Göta kanal, del 1

Medan vi väntar på ljusare tider bläddrar jag i gamla loggböcker. Nu blir det en följetong om sommaren 2009, när vårt mål är Göta kanal.

Bygget av Göta kanal mellan åren 1810 och 1832 gav upphov till den svenska verkstadsindustrin. Det behövdes gjuterier och verkstäder för alla broar och slussar. Och förstås mycket manskap som grävde. Tyvärr konkurrerades kanaltransporterna ut av järnväg och biltrafik redan efter ett par årtionden. I dag är kanalen en grönskande idyll för turister. Göta kanal är 400 km lång, har 49 broar och 64 slussar. Trollhätte kanal, som mynnar ut i Göteborg, har 12 broar och 6 stora slussar. Som högst befinner man sig i sjön Viken, 92 m över havet.

 

För att kunna utnyttja de få semesterveckorna på bästa sätt ställer mellansonen upp som besättning för transportsträckan Jakobstad-Stockholm.

Kjell och Jens får en våt kryss till Skagshamn. Där träffar de dotterns familj ombord på Coomara. De är på väg hemåt från sin semesterseglats vid Höga kusten. Bamse fortsätter mot Ulvön, där det blir lite motorservice. Insprutningsapparaten behöver putsas.

Vid Högbonden blir det ett strandhugg. Vädret lämpar sig inte för angöring, så Jens hoppar i land och traskar upp till fyren. Han blir avhämtad när han kommer ner igen, och resan fortsätter.

Efter bastu och övernattning vid Lillubban väntar motvind och dimma i Gävlebukten.

Bryggorna är fulla i Öregrund, så de kör runt udden och gör an vid Grepen Marin i stället, och får en välbehövlig nattsömn.

Följande stopp blir i Grisslehamn. De går genom Väddö kanal och angör Vätöberg. Denna kaj var inte i privat ägo ännu år 2009.

De går i land och handlar vid Rödlöga.

Det är blåsigt vid Möja, så de ankrar i naturhamnen Säck, som är omgiven av berg. Fortsatt motvind mot Saltsjöbaden. De ankrar i den vackra Napoleonviken. Då de fortsätter färden träffar de tre jakobstadsbåtar. Dessa hade hört kultändarljudet dagen innan, och fick nu bekräftelse på att de hört rätt. Bamse var i faggorna.

På eftermiddagen mönstrar Jens av i Saltsjöbaden och tar Viking Line hem, efter en vecka ombord. Vi hinner inte träffas, för jag anländer på kvällen. Jag hinner ta en dusch i gästhamnen innan vi gör loss och ankrar i en naturhamn.

Följande morgon går vi mot Dalarö.

Det blir kryss vid Landsort. Det regnar och sikten är dålig. Klockan 1 på natten hittar vi inga prickar längre. Farleden är trång och krånglig. Vi besluter att ankra vid Eftervik, 15 sjömil från Mem. Det är skönt att dra av sig de drypande kläderna.

Nervositeten stiger när vi närmar oss Mem vid 10-tiden. Vi har fortfarande chans att fega ur och vända om. Tänk om vi klantar till det med vår klumpeduns till båt, och krossar någon stackare i slussarna!

Vi förtöjer och stiger i land och ser hur slussningen går till. Det är ingen stress och brådska. Flickan som är slussvakt går lugnt omkring och instruerar var och en skillt. Vi köper en enkelbiljett och tankar både båt och magar innan det blir vår tur att köra in i slussen. Jag går landvägen och fäster linorna. Kjell gör fast aktertampen och fäster förtampen i ankarvinschen. Förtampen ska hållas sträckt, så han får nog slita vid vinschen. Slussningen går fint. Med stärkt självförtroende kör vi vidare i diket.

Betande kor, hästar och får går längs stranden. Kanalen är ofta högre än den omgivande terrängen. En cykelväg följer stranden nästan hela tiden. Vattnet är grumligt, men rent från skräp.

Just som vi känner hur väl vi klarar proceduren i slussarna blir det ett tillbud. Jag ska köra ut ur slussen och lägger i växeln. Rorkulten går inte att rubba! Jag sliter och drar, men båten kör obönhörligt mot stenkajen. Två tjocka förtöjningslinor är knutna under rorkulten och låser den i ändläget. Jag blir så till mig att jag inte ens kommer på att ta ur växeln. Den snabbtänkte slussvakten rusar fram och lyckas skjuta ifrån fören, så vi klarar oss med bara en liten skråma i målfärgen, och stukat självförtroende.

Vi flanerar en stund i Söderköping, en charmig medeltida stad. Jag passar på att proviantera lite färsk mat. Ett par slussar senare stänger kanalen för dagen, och vi får en välbehövlig paus i Carlsborg.

Kvällen är lugn och solig. Vi njuter av kvällsmaten, och av att få koppla av efter dagens strapatser.

 

 

 

08.01.2018 kl. 10:50

Året som gick

 

Också en fullvuxen och välväxt kattherre blir som barn på nytt när det är jul. Så många karameller och plastbollar som möjligt ska ner på golvet så man kan sätta fart på dem.

De senaste veckorna har runnit iväg med vardagligheter, julförberedelser, handarbete och barnpassning. Bloggen har riktigt försummats.

Den här tiden brukar det vara läge att summera året som gått. Var det ett märkesår? - Det var samma år som... Visst har det inträffat flera omtumlande skeden i livet för mig personligen.

Den 19:e mars föddes vårt fjärde barnbarn Liam. Liksom alla barn är han ett riktigt underverk och en stor personlighet. Jag minns inte att jag skulle ha träffat någon lika glad unge tidigare. Min tippning är att han kommer att lägga världen för sina fötter med sin charm.

Den 4:e april var jag sista dagen på jobb. Sedan dess har jag njutit varenda dag av att få disponera min tid fritt. Av att vakna på morgonen när jag sovit färdigt och inte ha brått någonstans. Det jag inte hinner med en dag får en ny chans en annan dag. Jag uppskattar verkligen privilegiet.

Den första maj ställdes tillvaron på huvudet. Kjell, som aldrig varit sjuk, drabbades av aggressiva streptokocker, och fick tillbringa ett par veckor på sjukhus, tidvis på intensivavdelning. Jag insåg att hela min tillvaro står och faller med honom. Allt som tidigare varit så självklart fick en helt ny innebörd. Det var en värdefull minnesbeta. Lyckligtvis kom han hem igen, och återfick krafterna efter några veckor.

Eftersom sommarens väder varit sällsynt trist blev det ingen vidlyftig långfärdsseglats. Vi nöjde oss med några 1-2 veckors turer i närområdet. Vid sommarstugan gjordes inga förbättringar över huvudtaget.

Resan till Mallorca i slutet av november kommer säkert att stanna som en ädelsten i minnet.

Släkt och vänner har hållit sig vid liv, så när som en morbror, som plötsligt gick bort, 75 år gammal.

 

Och förväntningarna på 2018?

Jag hoppas att vi kommer i gång med renoveringen vid sommarstugan. Egnahemshuset borde också få ny färg, och ventilation ordnad längs utskiftet. Det betyder att vi inte ska sikta på någon långdragen seglats nästa sommar heller. Men lite trevligheter blir det säkert.

För landets bästa hoppas jag att regeringen snabbt byts ut till någon mindre högervriden, innan de hinner ställa till flera katastrofer. Det samma gäller gubbarna i de ledande nationerna. Man blir ju mörkrädd för mindre.

Sist men inte minst önskar jag en fortsatt god hälsa till alla nära och kära.

Hoppas och önska kan man alltid, men vi tar det som det kommer. Gott nytt år!

28.12.2017 kl. 08:44

Julklappstips

Okej, okej! Geometri är inte min starka sida. Det blir ingen boll av sexkanter. Det borde jag ha vetat, för jag har sytt ett helt sängtäcke av sexkanter. För så där 30 år sen sydde jag en rolig boll av tyg, men den måste ha bestått av femkanter, för de blir till en boll.

Det behövs 12 femkanter till bollen. Den här blev ganska liten, ca 12 cm i diameter. Sidorna på femkanterna är 5 cm.

Jag tror den här blir lagom åt en liten kille som ska börja gå i vinter. Han kan behöva träna sin bollteknik innan det är dags att gå med i FBK, Forsby. Man kan förstås göra hur stor boll som helst, bara enligt behov.  

11.12.2017 kl. 20:54

Finland 100

När jag var barn, och det var tal om kriget, kändes det som något väldigt avlägset. Som vuxen/gammal har tidsbegreppet blivit vidare. När jag föddes 1956 var det bara 11 år sedan kriget tog slut – drygt lika lång tid som vi haft vårt äldsta barnbarn i dag, och det är ju ingenting. Min pappa tjänstgjorde i kriget i 5 år. Nu har jag insett att han inte var en gubbe när han var med. I själva verket var han i ungefär samma ålder som vår yngsta son är nu, 28 år, när han blev civil. Min mamma var då 24 år och bodde i sitt barndomshem, med den då ettåriga sonen, min storebror. När kriget tog slut kunde familjen förenas och flytta till ett eget hem i ett hyreshus.

Pappas yngre bror var också med i kriget. Han var 4 år yngre än pappa, alltså 24 år, när kriget tog slut. Vilka svåra minnen de hade att bära med sig! Samtidigt måste de ha varit tacksamma att få komma hem med livet i behåll, och få ta itu med det riktiga livet och framtiden. Jag känner en ödmjuk tacksamhet mot dem och alla andra som gett oss chansen att få fira Finlands 100-års självständighet nu.

Min pappa var ingen pysslare. Han gjorde helst praktiska saker, som det råkade finnas behov av. Under väntetiderna i korsun snickrade han dock ihop två sådana här skrin, som han sände hem. Det känns bra att ha skrinet i dag, som ett handfast minne. Pappa skulle också ha fyllt 100 år i juni i år.

04.12.2017 kl. 18:28

Palma 6

Det regnade på onsdag morgon. Jag gick ner till konferensutrymmet och försökte få ihop en skröna till bloggen. Kjell låg kvar och tog det lugnt. Jag tog en middagslur efter lunchen, men väcktes av brandlarmet. Då vi hört på larmklockan en stund steg jag upp och började plocka ihop pass, telefon och kamera. Ingen röklukt kändes i korridoren. Innan vi packat färdigt upphörde oljudet. Vi bodde på nionde våningen. Trappan invid hissen går till våning 5, sen ska man över till ett annat hus på ett annat plan. Det skulle ha varit otäckt om det varit allvar.

Vi beslöt att gå ut i alla fall. Regnet hade nästan upphört. Jag hade ännu två saluhallar och ett par garnaffärer på min to-do-lista. Eftermiddagspromenaden räckte 3-4 timmar. Missvisningen på min inre kompass nådde igen oanade nivåer. Jag genade lite hit och lite dit och plötsligt var vi på väg åt fel håll. Men vi hittade garnaffärerna! Den första var stängd mellan kl 13 och 17, men vi kunde åtminstone titta i fönstet.

Saluhallen Mercado de Santa Catalina är mindre än Mercat de l´Olivar.

Det finns ofantliga mängder små och stora affärer i Palma. Märkligt om det räcker kunder åt alla.

På Plaza Major stod långa stånd med tusentals små gipsfigurer. Jag fattar inte att folk har behov av dem också.

Efter mycket traskande hittade vi den andra garnaffären, och jag fick mig några nystan.

På torsdagen beslöt vi att gå skilda vägar, dock bara under förmiddagen. Kjell ville ha några geocachar till vid Bellver. Jag tyckte att vi traskat omkring där tre gånger redan, och ville hellre till den största saluhallen, Pere Garau.

Så här kan en rondell också se ut, som ett tips till beslutsfattarna.

Jag tog bussen in till centrum och satte fart till fots, med kartan i högsta hugg. Jag ändrade mig ett par gånger, och svängde kartan 180 grader. När jag gick åt rätt håll stämde gatunamnen, och jag kom småningom fram.

Utbudet var överväldigande, både på utsidan och insidan av hallen. Jag handlade torkad frukt, mandel och kryddor. En billig jumper hittade jag också. Flera stånd sålde billigt tyg. Jag handlade ett par stora bitar, som åtminstone liknade linne. Om de är bomull/konstfiber så må det vara hänt.

Bakom hallen var många burar med fjäderfä och kaninungar uppstaplade. Kanariefåglarna och finkarna sjöng och gav hals. Där fanns kalkoner, höns av olika storlekar, duvor och vaktlar.

En del arter var helt främmande för mig.

Då jag handlat färdigt satte jag mig vid en gatuservering med ett glas vin. Hemvägen gick lättare att hitta.

Fredag morgon var också regnig. Jag hade brått att få en mössa färdigstickad.

I kväll var sista chansen att ge den åt mannen som Vägrar Vinter. Vi började packa ihop och gick sen ut på en eftermiddagspromenad medan regnet tog paus.

Kvällens middag serverades på ett steak house. Jag valde lammkotletter och blev inte besviken. Ajja och vi satt länge och pratade. När vi kom till rummet ställde vi telefonerna att ringa efter tre timmar. Vi hade beställt taxi till klockan 03.30, för att inte behöva stressa vid flygfältet.

Det första planet blev en timme försenat, men vi hade flera timmars väntetid i Oslo, så det blev ingen panik. I Helsingfors gick det smidigt att få väskorna och hitta tåget till Dickursby. Vi beslöt att göra en kupp, och ta ett tidigare tåg än det vi köpt biljetter till. Enligt den ursprungliga planen måste vi byta tåg i Tammerfors, men nu kunde vi åka med samma tåg ända till Bennäs. Konduktören skannade förnöjd våra biljetter och hade inget att anmärka.

Vi kom hem vid halv två-tiden på söndag morgon, så resan räckte nästan ett dygn. Vi väntade hellre en stund, än kände stress om tiden för byten skulle ha blivit knapp. Om man är borta i två veckor hänger inte hemresan på timmar.

Nelli och Hallux var glada att se oss. Boooooo ylade Nelli, med ett stort leende och slående svans. Hallux´ välkomnande var mera försynt. Komforten i den egna sängen är nog oslagbar. Det var skönt att vara hemma, fastän här är mörkt och ruggigt just nu.

03.12.2017 kl. 19:36

Palma 5

Vi tog det lugnt på söndag förmiddag. Det småregnade.  Jag gick ner i konferensutrymmet och skrev blogg och Kjell låg och läste (och sov) på rummet. Efter lunch gick vi igen mot borgen Bellver för att logga geocacher. Det var lite högtidligt, för nu skulle han får nummer 1000. Ett automatiskt räkneverk anger hur många som blivit loggade.

Där satt den! Vi hittade 8 stycken och kom upp till 1003 innan mina fötter, åderbrock och kaffetänder började värka. På hotellrummet öppnade vi en 1,95 euros skumvinsflaska efter kaffet, för att fira cache nummer 1000. Alltid hittar man något att fira.

I skymningen gick vi mot gamla stan. Det gick snabbt att gå vilse.  Men Palma är ett fantastiskt ställe att gå vilse på. Småningom kom vi till större gator och kunde lokalisera oss igen.

På måndag morgon tänkte vi promenera till busstationen i centrum.

Efter 40 år är jag van med karlarnas 3s (shit, shave and shover). Numera är det 4s (+ skrolla lämpliga cachar). Jag ser till att jag har något att lägga händerna på medan jag väntar, så mig går det ingen nöd på.

Jag har hunnit med några små projekt under resan. Detta som en parentes.

Längs vägen tog vi ett par geocachar och kollade in saluhallen i den gamla stadsdelen Catalina. Vi åt lunch vid saluhallen Mercat del Olivar, men handlade inget den här gången.

Jag ville kolla vid busstationen om det går bussar till ett par vandringsleder österut. Det gör det inte. Jag har skrivit ut kartor på flera lockande vandringsleder, så nu blir det att välja.

Ajja ville ha oss med på båtsafari på eftermiddagen, och vi var genast med på noterna.

Karlarna hittade mycket att kommentera om båtarna som låg längs kajerna. När de gick österut för att kolla in ännu en kaj med en tremastare, gick jag till rummet. Jag hann skriva ett blogginlägg och duscha innan de tittat färdigt, så jag var helnöjd.

På kvällen åt vi middag ute tillsammans.

Det blev tidig väckning på tisdag morgon. Nu skulle vi pröva på en vandringsled. Vi tog bussen in till centrum och bytte där till en buss som gick till Andratx. Efter ett nytt bussbyte kom vi till Sant Elm. Massor av medelålders tyskar i vandringsutstyrsel steg på den sista bussen.  

Mörka moln hopade sig under dagens  bussresa, som räckte 1,5 timmar, och tidvis regnade det.

Vid en hållplats längs Carrera Sant Elm smattrade busschauffören något på spanska. Största delen av tyskarna steg av.  Jag satt närmast gången, så jag reste mig och frågade på engelska om vandringsleden börjar här. Han sade något och pekade mot en stig som gick in i skogen, så jag steg av. Kjell ville inte överge mig, så han steg också av, fast han visste att vi inte var framme ännu. Vi rådgjorde med tyskarna och fick veta att vår vandringsled, La Trapa, startar i Sant Elm, 2,8 km längre fram längs vägen. De skulle på en annan vandring.

Jaha jaha. Vi fick alltså börja vandringen med att gå 2,8 km längs vägen efter bussen.

Jag var inte riktigt högt i kurs, om man säger så. Själv led jag inte alls. Vädret var fint, regnmolnen hade dragit vidare, det var lagom varmt och nedförsbacke hela tiden. Fåglarna sjöng i trädgårdarna och längs sluttningarna. Jag gick och njöt, i min egen takt.

Nere i Sant Elm fick vi gå ännu en kilometer för att komma till stigens startpunkt i andra ändan av byn.

Vi började den riktiga vandringen med en kaffepaus. Stigningen var måttlig till att börja med, och vägen bred.

Redan efter en kvart blev stigen stening och korsad av rötter. Stigningen blev brantare. Vi fick sätta oss och flåsa allt oftare.

Utsikten blev bättre när vi nått över trädgränsen. Vi strök utmed kusten.

Då vi kämpat oss uppåt i ännu en halvtimme blev det riktig bergsklättring. Vi klöste oss fast med händer och fötter och fick vila allt oftare. Ett ungt, vältränat par gick förbi oss, så vi hade lätt att hitta stigen, som inte var så noga utmärkt.

Till slut fick vi lön för mödan. Ett gammalt kloster och dess odlingsterrasser låg framför oss. Havet skummade nedanför. Vi stod och njöt av anblicken en stund innan vi började söka oss nedåt mot klostret.

Ett par skolklasser stojade och skrek invid klostret. De var säkert på utfärd. Vi satte oss och drack kaffe mitt i kalabaliken. Ungarna rusade vilt omkring oss. Jag undrade hur de tagit sig dit.

Då vi vilat fortsatte vi. Vägen gick ännu uppåt i serpentiner.

Då vi nått bergskrönet fick vi äntligen nedförsbacke, fortfarande i serpentiner. Två karlar med jeep och en liten hund jobbade med att cementera fast stolpar längs vägens ytterkant. En vanlig tvåhjulsdriven bil skulle inte ha kommit upp hit.

När vi var nära vägens slut, nere vid bergets fot, hördes skrik och skrän från skolbarnen. Tydligen tog de den kortare, branta vägen ner också. Det skulle vi aldrig ha vågat. Ungarna såg ut att vara i 6-9-års åldern. Jag skulle inte ha tillåtit mina barnbarn att röra sig i den här terrängen. Vandringsleden var klassad som en tvåa, på en femgradig skala. Det är nog vår maximigräns. Blir det svårare än så här vill vi inte vara med. Stigens längd var 6 km.

Vi fick sitta och vila i 1,5 timmar innan bussen tillbaka skulle avgå. Det var riktigt skönt. Det blev sen kväll innan vi var tillbaka vid hotellet.

01.12.2017 kl. 19:05

Palma 4

Fredag morgon packade vi väskorna för en övernattning i Alcudia. Ajja hade hyrt en bil och vi for på utflykt. Kjell skulle inte våga köra här, och än mindre sitta på när jag körde. Ajja är van att köra hyrbil på främmande ställen, så vi var glada att han föreslog rundresan.

Vi styrde först mot sydväst.

En å rann ut i fiskeläget Porto d´Andratx. En gubbe byggde nät som han brett ut på kajen. Vi gick runt ett varv och fortsatte sedan västerut.

Förmiddagskaffet drack vi i ett cafe ovanför den lilla stranden i Sant Elm.

I Cala Banyalbufar åt vi lunch i byns enda  bar, Le Trast.

En hisnande serpentinväg ledde ner till fiskebyn Port des Canonge.

Vi sökte oss upp igen . Valldemossa och Sóller besökte vi för ett par dagar sen, så där stannade vi inte nu. Den spännande vägen upplevde vi gärna på nytt i personbil. Busschaufförerna här är nog beundransvärda.

Vi  sökte oss längs ännu en serpentinväg som ledde till Cala La Calobra. Vägen dit  var riktigt avancerad. Först snirklade vi oss upp till 682 m höjd, tidvis genom tunnlar. Bergen var kala högst uppe. Nu bar det av neråt i serpentiner.

Stranden i Cala La Calobra är liten och kantad av restauranger. Alla var stängda nu när säsongen var slut. Ajja berättade att han flera gånger ankrat här, men han har aldrig vågat gå i land själv, eftersom ankarbotten är så dålig.

Den höga trottoaren ledde till två tunnlar, som förde oss ut bakom berget.

Där bredde ett cirkulärt fält av småsten ut sig, kantat av nya berg. En flod har sitt utlopp här. Just nu var det nästan torrt, så när som på en liten pöl. En vandringsled följer flodfåran i hela dess sträckning.

Det började skymma när vi körde tillbaka längs den slingrande vägen, först upp på berget och sedan ner igen. Vid Pollenca svängde vi österut mot Alcudia, där vi hade bokat hotellrum för natten.

Vi åt middag på en fin restaurang. Jag beställde friterade bläckfiskar med kronärtskockor.  Bläckfiskarna  var nog lite gummiaktiga i konsistensen, men nog smakade de fisk alltid. Karlarna valde biffar.

Efter frukost på lördag morgon vände vi tillbaka mot Pollenca och sedan upp mot Cap de Formentor.

Vägen var bred och bra och utsikten fantastisk.

Uppe vid fyren pausade vi. De gamla, delvis rasade, åsnestigarna syntes slingra sig fram och tillbaka längs bergsväggen.

På hemvägen stannade vi i Pollenca. Här fanns likadan bebyggelse och lika smala gränder som i andra samhällen vi besökt.

Det som gör Pollenca unikt är den långa trappan upp till ett kapell. Processionerna som görs längs trappan skulle säkert vara sevärda.

I Artá ville vi äta lunch. Också här var restaurangerna stängda för säsongen. Uppe i kastellet hittade vi äntligen ett öppet lunchställe.

Följande mål var Porto Cristo. Markgrunden där består av kalksten. Hamnen är lång och J-formad, och fylld med båtar.

Här finns de berömda drakgrottorna av droppsten, ett underjordiskt grottsystem som är 1700 meter långt. De höll precis på att stänga när vi kom, så det blev inget grottbesök den här gången.

Vi gjorde ännu en avstickare till Cala Mandia, en liten vik med sandstrand, innan vi styrde mot motorvägen mot Palma. Hemfärden gick snabbt.

På kvällen lade vi oss i jaccuzzin på terrassen en stund. Konstigt nog var vi trötta efter bilfäden.Vi kände oss tacksamma över allt vi fått se och uppleva de här dagarna. Ajja har nog förgyllt vår vistelse här. 

Månen var nästan halv och skymtade mellan molntapparna.

Gatornas julbelysning har tänts medan vi varit borta.

30.11.2017 kl. 17:44

Palma 3

På torsdag hyrde vi cyklar invid hotellet. På ett plakat stod att de kostar 5 euro per dag. Men det gällde bara de gamla och rostiga, med spruckna sitsar. De sportigare kostade 7, en cykelkorg kostade 2, och sen behövdes stöldförsäkring för 1, så de blev nog dyrare än 5. Men under högsäsong är priset 15 euro/dag, så vi gjorde en god affär i alla fall. Vårt hotellrum kostar för övrigt 93 euro/natt. För några veckor sedan var priset 240, så det lönar sig verkligen att vara sent ute på säsongen.

Det var roligt att cykla. Fartvinden fläktade och det gick lätt och snabbt. En fin cykelväg löper längs stranden, så man behöver inte vara rädd, varken för bilar eller fotgängare.

Vid Cala Gamba stannade vi och såg en dykare som harpunerat en bläckfisk. Han fick hjälp av en riktig fiskare att avliva den innan den krupit ut ur ämbaret med alla sina armar.

Vid Platja de Palma, som är tyskarnas strand, var vi lagom möra i baken, så vi stannade och drack vårt medhavda termoskaffe. Den cyklade sträckan var kanske 10 km. Vi simmade också. Vattnet kändes kallare här än längre in i viken, nära staden.

Min fantastiska karibienkjol är bra till mycket. Det fanns inga omklädningshytter på stranden.

Massor av musselskal hade blivit uppsköljda på stranden.

Vi cyklade i sakta mak tillbaka till stan och fortsatte åt andra hållet, västerut.  Cykelvägen går inte så långt åt det hållet, så vi vände om där piren var avstängd.

Kusten är väldigt vacker här också.

Vi träffade på ridande poliser i stan. Hästarna hade praktiska väskor fästa under rumpan. En rem var fäst i svansen, så när hästen lyfte den, öppnades väskan. Jag var väldigt imponerad över innovationen. Polisen är mera synlig här än hemma. Ofta ser man motorcykelpoliser,  en smattrande helikopter bevakar stränderna då och då och i tunnelbanan patrullerade två poliser med hundar.

På kvällen blev det middag på stan med Ajja. Vi träffades vid ”vadstället” för ett glas vin.

När det är högvatten går man inte torrskodd längs trottoaren, utan får kliva på betongsteg. Det är ett effektivt nykterhetstest. Småfiskar plaskar omkring i det grunda vattnet.

Det blev en fiskrestaurang den här gången. Vi blev lite snopna när potatisportionen inskränkte sig till en matsked batatpure som blivit utstruken på tallriken. Undra på att medelhavskosten är så hälsosam. Oftast får vi mycket kött och fisk, men just ingen potatis. Nå, det hinner vi äta hemma.

Den här gången fick restaurangbesöket tråkiga följder. Ajja och Kjell fick samma sorts mat, och båda fick rusa till toaletten ett par timmar efter maten. Kjell tyckte att läpparna blev bedövade när han åt, så något konstigt var det nog. Lyckligtvis mådde  båda bra följande morgon.

29.11.2017 kl. 11:43

Palma 2

På måndag köpte vi vi biljetter till Hop on-Hop off buss och åkte på rundtur. Vi steg av vid järnvägs- och busstationen. Jag ville kolla upp tidtabellerna för tåget till Sóller och bussrutterna i regionen.

Vi åt lunch vid en uteservering innan vi bekantade oss med saluhallen Mercat de l´Olivar.

Jag är så förtjust i saluhallar. Jag kan gå och titta på utbudet hur länge som helst. Den här var verkligen imponerande. Förutom fisk och skaldjur, ost, frukt och grönsaker fanns alla sorters kött. Också en hel spädgris och flådda kaniner.

Mina inköp inskränkte sig till frukt, bröd och ost.

Vi strosade runt i gränderna i gamla stan. Här finns massor av kläd- och andra affärer. Sådana intresserar mig dock inte. Då vi blivit trötta i benen steg vi på följande Hop on buss och körde varvet ut. Sen smakade det med kaffe på rummet. Jag köpte ett par rejäla muggar i en kinesbutik. Hotellets kaffekoppar är irriterande små.

Hop on-biljetterna gäller i 24 timmar, så följande morgon steg vi på bussen igen och åkte via busstationen för ytterligare en koll, innan vi fortsatte med en ny buss till stranden.

Vattnet var svalt och salt, men helt användbart för en simtur.

Promenaden till hotellet var 2-3 kilometer, så det smakade med lunch när vi kom fram. Då vi vilat på maten gick vi till parken runt Bellver och loggade några geocachar.

På kvällen hade vi avtalat om middag tillsammans med Kjells gamla kompis Ajja, som bor här just nu.

Han lotsade oss till en av sina favoritrestauranger där vi fick smaka på många rätter; två sorters bläckfisk, anjovis, baconlindade dadlar, friterade paprikor osv.

Efter maten vandrade vi runt i stan och avslutade kvällen på en ginservering.

Ajja ville också åka museitåg till Sóller, så vi träffades vid tågstationen på onsdag morgon. Tåget slamrade och gungade fram längs folks bakgårdar. Under apelsinträden gick ibland höns och plockade. Längre ute på landet betade får i olivlundarna.

 

I Sóller hann vi gå runt några kvarter innan spårvagnen till Port de Sóller skulle avgå. Gränderna var smala. Folk satt vid caféerna och tittade på turisterna, och vi tittade tillbaka.

Spårvagnen blev överfull när alla klämde sig in. Jag höll fast mig i en dörröppning och råkade hålla armen mot en stoppknapp, så vi fick ta en paus i åkandet innan jag förstod att byta grepp.

Jag var urhungrig när vi kom fram till Port de Sóller, så vi började med lunch.

Vi gick längs stranden mot centrum. Viken var bedårande vacker. Strandpromenaden kantades av restauranger och kramsbodar. Nästan alla hade stängt för säsongen. Också här var gatorna smala mellan de gamla stenhusen.

Vi sökte oss upp mot busshållplatsen och fick en hisnande färd längs serpentinvägarna högt över havet.

I Valldemossa pausade vi och drack kaffe. Vi fick igen förundras över de smala gränderna. Det var mycket vackert . Bergen omringade byn.

I dalen terassodlades citrusfrukter och oliver.

Bussfärden till Palma gick snabbt. Här var landskapet flackare.

Sen fick vi stiga på en lokal buss för att komma till hotellet. Det smakade med en dusch.  Vi låg och funderade att det varit en fin dag. Varje dag hittills har varit den bästa.

27.11.2017 kl. 18:03

Palma 1

Vi har nästan sett fram emot det  utlovade, sämre vädret. Hittills har det varit soligt och runt 20 grader (på plus!). Varje dag har varit fylld av program. Nu ska vi ta igen oss och smälta upplevelserna medan det småregnar, och är bara 14 grader. Månne inte blogginspirationen sipprar fram i hotellets konferensutrymme – en rustik sal i engelsk herrklubb-stil.

För en vecka sedan, natten till lördag 18.11, satte vi oss på tåget i Bennäs. Flyget via Oslo till Palma avgick redan klockan 8. Vi flög med lågprisbolaget Norwegian, och hamnade att checka in själva. Det visste vi inte att vi kunde, men man kan mycket när man måste, som bekant. Ingen var intresserad av våra pass. Vi var lite oroliga för att bli tvugna att flyga själva också, men så långt har automationen inte nått ännu.

Vid Oslo flygplats yrde vi omkring en stund. Vi hade fått veta att vi själva måste checka in bagaget i det nya planet. Våra väskor kom inte på bandet, de hade flyttats över direkt, vilket ju är naturligast. Men nu var vi utlåsta från utrikesterminalen och fick gå igenom säkerhetskontrollen igen. Lyckligtvis hade vi ett par timmar på oss, och hann bra till planet.

Det var varmt när vi steg av i Palma. Vi gick kilometervis längs transportband innan vi kom ut ur flygterminalen. En hjälpsam busschaufför såg till att vi steg av vid rätt hållplats och gick åt rätt håll. Vi virrade runt en stund innan vi kom rätt.

Hotellrummet var över förväntan. Vi hade till och med några meters havsutsikt. Lite myror på golvet och unken lukt från takfönstret i toaletten får man stå ut med.

Vi hittade en utmärkt mataffär ett par kvarter bort då vi vilat en stund. Frukosten på hotellet kostar 15 e/dag/person, och det tycker vi är i överkant, när man själv kan handla det man önskar. Vattenkokaren på rummet är dock oumbärlig.

På söndag förmiddag begav vi oss mot borgen Bellver, som omges av en stor, vildväxt park.

Där finns massor av geocachar, så vi plockade några medan vi strövade längs stigarna.

Själva castellet var pampigt. Utsikten var hänförande. Vi var förvånade att ingen inträdesavgift uppbars. Besöket hade nog varit värt en slant. Överlag har vi blivit positivt överraskade av inställningen till turister och till hur rent och snyggt det är överallt. Här ligger sällan skräp på marken. Sällan ser man ens hundlort, fastän det vimlar av hundar. Mest håller sig folk med små, korthåriga raser, men här finns också bordercollies, vinthundar och whippets.

Vi traskade ner från berget och kollade in var köpcentret Porto Pi fanns. Det blev kväll innan vi var tillbaka vid hotellet, trötta och med sjuka fötter. På terassen vi ser från balkongen finns ett par jaccuzis.

Vi letade oss ner till dem och låg där en stund. Det kändes ljuvligt att bli bubblad av det varma vattnet, medan ögonen vilade på ljusen från masterna i hamnen och den upplysta katredralen.

Vederkvickta klädde vi på oss igen och gick mot gamla stan. Många barnfamiljer och ungdomar strosade runt i parkerna, förutom alla hundrastarna. Vi kände oss trygga mitt i storstan.

Katedralen La Seu är enorm, ett riktigt landmärke uppe på en klippa. Nedanför sprutar en fontän. Det hördes sång från katedralen, så vi gick in. En ung flicka klädd i farmarbyxor sjöng a cappella. Vi hörde en stund på prästen som tog vid då hon slutat. Vi orkade inte sitta så länge så vi fick nån mer musik den här gången.

Vi vandrade runt längs de smala gatorna i gamla stan tills vi villat bort oss. En man hjälpte oss på spåret igen. Klockan närmade sig 9 då vi kom till hotellet. Fötterna värkte igen, och vi njöt av att få slänga oss på sängarna. Vi låg och log vid tanken på dagens upplevelser, och det faktum att almanackan visar slutet av november. Hemma är det mörkt, kallt och slaskigt. Så man kan må!

26.11.2017 kl. 11:47

Att packa för solsemester

Jag har börjat packa. Det är svårt. Jag är väldigt frusen av mig, och får vita fingrar så fort temperaturen sjunker under + 10.

Vi kom alltså till skott och har beställt en två veckors charterresa till Mallorca. Just nu rör sig temperaturen där kring 16 och 20 grader. Men om vi vandrar i bergen, vilka vi hoppas vi hittar, är det säkert betydigt kallare. Det är ju bättre att klä av sig om det blir för varmt, än att gå och frysa, eller hur? Simdräkten hittade jag. Det finns en liten pool på hotellet, om det skulle vara för kallt i havet.

Jag har också googlat efter fruktmarknader och matbutiker och prickat in på kartan. Tyvärr får vi ingen frukost på hotellet, och maten är ju a och o. Middag äter vi säkert ute. Vad spännande det ska bli! Jag misstänker att vi får svår hemlängtan redan efter en vecka, men man har mindre press och prestationsångest om man har två veckor på sig att se sig omkring.

Vi är lyckligt lottade som har tillgång till både gårdskarl och djurskötare här hemma. Det är första gången vi åker iväg någonstans utan Nelli i mer än ett par dygn. Hon kommer nog att vara helt förkrossad, stackarn.

Nåväl, nu är vi på gång. Det är bara att kasta sig ut i äventyret. Tjohoo!

15.11.2017 kl. 11:18

Dagens dilemma

När jag slutade jobba fick jag ett resepresentkort i avskedspresent. Nu har vi fått sluta med båt- och villalivet och kommit igång med en del av projekten hemma. Den här grå och trista årstiden skulle det ju passa med lite sol och värme på annan ort.

Vi begav oss alltså till nejdens resebyrå för att få lite tips. Vi har inte rest så mycket förut, så vi siktade på något annat än de få ställen vi besökt. Helst skulle vi inte fara så långt heller – Medelhavstrakten skulle gott räcka. Dessvärre är säsongen slut för charterresorna dit. De alternativ vi fick var Aten, Malaga och Kanarieöarna (dit vi faktiskt har varit). Kap Verdeöarna skulle ha lockat, men Bamsefars pass går ut i mars, och man måste ha ett som är giltigt i 6 månader för att åka dit, så de föll bort.

Om vi väntar till april finns andra möjligheter. Till våren skulle Bamsefar kunna tänka sig Azorerna (dit var vi också).

Jag har googlat och sökt efter besöksmål och vandringsleder på de presumtiva resmålen. Vi bryr oss inte om att ligga på någon strand, och att vandra runt i ruiner och kyrkor dag efter dag lockar inte heller. Som shoppare är vi helt värdelösa.

För drygt 11 år sen var vi till Madeira. Vi var väldigt förtjusta i att vandra längs levadorna där. Just sådana stigar i naturen skulle jag önska mig.

Jag googlade också på Malta. Det verkar vara ungefär vad jag söker. Bamsefar däremot verkar inte så förtjust. Sen kan man också lägga en moralisk aspekt på det målet. Vi ska inte satsa våra surt förvärvade slantar på något skatteparadis.

Syrran tyckte vi skulle komma till Thailand och hälsa på dem där. Det känns långt, också ur miljöaspekt.

Nu vet vi inte vad vi ska göra. Det blir väl att vänta tills tidsfristen för köpkortet löper ut och ta sig en weekend i Stockholm eller något liknande. Tala om välfärdsproblem!

07.11.2017 kl. 12:30

Tog också hösten slut?

Vad är detta? Ska vi nödgas sluta med villalivet också? Hållas hemma och tvätta fönster och skura golv och ta vara på de sista äpplena?

Bamsefar och Nelli for till villan redan på lördag eftermiddag, efter Sångarbrödernas uppträdande i Schaumansalen. Jag stannade hemma över natten, eftersom jag utlovat barnpassning natten till söndag.

7-månaders babyn var på sitt soligaste humör och sov bort nästan hela umgänget. Då grabben avhämtats klockan 2 på söndag gav jag mig iväg till villan.

Hård nordanvind utlovades natten till måndag. Vi satt vid brasan och njöt av tillvaron och väntade på stormvindarna. Vi hade bra lä vid villan och småpysslade med att rensa takrännorna och putsa tallbarr av uthustaket på måndagen. Vårt egentliga ärende var att vända den gröna fiskebåten upp och ner inför vintern. Vi kände oss inte redo att åka hem ännu, utan beslöt att stanna en natt till.

Vi lade ut näten och eldade bastun. Lyckligtvis tog vi upp näten innan det skymde på kvällen. Det var så kallt om händerna att jag nästan började må illa. Nu får det vara färdigt fiskat. Min blodcirkulation klarar inte av något vinterfiske. Den sista fångsten blev 5 abborrar, 2 braxar och 3 kattfiskar. Abborrarna blev en läcker kvällsmat.

Nymånen lyste på natten och drog en bred mångata över hela fjärden. Stjärnhimlen visade upp sig mycket tydligare än den gör i gatlyktornas sken hemma.

På morgonen började nyis bildas längs stränderna och ute på fjärden. Det var 3-4 minusgrader ute. Då vi ätit och städat bort sökte vi oss hemåt.

Bustern i aluminium bröt sig rasslande genom nyisen. Det utlovas ännu några dagar med minusgrader, så vi beslöt att ta upp båten.

Nu får vi vänta tills isen håller att gå på innan det blir något nytt besök vid villan. Den hålls säkert kvar. Det hjälps väl inget annat än att ta itu med all städning som väntar hemma. Nu har vi ingenstans att dra oss undan längre.

 

 

31.10.2017 kl. 20:18

Köksavfall är hur spännande som helst

Jag har i flera tiotal år använt en kallkompost för grönsaksavfall och liknande. Nu har jag gjort ett kliv vidare och börjat med Bokashi-fermentering. Där kan man också kompostera matrester och sånt som man är rädd ska dra råttor till huset. Ännu ett plus är att kompostämbaret ska förvaras inomhus i rumstemperatur, så man behöver inte ens gå ut med soporna. Ämbaret har tätt slutande lock och luktar inte. Ströet har en lätt syrlig doft, ungefär som vinäger.

En japansk professor i mikrobiologi har utvecklat metoden och fått mjölksyre- och jästbakterier att hållas vid liv i en vetekli-melassblandning. Man strör en matsked av kliströet på varje liter avfall man häller i ämbaret. När ämbaret är fyllt ska det stå tillslutet i två veckor i rumstemperatur. Då har bakterierna processat matresterna. De ser fortfarande ut som matrester men luktar inte så ruttet som flera veckor gammalt avfall borde. Nu ska innehållet i ämbaret grävas ner i jord. Jordbakterierna gör slutjobbet och bryter ner resterna till jord på två veckor, vid temperaturer på 6-25 grader. Vintertid hamnar man att förvara den syrade och jästa produkten tills man kan gräva ner den.

Alternativt kan man ha en jordfabrik t.ex i garaget. För 15 liter avfall behövs 30 liter jord.

Medan bakterierna jobbar bildas lakvatten, som sjunker till kärlets botten. I de köpta behållarna finns ett bottengaller och en tappkran. Lakvattnet luktar illa. Det ska spädas 1:100 (1 dl till 10 l vatten) för att användas som gödselvatten. Det fungerar också som bladgödsel mot svampsjukdomar. Vintertid kan man hälla det direkt på frusen jord ute. Lakvattnet fungerar också som fettlösare i stanklås. Det är surt, ph 3,8, och bakterierna spjälker fett.

Om man använder ett vanligt ämbar med lock kan man trycka ner äggkartonger i botten, så att lakvattnet skiljs från avfallet. Bakterierna vill inte jobba i vätska.

Jag har stora förväntningar på metoden för fiskrenset vid villan. Det känns misslyckat att slänga fiskhuvuden, ryggben och skinn på rishögen vid stranden. Måsarna brukar inte bry sig om dem på sommaren. Risken finns att avfallet drar vildmink till ön, och det skulle jag verkligen inte önska. Nu trycker jag ner renset i en hink och strör bakteriekultur över.

Nu har jag kommit så långt att jag har tre fyllda ämbar med avfall. Det först fyllda har stått i två veckor. Ämbaret var proppfullt då, så något har nog hänt eftersom avfallet sjunkit ihop så mycket. I dag jag grävde ner innehållet i växthuset. I vinter händer knappast så mycket, men till våren blir det spännande att se om jag gått på en blåsning på 117 euro och har växthusbänkarna fulla med matrester, eller om avfallet blivit prima jord. Än finns det hopp.

27.10.2017 kl. 15:34

Höstlov och den internationella dagen för far- och morföräldrar

Barnbarnen hade höstlov hela förra veckan, och föräldrarna jobbade. Dags för mommo och moffa att träda till. Vi hämtade dem på onsdag och for direkt till villan. Inom en timme hade en ramlat i sjön och en villat bort sig i skogen. Här är det livat.

Efter att ha lagt ut näten promenerade ungarna och jag ca 500 meter till ett stenrummel med spännande grottor invid sjön. Vi hann knappt fram innan den äldsta halkat på en sten och trillat i sjön. Han blev våt upp till midjan. Med kippande skor och drypande av vatten fick han traska hemåt igen. Lillebror hojtade "jag springer i förväg" och försvann mellan tallarna. När vi gått en stund tyckte jag att någon ropade. Jag ropade ett svar, men inget mera hördes av. Några svanar trumpetade ute på sjön, och jag blev osäker på om jag hört någon röst. När vi kom tillbaka till villan fanns lillebror inte där. Jag vände genast om och gick tillbaka längs stigen. Jag hann knappt ut från tomten innan jag mötte den gråtande pojken. Han hade gått vilse. Nelli sprang iväg och plötsligt var han ensam. Till slut hittade han stigen och sprang hemåt. Ön är ca 1,5 km lång och 200 – 500 meter bred, så vi hade nog fått leta en stund om han försvunnit alldeles.

Storebror fick klä av sig precis allt på trappan och gräva fram torra kläder. Några byxor hittade han inte, så han fick hålla till godo med mommos gamla kalsonger.

De var alltför vida i midjan, så vi slog en knut på linningen.

Medan vi var borta hade moffa ordnat med en liten spårning. Ett barn i taget fick spana i kikaren åt ett angivet håll, och fick då syn på en pangkaramell. (De heter så, för de är så goda så - pang – är påsen slut.) Karamellerna var utplacerade på stubbar och fågelholkar. Den här leken lugnade ner de upprörda sinnena och allt var frid och fröjd igen.

Vi tog ner blåmesarnas holk och tömde den.

Ungarna var så trötta på kvällen så de slocknade klockan 8. Jag hann knappt börja läsa kvällssagan.

Hela torsdagen skötte de sig själva. De yngre förskansade sig i lekstugan och den äldsta höll till i kojan uppe på berget. De stal och handlade av varandra. En barksamling kostade en stor mugg lingon. Skrik och skratt ljöd hela dagen.

En skattkista med rönnbär.

De tog en paus i leken när vi for med Bustern till Strandcamping på eftermiddagskaffe.

Sen eldade vi bastun. Moffa och ungarna doppade sig i sjön otaliga gånger. Jag föredrog det varma vattnet i bykgrytan.

Den natten sov vi alla gott. Blodsockervärdena var inte så kaotiska som natten innan.

Fredagens fiskafänge blev intressant. Vi fick abborrar, en gös, två gäddor, några kattfiskar och en lake. Det var första gången vi fick lake på nät. Den var nog lite obehaglig. När man höll den bakom gälarna slingrade den stjärten runt handen likt en orm. Den ska bli till lakasoppo.

Hela fångsten (utom laken) gick åt till lunch. Ungarna har en ofattbar aptit. Det är roligt när de uppskattar allt som ställs fram på bordet. Så har de också vistats utomhus hela dagarna.

Vi packade ihop och for hem på eftermiddagen. Jag tänkte köra hem dem, men de bad att få stanna en natt till, så det blev att bädda hemma, efter plättkalas och korvgrillning. Blodsockervärdet var igen över 20. Vi försökte bränna kolhydrater genom att cykla till sjön i mörkret, 2 + 2 km. Lillflickan cyklade i diket en gång. Då detta inte sänkte blodsockret for vi på ett par kilometers joggingtur. Vi njöt av den praktfulla stjärnhimlen. Blodvärdet blev lite bättre och pojken stupade i säng.

Efter lördagsmorgonens hundpromenad skjutsade jag obönhörligen hem ungarna. Diabetesbarnet behöver få en ny kanyl och ny sensor insatt. Blodsockervärdet vägrar att normaliseras trots att jag doserat mera insulin. Ungarna var glada att vara hemma och jag var lättad att alla kunde levereras välbehållna.

Jag kände mig rätt matt då jag kom hem igen. Det var skönt att sätta sig i gungstolen med katten och sticksömmen och bara tömma huvudet. En mommo ska vara på alerten hela tiden. Det gäller att försöka hålla mattiderna, koka, diska och hitta på program, om ungarna inte sysselsätter sig själva, vilket de nog ofta gör. När jag hade egna barn flöt de liksom med i vardagen av bara farten. Nu SKÖTER jag helhjärtat, och det är tungt. I synnerhet som nätterna blir sönderhackade av diabetesen. Jag kände mig gråtfärdig av medömkan med barnet i morse. Sen tänkte jag att det finns barn med allvarligare åkommor och hjälpbehov. Tekniken med insulinpumpar går framåt hela tiden. Han kommer nog att klara sig bra i livet.

Barnbarnen ger nog en extra dimension åt tillvaron. Deras sprudlande glädje och tillgivenhet smittar av sig. Det känns att vi är viktiga för dem, liksom de är värdefulla för oss. Jag vet att ett par lediga dagar och nätter också är viktiga för föräldrarna, så orkar de bättre också. Nu kommer vi att njuta några dagar av vår egen tid, innan vi satsar på barnen igen. Jag vet att det yngsta barnbarnets föräldrar också skulle uppskatta en sovmorgon. Internationella dagen för far- och morföräldrar kan firas året om.

21.10.2017 kl. 17:13

http://http://sevendays.vasabladet.fi/blogoteket/

Det är jag som är Ulla-Maj. Jag fyllde 60 hösten 2016. Det känns som en utmärkt ålder. Jag gillar att skriva och att fotografera. Den här bloggen materialiserar en av mina drömmar.

Kjell är min gubbe sedan 39 år. Vi har tre vuxna barn, fyra barnbarn, hund (Nelli), katt (Hallux) och ett par bikupor. Vi bor i ett egnahemshus i Pedersöre med stor vanskött trädgård.

Bamse är vår båt, en 35 fot lång, gaffelriggad ketch av Colin Archer-typ. Den är ett hemmabygge från början till slut. Skrovet är gjutet i betong, inredning och däck är i furu. Den sjösattes 1999 och har tagit oss på otaliga äventyr sedan dess. Den encylindriga tändkulemotorn Bolinder från 1940-talet har 25 effektiva hästkrafter. Motorn dunkar trofast hur länge som helst, om än rätt högljutt. Den ger Bamse en måttlig fart på knappt 6 knop vid lugnt väder.

Tanken med bloggen var att berätta om våra långfärder till sjöss. Eftersom båten står på land största delen av året blir det många blogginlägg om en massa andra ämnen också. Det kan gälla vardagsliv och –göromål, husmorstips, dråpliga minnen och vad som råkar vara aktuellt. Välkommen till bamsbloggen!

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar