Ett människoöde

10.12.2018 kl. 10:35

Jag var på begravning här om dagen. En 83-årig kvinna från byn hade dött. Vi kan kalla henne Lisa. Jag har tänkt mycket på henne och hennes liv de senaste dagarna. Varje människa är ju unik, och har sin egen historia, men Lisas liv skulle kunna bli en spännande roman eller en rafflande TV-serie.

Hon gifte sig som 17-åring med den 7 år äldre John, och fick sitt första barn som 18-åring. De firade dubbelbröllop tillsammans med Lisas syster och Johns bror. Liksom de flesta andra som bodde på landet i början av 1950-talet var John jordbrukare med ett tiotal kor. Två av Johns systrar bodde också i hushållet, så en 17-åring hade knappast så mycket att säga till om på hemmanet.

Bilden från början av 1960-talet är tagen vid ett symöte. Lisa står mitt på bilden, med vit skjortblus och mörk väst. Byns kvinnor, som jobbade hemma och i ladugården, tyckte om att träffas då och då på kvällarna. Nu för tiden är det tvärt om. Folk jobbar borta och vill helt förståeligt helst vara hemma på kvällen. Så tynar också föreningslivet bort. Än så länge har vi en aktiv marthaförening i byn.

Familjen dit Lisa kom som sonakono var litet speciell på det sättet att där var 17 barn födda och uppväxta. Ett par av döttrarna fick egna barn som också bodde i huset. Familjen var känd för sin gästfrihet, och byns ungdomar samlades gärna där. Ibland spelade några av byns pojkar fiol och dragspel på kvällarna. Nu bodde som sagt bara två av döttrarna kvar.

Lisa fick två barn till, innan John plötsligt dog. Nu stod hon ensam, som 32-årig änka, med tre barn, det äldsta 13 år och det yngsta ett år och sju månader. Hemmanet avyttrades. Lisa bosatte sig i en stuga som stod tom, en bit därifrån. Stugan var i dåligt skick, men Lisa var händig som snickrare och renoverade och gjorde den beboelig. Taket läckte och det rann vatten ur eluttagen när det regnade.

Något rinnande vatten fanns inte, utan det hämtades från det gamla hemmet. Där fick familjen också duscha. Hon drog också el själv. Döttrarna berättade att tre proppar (säkringar) brändes innan hon fick det att fungera. Hon sprang över till grannen och frågade råd mellan varven. 

Änkepensionen var inte stor, och hon måste skaffa sig försörjning. Hon fick arbete på kommunens åldringshem. De större flickorna fick ta sig till skolan, 4-5 km bort, på egen hand. Det fungerade kanske inte så bra.

På åldringshemmet blev hon bekant med en rullstolsbunden man i yngre medelåldern. De beslöt helt radikalt att flytta ihop. Hon handikappanpassade sitt hus och byggde en ramp vid trappan. I början av 1970-talet var detta alldeles sensationellt, och sågs inte med blida ögon av alla. Man var inte sambo då. Hon berättade en gång med bitterhet att prästen vägrade ge henne nattvard eftersom hon levde i synd. Det var säkert en svår tid, samtidigt som hon var lycklig över att få jobba hemma. Mannen fick naturligtvis också mycket trivsammare än han haft på åldringshemmet. För barnen blev han en fast punkt i tillvaron. Han var jämt hemma och hade tid för dem. Han läste mycket och skrev också själv, och var säkert en levande uppslagsbok för dem. Lisa älskade att köra bil, så de reste en hel del tillsammans.

Nu kunde Lisa satsa tid på sin trädgård. Hon tyckte mycket om blommor. Hon byggde garage, snickrade mycket och målade tavlor i olja. Hon var konstnärlig och tavlorna är högklassiga. De skulle passa på vilket galleri som helst. Hon sjöng mycket, och berättade sagor för barnen. Enligt barnen var sagorna så spännande, och berättade med sådan inlevelse, att också Lisa trodde på dem.

Mannen smälte småningom in i bybornas liv och accepterades. Han var försynt, humoristisk och intelligent, så det var svårt att låta bli att tycka om honom. En av döttrarna berättade att mannen uppskattade mycket när byborna på talko drog in vatten i huset. Då kände han sig välkommen till byn. Han dog år 1994. 

Lisa gifte sig ännu en gång, men det äktenskapet blev inte så lyckligt. När maken dog hade en minnessjukdom tagit sitt grepp om Lisa, och hon tynade långsamt bort. De sista åren av sitt liv tillbringade hon på åldringshem. Men också där fick tillvaron en guldkant. Hon hittade en vän. Många log när paret satt tätt ihop och höll varann i hand.

Nu tog Lisas historia slut. Som svepning ikläddes hon den brudklänning hon bar som 17-åring.I händerna höll hon 17 rosor, lika många som i sin brudbukett. Hon jordfästes invid sin första man, barnens far.

 

 

Kommentarer (0)
Skriv siffran 10 med bokstäver:

http://http://sevendays.vasabladet.fi/blogoteket/

Det är jag som är Ulla-Maj. Jag fyllde 60 hösten 2016. Det känns som en utmärkt ålder. Jag gillar att skriva och att fotografera. Den här bloggen materialiserar en av mina drömmar.

Kjell är min gubbe sedan 40 år. Vi har tre vuxna barn, fyra barnbarn, hund (Nelli), katt (Hallux) och ett par bikupor. Vi bor i ett egnahemshus i Pedersöre med stor vanskött trädgård.

Bamse är vår båt, en 35 fot lång, gaffelriggad ketch av Colin Archer-typ. Den är ett hemmabygge från början till slut. Skrovet är gjutet i betong, inredning och däck är i furu. Den sjösattes 1999 och har tagit oss på otaliga äventyr sedan dess. Den encylindriga tändkulemotorn Bolinder från 1940-talet har 25 effektiva hästkrafter. Motorn dunkar trofast hur länge som helst, om än rätt högljutt. Den ger Bamse en måttlig fart på knappt 6 knop vid lugnt väder.

Tanken med bloggen var att berätta om våra långfärder till sjöss. Eftersom båten står på land största delen av året blir det många blogginlägg om en massa andra ämnen också. Det kan gälla vardagsliv och –göromål, husmorstips, dråpliga minnen och vad som råkar vara aktuellt. Välkommen till bamsbloggen!

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar