Långfärd 2019, del 10, Kvarken

27.07.2019 kl. 20:48

Ett regndis lade sig över öarnas toppar när vi satte kurs på Tärnättholmarna på tisdag. Vi försökte segla men fick ge oss och starta motorn.

Det vimlade av glada och trötta vandrare, som satte upp sina tält, när vi gick längs den vackra stigen som leder till Slåttdalsberget i Skuleskogens nationalpark. Vi har gått upp på Slåttdalsberget från ett annat håll, från Kälsviken.

Vi gick inte så långt den här kvällen. Vi lade ut ett nät innan vi gick på promenad och kollade det när vi kom tillbaka en timme senare. Fångsten var enbart vegansk än så länge. Det blev en burk konserverade köttbullar till middag.

24.7, onsdag

Vi fick 3 vackra abborrar och ett tiotal idar på nätet. Idarna ville vi inte ha. Renhållningsverkets trutar visade högljutt sin uppskattning över serveringen när vi slängde dem i sjön.

Jag satt i jollen och sköljde fiskfjäll från nätet när Nelli plötsligt hoppade ner i jollen från Bamses akterdäck. Jollen flöt någon meter bakom båten. Vi blev lika förskräckta allihopa. Orsaken var att Kjell spolade fiskblod från däcket med ett ämbare. Nelli är livrädd för skvalande ljud.

För flera år sedan var hon ute med Kjell på tumanhand till västerbottenskusten. Det blåste rätt hårt. Plötsligt kom en monstervåg från sidan och vräkte ner Bamse.

Lutningen var så stor att oljelampans kupa föll ner och krossades mot bokhyllan ovanför soffan, där Nelli låg. Hon fick nog ett trauma av händelsen. Om vi åker bil där det finns vattenpussar som skvalar mot bilens underrede kommer hon darrande i framsätet och vill sitta i famnen. Att spola däcket väcker riktigt otäcka minnen.

Dagen var solig och vindstilla. Till Tärnättholmarna far vi säkert flera gånger. Vid nordlig vind kan man ligga i viken på andra sidan edet.

Jag bakade nya semlor medan vi körde. När vi varit på väg en timme kom vinden igång och vi hissade seglen. Medan Kjell hissade klyvaren började motorn gå ner i varv. Vi stannade den. Bestämt var oljetanken tom! Enligt handboken från 1940-talet ska man stoppa maskinen om det hörs ett råmande läte. Sedan tar man ut kolven och filar litet. Något råmande hördes inte ännu, så vi hoppades att kolven skulle lossa när den kallnade.

Bolinder förbrukar en hel del smörjolja. En del förbränns och resten rinner ner i en spilloljetank under motorn.

Vi hade tänkt söka natthamn vid Järnäs och fortsätta till Holmögadd eller Valsörarna följande dag. Nu valde vi för säkerhets skull en ostlig kurs vid Skagsudde, ifall kolven inte skulle lossna. Det var nog rätt beslut. Kolven satt obönhörligen fast.

Kjell försökte med alla sätt han kom på. Lösningen blir troligen tryckluft när vi kommer hem. Nu var vi alltså utan motor resten av resan.

25.7, torsdag

Ännu vid fyren Bonden, med tordmularna, seglade vi med god fart, men vid midnatt dog vinden ut. Vi befann oss mellan Gunvors grunds fyr och Nordvalens fyr, söder om Holmöarna. Jag var glad att sikten var god under natten.

Alla fartyg som ska upp i Bottenviken ska klämma in sig genom den smala korridoren vid Nordvalen. När vi närmade oss klockan 12 på natten räknade jag tre fartyg på en halvtimme. Efter det fjärde syntes inte flera till. Vi "skyndade" oss att korsa farleden medan det var ledigt. Men en fart på 1,4 knop räckte farledsöverskridandet en hel timme.

Vi skvalpade omkring vid Nordvalen i över 7 timmar innan en barmhärdig bris på morgonen förde oss strax norr om Valsörarna.

Aldrig trodde jag att jag skulle njuta av att kryssa med 2,9 knops fart. Eller att hålla andan av förtjusning över att segla i 1,5 knop mot målet. Man blir luttrad av motgångar.

Vinden försvann igen och vi drev sakta mot Valsörarna. Det kändes som om hemfärden skulle bli långvarig. Jag försökte intala mig att det gör det samma var vi sitter. Det gick ingen nöd på oss. Mat hade vi gott om. Jag bunkrar jämt upp med mycket reservproviant och torrskaffning. Det sällan man kommer åt att handla när man är på långfärd.

Det största irritationsmomentet var de moln av flygfän som drabbade oss. Jag vågade knappt öppna munnen.

Jollen och överbyggnaden var svarta av småflugor. De svävade omkring i molnformationer. Jag brukar inte vara pito för småkryp, men det här var bara för mycket. En vindpust skulle ha skingrat dem, men någon sådan fick vi inte.

Jag saknade gärdsmygen och de andra småfåglarna som åkte snålskjuts med oss under överfarten för något år sedan. De var inte alls rädda, och hittade massor av småkryp under skoten och i vrårna på däck. Här skulle de ha haft mat för en hel vecka.

26.7, fredag

Natthimlen gav sådan ro i själen. Färgspelet var fantastiskt. Vi rörde oss emellanåt sakta framåt med ca 1 knops fart. Under en av mina nattvakter var mitt saldo att snurra två varv runt med Bamse och backa 0,2 sjömil av vår surt förvärvade tillryggalagda sträcka.

På dagen hade en stor del av flygfäna dött. Jag vågade äntligen klä av mg och klättra ner för rodret och ta ett dopp i sjön. Solen värmde och däcket brände under fötterna. Fortfarande vindstilla. Högtrycket kom faktiskt olämpligt för vår del. Eller egentligen var det motorhaveriet som var helt onödigt.

I vanliga fall är vi rätt snabba att starta Bolindern när vi tycker det går för långsamt. Bolinder är Bamses hjärta och en del av helheten, så den behöver också få vara med, i synnerhet på kryss. Det är svårt att kryssa effektivt med två mans besättning på Bamse. Helst skulle man vara 4 personer. Dessutom är Bamses skrov så brett och bulligt i fören, att båten stoppas upp i motsjö. Det är bra med en propeller som knuffar på där bak.

Det är tröttsamt att styra två timmar och vila två timmar dygnet runt. Vi ska ju koka, äta och diska också. Jag somnade under min vakt klockan 8 på kvällen. Tydligen hade jag i sömnen suttit och styrt mot nordväst i stället för mot nordost, för trots att vi seglade med 2,5 knops fart minskade inte avståndet till målet fram till klockan 9. Det var ju bra att jag vaknade innan vi kom till Sverige.

Jag måste göra ännu en sats bröd av vad jag hittade i skåpen. Det blev riktigt gott.

27.7, lördag

Härlig natthimmel igen. Utanför Kallan var det vindstilla i 6 timmar på morgonnatten. De 6 sjömilen till bojen vid Slipen tog över 4 timmar.

Här gör vi 1,2 knop. Bamse KAN segla förutan vind.

Det var lite spännande att göra fast vid bojen när vi kom seglande. Det är inte så enkelt att bromsa och backa. Jag måste vara snabb att få fast förtöjningstrossen innan tillfället var förbi. Kjell förberedde ankaret för säkerhets skull. Om vi skulle missa skulle vi kunna ankra och fixa till förtöjningen i efterhand. Angöringen gick nog som planerat.

De senaste dygnen har varit lärorika. Tålamodet har töjts och vi har varit glada åt det lilla. 0,7 knop i rätt riktning är mycket roligare än att redlöst driva omkring i flera timmar, ibland till och med driva bakåt av strömmen. Vi har fått ta dagen som den kommer och acceptera att etappen kan ta många dagar i stället för några timmar.

Vi har sannolikt gjort rekord i långsamhet. 50 sjömil (90 km) från Nordvalen till Jakobstad på drygt 60 timmar, tre nätter och två dagar, torde var svårslaget.

Men vi har haft tur med vädret under de här tre veckorna. Bara en gång använde vi regnkläderna. Vindarna har varit måttliga. Som planerat seglade vi söderut medan vinden var nordlig och vände norrut när vinden blev sydlig. De senaste dagarna har varit fantastiskt lugna och varma, och vi har haft nära till vattnet när vi behövt svalka oss.

Fast nog var det roligt att komma hem, för oss alla tre. Jag har ett hem, ett ljuvligt hem... nynnade jag en natt, medan jag skvalpade omkring utan att komma framåt, och väntade att mina två timmar vid rodret skulle ta slut.

Kommentarer (2)
Skriv siffran 1 med bokstäver:
En sjöman kommer när han kan! ????????????
Helena på S/Y Wilma31.07.19 kl. 10:14
Absolut!
Ulla-Maj31.07.19 kl. 11:00

http://http://sevendays.vasabladet.fi/blogoteket/

Det är jag som är Ulla-Maj. Jag fyllde 60 hösten 2016. Det känns som en utmärkt ålder. Jag gillar att skriva och att fotografera. Den här bloggen materialiserar en av mina drömmar.

Kjell är min gubbe sedan 40 år. Vi har tre vuxna barn, fyra barnbarn, hund (Nelli), katt (Hallux) och ett par bikupor. Vi bor i ett egnahemshus i Pedersöre med stor vanskött trädgård.

Bamse är vår båt, en 35 fot lång, gaffelriggad ketch av Colin Archer-typ. Den är ett hemmabygge från början till slut. Skrovet är gjutet i betong, inredning och däck är i furu. Den sjösattes 1999 och har tagit oss på otaliga äventyr sedan dess. Den encylindriga tändkulemotorn Bolinder från 1940-talet har 25 effektiva hästkrafter. Motorn dunkar trofast hur länge som helst, om än rätt högljutt. Den ger Bamse en måttlig fart på knappt 6 knop vid lugnt väder.

Tanken med bloggen var att berätta om våra långfärder till sjöss. Eftersom båten står på land största delen av året blir det många blogginlägg om en massa andra ämnen också. Det kan gälla vardagsliv och –göromål, husmorstips, dråpliga minnen och vad som råkar vara aktuellt. Välkommen till bamsbloggen!

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar