Sommaren är slut

Inte ens den frejdigaste optimist kan längre värja sig. Oktober är här och det är dags att ta upp båten. Som vanligt tog det oss en dag att tömma skutan.

Storseglets surrningar i mastringarna ska öppnas, litsningen i gaffeln likaså.

Klyvarbommens beslag skruvas bort, så att sprötet kan träs igenom ringen i stäven, och tas hem.

Båten ser naken och sorglig ut, utan segel och bommar.

De överblivna konserverna och annan mat fyllde flera väskor. Sängkläder och handdukar ska hem och tvättas.

Masterna transporteras som vanligt på bilkärran. De läggs på bockar och täcks med presenningar. Bamse ska också få sitt vintertäcke, men det är inte så bråttom. Vi inväntar någon lugn och regnfri dag för det projektet. Presenningen är tjock och tung och besvärlig att dra ut ovanpå träsaxarna som håller den uppe. Jobbet är inget man precis längtar efter, men vi brukar nog fixa det.

10.10.2017 kl. 14:52

Brittsommar, del 3

Tisdagskvällens hundpromenad vid halv 10-tiden gick till Byvikens kyrka.

Vi tänkte leta efter en hemlighetsfull cache som heter six feet under. Den är en nattcache som man hittar bara i mörkret. Sådana brukar vara markerade med reflex, så att man ser dem med ficklampa. När vi kom fram visade det sig att startpunkten var nästan en kilometer därifrån, i naturlig terräng. Vi gav upp direkt och traskade tillbaka till hamnen. Nelli var vild och lycklig, och rusade omkring i mörkret. Här förekommer biltrafik bara när färjan ska avgå, så vi var ensamma ute. Nelli kunde leva loppan precis som hon tyckte.

Dimman låg tät på onsdag morgon. Vi begav oss på promenad mot Bergudd fyr, 3 kilometer från hamnen.

Invid vägen gick två fårskockar och betade, utan inhägnad. Fastän Nelli är en bearded collie, som är avlad för vallning, förstår hon sig lyckligtvis inte på får, utan höll sig glatt vid vår sida.

Vi mötte en cyklande kvinna med en bordercollie. Hon parkerade cykeln och gav hunden några kortfattade kommandon. Vi fick en lysande uppvisning. Hunden samlade snabbt och smidigt ihop fåren och vallade dem dit de hörde hemma, utan att någon panik utbröt. Vi var enormt imponerade.

En vacker stig leder till fyren.

Från havssidan ser den ut att vara murad, men fyren är i själva verket byggd av trä, och täckt av takspån, som varit tjärade. Det vackert välvda taket är av koppar.

Klipporna nedanför fyren är vackert tecknade och mjukt formade av havet.

På hemvägen hittade vi trattkantareller. Fåren tycks också gilla dem, men de äter tydligen bara hattarna, för stjälkarna låg kvar i mossan.

Nelli blev kvar på bryggan medan vi stoppade i oss svampstuvning. Hon hittade en fin utkiksplats uppe på piren.

Då vi vilat på mat en stund gjorde vi loss. Dimman hade lättat. En man vi träffade i går rekommenderade Stora Fjäderägg. De senaste 30 åren har det varit tal om att vi någon riktigt lugn dag ska fara dit. Vi kan inte gå in till bryggan, men det kunde gå att ankra, bara det inte blåser. Det skulle ha varit frestande att pröva just i dag, men så fegade vi ur och styrde mot Holmögadd i stället. Vinden var svag, men gårdagens lugn var förbrukat.

Det var spännande att ta upp näten på torsdag morgon. Om vi skulle få massor av fisk skulle vi vara tvungna att bege oss hem direkt. Jag var så lättad när vi bara fick två sikar och tre vassbukar. Vi drog in tre skruvar i en byggnad för att få nätet upprett. Hålen är kvar tills vi kommer nästa gång.

Vi tog varsitt ämbar och lingonplockare med när vi gick mot fyren på öns sydända. Dit är det 3,5 kilometer. Då vi var nästan framme hittade vi ett fint lingonställe mellan stenarna. Det gick snabbt att fylla hinkarna. Vi lämnade dem där och gick vidare.

Många diskreta plåt- och betongskjul och hemlighetsfulla stenkonstruktioner kantar den smala vägen. Ön har tidigare varit militär och avstängd för civila.

Vi kollade in det gamla fiskeläget. Hamnen är numera för grund att angöra.

Vi gick också ett varv runt den pampiga stenfyren och repliken av vippfyren från 1700-talet.

På hemvägen plockade vi mera lingon på samma steniga backe. Nelli passade på att ta igen sig medan vi jobbade.

De sista bären packade vi in i min jacka.

Klockan var över 2 när vi kom tillbaka till båten, och vi var hungriga. Jag gjorde blinier, som vi åt med rommen från en av de nyfångade sikarna. Nu skulle vi klara oss tills vi fick sikarna rökta.

Jag rensade lingon medan Kjell fixade till en röklåda av vår gamla båtgrill. Under promenaden försökte vi hålla utkik efter något gammalt plåtämbar eller något annat att röka fisk i, dock utan att göra fynd. Vi beslöt att offra båtgrillen i stället. Den har inte blivit använd på flera år.

Sikarna blev riktigt läckra. Nu kan vi röka fisk var helst vi vill.

En oemotståndlig drivvedsstock låg på stranden. Den var så tung att jag inte orkade rubba min ända när vi skulle bära iväg den. Kjell bogserade den till båten och taljade upp den på däck med hjälp av bommen. Småningom ska vi få en bänk, med ett förflutet, vid villan.

Brödet var slut, så jag gjorde en liten sats semlor mot kvällen.

Det var bedövande lugnt och tyst när skymningen föll. Tidvis hördes fartygmuller i öster. Kvarken är som smalast just här, och all trafik stryker förbi.

Den halva månen sjönk snabbt ner bakom träden. Det kändes hisnande att stå på däck och känna att man var i universums mitt. Valsörarnas höga fyr blinkade i sydost.

Vi startade rätt tidigt på fredag morgon. Bolinder fick gå på tomgång när vi tog genvägen norr om Holmögadd. En djup ränna löper mellan grynnorna. Flera sälar tittade fram där vi gled österut.

Mellan klockan 10 och 14 hade vi liftare ombord. Som mest var det 6 gråsiskor och en gärdsmyg.

Möjligen var två av fåglarna snösiskor. De var rent vita på undersidan. Fåglarna var helt orädda. En skuttade omkring i min famn och smakade på det torkade fikon jag höll i handen. En av dem klamrade sig fast med sina späda klor i Kjells glasögonbågar, och plockade i hans hår. De hittade fjärilsstora insekter, med tunna, beiga vingar, i tågvirket ombord. Fåglarna satt länge och mumsade med sina små näbbar, innan de fick ner flygfäna.

Det såg lustigt ut när de skuttade jämfota längs relingen, och hängde sidledes i fallen. Vaktturerna gick fort när vi hade sådan underhållning. 15 sjömil från Kallan, och ungefär lika långt från Nykarleby skärgård, försvann de, lika hastigt som de kommit.

Solen tittade fram när vi närmade oss hemhamnen efter 10 timmar. Den nymålade Kallan lyste lång väg ut till havs. Vi kände oss nöjda och lyckliga med seglatsen. Det blev bara fem hamnar på 9 dagar, men dessa bjöd på varierande innehåll, förutom tre ämbar lingon, ett ämbar blåbär (som nog saftat sig i botten), saltad fisk, saltade kantareller och färska trattkantareller.

Temperaturen hemma var den samma som i båten på morgnarna, 13 grader. Det blev att snabbt ta in ved och börja elda i kakelugnarna och i bastun.

 

 

30.09.2017 kl. 20:16

Brittsommar, del 2

De 5 kilometrarna till Lövånger känns kortare varje gång vi cyklar dem. Vi brukar gömma cyklarna i riset invid bäcken som strömmar strax öster om samhället, så också i år.

Utbudet på höstmarknaden var ungefär det samma som tidigare.

Vi handlade en pepprig fårkorv, en smakrik leverpastej, ett kilo kantareller (för 150 kronor, ett hekto kostade 50) och några ostar. En del av dem var en leveransbeställning.

Lunchen på restaurangen var, som alltid, riklig. Svampsoppan och salladsbordet var mest uppskattade. Den panerade fisken var svårdefinierad. Med en halv centimeter panering på båda sidor blev det inte mycket innehåll. Men jag klagar inte, vi blev mätta och belåtna. Våra rapningar ekade mellan kullarna hela vägen hem.

Vi pausade halvvägs och gick ner till sjön längs en fårhage. Gula löv singlade prasslande ner ur asparna.

Vägen till Lövånger bjuder på många vackra vyer.

Det finns alltid massor av stora blåbär längs vägen till Tulterberget. Ingen tycks plocka dem, för de finns kvar hur sent vi än kommer. Vi krafsade ihop ett ämbare på en liten stund. Rensandet räckte lika länge.

Inget knussel med kantarellerna när man har varken kyl eller frys. Jag försökte torka och salta ner en del.

Det börjar bli mörkt på kvällarna. Jag kanske inbillar mig, men jag tycker det är mörkare här än hemma. Lyckligtvis sitter handgreppen i ryggmärgen numera, och jag behöver ingen ficklampa när jag ska på toa på natten.

På söndag förmiddag gjorde vi loss och körde till Lövsele, tidigare kallat Kräkånger. Vi valde den inre farleden. Dagen var lugn och disig.

Ledskäret bjöd på vackra vyer, med sina klippor och vackra höstfärger.

Inga andra gäster, varken husvagnar eller båtar, fanns längre vid Lövsele hamn.

Vi lade ut näten och gick på promenad på vikens nordsida.

I skogen fanns fantasieggande varelser.

Ett par liter lingon för det akuta behovet tog vi med tillbaka. Vi kollade näten på hemvägen. På strömmingsnätet fanns 6 fiskar, så vi tog det i land och plockade loss dem, och lade ut nätet igen. Några män tog upp en liten segelbåt vid kajen. De berättade att fiskarna var siklöjor. Nåjo. Vi brukar räkna alla slanka småfiskar som strömming. Siklöjorna var läckra som kvällsmat.Vi fick också tips om ett kantarellställe.

Måndag morgon tog vi upp näten. Fångsten var riklig och av många slag. Vi identifierade 9 sikar, drygt 40 siklöjor, 5 vassbukar, 2 fula simpor, 2 gersar och ett par norsar. En del av fiskarna var liksom genomskinliga på ryggen.

Simporna trotsar all beskrivning. Det är hopplöst att få loss nätmaskorna från vårtorna på huvudet och alla taggar.

Jag stekte av småfisken så att vi kunde provsmaka. Vassbukarna var läckra, liksom siklöjorna. De genomskinliga hade samma smak som de mörka.

Vi rodde över viken igen, nu på kantarelljakt. Vi hittade nog en del, men de höll på att bli gamla.

Då vi kom tillbaka vid 4-tiden började jag må dåligt. Jag spydde och gick till sängs. På kvällen hade jag feber. Tanken slog mig att de genomskinliga fiskarna hade dött i nätet. Jag spydde lite galla till vid tanken. Lyckligtvis mådde Kjell hur bra som helst, fastän vi ätit samma mat. Jag låg och tänkte att tarmen var inflammerad, och att vi borde åka hem direkt i morgon bitti. Jag funderade också på en variant där tunntarmen blivit infekterad där provbitar togs under gastroskopin. Småningom slutade jag spy och somnade.

På morgonen mådde jag bra. Puh! Det känns märkligt att tanken aldrig slog mig när jag rensade fiskarna, att en del skulle ha dött i nätet. Det kändes bara spännande med så många nya arter. Hemma har vi näten i en sötvattensjö, och håller oss till gös, abborre, gädda och brax. När jag filéar dem märker jag genast om de är i skick, och det brukar de vara när vi haft nätet i sjön över natten. Jag skäms att jag inte fattade att fiskarna var i dåligt skick.

Efter dusch, hårtvätt och hundpromenad fortsatte vi söderut. Solen sken och havet låg spegellugnt utan en krusning. Sällan ser man så lugnt vatten.

Jag plockade igenom fiskarna som jag saltat ner, och kastade bort alla genomskinliga. Med sorg i hjärtat kastade jag bort rommen också. Både genomskinliga och mörka fiskar hade haft rom. Jag skulle ju göra blinier, men det får nog bli en annan gång.

Jag fick ett nytt skaft åt vispeln i går. Det gick av här om dagen. Nu kommer den att hålla i 20 år till, så bara vi får nya romfiskar ska här bakas blinier.

Dagen var riktigt njutbar. När vi närmade oss Holmön nalkades ett molnområde österifrån. Väderförändringar kanns väldigt påtagliga på sjön, när man ser horisonten runt. Om en stund försvinner solskenet för den här gången.

Vi visste om att en sandbank sträcker sig ut i Byvikens hamn. Vi var på grund där, när vi senast var hit, för 10-15 år sen. Trots att vi svängde in mellan akterbojarna körde vi på grund i dag också. Jag rodde i land med en lina, så att Kjell kunde dra oss in, sen rodde jag ut en lina till akterbojen, och vi var förtöjda.

Byviken har mycket att bjuda på. Fiskemuséet är verkligen väl fyllt med träbåtar av alla slag. Här finns handelsbod. En färja trafikerar regelbundet. Ett par kilometer söderut finns kyrka. Tre kilometer mot sydväst finns den spännande Berguddens fyr. Vi planerar att flytta oss till Stora Fjäderägg i morgon, så vi kommer inte att hinna med allt. Sevärdheterna finns säkert kvar nästa gång.

 

 

26.09.2017 kl. 20:32

Brittsommar, del 1

Inte en dag för tidigt kom det vackra vädret vi väntat på. Vilken födelsedagspresent! Jag skulle på gastroskopiundersökning mitt på dagen och vi for direkt till båten efter den. Läkaren sa att jag hade mycket galla och polyper. Nåväl. Det får bli ett senare problem. 

Vi gjorde en mjukstart och körde ut till Mässkär för övernattning. Det känns otryggt att göra överfarten nattetid på hösten, i mörkret. Det kan också bli problem att angöra land i mörker. Vi har ju navigatorn, men den kan flippa ur på de mest olämpliga ställen.

Det blev lite reparationer och god mat på kvällen. Förluckans mässingsgångjärn har gett upp. Bamsefar har svarvat nya tappar. Nu borde nog gångjärnen hålla lika länge som vi.

Under kvällspromenaden blev vi inbjudna till en bekant som har sommarstuga på ön. Man blir hemmablind för vår skärgårds pärlor. Vi skulle vara enormt begeistrade om vi skulle hitta en ö som ens lite liknade Mässkär, i Sverige till exempel. 

Mot väster finns en utmärkt hamn med kajer, vackra klippor, idylliska röda stugor, en imponerande röd båk och en nedlagd sjöbevakningsstation, numera med restaurang och övernattningsrum.

Mot öster är naturen mera lundartad. En vacker stig leder till ett fiskeläge, där man kan få köpa säsongens fisk. 

Vi blev lite snopna på fredag morgon när dörrarna till duschen var låsta. Bamsefar gjorde sin vana trogen morgontvagningen i havet i stället.

Klockan 10 var allt undanstuvat och vi satte kurs mot Kallviken. En svag ostlig vind sköt på, men vi lät Bolindern hjälpa till också, och fick upp farten till drygt 6 knop. Skönt att få seglen luftade. De har varit våta nästan hela sommaren.

Det blev en härlig dag på sjön; ingen sjögång, värmande sol och god fart för akterlig vind.

Efter 8 timmar kom vi fram till Kallviken. Det är något av ett rekord, fastän man beaktar den extra timme vi vann genom att starta från Mässkär i stället för från hamnen. Så skönt att vara framme! Nu stannar vi tills vi vill åka vidare.

22.09.2017 kl. 11:28

Det goda livet

Jag blev inbjuden till en föreläsning om "Det goda livet". Jag blev nästan förnärmad. Jag, om någon, lever väl det goda livet? I själva verket känner jag mig som en riktig expert. På mitt eget liv i alla fall. Jag skulle dock inte vilja åka runt och missionera för livsstilen. Var och en är expert på sitt eget liv. Det är inte säkert att någon annan än jag lika mycket skulle uppskatta min tillvaro just nu, trots att jag känner mig priviligierad.

Ta nu bara förra onsdagen, när inbjudan kom:

Jag steg upp halv åtta och gick en liten promenad med hunden innan jag hämtade tidningen. Då jag läst den och druckit morgonkaffe for jag till bybutiken och veckohandlade, medan Bamsefar läste tidningen. Han läser mycket grundligare än jag, och blev klar först vid tio-, halvelvatiden.

Sen lade vi golv i uthuset till lunchtid. Då vi ätit åkte vi till skogs och plockade ett par ämbar lingon.

Blåbären var så vackra så de fick också komma med.

En var med sitt.

Kaffet smakade när vi kom hem. Jag bakade bröd och rensade lingon medan Kjell fortsatte med golvläggningen. Jag bakade en sats bröd tillsammans med barnbarnen i helgen också, men den åt de upp.

Då brödet var gräddat och lingonen infrysta for vi till villan, för solen sken igen efter åskskuren.

Till kvällsmat festade vi med potatis, grisschnitzel och kantareller. Vi har ätit fisk bra länge, så det var gott med kött som omväxling.

Det hann skymma innan vi fick näten i sjön.

Vi eldade i spisen och tog det lugnt medan ett kvällsregn trummade på taket.

Natten var lugn och stjärnklar. Månen skymtade bakom grantopparna. En häger flög på tysta vingar lågt längs stranden när jag fyllde på pottan på trappan. Hägern vände huvudet mot mig, men sa inget. Det tog emot att gå in, men snart kröp jag ner under täcket igen.

En höstmorgon vid villan är en ren njutning.

Man kan njuta fleirleis.

Släng dig i väggen livscoach! För många år sedan skulle jag kanske gärna ha hört någon berätta vad jag innerst inne nog visste själv, men inte nu, som 60-åring. Nu vågar och kan jag leva mitt liv som jag känner att det ska levas. Det behöver ingen berätta för mig.

Mina teser för ett gott liv ser ut så här:

- rör på dig ute i naturen, helst flera gånger om dagen

- god mat regelbundet, med och utan vin

- meningsfull sysselsättning

- vila; power naps i gungstolen tillsammans med katten på dagen, 9-10 timmars sömn på natten

- social samvaro – jag har kanske blivit lite osocial sedan jag slutade jobba. Helst umgås jag med min gubbe och barnbarnen.

Tre barnbarn var hos oss från lunchtid på fredag till söndag kväll, och det fjärde, 6 månaders babyn, sov över från lördag till söndag. Vi kände att vi gjorde en viktig insats. Både barnen och vi trivdes. Föreningslivet kommer dock igång nu, efter sommaren, så jag får väl skärpa mig och bli lite mer social.

-hälsa – den får man ta som en gåva, de perioder man har lyckan att begåvas med den.

Är jag inte ett proffs, så säg!

15.09.2017 kl. 10:28

Höstfiske

Äntligen utlovades några dagar lugnt och soligt väder. Vi kom i väg på lördag förmiddag, och styrde söderut, mot Mickelsörarna. Pedgust jobbade och vi slappade. Jag fick chans att börja med en bok jag suktat efter ett bra tag.

Lugn, solig och skön dag på sjön, som synes. :)

Inseglingen till Kummelskär är jämt lika förbluffande. Sjön bryter styggt över stenar på båda sidor om den smala farleden. Om vinden vore hård skulle det vara svårt att hålla enslinjerna. Vi undviker att gå hit när det blåser friskt. Folk har fått sätta livet till här på grynnorna också i modern tid.

Vi var glada och lite förvånade att finna bryggan ledig, när vi kom fram vid 5-tiden. Den första programpunkten var att leta kantareller. Vi hittade inte en enda. Orsaken fann vi senare på facebook. Ett par av våra vänner for härifrån med svamparna ett par timmar tidigare.

Vi plockade lite lingon i stället. Bamsefar "stampade" dem med Bamses årtull. De är bra till mycket.

Söndagen bjöd på alldeles ljuvligt väder. Det här har vi väntat på hela sommaren. Det var en njutning att glida fram över havet, och ett par timmar senare söka sig in i den remmade farleden till Malskäret, där vi angjorde i en boj i sundet.

Med vilda förhoppningar fick jag äntligen sätta ut strömmingsnätet. Vi lade ut två nät med större maskor också. Sen gick vi på upptäcktsfärd på den större av öarna.

Naturen är karg. Den steniga marken är täckt av ljung, någon enbuske och små rönnar.

Högst uppe på ön fanns resterna av en jungfrudans.

Kjell och Nelli badade på öns sydsida.

Några strömmingar blev det inte. 6 rätt små abborrar hade haft oturen att fastna med mungiporna i de små maskorna. På de andra näten fick vi däremot så mycket vi tålde: 14 vackra sikar och en id!

Ett par andra båtar lade också till i sundet. Vi rodde över och delade med oss av fångsten. Resten blev gravade, saltade och ett par stoppade jag i ugnen. Dessa blev rätt gummiaktiga i konsistensen.

På måndag morgon sökte vi oss försiktigt ut mellan stenrumlena. Det var så smalt mellan remmarna att Bamse strök utefter dem.

Nelli kände säkert av vår spänning, för hon satte sig darrande på sjökortet och vägrade flytta på sig. Jag fick sitta och hålla fast henne medan Kjell siktade in oss mellan stenarna.

Här skulle vi inte heller välja att köra om det blåste. Vi brukar undvika risker.

Med hjälp av remmarna och enslinjerna kom vi lyckligt fram till kajen vid Valsörarna.

Jag ville röka sik. Det enda vi vet om fiskrökning har vi hört i Lasse Mårtenssons Flundrevals. Det tycks räcka. Jag sågade upp några alkäppar som låg och skräpade, gjorde upp eld med vår medhavda björkved och fyllde på med den råa alveden. 4 sikar hängde jag upp på krokar ovanför elden. Det är möjligt att krokarna var avsedda för strömming.

Efter kanske en timme kom det liksom två sorters rök, så jag öppnade luckan. Två fiskar hade fallit ner och låg och brändes på plåtskivan som fanns ovanför elden. Det blev att snabbt hämta verktyg för att rädda vad som räddas kunde.

Minsann blev de rökta sikarna riktigt läckra. Vi kan, vi kan! Rökt sik har en helt annan konsistens än ugnsstekt. Det är som om fettet sökt sig in i köttet på något sätt.

Nästa gång ska jag rada dem på ett galler i stället. Thank you for the music, Lasse Mårtensson!

Fast vi hade ett präktigt fisklager prövade vi lyckan med ett par nät också här. Vi fick vad vi förtjänade: två strömmingar och en sik. Men strömmingsnätet fungerar i alla fall, vilket skulle bevisas. I fjol fick vi massor av stora abborrar här. Kanske den tilltagande ostliga vinden blåste ut dem genom sundet den här gången.

En av båtarna vid Malskär följde efter hit. Vi blev bjudna på kaffe ombord, och satt och hade trevligt ett bra tag. Skepparen råkade ha Bamsefar som elev för 40 år sedan.

Då vi rett upp näten och diskat och städat ombord på Bamse kom grannarna på svarsvisit. Jag försökte tända en brasa i kaminen, men det rykte in förskräckligt. Vi fick ha det lite svalt, och rökigt därtill.

Då gästerna farit gjorde jag blinier åt sikrommen. Jag var rätt tveksam på receptet och ingredienserna, så jag ville inte utsätta gästerna för dem. Jag hade inte tänkt på att köpa smetana eller yoghurt före resan, så jag gjorde en egen variant av vispad grädde med tillsats av surmjölk (piimä). Blinierna blev nog så goda att de hade gått att bjuda gästerna på.

När det blivit mörkt sökte vi oss, i fullmånens sken, längs stigen in mot land.

Några ungdomar hade riggat upp nät och en "harpfälla" för fladdermöss. De hade för avsikt att montera en sändare på mössen för att följa med deras flyttvägar. Medan vi var där fick de ingen fångst.

Då vi kom tillbaka till båten var den rökfylld. Kjell hade gjort ett nytt försök att elda i kaminen, men i kväll gick det inte. Kanske den friska ostliga vinden tryckte in röken i skorstenen igen. Vi fick vädra ett bra tag innan vi kunde krypa till kojs.

Tisdagsmorgonens väderprognos gav oss att fundera på. Vi hade tänkt fortsätta till Holmögadd, och sen plocka någon svensk hamn till norrut, innan vi skulle styra hemåt, för att hinna hem till lördag. Eftersom vi försöker undvika motvind verkade den här planen inte riktigt bra. Både på torsdag och fredag utlovades frisk ostlig vind. Vi beslöt att ta svenska kusten en annan gång och styrde hemåt med vår fiskfångst.

Solen sken från en molnfri himmel. Det fanns inte en enda molntapp att sikta mot, för att hålla kursen. Vinden var onödigt svag och ostlig för att kryssa mot målet, så vi hade motorn igång också, som pådrivare. Hemfärden räckte ändå nästan 10 timmar.

Jag förundras jämt över att Valsörarna ligger väst-syd-väst om Kallan. Det känns som om de borde finnas i syd.

Det var kväll när vi kom fram, och vi beslöt sova över vid bojen och packa ihop först på onsdag morgon. Nelli var lycklig att rusa omkring på gräsplanen vid de gamla villorna nära slipen. Hon trivs nog bäst hemma.

Jag rörde ihop en ostkustsallad med gräddskum, surmjölk, sikrom, rökt sik, lök, peppar och dill. Den smakade fantastiskt med nypotatis. Lite spännande var det nog att gå till kojs. Jag vaknade halv 3 och kände mig lycklig och frisk. Ingen matförgiftning nu heller.

Vår lösa planering har sina avigsidor. Jag provianterar för en vecka och vi far hem efter halva. Dessutom har vi ätit fisk morgon, middag och kväll de senaste dagarna, så köttbullarna, kalopsen och grillkorven fick komma hem tillbaka. Utan kylskåp är kvaliteten inte längre den bästa. Den trogna gummijollen svalde som vanligt hela packningen, och vi fick plats själva också.

Nu väntar vi med spänning på mera sol och lagom vindar i slutet av månaden. Lövånger marknad 23.9 hägrar.

 

 

06.09.2017 kl. 21:40

Aktuell bisyssla

Sommaren är obevekligen slut. Det är dags att skatta honungen och se till att bina får tillräckligt med sockerlösning för att klara vintern. Våra bin har mest sysslat med svärmning i sommar, så vi hade inte stora förväntningar på honungsskörden. I och för sig vill vi inte ha några stora mängder heller. Vi är inga säljartyper, utan önskar bara honung för eget behov, och en del att ge bort.

Den första kupan vi öppnade gav oss bekymmer. Drottningen tycktes vara oparad, för det fanns enbart drönarceller på yngelkakorna. Vi stängde kupan igen och sov på saken. Eftersom det inte kommer några nya arbetare kommer samhället att dö under vintern. Vi skulle möjligen få köpa en parad drottning och ge dem en chans. På morgonen kollade vi samhället igen och sökte den oparade drottningen utan att hitta den. Risken finns att om man tillsätter en ny drottning utan att döda den gamla blir nykomlingen dödad. Vi har totalt fyra samhällen nu, och beslöt att låta det här möta sitt öde.

Följande samhälle hade inte heller många honungskakor att avvara. Många bin hade konstiga ljusa fläckar på ryggen. De ska få en chans, eftersom de hade en del täckt yngel, men jag skulle inte vara förvånad om de dör under vintern.

De två återstående samhällena var starka och pigga, och där kunde vi förse oss med deras honungsöverskott. Om kupan blir för hög får de svårt att hålla värmen under vintern, så de borde trängas ihop på en eller två lådor. Därför ger vi dem sockerlösning som de kan fylla upp de återstående vaxkakorna med, så att de har mat hela vintern.

Här finns täckt arbetaryngel på en honungskaka.

De brukar få behålla så många honungskakor som ryms, när man beaktar att yngelkakorna också måste få plats. Vi skulle skämmas att ta precis all honung som de samlat ihop. På yngelkakorna har de också samlat pollen av olika färg, mest rött och gult. Det är larvernas proteinfoder, som ambina utfodrar dem med innan de förpuppas i cellerna, sen på våren, när drottningen börjar producera ägg igen. Bina, liksom andra produktionsdjur, är förädlade genom avel. De samlar mer honung än de själva behöver, till glädje för biodlaren.

Jag är jämt generad när jag handlar socker inför honungsskörden. Samhällena får 14 kg socker var, så det är en hel del att släpa hem.

Blandningsförhållandet är 4 kg vatten och 7 kg socker. Massan måste värmas och röras för att sockret ska smälta, så man får stå vid spisen en bra stund.

Då vi komprimerat kuporna ställer vi en så kallad foderlåda i styrox ovanpå och häller i sockerlösningen. Under foderlådan placeras en liten trasa indränkt i tymol, -timjanolja. Den luktar starkt, och bina gillar den knappast, men den är precis lagom stark för att få kål på största delen av de besvärliga varroakvalstren, som gör livet surt för bina. Kvalstren tar ihjäl samhällena om man inte bekämpar dem.

Bina kan alltså krypa upp i foderlådan och suga nektarblåsan full. Sen söker de sig ner igen och kletar ut sockret längs cellväggarna. De måste få ner fukthalten igen för att lösningen inte ska börja jäsa, och fläktar därför ut överloppsvattnet och tillsluter cellen med vax, liksom de gör med nektarn som blir honung.

Under vintern drar sig alla bin tillsammans, för att hålla värmen, till ett klot, som sakta rör sig över vaxkakorna och äter av sitt vinterfoder. 14 kg socker borde räcka tills dagstemperaturen stiger över 10 grader i skuggan, och de kan flyga ut och tömma tarmen. Helst gör de det på snö eller någon ljus bil, eller på ljus tvätt som hängts på tork. De bruna fläckarna känns lätt igen.

Sälg och vide blommar tidigt, och är välkomna både som nektar- och pollenkällor. Men än så är det långt till vår.

Just nu är det dags att skura upp tvättstugan och plocka fram honungsslungan.

Det hermetiskt tillslutna vaxlagret lossas från cellerna och vaxkakorna placeras i slungan, 4 stycken i taget.

När den snurrar kastas honungen ut. Vaxkakorna vänds och töms på andra sidan också. Honungen rinner ner längs slungans vägg och silas, för att få bort vaxsmulorna.

Småningom ska honungen röras om. En kemisk process gör att den kristalliserar och blir hård efter en tid. När man rör om slås kristallerna sönder och honungen blir slät och smidig, i stället för sockeraktig. Om man värmer honungen efter att den kristalliserat blir den rinnande igen, men då har en hel del av de hälsosamma enzymerna dött. De dör vid 60 grader. Det kan vara bra att veta för dem som gillar rinnande honung.

Vi är riktigt nöjda med årets honungsskörd på 30 kg. För en biodlare som ska leva på produktionen skulle skörden vara katastrofal. Allt är relativt.

 

31.08.2017 kl. 18:47

Dagsutfärd

Vi är ena riktiga väderfreaks. I måndags utlovades sol och svaga vindar. Genast efter frukost begav vi oss till Bamse för en liten utflykt.

En hisnande känsla av frihet infinner sig jämt när vi styr ut i farleden mot Kallan och havet. Vi har chans att styra precis vartåt vi vill, och stanna precis hur länge som helst! Båten är fortfarande bunkrad för flera veckors havsliv.

Vi följde dock den ursprungliga planen och vände norrut innanför Öuran. Tanken var att plocka blåbär vid Tolvmangrund. Vi har nyss med intresse läst den nyutkomna boken om Equity, och styrde förväntansfulla in i den historiska viken på öns nordända.

Fast den sydvästliga vinden var svag sökte sig dyning in och fick båten att svaja våldsamt vid bojen. Vi skulle inte ha velat övernatta här.

Blåbären fanns inte i de mängder vi förväntade oss, men de var stora och vackra. Inga björnar, älgflugor, fästingar eller ens myggor besvärade oss. Av älgarna syntes bara spillning. Solen värmde och vi hade en skön dag i skogen.

Efter en kaffepaus ombord gick vi i land igen, nu på kantarelljakt. Bytet blev inte vidlyftigt nu heller, men några små svampar fick vi med oss.

Dyningen från väst hade förvärrats, och vi fick en skumpig hemfärd. Jag hade slarvat med sjöstuvningen och en kanna med en liter vatten i välte. Sånt häder. Det var ju bara vatten.

Många andra båtar var på sjön den vackra måndagskvällen. Vi kände oss riktigt sociala.

Hemkomna gladdes vi åter en gång åt vår självhushållning. Man behöver inte stora inkomster om man har små utgifter. Och festligt blev det:

- Var sin inledande kantarellsmörgås som smakade ljuvligt.

Huvudrätten var gäddfilé (av egen fångst) i ugn. Den var täckt med en bönpasta med pepparrot och dill.

Som måltidsdryck prövade vi blåbärsvinet som nyss blivit klart. Det är gjort på fjolårsbär ur frysen.

Jag rensade största delen av de två båbärsämbarena före kvällsbastun. Egentligen ska det inte räcka en hel dag att få ihop två ämbar blåbär. Båtresan räckte nästan två timmar var väg. Nu var ju bärplockandet mera ett svepskäl för att med gott samvete kunna ge sig ut på sjön en fin augustidag. En annan vacker dag plockar vi mera.

 

29.08.2017 kl. 21:20

En obotlig köttätare som äter det hon dödat

Vi får vegangäster till villa-avslutningen. Jag letade recept på nätet och gjorde några smörgåspålägg.

Nog skulle livet vara fattigt utan ost och skinka på smörgåsen, i min mening. Lyckligtvis får var och en äta vad den vill. Jag gjorde majonnäs med tre kryddningar också. Den gjorde sig bra med kräftorna vi åt i kväll.

Jag gjorde en sorts pasta med bondbönor som bas, och delade sen upp röran och gjorde olika kryddningar. En annan variant gjordes av soltorkade tomater och sesamfrö, kryddat med oregano. Helt ok allesammans, men inte går de upp mot en väl lagrad ost, eller en gräddost.

Vi har lagt ut de tre näten och räknar med ett par gösar och abborrar i morgon bitti. Vi brukar få varken mer eller mindre. Utan samvetsbetänkligheter kommer jag att rensa och filea fångsten, och känna mig väldigt lycklig, till på köpet. De stackars fiskarna hade otur som hamnade i maskorna. De har dock gott om släktingar som kan föra släktet vidare.

Jag tar vara på hela fångsten. Katten äter glupskt björkne och mört, resten äter vi själva.

Nu hoppas jag att gästerna njuter av trattkantarellsåsen på lördag kväll, medan vi själva vräker i oss grisköttet med potatisen, morötterna och bönorna ur trädgårdslandet.

 

 

25.08.2017 kl. 19:14

Närturism

Hundpromenaden ledde hem till bekanta i Öja.

Vi blev bjudna på kaffe och njöt av en vacker trädgård fylld av konstnärliga finesser. Värdparet kom på svarsvisit till Bamse. Vid Cafe bryggan hittade vi flera bekanta, som också kom ombord. Så här sociala har vi inte varit på länge. Gästerna blev kanske lite tjärade ombord på Bamse, men det kan inte hjälpas.

Vi njöt av en lugn och vacker kväll.

Efter onsdagens morgonkaffe fick vi åter en gång grubbla över vartåt vi skulle vända stäven. Den sydvästliga vinden var måttlig ännu på morgonen, men till kvällen utlovades igen 12-14 m/sek. Vi sköt på beslutet tills vi kommit ut ur Stockösund. Tolvmangrundsviken var ett alternativ, men den sydvästliga vinden brukar nog söka sig in där och göra ankringen osäker.

Vi slängde yxan i sjön och körde tillbaka till vår egen boj. Nu blir det hederligt golvläggningsarbete i stället för att flyta omkring på sjön. Jag var nog besviken. Jag har längtat efter att få prova strömmingsnätet hela sommaren. Jag får väl ge mig till tåls. Nätet finns kvar, och förhoppningsvis fiskarna också. Med god tur bjuder september på tjänliga vindar. Vi hade en fantastisk resa i slutet av september i fjol. En repris skulle passa utmärkt.

Det blev alltså att turista i hemknutarna. Sist och slutligen är det trevligt att glida fram mellan holmarna och se sig omkring, hur folk har det vid sina sommarstugor. Man måste inte alltid åka så långt när man är på resa. Under tre dagar hann vi ändå koppla av och komma in i båtlivets rutiner. Nu får vi snällt vänta på lämpliga vindar innan vi gör ett nytt försök att komma lite längre bort.

 

16.08.2017 kl. 23:03

Sensommarutfärd

När det sista barnbarnet avhämtats på söndag eftermiddag började vi genast packa. Bamse har legat och ryckt i bojen i 2,5 veckor, med undantag för en liten övernattningstur. Men båten begär lyckligtvis ingen mat eller tomgångshyra. Den är bara tillgänglig tills vi har tid och lust att kliva ombord.

Jag är imponerad av streptocarpusarna. De fortsätter att blomma och få nya knoppar utan vård och vatten. Den fuktiga och svala luften ombord verkar passa dem.

Vinden var nästan västlig, 12-14 m/sek. Vi skippade planerna att sikta på västerbottenskusten. Vasa skärgård lockade inte heller med dagens vind, så vi styrde norrut och valde en bekväm övernattning vid Köpmanholmen. 

Strömmen i sundet var starkare än vinden, så Bamsefar fick ta till åran innan vi fick in aktern mot kajen. Vinden hade ökat till 14-17 m/sek och vi var väldigt belåtna med vårt val. Vi tog det lugnt medan vinden susade tungt i strandalarna. 

Bamsefar sträckte vanten och tjärade vajerbändslena. Den goda tjärdoften spred sig upp mot land. Jag stickade på mitt evighetsprojekt av restgarn och kokade.

Det skedde en fadäs när jag skulle hälla vatten av potatisarna. Jag tog fel kastrull och hällde bort såsen, som jag nyss avsmakat med sådan omsorg. Jag förvånades då potatisvattnet var så brunt, men reaktionsförmågan var så långsam att bara köttet blev kvar i kastrullen. No comments.

Köpmanholmen är ett populärt utfärdsmål, och flera båtlag kom och ryckte i restaurangens dörr. Etablissemanget stängde för säsongen just i dag, när skolorna började. Vi funderade på att elda bastun, men sparade det tills kvällen, för att få bada utan åskådare. Sist och slutligen duschade vi i land i stället. Utrymmena i hamnen är fräscha och fina.

Vi funderade och studerade väderprognoserna på tisdag morgon. Valet föll på Öja och Gäddviken. Det är minst 10 år sedan vi senast var dit.

Vi har nog en fantastisk skärgård, om än stenrik.

15.08.2017 kl. 14:27

Å dessa ungar!

Tre av barnbarnen har varit hos oss i tre dagar den här veckan. Det har varit full rulle. Här hemma rusade de omkring mellan jordgubbslandet, hallonbänken, trädgårdslandet med ärter och morötter och smultronstället bakom syrenhäcken. De åt säkert mer än en liter bär per barn. Som vanligt sov ungarna och jag i gästrummet i källaren. När det regnade som värst klädde de av sig nakna, kröp ut genom källarfönstret och dansade i regnet. Sen in igen genom ytterdörren. (Ett varv tog 15 sekunder när de började spurta.)

På onsdag for vi till villan. Pojkarna fick turas om att sitta i moffas famn och styra volvon längs byvägen. Vid villan väntade nya roligheter.

Optimistjollen skulle provas. Lyckan var stor när vi fick tre gösar på näten. De räckte till lunch, men hade det funnits mera så hade de nog ätit. Vi plockade 1,5 ämbar blåbär.

Vi badade bastu och ungarna låg i sjön hela kvällen.

Ungarna värmde sig i bastun redan när där var 40 grader. De ville ha moffa med, men han vägrade komma innan där var 60 grader. 7-åringen är en filur och vred termometervisaren till 60, sen sprang han och meddelade moffa att det var dags att komma. Rätt snart insåg vi att termometern visade fel, och orsaken kom fram. Lite bus måste man få göra, tyckte grabben, och det tyckte vi också. Vi får köpa en ny termometer.

Moffa är en stor idol. 7-åringen tänker jobba på samma arbetsplats som moffa gjort, och han tänker skaffa en precis likadan bil. Sen ska han ställa fläkten så att det blåser damm och skräp på barnen (lika som moffa gjorde). Grabbarna lärde moffa en del finesser med telefonen.

Det var roligt att ha ungarna här, men vi drog nog en lättnadens suck när jag levererat hem dem på torsdag kväll. Jag sov 11 timmar den natten.

Vi har ännu ett barnpassningsuppdrag på lördag kväll och natt. Då gäller det 4-månaders babyn. Men sen kommer vi att slå oss lösa och sticka iväg med Bamse några dagar. Förvisso finns det massor av hallon att plocka, och uthusgolvet är bara påbörjat, men ibland får man bara släppa allt och sticka iväg.

Den lämpliga dagen presenterar sig aldrig, man får göra en.

 

11.08.2017 kl. 22:11

Vardagsbestyr

Dagarna har runnit iväg med alla möjliga små och stora jobb.

Bamsefar kom äntligen igång med att lägga golv i uthuset. Han har haft materialet hemma i minst ett år. Det är ett dammigt och tråkigt jobb att borra i betong, så vi har hittat på en del trevligheter minst halva dagarna. Det har blivit både geocachinglänkar och villaliv.

Själv fick jag oväntat några säckar färdigt klippt mattväft, så jag beslöt att lägga igång en väv mellan bärplockningspassen.

Det ska vara en ingenjör för att hitta på ett fjädrande bräde som håller revstaven lagom hårt, så den snurrar ledigt. Revstaven kommer från Bäcklandet/Påras i Kronoby. Hans mormor och flera generationer före henne har använt den.

Det är något sinnligt över att fläta ner mattvarp från revstaven, en ren och skär lycka. Man känner en inre gemenskap med de kvinnor som under århundraden med samma euforiska högtidskänsla flätat ner sin varp. Jag vet inte om det bara är en spännande förväntan över att börja väva, eller om det är något mera. Varpflätan känns värdefullare än de 30 euro varpen kostade, och den timmes tid det tog att reva den.

Eftersom vädret varit så varmt och härligt nu kändes det slösaktigt att tillbringa tid i källaren. På tal om det så hade min svärfar många roliga uttryck. Han snickrade lite som hobby. Svärmor tyckte om att ha städat och fint, så hon uppmanade honom att hålla till i källaren med sina snickerier. "Noo hindar ja vaa unde joole" svarade han sävligt. Och rätt fick han. Han har varit död i 22 år, tråkigt nog. Han var en riktig hedersman.

Vi släppte allt vi hade på gång och for till villan. Jag satt ute och klippte mattväft. Det är svårt att väva en brun matta av blå väft.

Kjell seniormodifierade optimistjollen. Det är väldigt obekvämt att sitta på durken. Att stå på våra uppnötta knän är uteslutet. Nu har vi ett ergonomiskt sittbräde mitt på. Ha!

På kvällen rodde vi med drag och fick en präktig gös. På näten fastnade ett par gösar och abborrar, en ful brax och några kattfiskar. Precis lagom.

Vi har förresten ett nytt husdjur som gillar kattfisk och rå hundkorv. Hoppas han överlever.

04.08.2017 kl. 15:55

Örtte

Inspirerad av en föreläsning på ett marthamöte, började jag samla och torka blad till te i fjol somras. De har räckt till kvällste hela vintern. Ett par burkar dragon och mjölkört blev över – de smakade gräs.

Min mammas gamla tekannor har äntligen kommit till användning det senaste året.

Nu är det dags att samla för nästa vinters behov. Många örter har ju medicinska egenskaper, men jag bryr mig inte så mycket om det – en fyra-fingers-nypa blandade, torkade blad dagligen gör knappast varken skada eller nytta tror jag.

En växt som jag dock tror hårt på är salvian. Min gallblåsa opererades bort för 1,5 år sedan, och ibland får jag svåra smärtor i mellangärdet, om jag ätit för mycket stekt lök till exempel. Jag har fantastiska Litalgin-piller, som gör att krampen släpper på några minuter. Men under vår seglats norrut nu prövade jag med några blad salvia i stället. Det fungerade riktigt bra. Förutom att den är bra för matsmältningen sänker salvia också blodsockret, befrämjar minnet, är anti-inflammatorisk, hjälper vid klimakteriebesvär som svettningar och nästan vad som helst.

Den frodiga plantan jag tog med på seglatsen börjar se rätt kaläten ut.

Men det gällde ju mina teblad. I somras provade jag mig fram med säkert 20 olika växter, som jag rangordnade efter smak. Nu är problemet att fast hur jag än letar kan jag inte hitta pappret där jag betygsatt dem. Typiskt. Men, eftersom jag ätit så mycket salvia, kommer jag i håg att favoriterna var mynta, hallon, oregano (den har spridit sig i hela trädgården och är lätt att samla), tussilago och rölleka. Ett te som jag köpte vid Lintula kloster i sommar innehåller mynta, svartvinbärsblad, älggräsblad, björk, rödklöver, smörblomma, isop, blåklint och malva. Man kan blanda dem hur som helst tydligen.

Det finns ju att köpas tepåsar för från ett par till några euro paketet, men jag tycker om att samla och göra själv, i stället för att köpa. Det gick på en liten stund att repa en hel hink hallonblad. (De växter ymnigt tillsammans med mjölkört och brännässlor i ett gammalt vinbärsland på tomten.) Sen breder jag ut dem på tork några dagar, och rör om nån gång så de torkar jämnt.

Det är roligt att hälla de torkade bladen i burkar, skriva etiketter och föra i källaren.

 

28.07.2017 kl. 15:50

Tillbaka till vardagen

Som alltid när man varit borta några dagar fanns det massor av sysslor som pockade på uppmärksamhet hemma. Jag började med att breda nät över jordgubbslandet och saskatoonbusken. Till och med jordgubbskart, som bara rodnade lite på en sida, var hackade. Saskatoonbusken tömdes på nolltid i fjol, så nu tänker jag se till att få bär själv också.

Följande projekt var att rensa trädgårdslandet. Ogräsen var stora och rejäla, så det gick rätt snabbt att få en skottkärra full.

Vi hade två bisvärmar på slarv. En hämtade vi hos en granne nästan en kilometer borta, och en i syrenhäcken. Den senare har hållit till på samma ställe i flera dagar, och hade byggt vaxkakor och samlat honung. Kanske de stackarna trodde att de skulle klara vintern under bar himmel. Vi flyttade dem i en vinterbonad kupa, liksom de som dragit till Skogs.

En svärm som höll till i tallen tidigare hade också byggt vaxkakor.

Förstås var det några maskiner smutstvätt att ge sig på, och parmetershöga tistlar och brännässlor i gamla hönshagen att slå med lie. Så rann dagen i väg. På kvällen blev vi erbjudna att köpa en optimistjolle.

Vi nappade naturligtvis direkt, och körde till Vexala och hämtade den. Nu har vi fem flytetyg i vår flotta: Bamse och dess uttjänta gummijolle, den förträffliga Bustern, den gröna fiskebåten, som är under renovering hemma, och nu optimisten. Och förstås kajakerna, dem höll jag på att glömma.

Vi bogserade den till villan direkt, så fick vi anledning att fara dit. Det gällde att köra långsamt för att optimisten inte skulle ta in vatten genom centerbordshålet, så vi kom fram först halv 12 på natten. Men vi har ju inte så bråttom.

Det kändes helt rätt med lite villaliv efter EN fullspäckad jobbardag hemma. Hur lat får man vara?

27.07.2017 kl. 10:21

http://http://sevendays.vasabladet.fi/blogoteket/

Det är jag som är Ulla-Maj. Jag fyllde 60 hösten 2016. Det känns som en utmärkt ålder. Jag gillar att skriva och att fotografera. Den här bloggen materialiserar en av mina drömmar.

Kjell är min gubbe sedan 39 år. Vi har tre vuxna barn, fyra barnbarn, hund (Nelli), katt (Hallux) och ett par bikupor. Vi bor i ett egnahemshus i Pedersöre med stor vanskött trädgård.

Bamse är vår båt, en 35 fot lång, gaffelriggad ketch av Colin Archer-typ. Den är ett hemmabygge från början till slut. Skrovet är gjutet i betong, inredning och däck är i furu. Den sjösattes 1999 och har tagit oss på otaliga äventyr sedan dess. Den encylindriga tändkulemotorn Bolinder från 1940-talet har 25 effektiva hästkrafter. Motorn dunkar trofast hur länge som helst, om än rätt högljutt. Den ger Bamse en måttlig fart på knappt 6 knop vid lugnt väder.

Tanken med bloggen var att berätta om våra långfärder till sjöss. Eftersom båten står på land största delen av året blir det många blogginlägg om en massa andra ämnen också. Det kan gälla vardagsliv och –göromål, husmorstips, dråpliga minnen och vad som råkar vara aktuellt. Välkommen till bamsbloggen!

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar