April i februari

Det blåser hårt, är flera plusgrader, solen skiner och sen kommer en regnskvätt. Man kan lätt lura sig själv att vi är i april nu.

Solen lockade mig att plantera om krukväxterna i går. Det har jag inte gjort på närmare 15 år. Saint Pauliorna och den enda Streptocarpus jag har kvar kommer att bli chockade. Det naturliga urvalet i evolutionen har glesat ur mina fönsterbräden. Numera finns bara sådana arter som klarar sig på små vattenmängder med långa intervaller. På somrarna är vi mest borta hemifrån, så då brukar jag plantera mina "dyrgripar" såsom bouganvillean, passionsblomman, murgrönan och pelargonerna utomhus, där jag har automatbevattning. En del av dem tar jag ombord på Bamse. Många av dem gillar inte att flyttas två gånger om året, så sortimentet har blivit rätt smalt. Rätt åt mig.

Jag har faktiskt åstadkommit 150 gram garn. Det blev så kallat effektgarn, med struktur. Väldigt mycket struktur.

Av de två rullar tråd jag spunnit tvinnade jag tvåtrådigt garn med hjälp av "rullstolen" från Kjells mormors släkt.

Garnet fördes över till härvträet.

Härvorna har jag nu färgat bruna med stenlav från Mickelsörarna, plockad för ett par år sedan. Där finns mycket sten. Man varvar stenlav och garn och strör lite grovsalt mellan varven. Fyller på med kallt vatten och värmer till 90 grader. Försöker hålla den temperaturen i 4 timmar. Det är lite svårt, för temperaturen varierar beroende på var man sticker ner skinktermometern. Sen får garnet kallna i badet, och blir då brunt. Man kan färga mer garn i samma bad, det blir då ljusare.

Nu ska jag följaktligen karda mer ull och spinna mer garn, så att jag också får ljusbrunt garn. Till sommaren kan jag satsa på grönt och gult från det som växer då. Jag har äntligen fått kläm på kardandet och spinnandet, och är vid gott mod. Det doftar svamp och höst när man har garnet i stenlavsbad.

Två-åringen var hos oss förra helgen. Jag kom på att han kunde behöva en tröja, och inventerade mitt garnlager. Där hittade jag 4 nystan, som jag köpte på Mallorca för ett drygt år sedan. Jag hade googlat efter handarbetsaffärer, och hittade en välrenommerad. Vi sökte den en hel eftermiddag, så jag kände mig tvungen att handla något. Det blev några nystan ur en fyndkorg, 40 % merinoull och 60 % polyester. Det är mycket mjukt, men elektriskt. Då jag stickat en bit insåg jag att tröjan kommer att bli alltför vid för 2 åringen. Lyckligtvis har jag barnbarn i flera storlekar, och begärde mått från de större årgångarna. 9-åringen verkade mest lämpad för alstret, så jag fortsatte enligt den modellen.

När tröjan var färdig passade den trots allt bäst på 6-åringen. Det är så typiskt. Nåjo, 2-åringen får ärva den när 6-åringen vuxit ur den. 9-åringen får känna sig blåst just nu. En vacker dag hoppar någon idé fram som passar honom.

Denhär lördagen var vikt åt körsång. Det var roligt att vara många, och att få öva sin egen stämma grundligt. Någon kastade fram en idé om en körresa, och nu är vi plötsligt på väg till Lövångers marknad i september! Det ser jag fram emot! Vi har varit till Kallviken med Bamse kanske 4 gånger, och cyklat några kilometer till Lövånger.

Den lilla vita stenkyrkan bara väntar på kyrkokörsångare från Jakobstad och Pedersöre!

Verksamhetslust pirrade i kroppen när jag kom hem från kördagen. Bamsefar hade sin egen kördag med Jakobstads Sångarbröder, så jag kände mig lite ensam hemma, trots djuren. Till Nellis förtjusning gick vi till byahemmet, och slipade ner listerna på borden. Det har irriterat mig att listerna här och där stuckit upp ett par millimeter över bordsskivan. De, som på talko gjorde listerna, fick kanske lite bråttom på slutet. Nu kan vi torka borden som sig bör, inför marthornas smörgåstårtefest på måndag kväll. Vi festar med föreningens härliga 90-åring Britta, pigg som få, och superaktiv i Kållby vävklubb.

Nu får jag försöka varva ner. Kalendern är fullbokad igen i nästa vecka.

16.02.2019 kl. 17:41

Oslojollen, del 4

En dryg månad har igen runnit iväg med alla möjliga sysslor: mycket snöskottning, eldning, service av svarven (för att kunna tillverka nitningsverktyg och försänkare för att sammanfoga båtborden), service av snöslungan och så vidare. Men visst har det varit verksamhet i båtbyggeriet också.

Fjäderbrädan är formad och förstäv och akterspegel limmade och utsågade. Spantmallarna är inpassade. Flera av dem behövde justeras i höjdled när man riktigt fick kolla dem i verkliga livet.

Mäster Lage Sundfors kom på besök en dag, av ren kärlek till konsten. Det var nog lite spännande att få sitt arbete granskat. Han bistod åter en gång med goda råd och tips, och många goda historier. Han bekräftade att det är rätt att lita på ögat när man ger båten linjer. Ritningarna kan ofta luras.

Limfogen putsas innan brädan sågas till ribbor.

Ribborna ger fingervisning om hur båtens linjer ser ut. Någon spantmall behöver kanske ännu justeras i höjdled eller längs fjäderbrädan. När bordläggningen kommer igång är det för sent att korrigera läget. Det är en del hjärnjumppa att tänka ut orsak och verkan innan man gör ändringar.

I båda ändarna av båthuset finns dörrar, som kan öppnas för att ge arbetsmån när man hanterar långa brädor.

Nu har vi ju fått aprilväder, mitt i februari, så kanske snöskottningstiden kan användas till bordläggning småningom.

15.02.2019 kl. 11:15

Aktuella handarbeten

Det här är inte mina händers verk, det är Guns rosor. Jag visste inte att man kan väva blommor på min väv, med vanlig rosengångsträdning. Jag tycker mattan blir väldigt vacker och är grymt imponerad. Jag är så stolt över mina sonakonor och min måg. Vilken gåva att få vuxna bonusbarn, som till på köpet älskar mina egna barn!

Sockfabriken har avslutat verksamheten för den här gången. Det blev nog drygt 10 par innan restgarnet var urgallrat. Nu har jag övergått till reparationsarbeten. Förutom alla upplagrade sockor som behöver nya hälar eller sulor så fick jag ta hand om evighetsprojektet 80-talströjan. Den har blivit servad många gånger. I själva verket stickade jag den, och en likadan åt Kjell, redan år 1977. Dottern övertog min tröja för länge sen och hon kallar den 80-talströjan. Hon är väldigt förtjust i den, både materialet och modellen.

Det har gått hål på armbågarna igen, så nu stickade jag riktiga förstärkningslappar som kommer att hålla länge.

Ullspinnandet framskrider, om än långsamt. Jag har äntligen åstadkommit två rullar med tråd, så nu ska jag börja tvinna ihop dem till garn.

Hallux gillar kååningarna skarpt. Så är han också expert på att spinna.

En facebookvän påminde här om dagen om det gamla husmorstipset att fräscha upp mattor i kall pudersnö. Det hjälper faktiskt att damma och skrubba dem i snö. När man har hund blir mattorna fort äckliga. Snö, sand och lera dras in både på tassarna och i pälsen. Hunden fyndar något att äta ute och kommer in och spyr på mattan. Eller blir lös i magen av samma anledning, och kommer in och torkar baken genom att sätta sig på mattan och dra sig fram med tassarna. Lita på att jag inte är förtjust! Tacka vet jag Hallux! Han löser hår, men grisar inte ner. Jag är nog mera kattmänniska. Nelli är pappas hund. En fördel med hunden är dock att jag går på en halvtimmes promenad varje morgon, oberoende av om jag vill eller inte.

Det här var för övrigt blogginlägg nummer 200, så grattis bara, till mig och till er som orkat läsa!

 

08.02.2019 kl. 14:20

Bouillabaisse

I går kväll var jag på gubbklubb. Sedan början av 1990-talet har Bamsefar vikt varje tisdagkväll åt gubbklubbens talko. Skeppsrådet – Jakobstads sjöscouter består av bedagade, före detta sjöscouter. De började träffas regelbundet efter ett scoutjubileum för 25-30 år sedan. Förutom trevligt umgänge har verksamheten bestått av renovering av de två gamla sjöscouthusen i trähusstadsdelen Skata i Jakobstad.

Nu är båda husen i trivsamt skick. (Foto Bo Isomaa)

Senast fick det förfallna uthuset ett rejält lyft. (Foto Bo Isomaa) Gubbarna har verkligen gjort ett hedervärt arbete. De senaste åren har också några damer sällat sig till sällskapet. Skeppsrådet har självt ordnat med finansiering till alla projekt, förutom genom kaffekassan även genom sponsorbegäran till olika företag. Ett litet bekymmer är dock att nu när utrymmena är i toppskick är det brist på ledare bland de unga sjöscouterna. En patrull startar nu i vår. Vi är glada att våra två äldsta barnbarn också är med i patrullen. Deras far var även han mycket aktiv sjöscout.

I går kväll tog sig gubbarna ledigt och festade loss med bouillabaisse.

Alla hjälptes åt med tillredningen.

Ju flera kockar..., men soppan blev verkligt delikat.

Medan vi väntade på kaffe efter maten underhöll ett par av herrarna med visor till gitarrkomp.

Receptet på soppan användes också vid motsvarande tillfälle i fjol. Själv testade jag det vid en middag för 8 personer i våras. Alla var väldigt förtjusta i soppan. Det ser ut att vara massor av ingredienser, men man kan improvisera ganska fritt, och mängden räcker gott åt 12 personer:

Bouillabaisse

  • Gul lök 2 st
  • Vitlöksklyftor 8 st
  • Morötter 4 st
  • Röd paprika 3 st
  • Fänkål 2 st
  • Tomater, skållade och skalade 6 st
  • Tomatpuré 3 tsk
  • Haricots verts eller gröna bönor 4 nävar

Grönsakerna skärs i bitar, klyftor eller stavar och fräses i 8 msk olivolja några minuter. Krydda med

  • Timjan 3 kvistar
  • Lagerblad 6 st
  • Chiliflakes, torkade 2 tsk
  • Citronsaft 1 flaska
  • Saffran 1-2 pkt x 0,5 g
  • Salt (inte så mycket i det här skedet)
  • Svartpeppar

Späd med fiskfond, utspädd till 2,5 l och vitt vin 5 dl. Låt koka ca 10 minuter, tills morötterna är knappt mjuka. Sänk värmen och häll i

  • Sej, fryst 2 x 400 g
  • Alaska Pollock, fryst 2 x 400 g (eller annan vit fisk) skuren i 2x2 cm tärningar

Låt småkoka ca 5 minuter. Ta bort kastrullen från spisen och vänd ner

  • Räkor i salt lag 2 x 150 g
  • Blåmusslor i salt lag 2 x 120 g
  • Persilja 1/2 kruka

Smaka till sist av med salt och svartpeppar. Skaldjuren och fiskfonden innehåller salt, så man kan spara avsmakningen tills alla ingredienser är med.

Servera med batongbröd och aioli.

 

 

06.02.2019 kl. 13:34

Gomspalt II

Och hur gick det sen? Jag måste först korrigera ett par felaktiga uppgifter jag gav i förra veckan. Det här var faktiskt den trejde operationen, och benmaterialet togs från höftbenet, och inte från underbenet, som det tidigare varit tal om.

Operationen gick bra. Till vår förfäran sändes patienten hem redan dagen efter operationen. Han var så svag att han orkade gå bara 20 meter, så i stället för att åka spårvagn till hotellet fick de ta taxi. På natten började mamman må illa, och på morgonen den lilla patienten. De hade tågbiljetter till klockan 12.20, så det var spännande på förmiddagen innan de kunde besluta om de skulle åka hem eller tillbaka till sjukhuset. Med 4 mediciner som borde stanna i magen och nyopererad gom, passade det inte med magsjuka. Med en liten tågförsening kom de sig hem på söndag kväll i alla fall. Syskonen längtade efter honom, och han längtade hem.

På tisdag var han glad och pigg och hade inte ont, kanske tack vare värkmedicinen. Han var väldigt upptagen med legobygge. Vi var vederbörligen imponerade över alla de finesser han förevisade på sitt bygge. Den här veckan är han ledig från skolan, men sen ska han tillbaka till vardagen, dock med specialkost ett par veckor framöver. Ett problem blir dock att vilda lekar och motion är förbjudna i 4 veckor. Syskonkärleken sätts på prov när man inte ens får knuffas om man sitter i samma soffa.

06.02.2019 kl. 11:49

Gomspalt

I dag är tankarna hos vårt 9-åriga barnbarn. Han förbereder sig för operationen i morgon fredag vid Husuke, läpp- och gomspaltkliniken vid Helsingfors universitetssjukhus. I dag springer han och hans mamma mellan blodprov, röntgen och undersökningar i Uusi lastensairaala, Mejlans och Husuke. Än så länge är humöret på topp. Men hur mår han i morgon, och veckorna efter operationen? Han kommer att få enbart flytande och mjuk föda i 6 veckor medan såret i gommen läks.

Han föddes med gom- och läppspalt. Han kunde inte ammas, utan fick mjölk med en specialnapp.

Den första operationen gjordes när han var 4 månader. Då syddes mjuka gommen samt läppen, och näsan justerades.

Numera syns inga ärr och han är världens gulligaste unge. Han har humor och är snabbtänkt och har en imponerande motorik, i synnerhet när det gäller att dansa.

Helt enligt den ursprungliga behandlingsplanen ska hårda gommen täppas igen vid 9 års ålder. En benflisa ska tas från underbenet och passas in i spalten i gommen. När benet växer fast får tanden, som nu kommer fram mitt i spalten, något att fästa sig i. Han har också haft tandställning för att vrida en framtand i rätt läge, och bredda gommen.

Men mommo våndas. Det kommer att göra ont både i benet och i munnen. Och den magra stackaren som ska leva på flytande föda kommer att bli bara skinn och ben. Vi får trösta oss med att Husuke specialiserat sig på operationerna sedan 1948. Det här är vardagsjobb för dem. Hoppas att alla är i toppform i morgon och gör ett riktigt proffsigt jobb!

31.01.2019 kl. 13:19

Oväntat besök

Jag fick oväntat främmande i dag och blev så glad. Medan jag jobbade träffades vi mer eller mindre regelbundet, bland annat jumppade vi tillsammans, men nu är det väldigt länge sedan vi råkats. Vi hade så mycket att prata om, och uppdatera varandra med, att orden bara forsade fram.

Vanligen pratas det inte så mycket hos oss. Efter 42 år tillsammans är det mesta sagt, och det behövs inte så många ord. Det blir mest kommentarer om aktualiteterna vi hör i radio och läser om i tidningen.

Men nu fick jag alltså prata loss, ett riktigt kärringsnack. Jag hade inte ens vetat om att jag haft behov av ett storprat. Man borde faktiskt sticka sig in till folk alldeles objuden ibland, och bara sitta och vara till främans en stund. Så gjorde kvinnfolk förr i världen. Grannkärringen tog sticksömmen med och satt och pratade bort en eftermiddag, innan det var dags att gå hem och sätta upp potatiskastrullen. Å andra sidan har vi ju facebook nu för tiden. Där kan man umgås. Fast inte blir det lika personligt som när man sitter mitt emot varann vid köksbordet. Förresten är dagens gäst inte aktiv på facebook.

Kanske det fordras mod att bara gå och hälsa på, objuden. Om man ska börja planera en trerätters middag och ha storstädning innan man bjuder gäster är det nog sällan man får främmande. Den som kommer objuden får ta hemmet som det är, med alla disktravar och skräp på golvet.

Tack min vän att du kom! Det gav guldkant åt min dag.

29.01.2019 kl. 18:49

Vintervånda

Ja, jag vet! Det har gått inflation i vackra vinderbilder de senaste veckorna, men jag vill också presentera en.

I själva verket avnjuter jag helst vintervyerna från insidan av fönstret. Jag blir mera frusen ju äldre jag blir. Jag har något som kallas Raynauds syndrom.

Fingertopparna blir vita och känslolösa när det är kallt. Nu för tiden kan jag knappt ta ut något ur kylskåpet utan att få vita fingrar. När jag sitter inne och stickar får jag då och då gå och hålla händerna i varmt vatten för att få tillbaka känseln i fingrarna. Att köra bil är rena pesten. När man sitter stilla och håller upp händerna framför sig hjälper det inte hur tjocka och varma handskar man har på. Jag hinner knappt ut från gården innan jag märker hur känseln försvinner ur fingrarna.

Luttrad av de många gånger jag blivit att stå på vägen med en krånglande bil undviker jag i görligaste mån att alls åka ut med bilen på vintern. Vi har alltid haft gamla och mer eller mindre skraltiga bilar. Det har inte varit ovanligt med rökutveckling ur instrumentbrädan, kokande kylare, död ackumulator, punktering eller en motor som drabbas av plötslig död. De bilar som nu står på gården är 33 och 24 år gamla. Volvon har dock sällan svikit.

För 10 år sedan vinterbadade jag regelbundet. Det hade en bra inverkan på mina vita fingrar. Blodcirkulationen förbättrades märkbart. Men när sommaren kom och badsäsongen var slut var fingrarna tillbaka på utgångsläget igen. Jag får väl leva med dem. Det gör inte ont, men är opraktiskt att vara utan känsel. Värre krämpor kan man ha. Jag får vara nöjd med min utdelning. Men nog är jag lycklig över att numera få stanna hemma när termometern visar – 28 grader på morgonen.

28.01.2019 kl. 11:46

Garn och mera garn

I somras fick jag en massa mattväft från en gård som skulle renoveras. Bland lådorna och plastpåsarna fanns också en hel del restgarn som skulle ha blivit bortkastat. Jag tog naturligtvis vara på det också.

Nu har jag som hett projekt att sticka upp alla de små nystanen. Hittills har det blivit 5 par sockor, men nystanen minskar förvånansvärt långsamt. Nåja, jag jobbar vidare.

Vävasprojektet har paus. Nu är det sonakonos tur att väva.

Jag anmälde mig till en arbiskurs i att spinna ull. För 10 år sedan var jag också på en liknande kurs, men jag känner mig ingalunda fullärd.

I dag fick jag hem ull, så nu blir det att laga kååningar, så att jag har att spinna på kurskvällen. Ullen ska helst vara handljum, så att lanolinet gör kardandet smidigt.

När man bekantar sig närmare med en spinnrock inser man att det är en sinnrik maskin, tillverkad i trä. Det här är min farmor Jennys spinnrock.

Vinkeln på hjulet kan ställas in med hjälp av de lodräta stöttorna, som har gängor i nedre ändan. De snidade ändarna på de snedställda stöttorna kan skruvas av, så att man kan smörja den olagrade rännan där hjulets axel snurrar när man trampar.

Med handtaget i ändan av rocken kan man spänna snöret eller släppa det lösare. Om snöret är för löst, tvinnas tråden hårt men dras inte in på rullen. Är snöret för spänt, dras ullen in utan att tvinnas tillräckligt.

Tråden löper genom pipan och ögat, över en av nockorna (man byter krok för att få garnet jämnt fördelat över rullen), ner på rullen som snurrar på järntenen. Snöret på spinnrockens hjul går över både rulltrissan och tentrissan. Dessa har olika fart. Snöret går två varv över hjulet.

Jag ser fram emot nästa kurskväll. Jag drömmer om att åstadkomma så mycket garn att jag kan växtfärga något i sommar. Nu börjar jag känna mig så gammal att jag har tillräckligt med tålamod för långsamma hantverk. Allt måste inte bli färdigt på en liten stund – ska jag säga, som kan sitta sent på kvällen för att få en socka klar. Men i princip har jag tid att låta arbeten ta tid. :)

22.01.2019 kl. 15:25

Ett par udda maträtter

För ett par år sedan besökte en syrisk kvinna vår marthaförening och lärde oss göra falafel (bloggen i mars 2017). Först nu kom jag mig för att försöka själv. Det gick inte riktigt som på Strömsö. Jag blötlagde kikärterna som de skulle. Men min gamla Elektrolux hushållsassistent vägrade att befatta sig med sådana nymodigheter. Motorn stannade så fort jag försökte starta kvarnen för att mala sönder ärterna.

Jag fick försöka med mixern. Den gillade inte heller hanteringen. Motorn blev varm och knivarna stannade. Småningom fick jag sönder det mesta.

Jag kryddade frejdigt med 3 lökar, 3 vitlöksklyftor, färsk koriander, persilja och chili, torkad koriander, spiskummin och sambal oelek. Jag tillsatte ett par dl vatten och 1 tsk bikarbonat.

De första bullarna jag friterade såg helt fantanstiska ut, men sen föll degen samman till en enda gröt. Jag antar att oljan inte var tillräckligt het när jag klickade i för mycket deg i taget.

Jag bakade en liten sats avlånga pitabröd att servera falafeln i. Man ska servera tomat, gurka och youghurtsås med. Bensinstationen som ligger bara ett par hundra meter från oss brukar vara välförsedd, så jag traskade iväg efter youghurt. De hade bara 2 dl burkar med grekisk yourhurt, men det lät ju bra, så jag gick hem med en sådan. När jag öppnade den simmade en massa sylt omkring i burken. Det var en liten missräkning, men jag öste bort det mesta och fyllde på med vitlök och chili. Den blev eldig och läcker. Vi tyckte anrättningen blev en succe. Men om jag ska göra falafel flera gånger så får jag nog så lov att skaffa en matberedare för att få sönder kikärterna.

Jag läste nyligen Torgny Lindgrens Pölsan igen en gång. Det är en fantastisk bok, fastän själva pölsan inte verkar så tilltalande.

 

I en liten ruta fanns dock recept på en maträtt, uppenbarad i drömmen, som verkade mera lockande. I dag testade jag den:

 

överbliven potatismos

1 finhackad lök

hackad bacon

några matskedar kornmjöl

1 ägg för hållfastheten

salt och vitpeppar

 

steks som bullar.

Det blev jättegott tillsammans med lingonsylt.

Till dagens eskapader hör också en musjakt. Jag satt och bokförde i godan ro, och flyttade om ett par mappar som stod på golvet, då någon började pipa och kvittra i den största nöd. Hallux skyndade till för att hjälpa mig, när jag stående på knä på stolen började plocka upp en mapp efter den andra från golvet. Minsann stack det ut en musbak med svans och baktassar under marthornas pärm! Den hade kommit i kläm. Jag litade på att Hallux skulle expediera den när jag försiktigt lyfte mappen, men han tyckte det var för enkelt och lät den löpa.

Arma katt! Det var troligen katten som burit in musstackarn. Jag fick själv jaga musen fram och tillbaka längs väggen med brandstake och vedträn innan den till sist stöp. Det är inte lätt att jaga möss när man själv är så rädd att man måste stå på stolar och bord för att inte bli angripen. Vilken fasa om den skulle klättra upp innanför byxbenet! Det hjälper inte att tänka att den inte är farlig och att den är minst lika rädd som jag. Nåjo. Faran är över för den här gången.

I morgon ska jag bokföra mera. När man inte säger nej blir man kassör både här och där. Jag har 4 föreningar och ett litet företag att göra bokslut åt, och skattedeklarationer för ett par av dem. Kanske det är bra att bråka huvudet ett par veckor i året, så det inte vissnar bort.

15.01.2019 kl. 21:05

Min korta karriär som motorcykelförare

Veckan har runnit iväg i ett huj medan jag suttit i väven. Man hinner tänka mycket medan man väver. Tankarna kastas hit och dit som en svärm mesar på hösten. Här om dagen landade jag vid en eskapad för några år sedan.

Vid morsdagstiden hade Bamsefar köpt en motorcykel till.

Redan år 1995 införskaffade han en BSA från 1952.

Nu blev det en Ariel av samma årgång. Han presenterade den stolt som min morsdagspresent. Jag var kanske inte så överförtjust som förväntat.

Ett par år senare, när han varit ut på provtur, kom han glad och förväntansfull ner i källaren, där jag satt och vävde också då, och förkunnade att nu ska jag komma och provköra. Jag höll precis på och skulle börja med ett spännande moment i vävandet, och var inte alls intresserad, men som den kärleksfulla och tillmötesgående maka jag försöker vara, så steg jag upp från väven och följde honom ut på gården.

Jag fick hjälm på huvudet, lyckligtvis. Han förklarade ingående hur man ställer tändningen, gasar, trampar igång, skuffar ner cykeln från stödet och lägger i växeln. Jag stod och trampade på stället under utläggningen och ville ha det hela undanstökat för att få gå tillbaka till väven. Sen skulle jag kliva upp på Arieln och upprepa hans manöver. Jag klarade av det precis som han förklarat.

Nu råkade det sig så att motorn drog fram, fastän växeln inte var ikopplad. När jag skuffade ner cykeln från stödet gjorde den fart framåt. God fart. Jag försökte vrida på gasreglaget, men gasen ökade, och minskade knappt åt andra hållet. Jag hade inte fått några instruktioner om hur man bromsar och stannar motorn. Det är inte ofta jag varit rädd, men den här gången blev jag helt paralyserad av skräck. Jag bestämde att jag på inga villkor åker ut på byvägen med vidundret. Den enda lösning jag såg, var framför ögonen på mig. Om jag kör in i husväggen så måtte den stanna. Jag siktade på några buskar för att lindra smällen litet.

Det smällde ändå. Jag flög framåt med huvudet i väggen och motorcykeln stjälpte. Mitt högra underben låg i kläm under sitsen. Det gjorde ont. Jag kraxade förfärat: Ta bort den, ta bort den! Han kom springande och stoppade motorn och lyckades med stor möda lyfta upp motorcykeln på stående. Lyckligtvis blev det inga skråmor på den. Den landade ju mjukt.

Jag haltade in och stönade för varje andetag. Det gjorde ont mellan skulderbladen också. Det kändes som om ryggraden tryckts ihop när huvudet smällde i väggen. Jag lade mig i sängen och darrade i hela kroppen. Jag beslöt att fast jag så ska dö på fläcken så täcks jag inte åka till jouren och förklara hur jag skadat mig. Å vad jag skämdes! Jag insåg att det är svårt att tänka rationellt när man är riktigt rädd.

Troligen hade ett ben spruckit av tyngden från cykelsitsen, för en bulnad slog genast upp, och benet var sjukt i flera veckor. Jag var mera bekymrad för ryggen, men också den repade sig småningom.

Nu när flera år gått, vågar jag tänka igenom hela händelseförloppet. Jag kan till och med skratta åt mig själv.

Framdäcket råkade pricka ett källarfönster.

Det yttre glaset var sönder i ett par år innan vi installerade en kattlucka åt Hallux där. Intet ont som inte har något gott med sig. Hallux är väldigt förtjust i luckan och använder den flitigt dygnet runt. Och nu kan jag kaxigt stå fast vid att jag kört färdigt. 20 meter räcker för mig.

11.01.2019 kl. 11:50

Nya vardagar

Helgen är slut och vi har kommit igång med vardagslunken. Jag tömde en frys och gjorde 15 liter saft och ännu ett par satser äppelvin. 

Jag började längta efter russinbullar och rörde ihop en deg. Påsarna med restgarn spökar, så det blev ett par små sockor till att börja med.

Ett annat spöke är den lagrade varpflätan. I går kväll drog vi den på bommen.

I dag har jag trätt i skaft och sked. Mot slutet hade jag på känn att något inte stämde, och kontrollräknade och plockade igenom skaften flera gånger utan att hitta något fel. När jag stånkande och med stor möda krupit in under väven för att knyta upp tramporna hittade jag problemet.

En varptråd hängde lös. Det hjälpte inte annat än att dra ur hälften av det jag jobbat med i dag. Vilken tur att jag inte har bråttom med något! Men nog blev det en kaffepaus innan jag gjorde reprisen. Småningom ska det bli ett par mattor till sommarstugan.

04.01.2019 kl. 15:30

Oslojollen, del 3

Några storverk har inte timat med båtbygget på sistone, men en liten uppdatering kan vara på sin plats.

Fjäderbrädan är grovt formad och sammanlimmad av två tunnhyvlade brädor. Innan den får sin slutliga bredd, och limfogen putsas, blev det anledning att slipa skärverktygen.

En näpen slipmaskin med massor av extra utrustning har i minst 10 år stått i källaren och bidat sin tid.

I dag har 10 stämjärn och 6 hyvelbett blivit slipade och brynta. Enligt berörda handläggare var det ett rent nöje. Och visst är det roligt att ha praktiska maskiner till sin hjälp. För att inte tala om att småningom få arbeta med vassa hyvlar och stämjärn. Men först ska vi fira nyår.

30.12.2018 kl. 15:25

Försmak av vår

Jag var kanske för förkyld för att anstränga mig, men på julannandag var vädret så härligt, och en skidtur lockade verkligen. Kanske det är bra att svettas loss och snyta bort all den tjocka sörja som bubblar i huvudet.

Vi beslöt att skida ända från trappan, längs bäcken som löper nedanför tomten, ner till sjön. Vi måste ta oss över ett par djupa diken, och det gick inte så bra. Innan jag visste ordet av låg jag platt på rygg i diket. Det hjälpte inte annat är att spänna av sig skidorna för att ha en chans att stiga upp och krypande ta sig upp på dikets andra sida. Isen är lyckligtvis vågrät, så där klarade jag mig riktigt bra.

Det var mycket folk på sjön. De skidade, cyklade, gick och skrinnade. Det kändes som februari; solsken, lugnt och nollgradigt. Vilken lycka! Vi skidade långsamt och vilade ofta. Vid hamnen Färinabba fanns en öppen ränna. Björkstammar speglade sig i vattnet. Isen är alltid dålig här. Vi höll oss nära land tills vi passerat området.

Efter 1 timme 45 minuter kom vi fram till villan. Ingen prestation att skryta med precis. Sträckan från hemmet ner till sjön är kanske 2 km, och ytterligare 6 km ut till Navaskär.

Det var skönt att spänna av sig skidorna och börja med att dricka kaffe. Innetemperaturen var +2 grader, så vi eldade frejdigt hela eftermiddagen och kvällen.

Isen var 15 cm tjock utanför villan. Vi eldade bastun också. Vi var drypande våta av svett efter skidandet. När vi kröp till sängs var temperaturen + 24 grader, så det var nästan för varmt. På morgonen hade den sjunkit till 17, som vi brukar ha hemma.

På torsdag morgon visade december sitt rätta ansikte igen. Diset suddade ut konturerna av öarna. Men temperaturen var fortfarande behaglig, och föret utmärkt. Det brukar inte glida så värst när jag skidar i vanliga fall. Jag promenerar mest och håller i mig i stavarna. Annat var det i dag.

Hemvägen tog trots allt 1,5 timmar, med alla vilo- och snytaspauser och diken. Men skidsäsongen är inledd. Nu kör vi hårt!

 

27.12.2018 kl. 13:48

Äntligen julefrid

Jag är väldigt traditionsbunden, och julen ska firas precis som den brukar. Redan då jag var liten fick jag följa med till morbror Bo (och min mommo, medan hon levde) på julkaffe. Där samlades hela släkten under skratt och glam på julaftons förmiddag.

Skarorna har glesnat betydligt, och nu är det bara morbror Bo och hans Helena, och moster Gretel man träffar där. En moster vistas på vårdhem och de tre övriga i syskonskaran är borta. Men vi var där, och ett par kusiner. En av dem hade med en hel soffa full med gulliga flickbarnbarn, så visst blev det ett trivsamt julkaffe också i år. Morbror skriver en hel del. Ibland får vi höra någon rolig dikt, men i år blev det en festlig monolog i bästa Granlund-stil.

Hemma igen fick jag börja pricka av mitt tidsschema för att få julmiddagen klar till klockan 3.

Julbordet ser ut som det brukar.

Och visst blev det julklappar efter Kalle Anka, fastän vi försöker vara återhållsamma.

Alla åkte hem redan före klockan åtta.

Efter disken var det skönt att få sätta sig och lägga upp fötterna på en stol. Hallux är alltid snabbt på plats när jag sätter mig. Då började julfriden. Vi tittar aldrig på TV, utom i julhelgerna. Då visas ofta filmer. Nu uppskattade vi att se den gamla, vackert filmade Änglagård.

Och nu ligger hela resten av julhelgen framför, härligt oplanerad. Kylskåpet är överfullt av läckerheter, huset är hjälpligt städat och granen är så fin. Likväl pockar ett verksamhetsbehov. Hur skulle jag klara mig utan bloggen? God jul!

25.12.2018 kl. 12:31

http://http://sevendays.vasabladet.fi/blogoteket/

Det är jag som är Ulla-Maj. Jag fyllde 60 hösten 2016. Det känns som en utmärkt ålder. Jag gillar att skriva och att fotografera. Den här bloggen materialiserar en av mina drömmar.

Kjell är min gubbe sedan 40 år. Vi har tre vuxna barn, fyra barnbarn, hund (Nelli), katt (Hallux) och ett par bikupor. Vi bor i ett egnahemshus i Pedersöre med stor vanskött trädgård.

Bamse är vår båt, en 35 fot lång, gaffelriggad ketch av Colin Archer-typ. Den är ett hemmabygge från början till slut. Skrovet är gjutet i betong, inredning och däck är i furu. Den sjösattes 1999 och har tagit oss på otaliga äventyr sedan dess. Den encylindriga tändkulemotorn Bolinder från 1940-talet har 25 effektiva hästkrafter. Motorn dunkar trofast hur länge som helst, om än rätt högljutt. Den ger Bamse en måttlig fart på knappt 6 knop vid lugnt väder.

Tanken med bloggen var att berätta om våra långfärder till sjöss. Eftersom båten står på land största delen av året blir det många blogginlägg om en massa andra ämnen också. Det kan gälla vardagsliv och –göromål, husmorstips, dråpliga minnen och vad som råkar vara aktuellt. Välkommen till bamsbloggen!

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar