Rosk och annat rosk

25.10.2018 kl. 18:32

Jag råkade kasta en blick i en främmande sophink, förfärades och fick mig en tankeställare. Är det bara jag som är hopplöst gammalmodig och en riktig snåljåp? Brukar folk i allmänhet slänga användbar mat bland soporna? Jag hajade till över en hel hög prydligt radade gurkskivor och en rejäl oskivad gurkstump, tillsammans med en ölburk som kan pantas, och vanliga kladdiga hushållspapper och förpackningsplast.

Det kan ju bero på min efterkrigstida uppväxt och en väl hushållande moder, men hos oss kastas ingen mat om den inte är skämd, och det blir den sällan. Om två potatisar blir över vid en måltid ställer jag dem i kylskåpet och modifierar dem lite lämpligt nästa gång jag kokar, eller dagen därpå. Vi dricker inte mycket öl, men jag samlar alla tomma burkar i en plastpåse och tar dem till butiken och pantar dem när påsen är full. Det blir sällan mer än 5-6 euro, men jag plockar glatt fram kvittot vid kassan och betalar lite mindre för mina inköp den gången. Det gäller mera principen än pengarna.

Vartenda potatis- och morotsskal ska komposteras och bli ny jord.

Jag lyckas inte fylla en soppåse med brännbart avfall varje vecka, om inte blöjbarnet kommer på besök. Tidningar, kartong, plåtburkar och inte pantbara glasflaskor för jag till återvinningsstationen. Jag tycker inte att det är något besvär att sortera, det sker helt automatiskt.

Numera är avfallshanteringen så väl organiserad. När jag var ung – för sådär 40 år sen – fanns allmänna soptippar där allt slängdes huller om buller. Där låg svart-vita TV-apparater på gamla bäddsoffor och nerkissade madrasser, varvade med avlagda kläder och matrester, bilvrak, högar med byggnadsavfall och överbliven vinterpotatis. Äckliga råttor kilade omkring och fyndade. Det luktade. Man tömde snabbt sin bilkärra och kastade sig fort i bilen för att inte behöva tampas med råttorna. Sen kunde man långsamt köra därifrån och spana om någon slängt något spännande. Allt som oftast brann det vid soptippen och en kväljande lukt lade sig över hela kommunen.

En lördag förrmiddag hade vår närmaste granne slängt sin gamla cykel på soptippen. Följande granne åkte ut på en fyndrunda och plockade med sig cykeln hem, för den hade egentligen inte något fel. Han behövde den inte, och gav den åt Kjell, som gladeligen tog emot den. Ni kan tro att den som slängt cykeln några timmar tidigare blev paff, när peden stod på gården igen innan kvällen. Så visst sysslade vi med återvinning förr i världen också. Cykeln står för övrigt kvar hos oss än i dag.

Nåjo, nog om avfall och sortering. Var och en blir salig på sin tro och gör som den finner bäst. Knappast räddar jag världen med min minimala konsumtion, men jag trivs bra själv, och det är huvudsaken.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 3 med bokstäver:

http://http://sevendays.vasabladet.fi/blogoteket/

Det är jag som är Ulla-Maj. Jag fyllde 60 hösten 2016. Det känns som en utmärkt ålder. Jag gillar att skriva och att fotografera. Den här bloggen materialiserar en av mina drömmar.

Kjell är min gubbe sedan 39 år. Vi har tre vuxna barn, fyra barnbarn, hund (Nelli), katt (Hallux) och ett par bikupor. Vi bor i ett egnahemshus i Pedersöre med stor vanskött trädgård.

Bamse är vår båt, en 35 fot lång, gaffelriggad ketch av Colin Archer-typ. Den är ett hemmabygge från början till slut. Skrovet är gjutet i betong, inredning och däck är i furu. Den sjösattes 1999 och har tagit oss på otaliga äventyr sedan dess. Den encylindriga tändkulemotorn Bolinder från 1940-talet har 25 effektiva hästkrafter. Motorn dunkar trofast hur länge som helst, om än rätt högljutt. Den ger Bamse en måttlig fart på knappt 6 knop vid lugnt väder.

Tanken med bloggen var att berätta om våra långfärder till sjöss. Eftersom båten står på land största delen av året blir det många blogginlägg om en massa andra ämnen också. Det kan gälla vardagsliv och –göromål, husmorstips, dråpliga minnen och vad som råkar vara aktuellt. Välkommen till bamsbloggen!

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar