Ull och ylle - Hagviks menageri del 1

Publicerad 17.02.2017 kl. 18:05

Jag frossar igen i gamla tider. Jag kan avslöja att jag haft en karriär som fårfarmare också. Min brorsdotter Viola hade några tackor mellan 1978 och 1985, ungefär. Då hon skulle åka bort och studera blev det så att jag fick ta över farmen. Jag höll på med den till ca 1995, när vi flyttade. Som mest var det nog ett tiotal tackor med lamm.

Jag hade småbarn då, och jobbade deltid, så det passade utmärkt med lite extra pyssel.

Någon ekonomisk vinning var det inte frågan om – snarare tvärtom. En hel del arbete var det nog med fåren –  att bygga fårhagar, slå gräs och raps, höbärga, stapla halmbalar och mocka ur kättarna. Min bror skötte jordbruket på hemgården, så han drog nog en hel del av lasset.

Lamningstiden var spännande, arbetsam och intressant. Den finska lantrasen har inte mycket kött på benen, och ullen är rätt kort, men fåren är väldigt fruktsamma.

Selma hade femlingar i sin spända mage.

Jag fick ofta agera barnmorska när något lamm låg fel, eller två stycken försökte tränga sig ut samtidigt.

Ofta blev något lamm förskjutet och fick födas upp med flaska.

Fåren klipptes med elsax två gånger om året. Ullen samlades ihop i papperssäckar. Det blev ett helt bröte med åren. En höst staplade jag ihop all ull på bilkärran och körde den till Larsmo Ullförädling. Enlunds kardade och spann både 1-, 2- och 3-trådigt ullgarn. Dessutom blev det många säckar kardade fällar för tovning, och förgarn, kardad ulltråd som är ospunnen. Mängden var överväldigande.

År 1998 höll vi på med Bamses rigg. Båten stod på gårdsplanen. Vi hade rest mesanmasten för att kolla att vinklarna på vanten blev rätt. När masten skulle tas ner igen var min uppgift att stå i aktern och hålla emot med fallet, när Bamsefar lutade masten framåt och sänkte den. Jag orkade naturligtvis inte hålla emot, utan flög framåt med ett fast grepp om repet. När mesanmasten och jag landade på överbyggnaden fick jag en spricka i ett ben i handleden.

Jag tröttnade snabbt på att gå omkring med gips och göra ingenting, så jag kom på att jag skulle växtfärga ullgarn.

Det fanns inte många växter att välja på i slutet av sommaren, men jag tog vad jag hittade. Det blev hur kul som helst att ha sjukledigt.

Det har blivit en del alster av det färgade garnet, både vävda och stickade.

Nu är allt spunnet garn slut. Kvar finns litet förgarn och kardade fällar.

Förgarnet är behändigt att lägga in som en extra tråd när man sticker vantar, t.ex.  Eftersom det är ospunnet fyller det liksom upp och tovar ihop det stickade till ett tätt material.

Det blev naturligtvis en del dråpliga situationer med fåren ibland. Som t.ex. när vi skulle föra ett par småbässar på bete till vår tomt, 500 meter bort. Vi lyfte in dem i Datsun Bluebirds baksäte och åkte iväg. Dess värre råkade den gamla bilens motor fatta eld, (det var inte första gången) och vi fick släppa loss bässarna, som genast sprang hem igen.

För några år sedan blev jag av en arbetskamrat påmind om den gången när jag skjutsade ett par lamm till Sursikbacken på 4-H-utställning. Också då satt de i baksätet. Det tycktes ha blivit ett minne för livet för Ulla, som pratade om det 20 år senare. Flera lånade bässar har också fått åka bil hem till oss för att sköta sitt jobb.

En söndag hämtade vi en bagge från Larsmo. Dagen därpå skjutsade Kjell ett par utländska dignitärer, som besökte hans jobb, i bilen. De lär ha varit nöjda med skjutsen.

Jag har ett par somrar varit på kortkurs i att karda ull för hand och spinna på spinnrock. Så värst skicklig blev jag inte, men jag ska nog träna mera, en vacker dag. Jag njuter av att handskas med ull och känna doften av lanolin. Då och då drömmer jag ännu om att ha ett par tackor, bara för ullen. Men jag ska försöka låta bli. Jag vet precis hur mycket jobb det är att skaffa fram hö och halm, och att se till att de hålls i sin hage. Vissa drömmar gör sig bäst just som drömmar.

 

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 8 med bokstäver?

<a href="http://www.bloggtoppen.fi/"><img src="http://www.bloggtoppen.fi/button.php?u=Ulla-Maj" alt="bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar" border="0" /></a>

http://http://sevendays.vasabladet.fi/blogoteket/

Det är jag som är Ulla-Maj. Jag fyllde 60 hösten 2016. I och för sig en utmärkt ålder, men det känns som om det börjar bli bråttom att hinna med allt som jag skulle vilja göra, och att förverkliga alla drömmar, innan åldern tar ut sin rätt. Jag gillar att skriva och att fotografera. Den här bloggen materialiserar en av mina drömmar. Fastän ingen skulle läsa bloggen ger den mig själv en stor glädje. Jag njuter av att plocka med vackra foton och minnas.

Vi har tre vuxna barn, tre barnbarn, hund (Nelli), katt (Hallux, eftersom han har extra tår på alla tassar) och ett par bikupor. Vi bor i ett egnahemshus i Pedersöre med stor vanskött trädgård.

Bamse är vår båt. Officiellt är den en 35 fot lång gaffelriggad ketch av Colin Archer-typ. Den är ett hemmabygge från början till slut. Skrovet är gjutet i betong. Inredning och däck är i furu. Bamse har glidit/skumpat omkring på havet 18 somrar, fast egentligen är det 36 år sedan vi började bygga den. Uttrycket ”hemmabygge i betong” får de flesta båtmänniskor att förskräckt rygga tillbaka. Jag vill dock påstå att Bamse utgör ett strålande undantag i denna skrovliga skara. Detta tack vare den eminente upphovsmannen Bamsefar, min gubbe sedan 37 år. Eller 40, om man räknar sedan vi träffades och blev ett par.

 Motorn skulle vara värd en egen blogg. Den heter Bolinder och är en encylindrig tändkulemotor (semidiesel) från 1940-talet med 25 effektiva hästkrafter. Tändkulan ska värmas med gaslåga i ca 4 minuter innan man sparkar igång svänghjulet. Men sen dunkar motorn trofast hur länge som helst, om än rätt högljutt.

Bloggen är tänkt att handla om våra långfärder till sjöss. Vi drömmer om att tillbringa hela sommaren 2017 ute på långfärd. När den drömmen dök upp, under midsommarhelgen 2016, föddes tanken på en blogg om resan. Nu råkar min natur vara så funtad att det är väldigt nära mellan tanke och handling. Därför startar bloggen strax efter midsommaren 2016, och inte sommaren 2017.

Om mig