Ett och annat handarbete

Ännu ett typiskt mammaprojekt har sett dagens ljus. Jag fick en så lysande idé här om natten.

Minst fem gånger om året har vi kalas med ca 15 personer hos oss. Det är jämt sådant sjå med att flytta möbler och ordna med långbord i salen. Köksbordet skulle helst få stå kvar i köket. Jag behöver avställningsytor där också.

Nu slog det mig att jag kunde höja på en gammal bordsskiva lite och ordna med fastsättning i det runda björkfanerbordet. Sagt och gjort. Precis som det brukar gå när jag snickrar något så blev det lite fel och lite blodvite. Jag fattar fortfarande inte hur jag mätte, men faktum är att bordet nu blev 2,5 cm för högt. Nåjo, större blev det åtminstone. Blodvitet uppstod helt naturligt när jag försökte hålla fast en liten träkloss med vänster hand och såga bort hälften av ändträet till en fasthållande klinka. Sådant brukar aldrig sluta lyckligt. Men med duk på blev slutresultatet hur bra som helst. Att borden har olika nivå kan göra det samma. När kalaset är slut lyfter jag bort den löstagbara skivan och det lilla runda bordet får stå framme.

Den brun/grå tröjan blev klar. Rätt överranskande att det lyckades utan sprättande fast jag inte hade något mönster. Jag tycker fortfarande att färgen är väldigt ful. Jag försöker tänka att det ljusbruna får som bar ullen var väldigt vackert, men det vill liksom inte sjunka in. Jag har aldrig känt något ljusbrunt får. Garnet skulle räcka till en tröja till, men nu får det verkligen vara nog för den här gången. Lyckligtvis kunde dottern tänka sig att ha tröjan, så jag slapp den enkelt.

Av det överblivna nöthårsgarnet blev det makramé. Jag behöver en mattstump framför stolen i farstun, där jag snörar på mig ice bugsen. Jag är orolig att dubbarna ska nöta hål mitt på den långa farstumattan. En gul stjärna blev till på några minuter.

Det yngsta barnbarnet var förkylt och kunde inte vara på dagis, så han kom till oss här om dagen. Hur det nu gick så fick jag överta hans förkylning, fastän jag försökte ha min egen näsduk i höger ficka och hans i vänster. Vi hade nog näsdukarna tillsammans ibland också. Medan jag jobbade var jag så överöst av baciller att jag var immun mot allt. Nu när jag bara går hemma och knappt träffar andra människor får jag tydligen räkna med att drabbas om jag stöter på något virus. Det kan det vara värt.

22.12.2018 kl. 19:15

Julegranen vår

En välformad gran har slagit rot mitt för sommarstugans fönster mot sjön. Där kan den ju inte stå. Vi skulle gärna ha tagit den som julgran redan i fjol, men det tillät inte isläget.

I år gjorde vi ett nytt försök. Uppmuntrade av att någon lagt nät under isen prövade vi oss försiktigt fram med hjälp av ett kamstål. Isen höll för slagen och vi tog oss lyckligt över den 600 m breda fjärden. Vi var som alltid väl utrustade med isdubbar, flytvästar och kastlina.

Allt var sig likt vid villan. Vi tände ingen brasa, utan inmundigade de medhavda våfflorna med ytterkläderna på.

Granen fick åka sparkstötting på hemvägen.

Vi brukar inte klä den förrän dagen före julafton, men i år tjuvstartade vi. Jag satsade lite tid på att tömma hela julavdelningen på vinden. Där har samlats allt möjligt skräp, så som söndriga julprydnader, saker som barnen gjort i skolan, och som sett sina bästa dar, förutom en del tomtar och ljusstakar som jag inte använder.

Jag försökte övertyga barnen om att de skulle behöva något av överskottssamlingen, men de nappade inte. Det blev att plocka ihop det som har något värde och bära upp en låda på vinden igen. Den fick åtminstone bättre plats.

20.12.2018 kl. 16:07

Oslojollen, del 2

Nu står en byggbock i båthuset. (Släng dej i väggen julbocken!)

För att få fram hur höga klossar som behövs under spantmallarna ritades en linje i skala 1:1 på golvet. Bågen blev inte till belåtenhet trots kontrollmätning på ritningen. Bamsefar beslöt att lita på den naturliga linje som bildades, i stället för att slaviskt följa noteringarna på den flerfalt kopierade ritningen.

Klossarna är hoplimmade och fastskruvade. Följande punkt blir att limma ihop akterspegeln, lägga ett fjäderbräde på klossarna och passa in spantmallarna. Seglen är beställda, så nu gäller det att åstadkomma något att använda dem på.

17.12.2018 kl. 18:19

Ett människoöde

Jag var på begravning här om dagen. En 83-årig kvinna från byn hade dött. Vi kan kalla henne Lisa. Jag har tänkt mycket på henne och hennes liv de senaste dagarna. Varje människa är ju unik, och har sin egen historia, men Lisas liv skulle kunna bli en spännande roman eller en rafflande TV-serie.

Hon gifte sig som 17-åring med den 7 år äldre John, och fick sitt första barn som 18-åring. De firade dubbelbröllop tillsammans med Lisas syster och Johns bror. Liksom de flesta andra som bodde på landet i början av 1950-talet var John jordbrukare med ett tiotal kor. Två av Johns systrar bodde också i hushållet, så en 17-åring hade knappast så mycket att säga till om på hemmanet.

Bilden från början av 1960-talet är tagen vid ett symöte. Lisa står mitt på bilden, med vit skjortblus och mörk väst. Byns kvinnor, som jobbade hemma och i ladugården, tyckte om att träffas då och då på kvällarna. Nu för tiden är det tvärt om. Folk jobbar borta och vill helt förståeligt helst vara hemma på kvällen. Så tynar också föreningslivet bort. Än så länge har vi en aktiv marthaförening i byn.

Familjen dit Lisa kom som sonakono var litet speciell på det sättet att där var 17 barn födda och uppväxta. Ett par av döttrarna fick egna barn som också bodde i huset. Familjen var känd för sin gästfrihet, och byns ungdomar samlades gärna där. Ibland spelade några av byns pojkar fiol och dragspel på kvällarna. Nu bodde som sagt bara två av döttrarna kvar.

Lisa fick två barn till, innan John plötsligt dog. Nu stod hon ensam, som 32-årig änka, med tre barn, det äldsta 13 år och det yngsta ett år och sju månader. Hemmanet avyttrades. Lisa bosatte sig i en stuga som stod tom, en bit därifrån. Stugan var i dåligt skick, men Lisa var händig som snickrare och renoverade och gjorde den beboelig. Taket läckte och det rann vatten ur eluttagen när det regnade.

Något rinnande vatten fanns inte, utan det hämtades från det gamla hemmet. Där fick familjen också duscha. Hon drog också el själv. Döttrarna berättade att tre proppar (säkringar) brändes innan hon fick det att fungera. Hon sprang över till grannen och frågade råd mellan varven. 

Änkepensionen var inte stor, och hon måste skaffa sig försörjning. Hon fick arbete på kommunens åldringshem. De större flickorna fick ta sig till skolan, 4-5 km bort, på egen hand. Det fungerade kanske inte så bra.

På åldringshemmet blev hon bekant med en rullstolsbunden man i yngre medelåldern. De beslöt helt radikalt att flytta ihop. Hon handikappanpassade sitt hus och byggde en ramp vid trappan. I början av 1970-talet var detta alldeles sensationellt, och sågs inte med blida ögon av alla. Man var inte sambo då. Hon berättade en gång med bitterhet att prästen vägrade ge henne nattvard eftersom hon levde i synd. Det var säkert en svår tid, samtidigt som hon var lycklig över att få jobba hemma. Mannen fick naturligtvis också mycket trivsammare än han haft på åldringshemmet. För barnen blev han en fast punkt i tillvaron. Han var jämt hemma och hade tid för dem. Han läste mycket och skrev också själv, och var säkert en levande uppslagsbok för dem. Lisa älskade att köra bil, så de reste en hel del tillsammans.

Nu kunde Lisa satsa tid på sin trädgård. Hon tyckte mycket om blommor. Hon byggde garage, snickrade mycket och målade tavlor i olja. Hon var konstnärlig och tavlorna är högklassiga. De skulle passa på vilket galleri som helst. Hon sjöng mycket, och berättade sagor för barnen. Enligt barnen var sagorna så spännande, och berättade med sådan inlevelse, att också Lisa trodde på dem.

Mannen smälte småningom in i bybornas liv och accepterades. Han var försynt, humoristisk och intelligent, så det var svårt att låta bli att tycka om honom. En av döttrarna berättade att mannen uppskattade mycket när byborna på talko drog in vatten i huset. Då kände han sig välkommen till byn. Han dog år 1994. 

Lisa gifte sig ännu en gång, men det äktenskapet blev inte så lyckligt. När maken dog hade en minnessjukdom tagit sitt grepp om Lisa, och hon tynade långsamt bort. De sista åren av sitt liv tillbringade hon på åldringshem. Men också där fick tillvaron en guldkant. Hon hittade en vän. Många log när paret satt tätt ihop och höll varann i hand.

Nu tog Lisas historia slut. Som svepning ikläddes hon den brudklänning hon bar som 17-åring.I händerna höll hon 17 rosor, lika många som i sin brudbukett. Hon jordfästes invid sin första man, barnens far.

 

 

10.12.2018 kl. 10:35

Konsten att bygga en oslojolle, del 1

Jag nämnde i våras att Bamsefar planerar att börja bygga en oslojolle. Dagar, veckor och månader har runnit iväg, men nu börjar det närma sig.

Ända sedan slutet av 1960-talet har han drömt om att bli ägare till en sådan. Familjen Boströms loggertriggade oslojolle Casper seglade undan alla andra flytetyg under sjöscoutlägren han upplevde som 13-14-åring. En tagg av längtan blev kvar i kroppen. Nu ska jolledrömmen förverkligas.

Oslojollen är klinkbyggd och 5,5 meter lång, konstruerad av Erling L. Kristofersen före andra världskriget. Båten var ursprungligen helt öppen, men byggdes senare med för- och akterdäck. Den har centerbord i stället för fast köl. Det blir praktiskt i våra grunda vatten i Larsmosjön. Originalet var loggertriggat, senare användes också bermudarigg med fock och storsegel. Båten är relativt smal, och därmed rank. Under perioden 1950-1970 var den en populär fritidsbåt, snabb och rolig för dagsturer.

Båtbyggare Lage Sundfors i Karleby lånade gärna ut ritningar och spantmallar. Lage bygger erkänt vackra och välgjorda båtar i trä, mest större segelbåtar. De drar blickarna till sig när man möter dem på sjön eller ser dem vid någon brygga. Mäster Sundfors har generöst bistått med sitt kunnande. Ibland har han ringt upp och tipsat om detaljer han kommit att tänka på.

Ritningarna är nu kopierade och spantmallarna hopsnickrade.

De har stått uppstaplade vid båthusväggen och tålmodigt bidat sin tid, inte bortglömda, utan smekta av längtansfulla ögonkast.

Någon riggritning hade Lage inte, så Bamsefar gjorde en själv. Det blir en bermudarigg, så går det bättre att segla båten ensam. Segelytan är 9 m2.

Ordningen är återställd i båthuset, båda bilarna besiktade, efter mycket möda, och tiden är inne att äntligen komma i gång med oslojollen. Som förberedelse tillverkades en rejäl hyvelbänk och krampor. Nu börjar spänningen stiga.

04.12.2018 kl. 15:16

Årets julklapp!

Jag fick en så bra idé senaste natt.

Jag ska beställa var sin fotobok åt barnbarnen. Folk klistrar ju inte in foton i album numera, utan man knäpper massor av bilder, som sen bara glöms bort. Kommer dagens barn att få se några bilder från när de var små?

Leksaker har de i sådana mängder att jag baxnar, för att inte tala om de kopiösa mängderna med lego. Jag vägrar att köpa saker åt dem, varken till jul eller födelsedagar. En liten peng är inte lika rolig. För den köper de oftast mera saker på loppis.

I år ska det bli något annat. Jag har jobbat hela dagen med att plocka bland mina foton och sammanställa var sin personlig fotobok åt dem. Man blir förbluffad över hur mycket de har förändrats på ett par år. En tioåring håller ju på att bli en ungdom och en skolflicka är ingen baby längre.

Jag önskar att jag var lite mera teknisk. Jag klarar till exempel inte av att plocka foton ur min telefon till datorn eller till fotofirman. Det har varit tålamodsprövande att försöka igen och igen utan att klara av det. Nåja, de får nöja sig med vad jag hittade i kameran och på minnesstickorna. Själv tycker jag att det blev jätteroliga böcker. Kanske de bara bläddrar hastigt igenom dem nu, men om 10 eller 20 år väcker bilderna minnen. Och när mommo och moffo är borta blir bilderna kanske ännu värdefullare.

Det är bra att ligga vaken på nätterna då och då.

30.11.2018 kl. 15:49

Lagertömning

Nåja. Nu hänger de där, linnegardinerna. De måtte vara mycket diskreta, för en karl som bor här märkte dem inte när han kom in. Jag fick försynt påpeka att vi har nya gardiner i fåsto. Då vände han sig pliktskyldigast om och avgav en förnöjd grymtning. Pynta på bara, kvinnfolk! Det är bara du själv som märker det. Själv är jag riktigt nöjd med dem.

Nu när vävasprojektet är avslutat får jag se mig om efter nya utmaningar.

Vi diskuterade lite om huruvida det är läge att måla fönsterbågarna till föus- och garageskulla, och kanske fönsterbågar till hela föuse.

Bågar och karmar finns instuvade längst inne i ett hörn. Minsann hittade vi dem. Efter att ha klättrat upp på en bågnande och hal aluminiumstege beslöts att målandet får bli ett projekt till sommaren.

Möjligen inverkade det trivsamma träarbetet på beslutet. Det ska blir krampor för båtbygget.

Inte mig emot! Det är nog gemytligare att sitta inne och sticka, till exempel, än att vara ute och måla. Jag har två projekt att ta itu med.

Min gamla (från år 2000) tröja av växtfärgat ullgarn blev alldeles uppnött av linväven. Linet tycks nöta väldigt på ull, för höger ärm är nästan förintad. Jag ska klippa av ärmarna vid armbågen och sticka nya nedåt.

Bland allt lingarn som följde med väven, för många år sen, fanns ett tiotal härvor entrådigt ullgarn. Färgen är inte den piggaste, men nu när jag hanterat lingarn ett tag känns den helt normal. Jag kom på att jag ska börja sticka en tröja av garnet, så kommer det till användning.

I en annan låda hittade jag garn av nöthår, avsett för mattor. Färgerna är något chockerande, men jag stickade i alla fall tre par tofflor av det gröna. Vi får se vad det blir av resten.

Det känns som om jag just nu har väldigt bråttom att förbruka allt gammalt skräp jag samlat på mig under åren. Det är väl en sorts döstädning det också. En riktigt intressant och kreativ döstädning, faktiskt.

28.11.2018 kl. 13:43

Full rulle, sa Sven Melander

Det känns som om vi hunnit med mycket den här veckan.

Isen har börjat lägga sig i vår hamnvik, och höll att gå på i fredags. Nu får vi lägga villalivet på is ett tag.

Volvos instrumentbräde blev slaktat för en ynklig lampas skull. Mycket skrik för lite ull, kan man gott säga. Men Bamsefar hade läst på noggrannt, och gjorde precis enligt handboken, och minsann fick han ihop det hela igen, och de nya lamporna lyste som de skulle.

Han har också jobbat flitigt i båthuset, och renoverat och satt upp skåp för verktyg och annat. De gamla skåpen köpte vi för 100 mark när byahemmets kök renoverades för 20 år sen. Sedan dess har vi lagrat dem i en del av det forna hönshuset, så delar av socklarna har ruttnat bort. Skåpen har också blivit kringflyttade, likt vår övriga egendom. Detta har varit en ren pina, för de är jättetunga att rubba för två personer. Nu får han äntligen plocka in sina verktyg i hyllorna, och kommer möjligen att hitta sina saker i fortsättningen. De senaste 40 åren har mycket tid gått åt att leta efter grejor. Smeito eller en skarvsladd är kanske i något av 4 rum i källaren, eller i garaget, eller i föuse, eller i någon vrå i båthuset. Eller eventuellt i torken. I något fall har någon av pojkarna lånat den, så han har letat helt i onödan. Nu ska det bli ordning och reda.

Eftersom det inte funnits några avställningsytor hittills har maskinerna varit fullstaplade med saker, som måste flyttas någon annanstans när maskinen ska användas, och så vidare. Man tror knappt att det är sant att det är slut på röran.

På fredag kväll hade jag en kompis på äppelvinprovning. Vi har inte träffats på länge och hade mycket att ventilera, medan vi provsmakade de fem satserna.

De blev av någon anledning rätt olika, och vi hittade var sin favorit.

Vi fick låna det yngsta barnbarnet över lördagsnatten och har haft riktigt trivsamt. Han börjar prata så smått nu, så det är en rolig tid att få ta del av.

När han åker hem ska jag fortsätta med linnegardinerna. Jag siktar på att få upp dem till första advent, så nu får jag nog ligga i.

 

 

24.11.2018 kl. 21:41

Lingarn

Jag vill ju inte påstå att jag uträttar storverk varje dag, men de tre senaste dagarna har varit verkliga bottennapp vad sysselsättningen beträffar.

Det handspunna lingarnet, som nystades vid Bjurmyrkammen i Ånäset i september 1949, tog slut. Jag köpte det på loppis i Sikeå för många år sedan. Nu när jag spolat upp garnet, har det varit spännande att veckla upp tidningssidan som fanns inne i nystanet, och se vad som var aktuellt när nystanet gjordes. På en tidning fanns prenumerantens adress. Garnet har lite ojämn tjocklek, med en del klumpar och stickor, och många knutar.

Lyckligtvis räckte det till två gardiner, så de blir åtminstone inte omaka. I fjol vinter vävde jag också flera löpare av garnet.

Nu får jag så lov att ta itu med de maskinspunna härvorna jag har på lager, och försöka nysta av dem så gott det går. Det går inget vidare.

Jag har 8 kg lingarnshärvor, ca 20 stycken. Största delen av dem fick jag på handeln när jag köpte den begagnade väven. Det var så roligt att väva av det nystade garnet att jag redan fantiserade om att lägga upp en ny väv när gardinerna är klara. Jag börjar revidera de planerna.

Jag tänkte med en suck, när jag öppnade härvan, att här får jag nog hålla på hela dan. Ha! Efter tre dagar har jag 30 spolar, som räcker till ca 1,5 meter gardin, och härvan blir bara råddigare. Kanske det inte ska vara så enkelt att få vara hemma och syssla. Tålamodet lär växa när man töjer det. Just nu tror jag bestämt att det är dags för en promenad.

17.11.2018 kl. 10:23

Vackert novembergrått

Det är länge sedan vi sett solen. Säkert flera veckor. Samtidigt känns det grå och fuktiga novembervädret vilsamt på något sätt. Den fuktmättade luften är syrerik och frisk att andas, och speciellt kallt är det ju inte ännu.

Hela naturen är på stand by och bara tar igen sig.

Vi tillbringade ett par dygn vid sommarstugan och njöt för fullt. Där är nästan tyst nu. Ett par stjärtmesar sirrade en stund i björkarna. En nötskrika kalasade på gäddrommen jag kastat vid stranden. Svanarna trumpetade, medan de flockade sig på sjön. En lång smattrande applåd ljöd när de lyfte, med vingarna smällande mot vattenytan.

Men vi har ju projekt här hemma också.

Efter ett par veckor av idogt skruvande ser Volvo ut som på sjuttond åre, fast den är 23. Kanske den går igenom besiktningen i höst också.

Bamsefar får äntligen börja pyssla i sitt båtbyggeri. Han började med att tillverka en hyvelbänk. Sen ska det småningom bli kölsträckning, och Oslojollen ska få ta form. Det ser vi fram emot.

Nu är det tid att vara kreativ inomhus, med någon syresättande bensträckare utomhus mellan varven.

11.11.2018 kl. 18:25

Mommosnack

Det har varit en turbulent helg. Den började stillsamt med ljuständnig på gravarna, kyrkobesök och en stämningsfull konsert på lördag eftermiddag.

Anna-Maria Helsing dirigerade stråkorkestern och Stina Ekblad läste dikter. 

Men sen blev det liv i luckan. Alla barnbarn kom för att sova över.

Det gick jämnt ut. Kärlen räcker till ett drygt dygn med barnbarnen. Diskmaskinen har varit ur bruk i närmare 10 år, och diskbänken brukar se ut därefter. Skillnaden mellan en mommo och en mor är kanske att en mommo sköter till 100 %, och reder upp efteråt, medan en mor får så lov att sköta allt löpande samtidigt. Undra på att det är roligt att vara vid mommos!

Medan den yngsta sov middagslur engagerades moffa i lådbilstillverkning åt gosedjuren. Lådbilarna var roliga också efter tillverkningsprocessen, vilket är lite ovanligt. De höll faktiskt på med bilarna ända tills de åkte hem på kvällen. Det behövdes ofta lite modifieringar och reparationer.

De föreslog också en kvällspromenad med bilarna, och det passade ju bra.

I biblioteket är det fridfullt att sitta i stilla kontemplation medan man mornar sig.

Mommo märker nog själv också att hon satsat allt. Det behövdes 11 timmars nattsömn då ungarna åkt hem. Nu återstår bara att diska bort och bära ner madrasser och täcken i källaren igen.

Eftersom alla fyra ungar övernattade, bäddade vi åt dem i bostadsvåningen i stället för i källarkamarn, där vi brukar sova när de är bara tre.

När allt är upprett, och Bamsefar gjort en talkoinsats i gubbklubben, tänker vi lyfta gummijollen på bilkärran, köra så nära Sommarskäret vi kommer, och ro över. Vi känner för ett par dagars avkoppling med läsning, braseldning, bastu och lite fiske.

Känner igen en gång stor tacksamhet över att ha möjlighet att satsa hela mig själv på det jag gör, vare sig det gäller praktiskt arbete, umgänge med ungarna eller att bara vila. En facebookvän, som nyligen fått pension, kommenterade att hon har samma erfarenhet. Tidigare funderade man hela tiden på vad man borde göra i stället för det man håller på med nu, och vad man ska göra sen, istället för att bara njuta av nuet.

05.11.2018 kl. 12:02

Internet som en del av livet

Internet har sannerligen förändrat vår vardag. I mitten av 1980-talet stiftade jag bekantskap med datorer. Datorn kostade 30.000 mk och programmen lika mycket. Det var flera årslöner. Då gällde det bara att bokföra och fakturera. Redan dessa nya rutiner revolutionerade kontorsarbetet. Överlånga dagar med penna och skrivmaskin blev plötsligt deltidsjobb. Det passade utmärkt, med en två-åring och en baby hemma. Jag skötte jobbet medan babyn sov middagslur.

I slutet av 1990-talet gick jag på en datakörkortskurs på Nykarleby folkhögskola. Vi lärde oss word, excel och annat elementärt. Internetanslutningar var på kommande, så vi fick se på när läraren efter mycket väntande kom in på nätet. Vi visste inte riktigt vad vi hade där att göra.

Nu googlar jag nästan dagligen på saker jag funderar på, allt från tennisarmbåge (som besvärar mig just nu), andra medicinska frågor, geografiska frågor, personer, handarbete och vad som helst. Alla svar finns på nätet, både sannolika och tveksamma.

Ibland blir jag skrämd av internet. Jag googlade efter vävda gardiner för att få lite mönstertips här om dagen, och plötsligt sitter jag och tittar på min egen sängkammare i rutan.

Samma sak har hänt också tidigare när jag sökt något annat. De bilder man lägger upp på bloggen är onekligen allmän egendom. Jag tror dock inte att jag lagt upp några bilder som jag inte vill att vem som helst ska få se. Antti Koivukangas skriver i sin blogg att en bloggare är en narcissist med dåligt självförtroende. Kanske det ligger något i det. Vi vill gärna visa upp oss och vår vardag, helst så positivt som möjligt. Sen får den som önskar, läsa och se hur vi har det. Så vad har jag att gnälla över? Mina foton är tillgängliga över hela världen utan att det kostat mig en cent! Kanske jag till och med kunnat bli till glädje för någon okänd? Så håll till godo! Jag googlar vidare och någon annan kanske också hittar mina bilder. Det bjuder jag på.

02.11.2018 kl. 20:07

Höstsysslor

Jag har frossat i handarbete de senaste veckorna.

Lite har jag jobbat också, och lyckats tvätta en hel del fönster när det varit plusgrader på eftermiddagarna. Det är så roligt att byta gardiner och njuta av rutor utan störande flugskit.

Vi ställde också inför vintern vid villan och fick upp Bustern innan isen i hamnviken blev för tjock. Det är lite sorgligt att inte veta när vi kommer ut till ön nästa gång. Vår nödplan är att ro över med gummijollen, om det blir varmare igen innan isen lägger sig för gott.

Jag lade upp en gardinväv här om dan. Jag lyckades göra bort mig totalt när Kjell hjälpte mig att dra varpen på bommen. Vi kunde dock rädda varpflätan. När man är 60+ ser man demens- och altzheimerspöken genast när man gör något fel eller glömmer något.

Den här gången var det nog bara en lightvariant, för beräkningarna stämde, och väven blir precis så fin som jag hade fantiserat. Naturlinnet har inte så munter färg, men det ska bli ränder också. Linnet blir blekare och mjukare ju mer man använder det och tvättar det. Kanske om 100 år står någon och fingrar på de här gardinerna och funderar på den farmorsmor som vävt dem. Det är väl det närmaste jag kommer evigt liv i så fall.

De andra handarbetena blir knappast så långlivade. Det har blivit ca 6 par sockor och 4 mössor:

30.10.2018 kl. 10:02

Rosk och annat rosk

Jag råkade kasta en blick i en främmande sophink, förfärades och fick mig en tankeställare. Är det bara jag som är hopplöst gammalmodig och en riktig snåljåp? Brukar folk i allmänhet slänga användbar mat bland soporna? Jag hajade till över en hel hög prydligt radade gurkskivor och en rejäl oskivad gurkstump, tillsammans med en ölburk som kan pantas, och vanliga kladdiga hushållspapper och förpackningsplast.

Det kan ju bero på min efterkrigstida uppväxt och en väl hushållande moder, men hos oss kastas ingen mat om den inte är skämd, och det blir den sällan. Om två potatisar blir över vid en måltid ställer jag dem i kylskåpet och modifierar dem lite lämpligt nästa gång jag kokar, eller dagen därpå. Vi dricker inte mycket öl, men jag samlar alla tomma burkar i en plastpåse och tar dem till butiken och pantar dem när påsen är full. Det blir sällan mer än 5-6 euro, men jag plockar glatt fram kvittot vid kassan och betalar lite mindre för mina inköp den gången. Det gäller mera principen än pengarna.

Vartenda potatis- och morotsskal ska komposteras och bli ny jord.

Jag lyckas inte fylla en soppåse med brännbart avfall varje vecka, om inte blöjbarnet kommer på besök. Tidningar, kartong, plåtburkar och inte pantbara glasflaskor för jag till återvinningsstationen. Jag tycker inte att det är något besvär att sortera, det sker helt automatiskt.

Numera är avfallshanteringen så väl organiserad. När jag var ung – för sådär 40 år sen – fanns allmänna soptippar där allt slängdes huller om buller. Där låg svart-vita TV-apparater på gamla bäddsoffor och nerkissade madrasser, varvade med avlagda kläder och matrester, bilvrak, högar med byggnadsavfall och överbliven vinterpotatis. Äckliga råttor kilade omkring och fyndade. Det luktade. Man tömde snabbt sin bilkärra och kastade sig fort i bilen för att inte behöva tampas med råttorna. Sen kunde man långsamt köra därifrån och spana om någon slängt något spännande. Allt som oftast brann det vid soptippen och en kväljande lukt lade sig över hela kommunen.

En lördag förrmiddag hade vår närmaste granne slängt sin gamla cykel på soptippen. Följande granne åkte ut på en fyndrunda och plockade med sig cykeln hem, för den hade egentligen inte något fel. Han behövde den inte, och gav den åt Kjell, som gladeligen tog emot den. Ni kan tro att den som slängt cykeln några timmar tidigare blev paff, när peden stod på gården igen innan kvällen. Så visst sysslade vi med återvinning förr i världen också. Cykeln står för övrigt kvar hos oss än i dag.

Nåjo, nog om avfall och sortering. Var och en blir salig på sin tro och gör som den finner bäst. Knappast räddar jag världen med min minimala konsumtion, men jag trivs bra själv, och det är huvudsaken.

25.10.2018 kl. 18:32

Bara lite avundsjuk

Dottern och hennes kompis var aktiva scouter i Pedersörenejdens korsbärare strax före sekelskiftet. De har fortsatt att vara på en gemensam hösthajk ända sen dess. I år gick hajken till vår sommarstuga. (De har kanske blivit för gamla och bekväma för vindskydd numera.)

En hund ingick också i patrullen. Den verkar njuta av hajken lika mycket som flickorna/fruntimren.

Vinyoga var kvällens tema. Jag kan riktigt höra deras gapskatt och fnitter under övningarna. Det ser alldeles härligt ut. Bastubad stod också på programmet.

Men visst unnar jag dem ett ledigt dygn, från barn och gubbar. Det kan de behöva, åtminstone en gång i året.

Dotterns ungar var hos oss under tiden. Vi körde med invant schema: cykelturer, bakning, bastu, kvällsbok.

Deras kusin, vårt fjärde barnbarn, råkade också vara här. Det blev lite gräl, med tillhörande slagsmål, om vem som skulle få sköta honom, och vem som fått sköta mest. Den lilla kusinen uppskattade slagsmålen mycket och hjälpte till så gott kan kunde.

Det råkade också bli en tandutdragning med tillhörande glassbelöning, och hemmabio med de gamla Saltkråkankassetterna.

Lite kan man väl få leka med maten, när brödet råkade se ut så här.

Nu har alla farit hem och vi kan pusta ut och diska bort.

Mommos andel av pepparkaksdegen blev inte stor. Men så var bakandet också mera ett test, innan vi tar itu med pepparkakshusen närmare jul.

21.10.2018 kl. 14:46

http://http://sevendays.vasabladet.fi/blogoteket/

Det är jag som är Ulla-Maj. Jag fyllde 60 hösten 2016. Det känns som en utmärkt ålder. Jag gillar att skriva och att fotografera. Den här bloggen materialiserar en av mina drömmar.

Kjell är min gubbe sedan 40 år. Vi har tre vuxna barn, fyra barnbarn, hund (Nelli), katt (Hallux) och ett par bikupor. Vi bor i ett egnahemshus i Pedersöre med stor vanskött trädgård.

Bamse är vår båt, en 35 fot lång, gaffelriggad ketch av Colin Archer-typ. Den är ett hemmabygge från början till slut. Skrovet är gjutet i betong, inredning och däck är i furu. Den sjösattes 1999 och har tagit oss på otaliga äventyr sedan dess. Den encylindriga tändkulemotorn Bolinder från 1940-talet har 25 effektiva hästkrafter. Motorn dunkar trofast hur länge som helst, om än rätt högljutt. Den ger Bamse en måttlig fart på knappt 6 knop vid lugnt väder.

Tanken med bloggen var att berätta om våra långfärder till sjöss. Eftersom båten står på land största delen av året blir det många blogginlägg om en massa andra ämnen också. Det kan gälla vardagsliv och –göromål, husmorstips, dråpliga minnen och vad som råkar vara aktuellt. Välkommen till bamsbloggen!

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar