Höstlov och den internationella dagen för far- och morföräldrar

21.10.2017 kl. 17:13

Barnbarnen hade höstlov hela förra veckan, och föräldrarna jobbade. Dags för mommo och moffa att träda till. Vi hämtade dem på onsdag och for direkt till villan. Inom en timme hade en ramlat i sjön och en villat bort sig i skogen. Här är det livat.

Efter att ha lagt ut näten promenerade ungarna och jag ca 500 meter till ett stenrummel med spännande grottor invid sjön. Vi hann knappt fram innan den äldsta halkat på en sten och trillat i sjön. Han blev våt upp till midjan. Med kippande skor och drypande av vatten fick han traska hemåt igen. Lillebror hojtade "jag springer i förväg" och försvann mellan tallarna. När vi gått en stund tyckte jag att någon ropade. Jag ropade ett svar, men inget mera hördes av. Några svanar trumpetade ute på sjön, och jag blev osäker på om jag hört någon röst. När vi kom tillbaka till villan fanns lillebror inte där. Jag vände genast om och gick tillbaka längs stigen. Jag hann knappt ut från tomten innan jag mötte den gråtande pojken. Han hade gått vilse. Nelli sprang iväg och plötsligt var han ensam. Till slut hittade han stigen och sprang hemåt. Ön är ca 1,5 km lång och 200 – 500 meter bred, så vi hade nog fått leta en stund om han försvunnit alldeles.

Storebror fick klä av sig precis allt på trappan och gräva fram torra kläder. Några byxor hittade han inte, så han fick hålla till godo med mommos gamla kalsonger.

De var alltför vida i midjan, så vi slog en knut på linningen.

Medan vi var borta hade moffa ordnat med en liten spårning. Ett barn i taget fick spana i kikaren åt ett angivet håll, och fick då syn på en pangkaramell. (De heter så, för de är så goda så - pang – är påsen slut.) Karamellerna var utplacerade på stubbar och fågelholkar. Den här leken lugnade ner de upprörda sinnena och allt var frid och fröjd igen.

Vi tog ner blåmesarnas holk och tömde den.

Ungarna var så trötta på kvällen så de slocknade klockan 8. Jag hann knappt börja läsa kvällssagan.

Hela torsdagen skötte de sig själva. De yngre förskansade sig i lekstugan och den äldsta höll till i kojan uppe på berget. De stal och handlade av varandra. En barksamling kostade en stor mugg lingon. Skrik och skratt ljöd hela dagen.

En skattkista med rönnbär.

De tog en paus i leken när vi for med Bustern till Strandcamping på eftermiddagskaffe.

Sen eldade vi bastun. Moffa och ungarna doppade sig i sjön otaliga gånger. Jag föredrog det varma vattnet i bykgrytan.

Den natten sov vi alla gott. Blodsockervärdena var inte så kaotiska som natten innan.

Fredagens fiskafänge blev intressant. Vi fick abborrar, en gös, två gäddor, några kattfiskar och en lake. Det var första gången vi fick lake på nät. Den var nog lite obehaglig. När man höll den bakom gälarna slingrade den stjärten runt handen likt en orm. Den ska bli till lakasoppo.

Hela fångsten (utom laken) gick åt till lunch. Ungarna har en ofattbar aptit. Det är roligt när de uppskattar allt som ställs fram på bordet. Så har de också vistats utomhus hela dagarna.

Vi packade ihop och for hem på eftermiddagen. Jag tänkte köra hem dem, men de bad att få stanna en natt till, så det blev att bädda hemma, efter plättkalas och korvgrillning. Blodsockervärdet var igen över 20. Vi försökte bränna kolhydrater genom att cykla till sjön i mörkret, 2 + 2 km. Lillflickan cyklade i diket en gång. Då detta inte sänkte blodsockret for vi på ett par kilometers joggingtur. Vi njöt av den praktfulla stjärnhimlen. Blodvärdet blev lite bättre och pojken stupade i säng.

Efter lördagsmorgonens hundpromenad skjutsade jag obönhörligen hem ungarna. Diabetesbarnet behöver få en ny kanyl och ny sensor insatt. Blodsockervärdet vägrar att normaliseras trots att jag doserat mera insulin. Ungarna var glada att vara hemma och jag var lättad att alla kunde levereras välbehållna.

Jag kände mig rätt matt då jag kom hem igen. Det var skönt att sätta sig i gungstolen med katten och sticksömmen och bara tömma huvudet. En mommo ska vara på alerten hela tiden. Det gäller att försöka hålla mattiderna, koka, diska och hitta på program, om ungarna inte sysselsätter sig själva, vilket de nog ofta gör. När jag hade egna barn flöt de liksom med i vardagen av bara farten. Nu SKÖTER jag helhjärtat, och det är tungt. I synnerhet som nätterna blir sönderhackade av diabetesen. Jag kände mig gråtfärdig av medömkan med barnet i morse. Sen tänkte jag att det finns barn med allvarligare åkommor och hjälpbehov. Tekniken med insulinpumpar går framåt hela tiden. Han kommer nog att klara sig bra i livet.

Barnbarnen ger nog en extra dimension åt tillvaron. Deras sprudlande glädje och tillgivenhet smittar av sig. Det känns att vi är viktiga för dem, liksom de är värdefulla för oss. Jag vet att ett par lediga dagar och nätter också är viktiga för föräldrarna, så orkar de bättre också. Nu kommer vi att njuta några dagar av vår egen tid, innan vi satsar på barnen igen. Jag vet att det yngsta barnbarnets föräldrar också skulle uppskatta en sovmorgon. Internationella dagen för far- och morföräldrar kan firas året om.

Kommentarer (2)
Så härligt skrivet! Verkar vara full fart med barnbarnen ????
Ann-May 25.10.17 kl. 17:30
Jo minsann! Undra på att vi är slutkörda efter tre dagar. Men det går inte många dagar innan jag börjar längta efter dem igen.
Ulla-Maj26.10.17 kl. 15:25

https://https://sevendays.vasabladet.fi/blogoteket/

Det är jag som är Ulla-Maj. Jag fyllde 60 hösten 2016. Det känns som en utmärkt ålder. Jag gillar att skriva och att fotografera. Den här bloggen materialiserar en av mina drömmar.

Kjell är min gubbe sedan 40 år. Vi har tre vuxna barn, fyra barnbarn, hund (Nelli), katt (Hallux) och ett par bikupor. Vi bor i ett egnahemshus i Pedersöre med stor vanskött trädgård.

Bamse är vår båt, en 35 fot lång, gaffelriggad ketch av Colin Archer-typ. Den är ett hemmabygge från början till slut. Skrovet är gjutet i betong, inredning och däck är i furu. Den sjösattes 1999 och har tagit oss på otaliga äventyr sedan dess. Den encylindriga tändkulemotorn Bolinder från 1940-talet har 25 effektiva hästkrafter. Motorn dunkar trofast hur länge som helst, om än rätt högljutt. Den ger Bamse en måttlig fart på knappt 6 knop vid lugnt väder.

Tanken med bloggen var att berätta om våra långfärder till sjöss. Eftersom båten står på land största delen av året blir det många blogginlägg om en massa andra ämnen också. Det kan gälla vardagsliv och –göromål, husmorstips, dråpliga minnen och vad som råkar vara aktuellt. Välkommen till bamsbloggen!

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar