sköljd kattfisk på bastuverandan. Nu var hinken tom. Hälften av fiskrenset som stod i ett ämbar invid var också försvunnet. Jag kom först att tänka på mink. Flera gånger har jag sett spår efter små tassar i sanden i vattenbrynet. Men mink tar väl inte mat med sig? Inte kan den ha stoppat i sig 18 fiskar under natten heller. Kanske vi har mårdhundar på ön? Nåja, ajöss med de fiskarna! Hallux vet inte vad han missat, och den eller de som varit och kalasat har säkert varit lyckliga över fyndet. Jag tror att Nelli hörde eller anade något när hon skulle ut på natten. Hon jagade kanske iväg inkräktarna innan de hann tömma fiskrensämbaret.

Vi tog upp näten och fick nya fiskar: 5 gösar, 2 gäddor, 1 abborre och ett tiotal kattfiskar blev det den här gången.

Jag njöt av att stå och rensa i solskenet på bastutrappan. Sämre kan man ha det en tisdag förmiddag!

En stor flock mesar åt frukost i björkarna. Det susade i luften när alla lyfte samtidigt. Flocken drog ett par djärva penseldrag på himlen innan de återvände och satte sig till bords igen, ivrigt diskuterande.

Vi skulle gärna ha stannat längre, men plikterna kallade, och det var bara att packa ihop efter lunchen och åka hem. Vi hinner kanske fiska flera gånger ännu i höst.

 

 

16.10.2018 kl. 15:14

Murare i flera led

Svärfar jobbade som murare. Han hann mura källaren och hjälpa till att spira upp väggarna på vårt hus innan han blev sjuk, i slutet av 1980-talet. Jag tyckte att han var en väldigt gammal gubbe då. Det slog mig här om dan att vi är i precis samma ålder nu. Vad en generation ändå går fort!

När faffa inte orkade jobba mer fick Kjell ta över murslevarna och den andra utrustningen, och fortsätta på egen hand.

Han klarade sig bra. Han har murat två öppna spisar, en bakugn, tre kakelugnar och lite annat smått.

Nu går stafettpinnen/murslevarna vidare. I dag är det Kjell som är den gamla gubben. Sonen behöver en spis. Det är hög tid att han blir invigd i murandets finesser. Hans 1,5-åriga son visar också stort intresse för murarkonsten, och alla andra karlsysslor med för den delen, så det finns hopp för framtiden för gambelfaffas lärdomar. Det känns gott att kunskapen får leva vidare, liksom de ingrodda murslevarna, hackan, linorna, vattenpasset och de andra verktygen.

09.10.2018 kl. 22:03

Mot vinteridet

Vi brukar utnyttja Slipens brygga när vi riggar av Bamse, om den är ledig. Det är många knopar, rep och muttrar som ska lossas, och många vändor att bära segel och rundhult innan allt är i bilen och på kärran.

Vattentankarna ska tömmas, det oljeblandade slagvattnet i kölsvinet ska pumpas upp, surrningarna på taljerepen ska öppnas, kilarna som håller masten ska slås ut... Vi höll på i flera timmar.

Bamsefar har konstruerat en oljeavskiljare för slagvattnet. Oljan flyter ovanpå och vattnet kan tappas ut genom kranen i botten. Det behövs oskäligt många uppsamlingskärl om man inte blir av med vattnet. Bolindern är, som sig bör med en gammal motor, lite dräglo.

Den avslitna förtöjningstrossen ser dramatisk ut. Trossen gick av efter splitsen.

Det är både sorgligt och skönt att avsluta säsongen. Vi hade nog tänkt oss på en tur norröver ännu, men det har blåst hårt och vi har hållit på med en massa annat. Vi får nöja oss med de tre 8, 11 och 14 dagars turerna och några dagstrippar, vi hann med den här sommaren.

En tuff buske har slagit rot på kajen. Nautors slip har nog förfallit sedan dess storhetstid. Nautors båtvarv finns numera öster om Alholmen. Före Nautors tid användes slipen för pappersbrukets timmerbogserare.

Klart för avfärd. Nelli verkar bekymrad. Hur tänkte ni nu? Hon brukar hoppa in i bakluckan. I dag fick hon klämma in sig i framsätet med mamma i stället.

Det utlovades hårda västliga vindar till fredag, så det var spännande att släppa iväg i medvind mot Pavis kaj. Nu fanns ingen återvändo. Manövern lyckades dock och vi kunde förtöja. Ett par av de andra båtarna som skulle tas upp måste lägga till med "fel" sida mot kajen på grund av vinden, trots bogpropeller.

Som väntat hade skrovet inga skador efter strandhugget här om sistens. Bottenfärgen var dock bortskavd ända till spacklet på kölen. Det fixar vi till våren.

Masterna flyttade vi med handkraft, som vanligt.

Någon lugn och vacker dag fäster vi träsaxarna som är takstolar, och drar presenningen på. Vila i frid Bamse! Vi ses till våren!

 

 

06.10.2018 kl. 12:27

En sån borde finnas i varje hushåll

Vi flyttar saker. Vi brukar göra det med jämna mellanrum. Ett utrymme behövs till något ändamål och ska tömmas. Sakerna flyttas någon annanstans. Vi har många ställen att packa in grejor i. Just nu är det garaget som ska tömmas och föuse som ska fyllas. Snart får vi in en bil i dubbelgaraget.

Jag ställde en försynt fråga: Måste vi ha så mycket saker? Svaret blev: Det här borde finnas i varje hushåll. Just så. Vi flyttar vidare då.

Hur skulle vi klara oss med mindre än tre traktorer, som inte är i bruk just nu, ett tjugotal båtmotorer och allt annat därefter? Värderade i pengar blir samlingarna inte dyrbara, men de är skrymmande i formatet. För min egen del samlar jag på mig garn, tyg, mattväft, tovningsull och liknande, så jag har inte mycket att säga när det gäller gubbens samlingar. Värre laster kan folk ha.

Douli kaar klarar sig sjölv. Vi har nog två stora, starka pojkar, och hjälpsamma grannar som nog skulle ställa upp med traktor och truck, men det SKA gå. Och det brukar lyckas.

Mallarna till oslojollen pockar fortfarande på uppmärksamhet. De kommer att få bida sin tid ännu ett tag. Bamse ska lyftas ur sjön inkommande fredag.

En av sönerna behöver få en spis murad innan kölden biter i. Kanske sen? Till Bamsefars många goda egenskaper hör att han inte släpper sig stressad. Han kan i lugn och ro ligga och lösa korsord och läsa deckare trots många väntande projekt. Saker får ta tid. Ofta är det så att saker man väntar på och ser fram emot får sitt värde redan när man drömmer om dem.

30.09.2018 kl. 18:26

Bamse på egna äventyr

Så hände då det som Bamsefar fruktat i 20 år. Bamses förtöjning i bojen gick av i stormen (22 m/s, 28 i byarna) och båten drev redlöst iväg med vinden. Han brukar oftast ro ut och fästa ankarkättingen som reserv, eller göra fast en extra lina när det utlovas storm. Men inte nu.

Den här gången hade vi dock tur. Den nordvästliga vinden parkerade Bamse snyggt och prydligt uppefter en vassrugg. Botten är mjuk lera.

Vi fick ett telefonsamtal och släppte allt vi hade för händer och körde till slipen. Det var en enorm lättnad att se att båten stod upprätt. Fören rörde sig i sjön.

Vi kontaktade den landsomfattande föreningen Trossi, som sände uppgifterna vidare till Jakobstads räddningsbåt Otto Malm. Efter en dryg halvtimme fick vi hoppa ombord, och Otto Malm närmade sig försiktigt den strandsatta båten.

Lyckligtvis räckte djupet till, och en man kunde hoppa ombord med en bogserlina.

Vågorna hade arbetat ner Bamse i gyttjan, och den gick inte att rubba. Bamsefar och en man till gick ombord och fäste en tross i masttoppen, för att kunna kränga ner båten så att kölen skulle lossa från dyn.

Nu lyckades operationen. Otto Malms kraftiga motorer drog sakta men säkert ut Bamse på djupt vatten. Ännu återstod det spännande momentet att få fast båten i bojen igen.

Bamse och Otto Malm kopplades ihop sida vid sida. Trots de båda båtarnas myckna knuffande i vågorna lyckades Bamsefar fästa två linor till bojen.

Vi fick tacksamma stiga i land medan Otto Malm skyndade vidare till följande nödställda. Dykarbåten hann sjunka vid bryggan innan de kunde ingripa.

Vilken lättnad att äventyret slutade lyckligt! Otto Malms besättning kändes lugn och trygg. Det var så behagligt att få släppa hela ansvaret och lita på att de skulle reda upp läget. Tack till alla frivilliga som på egen tid ställer upp och är med i sjöräddningsföreningarnas verksamhet! Nu stod ju inga liv på spel, men vattenståndet var + 65 cm på förmiddagen, och det sjönk hastigt. Innan vi var hemma var noteringen + 40. Till kvällen utlovas + 12. Med en halv meter mindre vatten under kölen vet jag inte hur vi skulle ha burit oss åt för att rubba båten.

Nu ligger Bamse vid sin boj igen. Den enda "skadan" är en halkip i brons, som gick sönder vid bogseringsförsöket. När det lugnar i kväll ska vi ro ut och ta ner trossen som blev kvar i masten.

27.09.2018 kl. 14:08

Ödet

Ibland ligger jag vaken rätt länge på nätterna. Det gör inte så mycket. Jag sover mer följande natt i stället. Tankarna svävar omkring som damm i ett soligt rum när man ligger och dåsar. Ofta tycker jag att jag kommer på väldigt viktiga saker på nätterna. Likt troll, så tål de inte alltid dagsljus. Det som var viktigt på natten blir bara trams följande dag. Här om natten började jag nysta på en tråd om hur vi hamnade att bo där vi är nu.

I senare halvan av 1980-talet började vi leta efter ett hus. Vi bodde i vindslokalen i mina föräldrars hus. Billigt och bra och nära till mommo när barnen behövde skötas. Vi såg på ett ruckel i Skutnäs, ett grundrenoveringsobjekt i Norrby i Kronoby, ett hus med mansardtak i centrala Nykarleby och åkte annars omkring i nejden och såg vad vi skulle vilja ha och vad vi inte skulle vilja ha.

Vi såg på det här huset många gånger utan att våga satsa på det. Till slut blev det så att vi byggde ett som ser ut så här.

Tänk om vi blivit nykarlebybor eller kromboa i stället! Livet skulle ha gestaltat sig helt annorlunda då. Det är mycket som hänger på de beslut man tar, eller slumpen, eller en högre makt som styr och ställer, oberoende av hur vi försöker forma vår framtid.

Nu hamnade vi här, och gott så. Jag skulle inte vilja ändra på något i mitt liv. Bättre än just nu kommer vi aldrig att få det. Framtiden kommer obönhörligen att bjuda på sjukdomar och krämpor. Men ännu är vi starka och friska och har allt vad vi behöver. Kan en kvinno ha e na betär?

25.09.2018 kl. 22:20

Goda nyheter

På onsdag kväll fick vi veta att det finns någon skogsägare som hett önskar sig överlopps granplantor. Vilken lycka!

Vi har satsat hårt de två senaste dagarna, och fått ner tre lådor (360 plantor) per dag, och nu är hygget täckt! De fem återstående lådorna fick vi föra tillbaka till skogsvårdsföreningen för vidare befordran. Härligt! Jag är så tacksam att våra skamfilade kroppar höll för påfrestningen. Fötter och ben värker när vi kommer hem. Handleder och fingrar värker på nätterna. Kjell har stått på knä och stoppat om plantorna, så han har sjuka knän också. Jag har stått med ändan i vädret, så mina knän har hållit bättre. Och jo, vikten gick ner ett kilo på två veckor. Det är 17 år sedan dagens notering senast var aktuell. Ännu en anledning att glädjas åt att ha fått byta ut det stillasittande arbetslivet mot en friare och rörligare tillvaro.

Egentligen är det inte tråkigt att plantera, men tungt för kroppen. Vi fick ner 2.280 plantor på 9 arbetsdagar. Det är säkert skrattretande för ett proffs. Till vårt försvar måste nämnas att marken är hopplöst stenig.

Nelli har vakat över oss på dagarna. I dag gav hon skall två gånger.

Minsann fanns det nya älgspår i det torrlagda diket. Vi var lite oroliga för att träffa på varg, men de var säkert någon annastans de här veckorna.

Nu får vi återgå till vardagen. Jag minns knappt vad vi brukar hålla på med. Äpplena ruttnar bort och trastar och skator kalasar på dem som är kvar på träden. Man ser knappt ut genom de flugskitna fönstren. En höststädning skulle säkert vara på sin plats. Men först ska jag ha alla ungar och barnbarn på kalas på söndag. Jag fyller 62, och det ska firas. Vi ska va glad tå vi får va mee, som scouterna brukar säga.

20.09.2018 kl. 21:56

Längre in i skogen

Den uppmärksamme har kanske märkt att bloggen bytt namn. Jag har aldrigt gillat namnet riktigt, men drog till med något för att komma igång, då för drygt två år sedan.

Vi har faktiskt inte varit så värst äventyrliga de senaste åren, utan tvärt om försökt färdas så tryggt och planerat som möjligt, med ett dagligt getöga på väderprognoserna. Numera har vi ju möjlighet att sticka iväg nån dag när prognoserna lockar och stanna tills vädret blir lämpligt för nästa etapp. Det är ett privilegium som vi utnyttjar till fullo.

Jag måste väl bekänna hur det går med skogsplanteringen också. Hmm. Vi har fått ner hälften av plantorna i dag, men marken håller på att bli täckt. Det betyder att någon merkonom bland oss har haft väldigt långa metrar. Avståndet mellan plantorna skulle vara 2 – 2,4 meter, egentligen. Konstigt att det jämt är mitt fel när något går åt skogen. De överlopps plantorna, 600-800 stycken, kan inte returneras. Följaktligen får vi traska omkring i planteringen och trycka ner dessa där avståndet är för stort. Det blir jobbigt. I synnerhet som det är de stenigaste ställena som blivit glest planterade. Jag hann redan glädja mig åt att vi har bara två dagar kvar att plantera. Vi får ner två lådor (240 plantor) per dag och är helt slutkörda när vi kommer hem på kvällen. Sen vi fick veta att allt måste ner i jorden betyder det att vi får gå runt och hitta ställen i minst 6 dagar till. Jag är nog besviken.

Meenn, nu får vi njuta av frisk luft i några dagar till och går garanterat ner i vikt. Vi är genomsvettiga dagarna i ända. Man blir det av att kliva från sten till sten, och sen ner i ett meterdjupt hål emellan, varvat med rishögar från kvistningen, när vi avverkade för ett par år sedan.

Lunchen består av en uppvärmd ärtsoppsburk, så den blir man inte fet av heller. Vårt gamla Trangiakök har fått komma till heders igen.

Men visst ser de tuffa och livskraftiga ut där de står, väl omstoppade! Ännu har de inte insett livets allvar i sin nya biotop. En del av dem står på en sten och en del står i mossan mellan stenarna. Det återstår att se vilka som drog vinstlotten.

18.09.2018 kl. 18:21

Åt skogen

Ja, ja, ja, jag vet! Man ska inte göra så här när man planterar skog. Jag var så glad att skogsbruksingenjören inte kom och kollade hur det går för oss. Han skulle ha skrattat ihjäl sig, och det hade varit synd på en trevlig karl.

Vi fick i alla fall ner en låda plantor, 120 st, på eftermiddagen. Nu har vi bara 23 lådor kvar. Vi mårar på. Vi har ju inte så bråttom. Nu har vi både seglat och varit vid villan, så det är väl dags att göra lite rätt för sig nån gång.

Det är närmare 25 år sedan de första träden blev huggna på det 3 ha stora skogsskiftet. De sågades till byggvirke.

Sedan dess har vi huggit ved för husbehov, och nu är nästan hälften av träden borta. Det är hög tid att förnya.

Skogen har delvis förnyat sig själv på det först huggna området. Nu kan vi bara komplettera.

Kanske vi hinner få mera rationella rutiner innan alla plantor är nedplockade. Men faktum är att marken är så stenig att man av ren medkänsla måste stoppa om de små liven för hand, om man hittar någon jordplätt där planteringsröret kan föras ner,

Det har varit många om och men innan vi kom till skott med planterandet. Vi beställde plantor redan våren 2017, men då insjuknade Kjell i en streptokockinfektion, så vi sköt upp projektet till hösten 2017. Då fanns det plötsligt inga plantor att fås, så vi fick en ny chans våren 2018. Då var marken så torr att vi inte trodde att plantorna skulle överleva. Följande utlovade datum var i slutet av augusti. Nu blev förseningen bara en vecka, och här har vi dem nu.

Det är väldigt vackra plantor, så vi har bara oss själva att skylla om det inte blir en vacker skog av dem, om 30 år eller så. Vi ska tro att någon får stor glädje av dem, liksom vi fått av skogsgenerationen innan.

 

10.09.2018 kl. 21:06

http://http://sevendays.vasabladet.fi/blogoteket/

Det är jag som är Ulla-Maj. Jag fyllde 60 hösten 2016. Det känns som en utmärkt ålder. Jag gillar att skriva och att fotografera. Den här bloggen materialiserar en av mina drömmar.

Kjell är min gubbe sedan 39 år. Vi har tre vuxna barn, fyra barnbarn, hund (Nelli), katt (Hallux) och ett par bikupor. Vi bor i ett egnahemshus i Pedersöre med stor vanskött trädgård.

Bamse är vår båt, en 35 fot lång, gaffelriggad ketch av Colin Archer-typ. Den är ett hemmabygge från början till slut. Skrovet är gjutet i betong, inredning och däck är i furu. Den sjösattes 1999 och har tagit oss på otaliga äventyr sedan dess. Den encylindriga tändkulemotorn Bolinder från 1940-talet har 25 effektiva hästkrafter. Motorn dunkar trofast hur länge som helst, om än rätt högljutt. Den ger Bamse en måttlig fart på knappt 6 knop vid lugnt väder.

Tanken med bloggen var att berätta om våra långfärder till sjöss. Eftersom båten står på land största delen av året blir det många blogginlägg om en massa andra ämnen också. Det kan gälla vardagsliv och –göromål, husmorstips, dråpliga minnen och vad som råkar vara aktuellt. Välkommen till bamsbloggen!

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar