Oslojollen, del 6

12.04.2019 kl. 19:58

Den här mackapären är en svarv. Den är ganska många årtionden gammal. Bamsefar inledde sin arbetskarriär på Ja-Ro vid denna för ca 45 år sedan, och den var gammal redan då. När svarven skulle skrotas för 5-10 år sedan fick han lösa in den för en lämplig summa. Den har läckt olja och slirat på kopplingen, men några gånger har den stått till tjänst här hos oss. I vår har den blivit grundligt servad, och fungerar äntligen som den ska. Bamsefar fick ställa sig vid svarven och tillverka verktygen han behöver.

Det är de här verktygen som väntat på att bli till hela våren. Längst till vänster en mothållare, med läderskydd, till höger dorn för kopparbricka, spik och den rundade niten.

Vi fick anledning att sortera upp "saker-lådan", som blivit påfylld sedan början av 1980-talet. I den fanns nämligen i tiderna en liten pafflåda med kopparbrickor för nitning. Lådan har förintats av tidens tand, men brickorna var kvar, likt nålar i en höstack.

Äntligen var alla förberedelser klara och det var dags att stryka lim på det första bordet.

Där ute tar våren fart. Fyra rådjur och många svanflockar har hållit till på åkrarna bakom uthuset, men nu har de hittat intressantare betesmarker.

Det är inte så värst ergonomiskt att nita båtbord. Så här beskrev båtbyggaren själv sin situation i ett facebookinlägg:

"Det är inte lätt att vara båtbyggare. Efter att en längre tid ha reparerat kopplingen och smörjsystemet på en svarv återgick jag till Oslojolleprojektet. 
Gårdagens uppgift var att nita fast det första sambordet. Arbetsställningen var allt annat än bekväm. Det gällde att underifrån hålla mothållet tryckt mot nitskallen med ena benet, hålla balansen, och på ovansidan av bordet driva ner brickan, kapa överloppslängd av niten, och hamra till en rundad skalle. Allt detta medan benet krampade, och de obefintliga musklerna spändes till bristningsgränsen. Svetten rann, och kulhammaren jobbade på som en hackspett. Två timmar senare var bordet fastnitat, och gubben utmattad. 
Nu dagen efter är jag ledbruten (lemin), med ett rörelsemönster som hos en 95-åring. Jag hade tänkt nita fast sambordet på styrbordssidan i morgon, men troligen är jag lika lemin då, så det blir väl till att pausa och hitta på något annat roligt tills kroppen återhämtat sig. Och sådant finns ju på vårkanten."

Men det blev resultat av mödan. Spant ska senare nitas fast med 30 cm mellanrum. Nu är början gjord och bara resten är kvar. Jag är säker på att 95-åringen blir som ny, bara jollen börjar växa fram under hans händer.

Kommentarer (0)
Skriv siffran 9 med bokstäver:

http://http://sevendays.vasabladet.fi/blogoteket/

Det är jag som är Ulla-Maj. Jag fyllde 60 hösten 2016. Det känns som en utmärkt ålder. Jag gillar att skriva och att fotografera. Den här bloggen materialiserar en av mina drömmar.

Kjell är min gubbe sedan 40 år. Vi har tre vuxna barn, fyra barnbarn, hund (Nelli), katt (Hallux) och ett par bikupor. Vi bor i ett egnahemshus i Pedersöre med stor vanskött trädgård.

Bamse är vår båt, en 35 fot lång, gaffelriggad ketch av Colin Archer-typ. Den är ett hemmabygge från början till slut. Skrovet är gjutet i betong, inredning och däck är i furu. Den sjösattes 1999 och har tagit oss på otaliga äventyr sedan dess. Den encylindriga tändkulemotorn Bolinder från 1940-talet har 25 effektiva hästkrafter. Motorn dunkar trofast hur länge som helst, om än rätt högljutt. Den ger Bamse en måttlig fart på knappt 6 knop vid lugnt väder.

Tanken med bloggen var att berätta om våra långfärder till sjöss. Eftersom båten står på land största delen av året blir det många blogginlägg om en massa andra ämnen också. Det kan gälla vardagsliv och –göromål, husmorstips, dråpliga minnen och vad som råkar vara aktuellt. Välkommen till bamsbloggen!

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar